Kloka Gunnar Wetterberg skriver en artikel om tillitens betydelse i jusektidningen Karriär.
”Tilliten betyder att Sverige fungerar smidigare och med färre kontrollanter än de flesta andra länder. Det är bättre för oss som människor att leva så, men det ger oss också en konkurrensfördel: det är lättare att göra affärer med hederliga länder. Därför måste vi ta itu med de avskräckande exemplen. Inte ens i det självbelåtna Norden kan man vara säker på att slippa korruptionen.”
Bra artikel om socialt kapital i senaste numret av Affärsvärlden.
Svenska Dagbladet kör en artikelserie om ”Att ge och få”. I nedanstående artikel avhandlas svenskarnas höga ideella engagemang. Drygt hälften av alla svenska medborgare arbetar ideellt och fyra av 10 hävdar t.o.m. att det är en moralisk skyldighet att göra frivilliga insatser.
– Vi har en infrastruktur av föreningsliv som är helt extraordinär. Drygt 50 procent av befolkningen gör minst en ideell obetald insats under ett år och en grupp gör ofantligt stora insatser. Engagemanget är stabilt högt, säger Lars Svedberg, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal högskola.
Vanligast är att arbeta ideellt inom idrottsföreningar. På andra plats kommer att engagera sig i organisationer som utför socialt arbete, till exempel Röda korset eller Bris. Fler män (57 %) än kvinnor (50 %), har utfört något ideellt arbete under det senaste året.
I texten läser jag bland annat att Norge, Holland, Sverige och USA är de länder i världen där högst andel människor engagerar sig ideellt. De tre första länderna är också de som enligt World Value Survey hamnar främst vad gäller människors generella tillit till varandra. USA hade nästan samma tillitsnivåer som Holland och de nordiska länderna i början av 1960-talet, men där har tilliten dramatiskt minskat sedan dess. Fortfarande är det ideella engagemanget starkt, men faktorer som kraftigt ökad ojämlikhet, boendesegregering och låg social rörlighet har minskat det sociala kapitalet i USA.
Bra artikel av civilminister Ardalan Shekarabi i Svenska Dagbladet om avigsidorna med New Public Management (NPM). De senaste decennierna har mål- och resultatstyrning, ökande kontroll och användandet av ekonomiska incitament och köp-och-säljmodeller präglat offentlig sektor. Man har försökt göra marknad av ett område som inte har med marknaden att göra.
Allt är inte fel med NPM som Ardalan mycket riktigt beskriver, men det uppstår en annan incitamentsstruktur som riskerar att undergräva tilliten till välfärdens institutioner.
Det finns en paradox i att åtgärder som var tänkta att minska byråkratin idag har skapat en helt ny administrativ börda. Återrapporteringskrav, utvärderingar och kvantitativa jämförelser tynger välfärdsmedarbetarnas vardag, men har inte införts av en slump. De marknadsreformer som genomförts har haft svårt att garantera likvärdigheten. Kontroller har varit nödvändiga i såväl privat som offentligt utförd välfärd för att förhindra att ersättningsmodeller och konkurrens styr mot att man exempelvis försöker undvika brukare som upplevs som kostsamma. Förekomsten av ett vinstintresse i välfärden kräver reglering för att inte leda fel.
Avigsidorna med New Public Management urholkar tilliten. I stället för att lita på välfärdsmedarbetarnas kompetens och erfarenhet sätts fyrkantiga styrmodeller och betungande uppföljning i centrum.
Bra krönika om tillit (eller snarare bristen på tillit) av sportjournalisten och krönikören Pelle Blohm.
Trots att världen är större än någonsin verkar vi krypa ihop i allt mindre grupper. Vi stänger in oss. Ironiskt nog tillsammans med starka auktoriteter som sitter på den rätta sanningen. En sanning som inte får ifrågasättas. Den stora frågan är. Hur återfår vi förtroendet för det gemensamma samhället? Kittet som håller oss sammanlänkade. Lägereldar att mötas vid. Hur gör vi för att lita på varandra igen? Den här misstänksamheten. Suck…
– Här är extraordinariernas rum, upplyste vaktmästaren.
– Jaså! Är det många extra här i verket? frågade jag.
– Åjo, nog räcker de till.
– Vad gör de då för slag?
– De skriver, förstås, lite…
Han såg sig härvid så förtroendefull ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreteraren, kontrollörens och kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalen, Kammarförvantens, Ombudsmannens, Proto notariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum, stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten.
Utdrag från Röda rummet av August Strindberg
Grunden för de flesta myndigheters organisering är byråkratin. En byråkrati utövas via det skrivna ordet. Genom byråkratin eftersträvar staten att upprätthålla viktiga värden som förutsägbarhet, likabehandling, pålitlighet och rättssäkerhet.
”En värld utan offentliga byråkrater är en värld i anarki där den starkes inskränkta makt råder. Civilisationens framväxt i världshistorien hänger bokstavligt talat samman med framväxten av en organiserad byråkrati”
Anders Jonsson, Skriftställare och f.d. chefredeaktör på DN
Byråkrati är absolut nödvändigt för ett demokratiskt land. Staten måste vara regelstyrd och samma regler måste gälla för alla, annars blir maktutövandet oförutsägbart. Begreppet byråkrati vantolkas dock ofta och likställs med ineffektivitet och opålitlighet, likt August Strindbergs beskrivning av byråkratin i Sverige på 1800-talet. I värsta fall att byråkratin är korrupt, att det krävs mutor för att få en tjänst utförd eller att byråkraten ser till att hen själv eller släkt och vänner drar nytta av dennes position.
Sverige är långt ifrån förskonat från korruption, men i de flesta fall rör det sig om vänskapskorruption med tjänster och gentjänster eller svartarbete och internationellt sett anses korruptionen vara låg i Sverige. Däremot är det inte ovanligt att myndighetsutövningen kan upplevas som byråkratisk i ineffektiv mening. Lagstiftningen och regelverken kan vara skrivna på ett sätt så att en del speciella fall inte fångas upp i lagtexten och att den som drabbas av den ihåligt skrivna lagen kan bli upprörd och tycka att byråkraten agerar korkat eller känslolöst.
Fungerar inte regelverket ska handläggarna slå larm om att lagstiftningen inte täcker upp alla enskilda fall eller fungerar dåligt utifrån något annat perspektiv. Men det finns många exempel inom världshistorien på när så inte sker, där ämbetspersonen fullföljer sin plikt utan att ifrågasätta rimligheten.
År 1989 reste jag och en kompis jorden runt, bland annat var vi i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Idag finns en av världens högsta byggnader Petrona Twin Towers i Kuala Lumpur, men även när vi var där fanns det tecken på att staden ville markera sin storslagenhet. En av de första magnifika byggnaderna i staden byggdes under den tid som landet var kolonialiserat av Storbritannien. Det var den mycket vackra järnvägsstationen från 1910 – en mix av österländsk och västerländsk byggnadskonst. När byggnaden var klar uppmärksammade en nitisk representant för British Railway att taket på byggnaden inte klarade föreskrifternas krav på att klara minst en meter snö. Rätt ska vara rätt, bygget försenades och taket byggdes om, även om temperaturen i Kuala Lumpur sällan understiger 20 varma plusgrader och snö aldrig skådats på denna breddgrad.
I boken ”Sociala fällor och tillitens problem” menar Bo Rothstein att tilliten försämras kraftigt om människor känner sig felaktigt behandlade eller illa bemötta av personer i maktutövande ställning. Och förtroendet förloras inte enbart för den enskilde bygglovshandläggaren, socialsekreteraren eller läkaren, utan i värsta fall för hela kommunen, politiken i gemen eller samhället i stort. Bo Rothstein menar att grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga ligger i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal.
Många menar att en handläggare bör ha en viss känsla för när lagstiftningen är helt uppåt vägarna och kunna se mellan fingrarna i specifika och ömmande fall. Det sociala kapitalet kan skadas om företagare och medborgare anser att myndighetsutövningen är felaktig eller orättfärdig.
Men byråkraten ska inte handla i godtycke, vilket innebär att olika personer får sitt ärende handlagt på olika sätt beroende på vilken handläggare hen möter. Forskningen har visat att de flesta föredrar något fyrkantiga regler (som de litar på att även konkurrenter och andra medborgare ”drabbas av”), än en oförutsägbar flexibilitet.
Att vara flexibel inför ”kunden” kan innebära att tröskeln för att vara ”mycket flexibel” om det är personer man känner eller kan få en gentjänst av blir allt lägre. Att alltid följa lagstiftningen är i förlängningen en garant för att korruption och mutor inte kan kila in sig. Har man väl öppnat Pandoras box kan det vara svårt att återgå till det tidigare tillståndet. Korruption är en så giftig avart på samhällskroppen att den med alla tillgängliga medel bör bekämpas och blir myndighetsutövningen för flexibel kan det sociala kapitalet skadas.
Hur man än vänder sig har man ändan bak. Det sociala kapitalet kan skadas av såväl för lite flexibilitet som för mycket. Men oavsett var tyngdpunkten ligger så är det viktigt att såväl företagare som privatpersoner känner sig väl bemötta, att de får bra information och att handläggningen sker snabbt och effektivt. Ibland bottnar ett missnöje inte i själva lagstiftningen, utan att man känt sig kränkt eller illa bemött av en handläggare som man upplevt som nonchalant eller oförstående.
Jag tycker dock det är viktigt att vi pratar om de här frågorna. Dels för att kvaliteten på byråkratin är viktig för ett lands möjligheter för att nå välstånd, dels för att det gäller att hitta en rimlig balans vad gäller hårdnackat regelrytteri och flexibilitet. Det är ofta etiskt svåra avvägningar som olika maktutövare måste göra. Hur tungt väger ett grovt regeltänjt myndighetsbeslut som skapar arbete till kommunen, mot att man riskerar att skapa en samhällsanda av tjänster och gentjänster. Det finns en väldigt fin gräns mellan samverkan och handslag under bordet mellan näringslivet och det offentliga som är lätt att överträda. Korruption kan faktiskt i vissa fall vara ett smörjmedel för att saker ska hända, men i förlängningen leder det sällan till något gott. Göteborg hade t.ex. innan mutskandalen ofta fått beröm för att samarbetsklimatet mellan politiker och näringsliv var så mycket bättre än i Stockholm och att det i Göteborg fanns en dynamik som saknades i Stockholm.
Idag när gränsdragningarna mellan den offentliga och den privata sektorn blir allt mer suddig, blir också tillfällena för korruption eller åtminstone att det förekommer tjänster och gentjänster allt större. Näringslivet försöker t.ex. värva politiker eller höga tjänstemän från den offentliga för att få tillgång till deras nätverk och insiderkunskaper. Filippa Reinfeldts anställning som lobbyist hos det privata vårdbolaget Aleris är ett aktuellt exempel. Jag tycker att politiker bör sättas i karantän under en tid, annars är vi inne på en farlig väg. Det viktiga är inte hur opartisk och korrekt hon själv anser sig vara, utan hur andra uppfattar hennes trovärdighet. En av alla dem som tappat sitt förtroende för henne uttryckte det så här på Facebook:
”Har inte hon jobbat åt privata vårdbolag hela tiden”
Naturkapitalet är fotbollsplanen. Det fysiska kapitalet är läktare, omklädningsrum och de finansiella möjligheterna att köpa de bästa spelarna. Humankapitalet är hur skickliga spelarna är tekniskt, vilken fysik de har, hur vältränade de är och hur skickliga de är på taktik och på att förstå tränarens instruktioner.
Men hur kan mindre klubbar med gropig fotbollsplan, dålig ekonomi och mediokra fotbollsspelare ändå ibland vinna över storklubbar med de allra bästa förutsättningarna. Bollen är rund säger en del, allting kan hända på en fotbollsplan! Visst kan turen spela in, men det som glöms bort är lagets sociala kapital. Att spelarna litar på varandra, att de gör sitt bästa, att de uppträder som ett lag, att nya spelare lätt kommer in i laget oavsett var de kommer ifrån och att spelarna trivs ihop både på och utanför planen. Det är kvaliteter som är svåra att skapa oavsett hur mycket pengar och goda förutsättningar klubben har.
På samma sätt kan kommuner eller orter som inte har de bästa förutsättningarna klara sig bättre än vad som kan förväntas av dem. En kommun kan ligga långt från allfartsvägarna med bristfällig infrastruktur och med en försvinnande liten andel akademiker. Men företagsklimatet rankas ändå högt, skoleleverna har bra betyg, inflyttare känner sig välkomna och föreningslivet blomstrar. Folk trivs och är stolta över att bo i eller komma från kommunen!
På samma sätt som ett på papperet sämre fotbollslag ibland kan slå det bästa laget, kan en kommun med sämre förutsättningar ändå utvecklas ganska bra. Det sämre fotbollslaget eller den lilla bruksorten kan inte konkurrera med resurser som man inte har, men klubbkänsla eller samhällsanda är inte förbehållet storklubben eller storstaden. Mjuka värden kan locka såväl människor som företag till en kommun, dvs. ett högt socialt kapital kan stärka såväl humankapitalet som det fysiska kapitalet. Eller om vi ska prata fotbollsspråk: Ge fler nyförvärv och sponsorer!
Jag lyssnade på Bi Puranen som sommarpratare. En kvinna som hunnit med mycket under sitt liv och som med sin gedigna forskarbakgrund och sitt arbete med projektet World Values Survey (WVS) har en hel del intressant att berätta.
Bi Puranen och forskarna som är knutna till WVS kan med hjälp av de frågor som ställs i undersökningen visa att andelen våld i världen markant minskat under lång tid. Visserligen har terrorismen ökat, men den utgör en bråkdel av allt våld som sker. Terrorism och krig ger dock starka rubriker. Den långsiktiga kontinuerliga och långsamma nedgången av våld i världen är däremot inte medialt intressant.
”Parallellt med de blixtbelysta bilderna pågår en långsam process som sakta men obändigt, trots periodvisa bakslag, leder mot fred och frihet.”
Bi Puranen menar att förändringen dels beror på att allt fler länder går från att vara diktaturer till demokratier. Demokratier krigar nästan aldrig mot varandra. Men det minskade våldet har i högsta grad också att göra med kulturella förändringar som är knutna till en modernisering. Det har skett en form av social och kognitiv revolution. Utbildningsnivån och humankapitalet växer. Toleransen för ”outgroups”, som t.ex. homosexuella eller minoritetsgrupper, har tvärtemot mediabilden ökat i flertalet länder.
Jag tror att de toleranta värdegrunderna sprids i länder där människor känner att det går åt rätt håll – utbildningsnivån ökar, människor får det bättre och har framtidstro. Många länder i Syd- och Mellanamerika, i Asien och Afrika har gått från diktaturer till mer eller mindre bra fungerande demokratier, de har höga tillväxtsiffror och bättre välfärd. Något som inte minst statistikern och professorn i internationell hälsa Hans Rosling visar med sina bubblor över världens utveckling. I dessa länder sprids freds- och frihetsbejakande värdegrunder som tolerans, jämställdhet och minskad auktoritetstro, visserligen från en ibland låg nivå men med en tydlig riktning åt rätt håll. Sedan finns det naturligtvis en hel del undantag; Ryssland, oroligheterna i arabvärlden, konflikten mellan Israel och Palestina, länder i Europa som i krisens fotspår tagit ett steg åt det politiskt bruna som t.ex. Grekland och Ungern. Men de utgör, tvärtemot vad många tror, undantag från den i huvudsak positiva bilden.
.
Mycket bra artikel om korruption från Riksbankens Jubileumsfond. Allt från hur korruption är roten till mycket ont som händer här i världen, till hur Sverige lyckades minska korruptionen och effektivisera den svenska byråkratin under mitten och slutet av 1800-talet. Intressant också att fler kvinnor i beslutande positioner tenderar att minska korruptionen, speciellt vad gäller den beslutsnivå som ligger närmast människor, dvs. kommunerna.
”Det är korruptionen som dödar och orsakar lidande i fattiga länder, inte bristen på mat och läkemedel”
Bo Rotstein, statsvetare Göteborgs universitet
Stenåldern har rönt ett allt större intresse bland folk, inte minst olika dieter samt förra årets julkalender med familjen Hedenhös har inneburit ett uppsving för stenåldern. Men levde verkligen stenåldersmänniskor lika jämställt och harmoniskt som familjen Hedenhös? Ja, det finns en del som tyder på det!
De flesta forskare menar idag att teorierna om den starkes överlevnad är felaktig. Under den period som människan utvecklades från att vara apor till för ca 60 000 år sedan då människan började utvandra från Afrika till Asien, Europa och övriga världen har inga krigsfynd hittats, inga inslagna skallar eller bröstkorgar med spjut i.
Inte heller idén om den strikta uppdelningen i att mannen gick på jakt och kvinnorna tog hand om barnen och sällan lämnande grottan anses vara korrekt. Forskaren och författaren Lasse Berg menar att vi under den tiden levde ett ganska jämlikt liv, vi drog omkring i samarbetande grupper som delade på mat och sysslor.
Vi har varit en otrolig social varelse. Evolutionsbiologiskt har det inte varit särskilt smart att vara aggressiv. Det var den som var snäll, som kunde inordna sig i en grupp och gjorde så att andra hjälpte honom eller henne, som fick vidarebefordra sina gener. Vi har en inbyggd avsky i oss mot stöddiga människor och folk som ska styra och ställa över andra.
Att vi utvecklades till att bli sociala varelser är en viktig orsak till att människohjärnan utvecklades. Det kräver att hjärnan kan tolka andra människors känslor, att förstå den sociala dynamiken. Det är något som kräver mycket mer än styrka.
Att förstå andra människor innebär också en förmåga att anpassa sig efter andra. Detta har i förlängningen också inneburit att vi successivt förbättrat vår förmåga att förändra oss själva efter omgivningen och att vi med tiden kunnat inkludera allt fler människor i de grupper som vi identifierar oss med.
”Det är inte de starkaste som överlever, inte heller de mest intelligenta, utan de som har störst förmåga att förändras”
Charles Darwin, brittisk biolog, teolog och forskare
Vi är bra på att samarbeta, känna empati och anpassa oss efter varandras behov. Evolutionärt är det inte den starke som överlevt, utan de människor som i allt större grupper kunnat hålla sams under längre perioder. Denna tillit är medfödd. Det finns något som kallas spegelneuroner i hjärnan – vi mår bra av att spegla oss i andra. Detta osjälviska drag samt vår förmåga att tänka långsiktigt gör att vi faktiskt kan leva ihop i allt större samhällen.
Men det var också viktigt att hålla sams i gruppen. Den som bröt normerna riskerade att splittra gruppen. Vi har därför en medfödd instinkt att straffa dem som sviker, fuskar eller beter sig själviskt. Men vi bestraffar inte bara fuskare och de som agerar egoistiskt – också den som är annorlunda riskerar att mobbas och stöttas ut från gruppen. Detta är den evolutionära grunden till den främlingsfientlighet vi ser idag!
De flesta är därför väldigt måna om att passa in i den grupp (eller de grupper) som de identifierar sig med. Det finns inget som vi fruktar så mycket som att lämnas utanför gruppen – att bli mobbade, utfrusna eller utsparkade från den grupp som vi vuxit upp i eller som vi vill tillhöra. Vi har en existentiell rädsla för ensamhet. Denna rädsla sitter djupt inpräntat i generna på oss – den som förkastades av gruppen överlevde sällan. Människans mest onda egenskaper kommer oftast till uttryck i samband med grupptryck. Vi är kapabla att utföra de mest fruktansvärda handlingar om vi tror att den egna gruppen förväntar sig det av oss.
Det sociala kapitalets uppbyggnad kan delvis härledas från våra instinktivt uppbyggda känslor och beteenden. Man brukar skilja på inbundet och överbryggande socialt kapital, där det inbundna sociala kapitalet i hög grad är biologiskt nedärvt medan det överbryggande i högre grad påverkas av vår miljö och kultur. Det inbundna sociala kapitalet faller naturligt för människor. Att känna empati och vilja att samarbeta med människor inom familjen, bland vänner och bekanta eller andra som vi identifierar oss med är ett nedärvt beteende från stenåldern. I ett homogent samhälle litar folk på varandra för att de liknar varandra.
Det överbryggande sociala kapitalet är svårare att bygga upp. Det uppstår när människor från olika kulturella, sociala, ekonomiska och etiska sammanhang möts och påverkar varandra utan att konflikter uppstår – när det skapas positiva kontaktytor över gränser som annars kan utgöra en grund för misstro. Det överbryggande sociala kapitalet byggs upp genom människors positiva erfarenheter av varandra och på tillitsstärkande normer och värderingar som ofta kan härledas från landets eller platsens historia.
Inom politiken går det en stark skiljelinje mellan Sverigedemokraterna (SD) och övriga partier. SD anser att det är svårt att bygga ett starkt överbryggande socialt kapital – speciellt med människor från andra kulturer. Vi är biologiskt programmerade att främst känna empati och tillit till dem vi identifierar oss med. Vi bör därför sträva mot ett så homogent samhälle som möjligt. Mångfald skapar oro och otrygghet. Övriga partier menar däremot att ett öppet och tolerant samhälle är och historiskt har varit nyckeln till fred, välstånd och ekonomisk utveckling. Utveckling kommer av nya idéer, kreativitet och innovationsskapande. Kvaliteter som sällan uppkommer i homogena och trångsynta miljöer där människor tvärtom fryses ut om deras idéer eller sätt att vara avviker för mycket från rådande normer.
Under det senaste året har jag ofta sökt på Internet efter artiklar om socialt kapital och det har inte varit ovanligt att jag kommit in på sidor med främlingsfientligt innehåll. Det oroar mig! En del Sverigedemokrater är ganska pålästa om detta ämne och hänvisar till forskning som visar att det sociala kapitalet kan påverkas negativt i samhällen med stor mångfald. Det finns en viss sanning i detta – tilliten och det inbundna sociala kapitalet tycks minska något i mångkulturella samhällen. Men jag vill hävda att det inte gör något! Det viktiga för ett land som vill utvecklas på ett bra sätt och nå en hög generell välfärd för befolkningen är att hitta en bra balans mellan tillit och tolerans – det är då det mer betydelsefulla överbryggande sociala kapitalet växer sig starkt.
I boken ”Den svala svenska tilliten” visar Lars Trägårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebæk och Lars Svedberg att lokalsamhälletilliten[1] ofta är större i små homogena kommuner i lands- och glesbygd än i storstadskommunerna Malmö och Sundbyberg. Enligt Sverigedemokraternas logik skulle dessa kommuner utgöra en förebild för andra att ta efter – få invandrare samt en homogen befolkning där folk litar på varandra. Men är detta verkligen ett ideal? Det stämmer att människor i lands- och glesbygd ofta litar på varandra och kanske hjälper varandra mer än grannarna gör i en storstad, men skälet till detta är att de ofta känner eller åtminstone känner till vilka de flesta andra är i närområdet. Det är tryggt och bra, men den höga tilliten är delvis en konsekvens av att inflyttningen av människor med annorlunda värderingar och erfarenheter är liten och att de som känner att de inte riktigt passar in ofta flyttar därifrån.
Den amerikanske professorn Richard Florida menar att de mest framgångsrika regionerna i världen präglas av tolerans, pluralism och öppenhet. I ett första steg söker sig konstnärer, bohemer och HBT-personer till dessa platser, i ett andra steg människor som arbetar med kreativa yrken och som ofta trivs i toleranta och spännande miljöer och i det tredje steget söker sig kapitalet och investeringarna dit. Personer som känner en generell tillit till andra människor tycker det är roligare att bo och leva i städer som kan erbjuda en mångfald av människor, bakgrunder och kunskaper. En av de viktigaste konkurrensfördelar som en plats kan ha idag är hög tolerans och tillit, dvs. ett starkt överbryggande socialt kapital. Det kan vara svårt att bygga upp om man inte har det och det går inte att flytta på – det är platsbundet.
”Lika barn kanske leker bäst, men olika barn hittar på nya lekar!”
Det är inget fel med hög tillit, tvärtom, men för att skapa ett modernt, kreativt och väl fungerande samhälle idag krävs det också tolerans. Tillit utan tolerans skapar inskränkta och bakåtsträvande orter med dålig potential för utveckling, medan tolerans utan tillit skapar individualiserade samhällen där var och en sköter sitt. Det är när en ort, stad eller land uppnår balans mellan tillit och tolerans på en hög nivå som det ideala överbryggande sociala kapitalet växer sig starkt. Sverige har hittills lyckats oerhört bra med detta, vilket enligt min uppfattning är vår viktigaste konkurrensfördel. Låt inte Sverigedemokraterna förstöra det!
[1] Lokalsamhälletillit är ungefär samma sak som inbundet socialt kapital fast fokus mer på den geografiska ytan än på släkt, vänner och människor man identifierar sig med.