Etikettarkiv: Demokrati

Putin – en medeltida furste?

Ryssland är ett dysfunktionellt land. En historia av feodalism med livegenskap, kommunism, en kort period av vilda western liberalism på 1990-talet då oligarker passade på att plundra statliga och gemensamma tillgångar samt nu en auktoritär kleptokrati med stormaktsambitioner har inte varit nådigt mot detta arma land. Rysslands befolkning har sedan 1990 minskat från 148 miljoner till 145 miljoner och mycket tyder på att minskningen fortsätter. Ryssland anses ha flest hiv-smittade utanför subsahariska Afrika. Många gånger överförs smittan via injektionssprutor som delas av narkotikamissbrukare. Årligen begås 38,7 självmord per 100 000 invånare enligt WHO, det är en av de högsta frekvenserna i världen. Nästan 400 000 ryssar har dött i pandemin och endast ca 50 procent är färdigvaccinerade. Männens medellivslängd är på grund av alkoholism och droger endast 59 år och det har bedömts att det sker fler aborter än födslar i Ryssland. 2004 gjorde minst 1,6 miljoner kvinnor abort (en femtedel av dem var yngre än 18 år) och cirka 1,5 miljoner barn föddes. En orsak anses vara att ett första barns födelse gör många familjer fattiga.1

Men varför har det gått så illa? Jag läste en intervju med den finländska författaren Sofi Oksanen där hon framhöll att Ryssland var fast i medeltida värderingar. Hon menade att det ryska politiska tänkandet är feodalt. De har en liten omåttlig rik elit som plundrat sitt land och som vältrar sig i smaklös lyx, medan fattiga lever i olycka och super ihjäl sig – det går att dra paralleller till tiden före den franska revolutionen. Ryssland har också länge använt lönnmord som ett medel för påverkan, och de har en samling av konstiga gifter som de använder för att oskadliggöra meningsmotståndare. Det är medeltida metoder. Det har också kommit som en chock för västvärlden hur medeltida brutal rysk krigsföring är. Hur man avrättar folk öppet och bombar sjukhus och andra civila mål, allt för att skapa humanitära katastrofer och därmed tvinga befolkningen till underkastelse.

Under medeltiden handlade makt om att erövra områden och att visa sin styrka på slagfältet. Makteliten världen över blev rika genom att erövra och/eller plundra andra landområden, ta slavar eller till och med plundra den egna befolkningen. Rikedom var ett nollsummespel där den starkaste tog vad den kunde. Likt medeltidens kungar har Ryssland alltid haft stormaktsambitioner och erövrat och exploaterat områden med naturtillgångar. Det är också genom naturtillgångar som landet – eller snarare delar av befolkningen – kunnat bli relativt rikt. Det är inte genom samarbete, innovationer, kreativitet och hög produktivitet – som är en funktion av en fri marknad och fria människor – som ekonomin växt. I det avseendet har Ryssland mer gemensamt med Saudi-Arabien och Iran, än USA och Västeuropa.

Rysslands och västvärldens historia skiljer sig åt

Jag har i ett antal blogginlägg den senaste månaden beskrivet historiska händelser i västvärlden som med tiden givit oss demokrati i stället för diktatur, en lagbunden rättsskipning i stället för blodshämnd och meritokrati i stället för nepotism. Ryssland har inte haft samma utveckling – alla de steg som tillsammans bidragit till de värderingar och normer som vi tar för givna i västvärlden har aldrig tagits i Ryssland.

Den katolska kristendomens förbud mot månggifte, ändrade arvsregler som stärkte kvinnans position, celibatet för präster (som minskade incitamenten för korruptionen) samt pesten som slog sönder tidigare familjestrukturer och maktförhållanden i Västeuropa ledde till relativt små familjer i jämförelse med storfamiljerna och klanerna i Östeuropa och Mellanöstern. De små familjerna innebar dock en ökad ekonomisk sårbarhet vid sjukdom och dödsfall inom familjen. I storfamiljen så var det i stället klanens skyldighet att hjälpa dem som drabbats av sjukdom eller dödsfall i familjen. Men i de mindre familjeenheterna började i stället människor att samarbeta med varandra för att skapa en större trygghet i livet – i och med detta byggdes det också upp lokal tillit i byarna som inte baserades på familjeförhållanden. Även skrån och gillen bröt loss individer från deras familjer och förenade dem i nya sociala strukturer, baserade på yrkesidentitet.

I Västeuropa blev man inte längre bunden vid sin klan, utan kunde bli del i andra gemenskaper som byar tillsammans med flera olika familjer och grupper, eller i skrån. Man samarbetade för gemensamma intressen och för att skapa en större trygghet för sin egen familj. Denna utveckling tillsammans med naturvetenskapens framsteg, en ökad läsförmåga i befolkningen samt ett ökat tvivel på kristendomen och den av ”Gud givna ordningen” blev startskottet för upplysningstiden. Människans förnuft sattes i centrum. Förmågan att kunna tänka själv och inte okritisk ta till sig det som makthavare säger blev allt vanligare, liksom tanken att samhället kunde utvecklas bäst av jämlika människor i samverkan. Upplysningstiden gav i sin tur grunden för industrialiseringen, den fria marknaden, föreningsliv, demokratiseringen, likhet inför lagen, meritokrati, kvinnlig rösträtt, ökad jämlikhet och jämställdhet samt mänskliga rättigheter.

Så mycket annat följer av detta, som en rad dominobrickor – rationellt tänkande i stället för konformism, en vilja att pröva nyheter och förbättringar i stället för klansamhällets fientlighet mot allt som hotar dess traditioner. I förlängningen: demokrati, naturvetenskap och sekularisering. Här uppstår det som kallas västerländska värderingar. Förändrade sociala relationer ger upphov till psykologiska förändringar.

Håkan Lindgren, frilansande journalist (artikel om Joseph Heinrich bok, SvD 2021-04-06)

Fördelar genom samarbete eller genom kontakter med överheten

Vi i väst tror ibland att våra ideal kring demokrati, likhet inför lagen, meritokrati och mänskliga rättigheter är universella, men så är det inte – kultur och ideal skiljer sig mellan olika länder och regioner i världen. Det rör sig om normer och värderingar som formats genom långa sociala och ekonomiska processer i respektive lands historia. En avgörande skillnad mellan Västeuropa och Ryssland är att människor i Ryssland genom hela sin historia främst skaffat sig fördelar genom vertikala kontakter, dvs. i tur och ordning med tsaren eller storbönder, inom den kommunistiska hierarkiska ordningen och nu genom kontakter med den kleptokratiska politiska eliten och oligarker. Kontakter som baseras på tjänster och gentjänster och nu på privilegier för den medelklass som underordnar sig den politiska och ekonomiska eliten. I västvärlden började i stället en mellanmänsklig tillit byggas upp genom samarbete av civilt slag. Människor som hjälpte och litade på varandra och som därmed kunde skapa trygghet och förbättra sina liv, i vissa regioner utan någon illasinnad överhet att förhålla sig till. Liknande utveckling kan man även se i länder utanför västvärlden som överpresterar ur ett socialt perspektiv, t.ex. Costa Rica. I Ryssland har i stället horisontella samarbeten i alla tider riskerat att bestraffas, eftersom de utgjort ett hot mot makten.

I Ryssland anses det som intelligens att inte lita på någon

Anna-Lena Laurén, Svd:s rysslandskorrespondent

De ”västliga” idealen med demokrati, likhet inför lagen, meritokrati och mänskliga rättigheter har otvivelaktigt lett till framgångar och spridit sig i världen. Men alla länder har inte haft förutsättningar för att anamma dem och många länder sitter fast i strukturer som är svåra att förändra. Det är t.ex. svårt att få bukt med korruption och nepotism eftersom människor som sitter på maktpositioner tjänar på dem. Och klanstrukturer är om möjligt ännu svårare att förändra, eftersom människor har levt under sådana förutsättningar i tusentals år.

Kommer Ryssland att implodera av sin egen inkompetens

Det är svårt att exakt veta Putins bevekelsegrunder för kriget, men att Putin hatar västvärlden och de värderingar och normer vi står för är ingen vild gissning. Han ser att unga människor i Ryssland och befolkningen i Ukraina i allt högre utsträckning anammar västvärlden tankesätt och vill leva sina liv utifrån dessa värderingar. För Putin, för den rysk-ortodoxa kyrkan, för den ekonomiska eliten som plundrat samhället och kanske också för delar av den ryska befolkningen som lever kvar i ”de medeltida värderingarna” eller som inte vågar lita på att förändring är av godo, utgör västvärldens tankesätt ett hot.

Putin är ingen idiot, han förstår vad han gör. Men något han aldrig förstått är att allting fungerar sämre i en diktatur än i en demokrati, även i krig. Trots att Ryssland är överlägset vad gäller utrustning, mannar och ondskefullhet, så går inte kriget Putins väg. Delvis beror detta på dåligt engagemang och stridsvilja. Många unga ryska soldater vet knappast varför de krigar och vill inte heller slåss mot människor som de upplever vara precis som de själva är och som pratar ryska. Men det beror också på att militära medel har förskingrats, på otydliga beslutsvägar och en rädsla bland underordnade att ge korrekt, men icke önskad, information till överordnade.

Den ryska krigsmakten har de senaste fem veckorna demonstrerat basala svagheter vad gäller moral, logistik, kommunikation, planering och försörjning. Sedan 2000-talets början har Putin pumpat in mångmiljardbelopp i vad han förväntade sig skulle bli en global militär spjutspets, präglad av högteknologi och effektivitet. En respektingivande militärmakt för 2020-talet. Vad han i stället tycks sitta med är en demoraliserad och korrupt massarmé av 1900-talsslag, ett resultat av den slutenhet och bristande ärlighet som det repressiva Putinsystemet frammanat.

Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, från artikel i DN ”Goda och dåliga nyheterna om Putins krigsmaskin”, 2022-04-03

Vi får hoppas att Ryssland imploderar av sin egen inkompetens och att Putin kommer att ställas inför domstolen i Haag för sina krigsbrott. Sedan tror jag faktiskt att väst behöver hjälpa Ryssland att komma på rätt spår med någon form av nutida Marshallhjälp. Helst med inriktning mot att stärka lokala civilsamhällen, att minska korruptionen i viktiga ryska institutioner samt att ge stöd för att landet ska orka bryta upp med sitt förflutna. Hur ska då det gå till? Estland är ett av de öststatsländer som efter murens fall lyckats ganska bra. Det som skedde där var en kraftig föryngring samt fler kvinnor på ledande poster i samhället. Det tror jag också är rätt väg att gå för Ryssland – de gamla gubbarna som präglats av Sovjettidens mentalitet och ”medeltida värderingar” måste bort på alla ledande positioner.

Epilog

När jag hade skrivit färdigt den här inlägget så publicerade Dagens Nyheter en artikel av den ryske författare Michail Sjisjkin, som numera är bosatt i Schweiz. Han bekräftar det som jag skriver ovan. Att det finns en avgrund mellan mentaliteten bland människor i den moderna världen och majoriteten av Michails landsmän, nämligen den största revolutionen som mänskligheten har åstadkommit: övergången från stammedvetande till individuellt medvetande, från stammens överhöghet till individens suveränitet. En del ryssar är beredda att leva i en värld där den mänskliga individen är det högsta värdet, men majoriteten lever mentalt fortfarande kvar i det patriarkala förflutna, där stammen alltid har rätt och man inte får önska en dålig kung ur världen.2

1 Wikipedia, ”Rysslands demografi”

2 Michail Sjisjkin, ”Putin är bara ett symtom – inte själva sjukdomen”, 2022-04-04

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Emmanuel Todd

Jag skrev tidigare att jag i i samband med en trendspaningsövning i början på 2000-talet förutspådde att en djupt konservativ republikan skulle segra i det amerikanska valet 2016. Det var naturligtvis en gissning, men bakgrunden var mitt då stora intresse för demografi som prognosinstrument samt ett föredrag av den franske statsvetaren och demografen Emmanuel Todd.

Emmanuel Todd har nämligen prickat in flera stora världshändelser under de senaste 30 åren. Han blev uppmärksammad när han redan på 70-talet förutspådde Sovjetunionens fall nästan med exakt datum. Han har även förutspått finanskrisen 2007 och Eurons kris. Jag var och lyssnade på honom på Kulturhuset i Stockholm i början av 2000-talet. Han pratade då om det som skulle bli den arabiska våren. Demografin i Mellanöstern och Nordafrika talade för att det skulle bli någon form av revolution (allt fler unga med en utbildning som klart överstiger sin föräldrageneration, fast utan makt och med problem att få arbete). Han hade rätt om detta, men konsekvenserna av den arabiska våren kunde han dock inte förutspå.

Han pratade också om ett USA som skulle tappa sin position som supermakt och falla sönder fram mot 2040. Om jag minns rätt pratade han om en allt större latinamerikansk befolkning som skapar egna enklaver och som dominerar vissa stater, en frustrerad konservativ, lågt utbildad och bakåtsträvande vit arbetarklass i mittenstaterna samt ett antal fortsatt välmående stater i nordöstra och västra USA där såväl kompetensen som kapitalet söker sig. Ett USA som, enligt min tolkning av Todd, slits sönder inifrån av svaga institutioner, anti-intellektualism, ojämlikhet, identitetspolitik och rasism. Ska han få rätt igen?

Jag tror ändå att det finns en grundtillit samt tillräckligt många anständiga och kloka människor i USA för att detta inte ska hända, men man vet aldrig.  Läs bifogad artikel om Kalifornien – en stat som redan nu börjar planera och verka för att bli ett eget land.

Länk till artikel i DN

Tilliten förenar länder med hög social utveckling

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardinska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zoner”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där medellivslängden och andelen hundraåringar är ovanligt hög. Okinawaön söder om Japan, grekiska ön Ikaria, södra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica är de mest kända exemplen. Men även ett område i delar av Kalmar, Kronoberg och Halland i Södra Sverige brukar ibland definieras som en blå zon.

Framför våra ögon fanns det alltså livs levande exempel på hur befolkningar genom sin livsstil lyckats bli äldst i världen. Och kanske ännu viktigare: de har nått sin höga ålder friskare än oss andra, med mindre hjärtsjukdomar, mindre av flera cancersjukdomar samt färre fall av och senare insjuknande i demens. Varför hade ingen upptäckt eller tänkt på det tidigare? Intresset för de här områdena blev naturligtvis stort inom forskarvärlden och många har sedermera undersökt de blå zonerna för att hitta nycklarna till ett långt liv med god hälsa. Livsstilen avgör förstås inte allt, men mycket. Forskarna menar att skillnaderna i livslängd till ungefär 25 procent kan förklaras av ärvda gener och till ytterligare 25 procent av arvsanlag som vi själva faktiskt kan påverka något. Resten, 50 procent, beror helt på livsstilen.

Det som forskare har kommit fram till är att motion och den mat man äter är väldigt viktigt, men också att det behövs ett socialt nätverk och social delaktighet. Att man är aktiv och att man sätter upp mål för dagen. Att man har något att sträva mot och att man känner att det finns ett syfte, en mening med livet och något att tro på.

Den här forskningen har naturligtvis rönt stort intresse hos både allmänhet och politiker. Vem vill inte leva lite längre med hälsan i behåll? Och krasst sett så är friska och hälsosamma människor med många förvärvsaktiva år naturligtvis mumma för politiker som vill hålla ned de offentliga kostnaderna.

Men varför är inte forskare, politiker och journalister lika intresserade av vad det är som gör länder framgångsrika socialt? Varför ringar vi inte in de länder och de platser som är mest framgångsrika vad gäller hälsa, trygghet, miljö etc. och försöker förstå i grunden vad det är som förenar dem? Precis som vi gjort vad gäller de ”blå zonerna” och nyckeln till ett friskt åldrande?

Social progress imperative är en organisation eller snarare nätverk av organisationer som verkar för social utveckling. De genomför med jämna mellanrum en ranking av världens länder utifrån deras sociala utvecklingsnivå. De tittar på variabler som t.ex. hälsa, tillgång till utbildning, mänskliga rättigheter, trygghet, miljö, personlig frihet och inkludering.

De länder som toppar listan i ordning är: Norge, Sverige, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, Finland, Danmark, Holland, Australien, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA.

Vad har då dessa länder gemensamt? Finns det någon geografiskt samhörighet? Har de naturtillgångar? Utgör de finansiella centrum? Är de demokratiskt styrda? Eller är de präglade av samma politiska ideologi?

De socialt mest framgångsrika länderna är utspridda över stora delar av världen, även om flertalet finns i Europa. Det rör sig om de nordiska länderna, länder i Mellaneuropa, ett antal anglosaxiska länder som ingår i det Brittiska samväldet samt Japan. Några länder har stora naturtillgångar som t.ex. Norge och USA, medan andra i stort får klara sig utan som t.ex. Danmark, Holland och Japan. Stora finansiella centra finns i t.ex. Schweiz, Japan, Storbritannien och USA, medan t.ex. de nordiska ländernas och Nya Zeelands avtryck på finansmarknaderna är måttliga. Alla dessa länder förenas dock i att de är demokratiska, men å andra sidan finns det många demokratiskt styrda länder som inte alls är särskilt socialt utvecklade. Demokrati ger en bra grund att stå på för social utveckling, men det är inte demokrati som är den avgörande förklaringsfaktorn. Finns det då någon politiskt ideologi som visar sig vara mer framgångsrik än andra? Nej, det är svårt att se något mönster här. De framgångsrika nordiska länderna är högskatteländer med generella välfärdssystem präglade av socialistiska jämlikhetssideal. De mellaneuropeiska länderna Tyskland, Schweiz och Österrike samt Japan är mer konservativa. Det är länder som sätter familjen, auktoriteter och traditioner högre än vad vi gör i Sverige. De anglosaxiska länderna lutar åt den liberala ideologin med fri marknad, individuella rättigheter och skyldigheter samt i de flesta fall också en hög grad av privat finansierad välfärd.

Jag lyssnade på musikern och poeten Emil Jensens vinterpratarprogram i samband med att jag skrev detta inlägg och han sa där att ingen längre ställer frågor, utan att redan själv ha det smartaste svaret. Jag kände mig lite träffad, eftersom jag tycker att jag själv har det smartaste svaret. Enligt min mening är det en hög tillit och ett högt socialt kapital som förenar dessa ekonomiskt och socialt framgångsrika länder – inte geografi, naturtillgångar, eller politisk ideologi.

Det finns en internationell organisation som heter World Values Survey som genomför omfattande undersökningar om vilka normer och värderingar som finns i olika länder. En av frågorna handlar om tillit. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor?”  Genom att sätta generell tillit på den ena axeln och social utveckling på den andra fick jag fram följande diagram.

Som synes finns det ett väldigt starkt samband mellan tillit och social utveckling. Ju högre tilliten är desto större är den sociala utvecklingen. Men sambandet är avtagande. Störst betydelse för den sociala utvecklingen har tilliten när den ökar från ca 15 procent upp till 50 procent, dvs. upp till en nivå där mer än hälften i befolkningen svarar att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor.

Sambandet är som sagt väldigt starkt, men vilket kommer först? Är det tilliten som skapar en hög social utveckling, eller är det en hög social utveckling som skapar en hög tillit?  Det är förvisso så att t.ex. mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning stärker tilliten – utvecklingen sker i ett ömsesidigt växelspel. Men forskningen visar också att tillit i högre grad än social utveckling är den oberoende variabeln. Det är länder som tidigt i historien har haft ett högt socialt kapital som idag uppvisar de högsta nivåerna av social utveckling. Det är nämligen svårt att skapa stabila och rättvisa politiska och juridiska institutionerna, vilka ofta är en förutsättning för social utveckling, om korruption, nepotism och misstro råder.

Nästa steg är att studera hur den höga graden av tillit uppstått i respektive land. Motion, goda kostvanor och social delaktighet är de gemensamma nämnarna för ett friskt och långt liv i de blå zonerna. Vad är det som kan förklara de höga tillitsnivåerna i de mest socialt utvecklade länderna?

Den enkla och självklara förklaringen är att dessa länder tidigt lyckades implementera en väl fungerande byråkrati och meritokrati och kunde därmed tidigt stävja korruption och nepotism. Man övergav stamkulturen där plikter och skyldigheter  främst ligger gentemot stammen till en statskultur där man som individ har att följa nationens lagar och regler. Den andra förklaringen bygger på en hypotes som jag har. Jag tror att flertalet av dessa länder lyckats balansera de delvis motstridiga moraliska värdena frihet, jämlikhet och broderskap (i meningen ett starkt civilsamhälle). Frihet är liberalismens grundpelare, jämlikheten är socialismens, medan broderskapat kan sägas stå för konservatismen. Det har skett på lite olika sätt, men gemensamt är att inget värde – åtminstone inte under någon längre tid – getts för stort utrymme på bekostnad av de andra. Denna balans har utgjort en bra grogrund för tillit i dessa länder. Sverige höll på att få en obalans på 70-talet vad gäller frihet och USA samt Storbritannien har en obalans nu vad gäller jämlikhet. Denna hypotes kräver dock lite längre resonemang så jag tänker återkomma till detta i ett senare blogginlägg.

 

Inlärning och tro på att andra skulle göra samma sak

Intressant föredrag av statsvetaren Bo Rothstein om betydelsen av kvalitet i samhällsstyrningen baserat på tillit. Han visar bland annat på starka samband mellan kvalitet i samhällsstyrningen och hälsa, lycka och BNP.

Föredrag av Bo Rothstein

”Den naturliga reaktionen på att inneha en offentlig tjänst är att gynna sig själv, sin familj, sina vänner, sin stam, sin klan, sitt politiska parti, sin fraktion, sin intressegrupp. Det är det som ligger den mänskliga naturens närmast om hjärtat. Att inte göra så måste tränas in. För att välja den mest meriterande till den offentliga tjänsten istället för sin brorson måste två saker uppfyllas: En inträning av den förmågan och att man tror att de flesta andra i samma position också skulle välja den mest meriterande.”

Tillitsreform

Det finns statistik som tyder på att tilliten och det sociala kapitalet minskar såväl i Sverige som globalt. Det är därför glädjande att regeringen nu lyfter betydelsen av ett tillitsfullt samhälle och att de vill utveckla en tillitsbaserad styrning av det offentliga Sverige.

Tillitsreformen är en prioriterad process för det offentliga Sverige. Regeringen vill med reformen utveckla en tillitsbaserad styrning med fokus på medarbetarnas kunskap. Målet är att proffsen i offentlig sektor ska tillåtas vara proffs. Med detta skapas större nytta och kvalitet för medborgarna. Som ett led i denna process inrättas en delegation som ska arbeta för ökad tillit i styrningen av den offentliga sektorn och välfärdstjänsterna.

Länk till regeringens pressmeddelande

Långtidsutredningen 2015 lyfter tilliten

Jag blev glatt överraskad av att Långtidsutredningen 2015 så tydligt och omfattande beskriver den sociala tillitens betydelse för Sverige. Kanske fler politiker och debattörer nu börjar förstå vad det handlar om? Nedanstående text är hämtad från sammanfattningen i huvudbetänkandet.

Utredningen anser att den höga nivå av tillit och den i huvudsak väl fungerande offentliga förvaltning som finns i Sverige bidrar till att stärka den svenska ekonomins anpassningsförmåga. En hög nivå av tillit har visat sig samvariera med god ekonomisk utveckling, hög ekonomisk jämlikhet och låg grad av korruption, men också med bl.a. hög utbildningsnivå och god folkhälsa. Utredningen vill framhålla att en hög nivå av tillit också bidrar till en god anpassningsförmåga i ekonomin. Ett samhälle som präglas av tillit har lättare att ställa om för att hantera nya, framtida utmaningar. Utredningen pekar på de tydliga samband som uppmätts mellan tillit och kvaliteten på ett lands offentliga förvaltning, där kvalitet handlar såväl om opartiskhet och rättssäkerhet som om effektivitet. Att upprätthålla kvalitet i och förtroende för rättsstaten och den offentliga sektorns institutioner bör därför vara högprioriterade politikområden.

I första hand handlar det om att säkra rättsstatens fundament. Dit hör exempelvis att bekämpa den organiserade brottsligheten och att bekämpa ökande hot mot politiker och offentliga tjänstemän. Att värna den offentliga sektorns kompetensförsörjning och den meritokratiska tillsättningen av offentliga tjänster är viktigt både för att säkra ett beslutsunderlag av god kvalitet och för att upprätthålla rättsstatliga värden som likabehandling och frånvaro av såväl negativ som positiv diskriminering. Tilliten människor emellan och till samhällets institutioner kan också antas vara avhängig av att medborgarna uppfattar att det inte är möjligt att missbruka transfereringssystemen eller välfärdstjänsterna, eller att undandra sig den beskattning som behövs för att finansiera välfärdssystemen. En väl fungerande förvaltning på statlig, regional och kommunal nivå är en angelägenhet för hela ekonomin. Det finns många goda skäl att förtydliga ansvarsförhållanden, anpassa organisationen av sjukvård, regionövergripande samhällsplanering osv. till nya förutsättningar, liksom att möjliggöra mer likvärdig och förutsägbar tillämpning av regelverk över landet. För att motverka korruption och ge incitament till en effektiv användning av kommunala och regionala medel bör revision av den lokala och regionala förvaltningen utföras opartiskt och professionellt.

Ett långsiktigt arbete bör inledas för att höja kvaliteten på beslutsunderlag, inklusive konsekvensanalys, inom den offentliga sektorn, även utanför befintliga analysmyndigheters fackområden. Detta är viktigt inom offentlig verksamhet på såväl nationell som lokal och regional nivå.

Mer om social tillit i utredningen står på sidorna 128-130, 147-152 och 307-311.

Länk till Långtidsutredningens huvudbetänkande 2015

Korruption fördärvar samhällen

Kloka Gunnar Wetterberg skriver en artikel om tillitens betydelse i jusektidningen Karriär.

”Tilliten betyder att Sverige fungerar smidigare och med färre kontrollanter än de flesta andra länder. Det är bättre för oss som människor att leva så, men det ger oss också en konkurrensfördel: det är lättare att göra affärer med hederliga länder. Därför måste vi ta itu med de avskräckande exemplen. Inte ens i det självbelåtna Norden kan man vara säker på att slippa korruptionen.”

Artikel från jusektidningen Karriär