Etikettarkiv: Fotboll

Jimmy Durmaz

Jag har haft den här artikeln liggande ett tag utan att publicera den och den handlar inte om Jimmy Durmaz. Men med tanke på det hat som han fick efter matchen mot Tyskland tänkte jag att det kunde vara dags att påminna om att mångfald och pluralism alltid varit en styrka för att nå sportframgångar.

Sverige är till antalet invånare ett ganska litet land, men vi når förvånansvärt ofta framgångar inom olika sporter. En viktig förklaring är naturligtvis att vi är ett rikt och välmående land där de flesta har goda möjligheter att prova och utöva olika sporter. Men en viktig nyckel till framgång är också att vi i flera sporter lyckats bredda basen för vilka som deltar i utövandet.

I vissa sporter har vi en naturlig fördel. Att vi tillhör de bästa inom bandy, längdskidor, alpint och ishockey är kanske inte så konstigt med tanke på våra kalla vintrar. Men hur kom det sig att Sverige en gång blev en av världens främsta nationer i idrottsgrenar som till exempel tennis och golf? Två överklassporter med konservativa koder där de mest framgångsrika spelarna, med några få undantag, hade det engelska språket och medlemskap i det brittiska samväldet som gemensam nämnare.

Offentliga investeringar i tennisbanor under 1960- och 1970-talen tillsammans med Björn Borgs framgångar ökade medelklassens intresse för tennisen. Vad gäller golfen så ökade antalet banor kraftigt under 1980-talet, det blev billigare att spela och fler svenska golfspelare nådde framgångar internationellt. Golf blev på 1980- och 1990-talen en trendsport bland medelklassen. I andra länder var tennis- och golfbanor ofta privata, dyra och inget för gemene man. I Sverige blev de offentliga satsningarna, ett ökat utbud av banor samt några bra spelare istället startskottet för att medelklassen och delar av arbetarklassen började spela. Även de alpina idrotterna rönte framgång av ungefär samma skäl.

En markant ökning av antalet utövare inom dessa sporter samt att de svenska stjärnorna tränade betydligt hårdare och mer strukturerat än vad tidigare stjärnor gjort skapade därför stora svenska framgångar inom sporter som länge hade förknippats med överklassen.

En annan sport där mångfalden och bredden av utövare ökat är inom basketen. Det är den sport som är mest jämlik i Sverige sett till etnisk bakgrund och socioekonomisk grupptillhörighet. Fotboll är också bra på det – vad gäller killar. Men basketen lyckas även rekrytera tjejerna. Det är en sport som varit bra på att lokalisera sig i invandrartäta områden och ledarna rekryteras från de områden där flickorna bor vilket har visat sig vara viktigt, inte minst för nyanlända. Att det svenska herrlandslaget i fotboll fortfarande kan slå de bästa lagen, medan damlandslagets prestationer under senare år varit modesta tror jag beror på detta. Och vi kan sannolikt räkna med framtida framgångar inom basketen, inte minst ungdomslandslagen i basket har presterat väldigt bra under senare år.

Fotboll – en idrott för överklassen?

Men för en del sporter är problemet det omvända – det gäller att göra sporten attraktiv för medel- och överklassen. På 1950- och 1960-talen var England kanske bäst i världen på fotboll, med 1966 som höjdpunkt då England vann världsmästerskapet. I boken ”Känner ni vibbarna? – fotbollen och det nya Sverige” skriver Erik Niva att fotbollen ofta varit en sport för arbetarklassen, men det som gjorde att Tyskland, Spanien, Holland med flera länder gick om England var att man i dessa länder blev bättre på att inkludera medel- och överklassen i fotbollen. Urvalet av människor som spelade blev helt enkelt mycket större i Tyskland jämfört med England. Det tog också längre tid för engelsmännen att ta in nya vetenskapliga rön kring kost och träningsmetoder. Kanske en konsekvens av konservatism och en romantiserad arbetarklasskultur kring fotbollen. Anders Limpar har vittnat om tiden i Arsenal, där stora mängder alkohol och snabbmat var mer regel än undantag. Anders som i det närmaste var nykterist var något av en udda fågel i detta sammanhang.

Mångfald utifrån ett annat perspektiv är det som skapar Norges framgångar i Vinter-OS. Trots att Norge är ett litet land befolkningsmässigt bor en stor andel där förutsättningarna är bra för vintersporter. Huvudstaden ligger i princip i anslutning till ett stort berg och friluftsområden. Alla kan ta bussen till backen. Även invånarna i Trondheim har nära till att utöva vintersport och nästan inga norrmän är mer än någon timmes resa till en skidbacke.  Stockholm och framförallt Malmö och Göteborg har inte alls samma förutsättningar. Vintern är kort, det mesta regnar bort – för att travestera en gammal låt med Tomas Ledin.

Det handlar om att skapa ett överbryggande socialt kapital

Kunskapsnivån kring hur man tränar, äter och kring taktik för att nå bra resultat har generellt varit hög i Sverige. Men på den fronten har många länder gått ikapp och kanske i vissa fall också förbi. Vi har inte samma konkurrensfördel vad gäller vårt humankapital. Men vi kanske fortfarande har det vad gäller vårt sociala kapital. Vi har t.ex. fått hit människor från stora delar av världen till Sverige. Det kan uppstå kulturkrockar och konflikter med stor invandring, men vad gäller idrott är det ofta en stor fördel med mångfald. Men det gäller att vara inkluderande. Det är skillnad att få komma till alla fester, istället för att med nåder bli bjudna till några. Det är självklart att lagen blir bättre om alla får möjlighet att delta. Att ha med alla de bästa, istället för att plocka de bästa ur en selekterad grupp av privilegierade.

Men som Erik Niva skriver i sin bok, mångfald kräver mer av alla. Det finns inte så många hemligheter kvar i dagens idrott. I elitfotbollen känner alla varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gruppkemin och att vara så inkluderande som möjligt.  Det viktigaste är hur man får ihop olika typer av talanger och personligheter, utan att det uppstår missförstånd, bråk och konflikter. Inom elitfotbollen måste djupt religiösa afrikaner, reserverade skandinaver och temperamentsfyllda sydeuropéer kunna samsas. Östersund FK:s tidigare tränare Graham Potter har förstått detta. Ett fotbollslag som gått från division 2 till framgångar i Europa League. De blandar in teater, dans och musik för att skapa mod, självkänsla och gruppkemi i ett lag präglat av mångfald. Att bli framgångsrik i en lagidrott handlar idag helt enkelt om att bygga tillit och psykologisk trygghet mellan människor som på många sätt kan vara väldigt olika.

Och det är i grunden vad ett överbryggande socialt kapital handlar om.

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.

Bollen är rund!

Naturkapitalet är fotbollsplanen. Det fysiska kapitalet är läktare, omklädningsrum och de finansiella möjligheterna att köpa de bästa spelarna. Humankapitalet är hur skickliga spelarna är tekniskt, vilken fysik de har, hur vältränade de är och hur skickliga de är på taktik och på att förstå tränarens instruktioner.

Men hur kan mindre klubbar med gropig fotbollsplan, dålig ekonomi och mediokra fotbollsspelare ändå ibland vinna över storklubbar med de allra bästa förutsättningarna. Bollen är rund säger en del, allting kan hända på en fotbollsplan! Visst kan turen spela in, men det som glöms bort är lagets sociala kapital. Att spelarna litar på varandra, att de gör sitt bästa, att de uppträder som ett lag, att nya spelare lätt kommer in i laget oavsett var de kommer ifrån och att spelarna trivs ihop både på och utanför planen. Det är kvaliteter som är svåra att skapa oavsett hur mycket pengar och goda förutsättningar klubben har.

På samma sätt kan kommuner eller orter som inte har de bästa förutsättningarna klara sig bättre än vad som kan förväntas av dem. En kommun kan ligga långt från allfartsvägarna med bristfällig infrastruktur och med en försvinnande liten andel akademiker. Men företagsklimatet rankas ändå högt, skoleleverna har bra betyg, inflyttare känner sig välkomna och föreningslivet blomstrar. Folk trivs och är stolta över att bo i eller komma från kommunen!

På samma sätt som ett på papperet sämre fotbollslag ibland kan slå det bästa laget, kan en kommun med sämre förutsättningar ändå utvecklas ganska bra. Det sämre fotbollslaget eller den lilla bruksorten kan inte konkurrera med resurser som man inte har, men klubbkänsla eller samhällsanda är inte förbehållet storklubben eller storstaden. Mjuka värden kan locka såväl människor som företag till en kommun, dvs. ett högt socialt kapital kan stärka såväl humankapitalet som det fysiska kapitalet. Eller om vi ska prata fotbollsspråk: Ge fler nyförvärv och sponsorer!

 

Colombia – från knarkkrig till fotbollsnationalism

I Sverige ser många människor nationalism som något negativt. Det förknippas med konservatism, invandrarfientlighet och unga arga män som vill flytta tillbaka tiden till ”då män var män och kvinnor var kvinnor”. Såsom nationalismen i Sverige utvecklat sig har den fått något unket över sig.

Men nationalism kan också vara en positiv kraft och något som förenar människor i länder som varit splittrade – där våldet spirat mellan olika grupper och tilliten till landets politiker och institutioner varit noll och intet.

Colombias framfart i fotbolls-VM är ett sådant exempel. Ett land som under årtionden plågats av krig, knark, mord och knarkkarteller, men som är inne i en positiv spiral med demokratiska val, fredsrörelse och ett fotbollslag att hoppas på som förenar tidigare fiender. Läs mer om Colombia i artikeln nedan.

Länk till artikel i Aftonbladet

Brasilien i all ära, men jag hoppas att Colombia vinner VM!