Etikettarkiv: Historia

Slott och vattendrag

Har befolkningen generellt kunnat förbättra sin situation genom egna insatser eller genom horisontella samarbeten mellan jämbördiga parter, eller har man historiskt varit beroende av t.ex. en adelsfamilj, storbonde eller av en dominerande arbetsgivare för att skapa ett bra liv åt sig själv och sin familj. Bruksorter och kommuner med stora slott och herresäten har av den anledningen ofta lite lägre socialt kapital – levnadsmönster, normer och värderingar tycks föras över från en generation till en annan. Naturligtvis spelar händelser och utvecklingen i modern tid också stor roll – det finns inget ödesbestämt i det sociala kapitalet. Men det som hänt för många hundra år sedan, verkar fortfarande påverka hur tilliten och det sociala kapitalet ser ut idag.

För några år sedan skapade jag ett mått på det sociala kapitalet och utifrån detta mått rankade jag samtliga Sveriges kommuner (se länk nedan). På den sverigekarta som jag tog fram utifrån rankingen så blev två saker väldigt tydliga:

a) Det sociala kapitalet är som lägst i slottstäta Skåne och delar av Mälardalsregionen samt i bruksorterna i Bergslagen där befolkningen haft ett beroendeförhållande till en dominerande en arbetsgivare.
b) Kommuner som ligger i anslutning till en sjö eller stort vattendrag har ofta ett högt socialt kapital, medan kommuner som legat mer isolerade genom bergspartier, stora skogar och otillgänglig natur har ett lägre socialt kapital.

https://socialtkapital.nu/kommunranking/

Socialt kapital 2016

Sätt pekaren på kartan för att se kommunnamn

Det är sannolikt så att byar där man tidigt kunnat röra sig över större geografiska sträckor och träffat människor som haft en annan dialekt och andra sedvanor med tiden fått en större öppenhet och tolerans inför det som är annorlunda och avvikande. De har kunnat knyta fler sociala kontakter med människor på längre avstånd och därmed ökat sitt sociala och kulturella kapital, vilket dessa platser har nytta av än idag.

Ett lågt socialt kapital påverkar kommunens utveckling negativt, men givetvis kan också en dålig utveckling i kommunen påverka det sociala kapitalet negativt. Tillit bygger på ömsesidighet – man ger vad man får och man får vad man ger. Det kan i vissa orter finnas väl motiverande skäl till att människor tappat förtroendet till t.ex. den egna kommunen eller till den nationella politiken. En politiskt misskött kommun där vissa orter förfördelats samtidigt som den stora arbetsgivaren skär ned eller flyttar utomlands och den privata och offentliga servicen monteras ned är knappast något som bygger ett starkt socialt kapital.

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Åsiktspolariseringen skapar stamkulturer

Två saker som jag ofta skrivit om på min blogg är hur den tilltagande åsiktspolariseringen riskerar att rasera tilliten i samhället och hur viktigt det är att länder lyckas skapa stabila och rättvisa offentliga institutioner som uppfattas som legitima av medborgarna.

I början av 2017 publicerade Dagens Nyheter en artikel signerad av Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, där han på ett mycket bra sätt sammanfattar precis de farhågor jag har om framtiden och även lyfter just försvaret av starka offentliga institutioner som ett av våra viktigaste verktyg för att motverka den utveckling som vi idag ser med polarisering, främlingsfientlighet, otrygghet, hat etc.

”I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.”

”Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.”

”Skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.”

”Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten.”

”Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen till döds.”

Länk till artikel i DN

I förståelsen för detta resonemang ligger också behovet av att värna det sociala kapitalet och att upprätta kunskap om mekanismerna bakom tilliten. Anders Ekström pekar på vikten av offentliga institutioners funktion som grupp- och gränsöverskridande och att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. Den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Bauman är inne på samma spår. Han menar att vi måste utveckla vår dialogförmåga för att överbrygga olikheter i samhället. Han pekar på tre fundament för dialogen: 1) Informalitet – det går inte att bestämma reglerna för dialogen i förväg, de måste uppstå efter hand. 2) Öppenhet – man måste gå in i dialogen med attityden att man kan ha fel. Jag har rätt och du är dum skapar inget bra samtalsklimat. 3) Samarbete – efter dialogen bör det inte finnas någon vinnare eller förlorare. Alla bör gå ut ur dialogen berikade. Syftet är att berika våra erfarenheter, vidga horisonter och vår smala repertoar att ta itu med livets svårigheter och utmaningar.

Tyvärr är mekanismerna för att sålla in oss i fållor kring vilka vi är och vilka åsikter vi har idag väldigt starka. Och det blir allt färre mötesplatser där vi ser varandra i ögonen när vi uttalar våra åsikter. Det är sannerligen inte så ofta vi sitter runt lägerelden längre, vilket faktiskt är människans första och mest naturliga mötesplats för dialog.

Jag tycker den här artikeln slår huvudet på spiken vad som är vårt största samhällsproblem idag. Men jag är inte säker på att jag förstått vad den här artikeln velat säga för 15 år sedan, innan jag började intressera mig för det sociala kapitalet. Jag undrar därför hur många som överhuvudtaget kan ta till sig det här resonemanget. Problemet med ökad polarisering är lätt att ta till sig, men det finns liksom ingen försvarare av institutionerna i samhället. Det finns ingen som står på barrikaderna för en fungerande och rättvis byråkrati och meritokrati – lika lite som någon hejar på domaren i fotboll.

Det är först när domaren är uppenbart mutad, korrupt eller påtagligt okvalificerad för rollen som vi reagerar, men oftast bara om det är till det egna lagets nackdel. Det är väldigt svårt att på ett rättvist sätt genomföra en match om domaren inte är att lita på. Och det är väldigt svårt att skapa rättvisa förhållanden och utveckling i ett land om institutioner som t.ex. polis, domstol, skatteverk, lantmäteri eller kommunernas tillståndsgivning inte går att lita på. När chefer, handläggare och andra anställda ger fördelar till den egna gruppen och medveten (eller omedvetet) väljer bort, underkänner  eller ger negativa besked till personer som tillhör ”fel grupp”. I klaner, i sekter, i det identitetspolitiska tänket och i patriarkala strukturer så finns det krafter som mer eller mindre drar åt ett sådant håll – och de krafterna måste vi vara på vakt inför. De skadar samhället hårt.

Högst tillit i Västerbotten

Den generella tilliten i Sverige är ännu bland de högsta i världen, men finns det några skillnader mellan olika regioner i Sverige? Jo, det finns vissa skillnader. Men jämfört hur stora dessa kan vara mellan olika länder, så är de skillnader som finns inom Sverige små. De flesta län ligger ganska när genomsnittet för hela riket, men det är två län som sticker ut en aning – Västerbotten i toppen och Skåne i botten.

Tabell 1: Andel i befolkningen med generell tillit fördelat per län
Län År 2004-2007 År 2008-2011 År 2012-2015 År 2013-2016 Förändring 04-07/ 13-16
Västerbottens län 83 80 81 79 -4
Kronobergs län 73 74 76 77 4
Gotlands län 77 77 78 77 0
Uppsala län 78 75 76 76 -2
Hallands län 76 78 75 76 0
Västernorrlands län 78 75 77 76 -2
Jämtlands län 76 72 76 75 -1
Norrbottens län 77 77 75 75 -2
Stockholms län 74 73 73 73 -1
Värmlands län 76 75 74 73 -3
Dalarnas län 72 77 75 73 1
Gävleborgs län 77 74 75 73 -4
Riket 74 73 73 72 -2
Östergötlands län 75 74 72 72 -3
Jönköpings län 75 75 73 72 -3
Kalmar län 77 72 74 72 -5
Blekinge län 72 73 73 72 0
Västra Götalands län 73 73 72 72 -1
Örebro län 74 75 72 71 -3
Södermanlands län 72 75 71 69 -3
Västmanlands län 73 73 71 69 -4
Skåne län 67 68 68 67 0

Källa: Folkhälsomyndigheten

Grunden till Västerbottens och Umeås höga tillit sträcker sig långt tillbaka i tiden. Läskunnigheten var hög redan på 1600-talet i Västerbotten. En viktig anledning var de långa avstånden till kyrkorna. Många kunde därför inte komma till kyrkorna. Pastorerna anbefallde därför de sockenbor som inte kunde närvara under söndagens gudstjänster att själva hålla så kallad byabön. Man lärde sig själv att läsa religiösa texter och tog ansvar för sin religiösa fostran. I slutet av 1700-talet kunde nästan alla läsa i Västerbotten, något som andra delar av världen inte var i närheten av. Den höga läskunnigheten bidrog sedan till ett stort engagemang  i de folkrörelser som växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och än idag finns det påfallande många föreningar och organisationer i länet. Med läsandet följde också en förståelse för utbildningens betydelse. Det akademiska inslaget har därför alltid varit stort i speciellt Umeå.

I Umeå har man heller aldrig haft någon grupp som dominerat staden. Jämfört med andra norrländska städer var industrin och socialdemokratin inte lika dominerande. Förutom socialdemokraterna fanns här också ett starkt fäste av frisinnade liberaler. Sedan växte det fram vänsterradikalism runt universitet på 70-talet. Och i anslutning till det tidigare regementet har det också funnits konservativa krafter i staden. Debattklimatet är ibland högljutt – man är ju van att göra sin röst hörd, men samtidigt är befolkningen i Umeå omvittnat bra på att samverka och kommunen, näringslivet, akademin och civilsamhället jobbar ofta i partnerskap. År 2014 lyckades man t.ex. bli kulturhuvudstad i Europa – inte illa av en liten stad med 120 000 invånare. Man har förstått att det inte handlar om att vara och tycka lika, utan om att hantera och dra nytta av att man är och tycker olika.

”När hårdrockarna har en festival, så ”råddar” popsnörena backstage. När popsnörena har festival så ”råddar” hårdrockaren. De gillar inte varandras musiksmak, men ibland spelar de i samma band ändå för att det är jäkligt roligt att spela. Det är symboliskt för samarbetet. Man kan samarbeta utan att någon förlorar på det.”

Anna Olofsson, marknadschef i Umeå kommun

Västerbotten och Umeå lyfter jag fram som ett exempel på högt överbryggande socialt kapital i boken ”Tillit och tolerans”. Skånes historia har jag inte dykt lika djupt i, men en historisk förklaring jag sett att några lyft fram är att tilliten är något lägre i de regioner där adel och godsherrar haft inflytande över befolkningen. De flesta svenska slott och herresäten låg i Skåne och runt Mälardalen, och där behövde befolkningen förhålla sig till överheten och auktoriteter på ett sätt som befolkningen i t.ex. Västerbotten slapp undan. Även i övriga län med lite lägre tillitsnivåer, som Västmanland, Södermanland och Örebro, finns det många slott. Så ju längre avståndet till adel och präster varit, desto högre tycks tilliten vara i dag.

Det har historiskt också funnits en del främlingsfientliga krafter i länet och idag finns några av Sverigedemokraternas starkaste fästen i just Skåne, något som tros påverka tilliten i befolkningen.[1] Statistik från SOM-institutet visar också att toleransen blir lägre i Sverige ju längre söderut man kommer. I Skåne har det historiskt funnits ett motstånd mot etablissemang, statsmakt och Stockholm. Det fanns och kanske fortfarande finns en viss nationalism i Skåne som uppträder i form av provinsialism. Det är Skånes rättigheter och självbestämmande som står i fokus, inte landets som helhet. Skåne ska räddas, inte bara från invandringen utan även från myndigheterna och politikerna i Stockholm.

Även om de här gamla strömningarna fortfarande existerar, så ska man kanske inte dra alltför stora växlar på dem. De kan troligtvis förklara de skillnader som finns i tillit mellan Skåne och övriga Sverige, men skillnaderna är som sagt små.

[1] Källa: ”Varför röstar vi som vi gör? – forskningsrapport från Södertörns högskola

Överbryggande socialt kapital kräver både tillit och tolerans

Stenåldern har rönt ett allt större intresse bland folk, inte minst olika dieter samt förra årets julkalender med familjen Hedenhös har inneburit ett uppsving för stenåldern. Men levde verkligen stenåldersmänniskor lika jämställt och harmoniskt som familjen Hedenhös? Ja, det finns en del som tyder på det!

De flesta forskare menar idag att teorierna om den starkes överlevnad är felaktig. Under den period som människan utvecklades från att vara apor till för ca 60 000 år sedan då människan började utvandra från Afrika till Asien, Europa och övriga världen har inga krigsfynd hittats, inga inslagna skallar eller bröstkorgar med spjut i.

Inte heller idén om den strikta uppdelningen i att mannen gick på jakt och kvinnorna tog hand om barnen och sällan lämnande grottan anses vara korrekt. Forskaren och författaren Lasse Berg menar att vi under den tiden levde ett ganska jämlikt liv, vi drog omkring i samarbetande grupper som delade på mat och sysslor.

Vi har varit en otrolig social varelse. Evolutionsbiologiskt har det inte varit särskilt smart att vara aggressiv. Det var den som var snäll, som kunde inordna sig i en grupp och gjorde så att andra hjälpte honom eller henne, som fick vidarebefordra sina gener. Vi har en inbyggd avsky i oss mot stöddiga människor och folk som ska styra och ställa över andra.

Att vi utvecklades till att bli sociala varelser är en viktig orsak till att människohjärnan utvecklades. Det kräver att hjärnan kan tolka andra människors känslor, att förstå den sociala dynamiken. Det är något som kräver mycket mer än styrka.

Att förstå andra människor innebär också en förmåga att anpassa sig efter andra. Detta har i förlängningen också inneburit att vi successivt förbättrat vår förmåga att förändra oss själva efter omgivningen och att vi med tiden kunnat inkludera allt fler människor i de grupper som vi identifierar oss med.

”Det är inte de starkaste som överlever, inte heller de mest intelligenta, utan de som har störst förmåga att förändras”

Charles Darwin, brittisk biolog, teolog och forskare

Vi är bra på att samarbeta, känna empati och anpassa oss efter varandras behov. Evolutionärt är det inte den starke som överlevt, utan de människor som i allt större grupper kunnat hålla sams under längre perioder. Denna tillit är medfödd. Det finns något som kallas spegelneuroner i hjärnan – vi mår bra av att spegla oss i andra. Detta osjälviska drag samt vår förmåga att tänka långsiktigt gör att vi faktiskt kan leva ihop i allt större samhällen.

Men det var också viktigt att hålla sams i gruppen. Den som bröt normerna riskerade att splittra gruppen. Vi har därför en medfödd instinkt att straffa dem som sviker, fuskar eller beter sig själviskt. Men vi bestraffar inte bara fuskare och de som agerar egoistiskt – också den som är annorlunda riskerar att mobbas och stöttas ut från gruppen. Detta är den evolutionära grunden till den främlingsfientlighet vi ser idag!

De flesta är därför väldigt måna om att passa in i den grupp (eller de grupper) som de identifierar sig med. Det finns inget som vi fruktar så mycket som att lämnas utanför gruppen – att bli mobbade, utfrusna eller utsparkade från den grupp som vi vuxit upp i eller som vi vill tillhöra. Vi har en existentiell rädsla för ensamhet. Denna rädsla sitter djupt inpräntat i generna på oss – den som förkastades av gruppen överlevde sällan. Människans mest onda egenskaper kommer oftast till uttryck i samband med grupptryck. Vi är kapabla att utföra de mest fruktansvärda handlingar om vi tror att den egna gruppen förväntar sig det av oss.

Det sociala kapitalets uppbyggnad kan delvis härledas från våra instinktivt uppbyggda känslor och beteenden. Man brukar skilja på inbundet och överbryggande socialt kapital, där det inbundna sociala kapitalet i hög grad är biologiskt nedärvt medan det överbryggande i högre grad påverkas av vår miljö och kultur. Det inbundna sociala kapitalet faller naturligt för människor. Att känna empati och vilja att samarbeta med människor inom familjen, bland vänner och bekanta eller andra som vi identifierar oss med är ett nedärvt beteende från stenåldern. I ett homogent samhälle litar folk på varandra för att de liknar varandra.

Det överbryggande sociala kapitalet är svårare att bygga upp. Det uppstår när människor från olika kulturella, sociala, ekonomiska och etiska sammanhang möts och påverkar varandra utan att konflikter uppstår – när det skapas positiva kontaktytor över gränser som annars kan utgöra en grund för misstro. Det överbryggande sociala kapitalet byggs upp genom människors positiva erfarenheter av varandra och på tillitsstärkande normer och värderingar som ofta kan härledas från landets eller platsens historia.

Inom politiken går det en stark skiljelinje mellan Sverigedemokraterna (SD) och övriga partier. SD anser att det är svårt att bygga ett starkt överbryggande socialt kapital – speciellt med människor från andra kulturer. Vi är biologiskt programmerade att främst känna empati och tillit till dem vi identifierar oss med. Vi bör därför sträva mot ett så homogent samhälle som möjligt. Mångfald skapar oro och otrygghet. Övriga partier menar däremot att ett öppet och tolerant samhälle är och historiskt har varit nyckeln till fred, välstånd och ekonomisk utveckling. Utveckling kommer av nya idéer, kreativitet och innovationsskapande. Kvaliteter som sällan uppkommer i homogena och trångsynta miljöer där människor tvärtom fryses ut om deras idéer eller sätt att vara avviker för mycket från rådande normer.

Under det senaste året har jag ofta sökt på Internet efter artiklar om socialt kapital och det har inte varit ovanligt att jag kommit in på sidor med främlingsfientligt innehåll. Det oroar mig! En del Sverigedemokrater är ganska pålästa om detta ämne och hänvisar till forskning som visar att det sociala kapitalet kan påverkas negativt i samhällen med stor mångfald. Det finns en viss sanning i detta – tilliten och det inbundna sociala kapitalet tycks minska något i mångkulturella samhällen. Men jag vill hävda att det inte gör något! Det viktiga för ett land som vill utvecklas på ett bra sätt och nå en hög generell välfärd för befolkningen är att hitta en bra balans mellan tillit och tolerans – det är då det mer betydelsefulla överbryggande sociala kapitalet växer sig starkt.

I boken ”Den svala svenska tilliten” visar Lars Trägårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebæk och Lars Svedberg att lokalsamhälletilliten[1] ofta är större i små homogena kommuner i lands- och glesbygd än i storstadskommunerna Malmö och Sundbyberg. Enligt Sverigedemokraternas logik skulle dessa kommuner utgöra en förebild för andra att ta efter – få invandrare samt en homogen befolkning där folk litar på varandra. Men är detta verkligen ett ideal? Det stämmer att människor i lands- och glesbygd ofta litar på varandra och kanske hjälper varandra mer än grannarna gör i en storstad, men skälet till detta är att de ofta känner eller åtminstone känner till vilka de flesta andra är i närområdet. Det är tryggt och bra, men den höga tilliten är delvis en konsekvens av att inflyttningen av människor med annorlunda värderingar och erfarenheter är liten och att de som känner att de inte riktigt passar in ofta flyttar därifrån.

Den amerikanske professorn Richard Florida menar att de mest framgångsrika regionerna i världen präglas av tolerans, pluralism och öppenhet. I ett första steg söker sig konstnärer, bohemer och HBT-personer till dessa platser, i ett andra steg människor som arbetar med kreativa yrken och som ofta trivs i toleranta och spännande miljöer och i det tredje steget söker sig kapitalet och investeringarna dit. Personer som känner en generell tillit till andra människor tycker det är roligare att bo och leva i städer som kan erbjuda en mångfald av människor, bakgrunder och kunskaper. En av de viktigaste konkurrensfördelar som en plats kan ha idag är hög tolerans och tillit, dvs. ett starkt överbryggande socialt kapital. Det kan vara svårt att bygga upp om man inte har det och det går inte att flytta på – det är platsbundet.

”Lika barn kanske leker bäst, men olika barn hittar på nya lekar!”

Det är inget fel med hög tillit, tvärtom, men för att skapa ett modernt, kreativt och väl fungerande samhälle idag krävs det också tolerans. Tillit utan tolerans skapar inskränkta och bakåtsträvande orter med dålig potential för utveckling, medan tolerans utan tillit skapar individualiserade samhällen där var och en sköter sitt. Det är när en ort, stad eller land uppnår balans mellan tillit och tolerans på en hög nivå som det ideala överbryggande sociala kapitalet växer sig starkt. Sverige har hittills lyckats oerhört bra med detta, vilket enligt min uppfattning är vår viktigaste konkurrensfördel. Låt inte Sverigedemokraterna förstöra det!

 

[1] Lokalsamhälletillit är ungefär samma sak som inbundet socialt kapital fast fokus mer på den geografiska ytan än på släkt, vänner och människor man identifierar sig med.

Storytelling skapar sociala kitt

Något som sägs stärka det sociala kapitalet är goda berättelser. Berättelser kan skapa sociala kitt som stärker gemenskapen mellan människor. Två exempel på berättelser som varit viktiga för respektive länder är ”The American dream” som säger att alla medborgare i USA kan bli framgångsrika inom något, oavsett samhällsklass, bara man är beredd att jobba hårt och ”Det svenska folkhemmet” som säger att du är del i en gemenskap där staten genom en generell välfärdspolitik garanterar dig jämlikhet och trygghet. Båda berättelserna har med tiden naggats en hel del i kanten, men de utgör bra exempel på att starka berättelser kan stärka ett samhälle.

Även på ortsnivå är berättelser viktiga. Med invånare som känner till sin historia och vet vilka människor som varit viktiga för orten och som kan vidarebefordra detta till sina barn och till folk som flyttar dit så knyter man generationsmässiga band, skapar sammanhang och gör sannolikt invånarna mer benägna att engagera sig ideellt för orten. Det är därför jättekul att byalaget från min hemort Lanna-Hidinge har grävt i historien, intervjuat äldre människor samt utifrån egna kunskaper samlat, skrivit och gett ut en bok om bygden. Den fick min pappa som är 89 år att läsa en bok för första gången på över 10 år!

Artikel om boken i Nerikes Allehanda

Svenska tilliten har 1000-åriga anor

Här kommer en artikel från SvD som handlar om tillit. Journalisten Håkan Lindgren har läst precis samma bok som jag nyligen plöjt med stort intresse – ”Den svala svenska tilliten” av Lars Trädgårdh m.fl. Artikeln betonar innehållet i boken lite annorlunda än jag skulle göra, men inte desto mindre är det en intressant artikel.

Artikel om tillit från SvD

Familjen, skolan och jobbet

Jag håller på att läsa boken ”Den svala svenska tilliten” av Lars Trädgård m.fl.[1] I ett av kapitlen försöker författarna ge svar på vilken roll familjen, utbildningen och arbetsplatsen historiskt spelat för att skapa den internationellt sett höga generella tilliten i Sverige. Texten nedan sammanfattar kortfattat det viktigaste ur bokens text om detta ämne plus några egna reflektioner.

Familjen

Eftersom den generella tilliten i hög grad grundläggs under barndomen är relationen föräldrar-barn av speciellt intresse. Familjekulturen och hur barnen uppfostras påverkar tilliten på olika sätt. Föräldrar från de nordiska länderna betonar i hög grad dygder som oberoende, ansvarsfullhet, fantasi samt tolerans och respekt. Däremot är de nordiska föräldrarna mindre intresserade av att deras barn ska acceptera sina platser i traditionella hierarkier: vi prioriterar inte lydnad och religiös tro – inte heller tycker vi att hårt arbete är någon viktig dygd.

Svenskar skiljer sig från flertalet andra länder genom vår starka betoning på individualistiska värden. I nästan alla andra länder är ”familjevärden” mycket starkare än i Sverige. Det ömsesidiga beroendet mellan medlemmar i en familj anses i dessa länder vara kärlekens kärna. Det är familjen som utgör den sociala enheten. I Sverige är utgångspunkten annorlunda: Det är först då man är självständig, speciellt i ekonomisk och juridisk mening, som man kan lita på att man är älskad av sin partner. Relationen är frivillig och ingen part är satt i en beroendesituation. Svenska föräldrar förmedlar därför andra mer individualistiska värden som t.ex. oberoende och tolerans än lydnad och religiös tro till sina barn.

Föräldrarnas kommunikation med barnet om omvärlden är också viktig i sammanhanget. I den studie som författarna genomfört visar resultaten att det finns ett starkt samband mellan de signaler som föräldrarna ger under sina barns uppväxt och nivån på generell tillit som dessa barn får som vuxna. Svenska föräldrar borde ha mindre att oroa sig för än föräldrar i många andra länder – ofta återfinns Sverige i toppen på de listor som mäter barns välbefinnande. Men hur farlig omvärlden upplevs vara tycks snarare grunda sig på medierapporteringen och känslor än på fakta. Risken finns att fler föräldrar i högre grad förmedlar att omvärlden är farlig och att man inte ska lita på okända människor än man gjorde förr.

En egen reflektion är hur ”curlade” barns tillit påverkas – känner sig barnet tryggt av att ständigt skyddas från faror eller leder det till räddhågsna och försiktiga barn? Utan att jag kan leda det i bevis, så tror jag att barn som i tidig ålder tillåts pröva saker själv och som rör sig fritt i sin närmiljö dels blir tryggare som individer, dels känner större tillit till andra människor när de blir äldre. Givetvis vore det fruktansvärt om det hände ens barn något, men jag tror att vi gör barnen en otjänst om vi är alltför överbeskyddande i vår uppfostran.

Skolan

En av de viktigaste förklaringsfaktorerna varför vissa länder har ett högre socialt kapital än andra är en allmänt hög utbildningsnivå. Utbildning vidgar sociala horisonter och ger kunskap om ”de andra”. Man faller inte heller lika lätt för konspirationsteorier eller paranoida föreställningar om sakernas tillstånd med en högre utbildning.

Trots att Sverige var mycket fattigt under 1800-talet var läs- och skrivkunnigheten förvånansvärt hög. Det berodde dels på den protestantiska teologins krav på att alla skulle kunna läsa och recitera religiösa texter, dels att Sverige tidigt införde allmän folkskola för alla barn år 1842. Efter andra världskriget blev allmän tillgång till högre studier en prioriterad fråga för socialdemokraterna. Det har funnits en bildningstradition hos såväl socialdemokrater som liberaler och vi har historiskt haft en mycket utbildad arbetarklass i Sverige. Författarna framhäver Sveriges enhetliga skolsystem, tillgång till högre utbildning samt rätt till studielån som bidragande orsaker till de höga tillitsnivåerna i Sverige.

Mot bakgrund av detta är PISA-resultaten för den svenska skolan oroväckande. Inte enbart för att resultaten sjunker, utan också för att skillnaderna mellan olika skolor ökar. I matematik är nedgången lika stor bland låg- och högpresterande elever. I läsförståelse och naturvetenskap är det däremot främst de lågpresterande eleverna som tappat mest. Skolverket skriver på sin webbplats att svenska skolan inte längre klarar av att erbjuda en likvärdig utbildning till alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska möjligheter. Jag tror visserligen inte att vi ska måla fan på vägen vad gäller elevers kunskapsnivåer, men det är uppenbart att det svenska skolsystemet inte är så enhetligt längre.

Jobbet

Svenska, och även nordiska, arbetsplatser kännetecknas av få konflikter beroende på hög facklig anslutning och starka trepartsrelationer mellan stat, fack och arbetsgivare. Vidare är en stor andel av kvinnorna förvärvsarbetande. Arbetsplatserna är mindre hierarkiskt organiserade och arbetstagarna är i högre grad än i andra länder betrodda att organisera sina egna arbetsuppgifter och arbetstider Arbetsgivarna visar tillit till sina anställda, vilket i sin tur skapar en hög tillit mellan kollegorna.

Saltsjöbadsavtalet mellan LO och Svenska Arbetargivarföreningen (SAF) år 1938 brukar lyftas fram som särskilt viktig för den generella tilliten i Sverige. Liknande avtal slöts även i de andra nordiska länderna. Avtalet stadsfäste regler för kollektivavtalsförhandlingar, stridsåtgärder liksom mekanismer för att undvika konflikter. Avtalet skrevs i en anda av kompromiss och dialog. Denna samarbetsanda mellan arbetsmarknadens partner och även mellan staten och civilsamhället är ett väsentligt drag i de nordiska länderna. Klassbaserade motsättningar har därmed kunnat dämpas och man har kunnat skapa en bred samsyn om behovet av att bevara välfärdsstaten och undvika social ojämlikhet.

En egen reflektion jag har kring arbetets betydelse för det sociala kapitalet är att arbetsmarknaden utbildningsmässigt blivit mer uppdelad. Akademiker och icke-akademiker har i mindre utsträckning samma arbetsgivare.  Företag och ibland även offentliga organisationer lägger ofta ut administrativa arbeten samt funktioner som städning, vaktmästeri och växel på entreprenad. De som arbetar med dessa tjänster ingår inte i arbetsgemenskapen på samma sätt som tidigare.

Många assistenter, sekreterare och annan administrativ personal blev också bortrationaliserade under och efter krisen på 1990-talet. Dels berodde detta på teknisk utveckling, men arbetsgivare tog också chansen att göra sig av med personal som de såg som mindre produktiva. På en del arbetsplatser fanns det också en idé om att skapa en större flexibilitet genom att anställda snarare skulle vara generalister istället för experter.

Sammantaget innebar detta att färre anställda nu arbetar som administratörer trots att många menar att den administrativa bördan i vissa avseenden ökat och att de som fortfarande har den yrkesrollen ofta är knutna till bemanningsföretag eller att den typen av tjänster utförs på entreprenad.

Det är knappast effektivt att akademiker med hög lön utför arbetsuppgifter som andra utan akademisk utbildning skulle kunna utföra. Inte minst läkare och poliser vittnar om att de jobbar alldeles för mycket med administrativa uppgifter, som istället skulle kunna utföras av läkarsekreterare och polisassistenter. Men det finns också en uppenbar risk att denna utveckling påverkar den generella tilliten i samhället negativt. Arbetsplatser fungerade tidigare som mötesplatser för människor från olika socialgrupper och med olika bakgrund och utbildningsnivåer. Det gör de inte längre, vilket ökar avståndet mellan olika grupper i samhället.  Jag tror också att socialt blandade arbetsplatser tidigare uppmuntrade många med arbetarbakgrund att vidareutbilda sig. Man såg med egna ögon att det jobb som akademikerna utförde kanske inte var så märkvärdigt och om man var duktig kanske man blev uppmuntrad av kollegorna att vidareutbilda sig. Kontakten med akademiker på arbetet gjorde att tröskeln att skaffa sig en högre utbildning minskade för icke-akademiker.

Summering

Familjen, skolan och jobbet är tre oerhört viktiga institutioner i samhället. Den generella tilliten förmedlas och skapas under olika skeenden i livet. Familjekulturen och hur barnen uppfostras påverkar tilliten, bildning främjar tilliten genom att vidga sociala horisonter och ge kunskap om andra människor och genom att ge anställda stor frihet att själv organisera sitt arbeta skapas tillit såväl mellan arbetsgivare och arbetstagare som mellan kollegor. Men det finns ett par saker som jag tror går i fel riktning och som kan påverka den generella tilliten negativt. Vi tror att omvärlden blivit farligare, fastän fakta snarare tyder på motsatsen. Den svenska skolan klarar inte längre av att ge alla en likvärdig utbildning, de lågpresterande får allt sämre resultat. Och arbetsplatserna fungerar i allt mindre grad som mötesplatser för människor med olika bakgrunder. Något att tänka på inför framtiden!



[1] ”Den svala svenska tilliten” av Lars Trädgårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebaek och Lars Svedberg.

Vem skapade begreppet socialt kapital?

Begreppet socialt kapital användes för första gången för nästan 100 år sedan (1916). Det var ingen akademiker eller högt uppsatt person som först definierade begreppet på det sätt som det är känt idag. Lyda Judson Hanifan var skolinspektör och skolreformatör i West Virginia, USA. Han var en praktiker och djupt engagerad i stadens skolfrågor, men bekymrad. Många skolor behövde rustas upp. För detta krävdes inte bara pengar, utan även ett folkligt intresse för saken. Många kände till bristerna, men det var svårt att få folk engagerade. Utan ett folkligt engagemang skulle han aldrig få stadens politiker och affärsmän med sig, men hur skulle det gå till?

Hanifans svar på den frågan var att skapa en gemenskap hos människor. Han ville få folk att förstå vad som händer när människor börjar lära känna varandra, får förtroende för varandra, blir sympatiskt inställda till varandra och därför bestämmer sig för att börja samarbeta. Allt detta benämner han som socialt kapital och det som bygger det sociala kapitalet är den goda viljan, gemenskapen, sympatin, medkänslan och samarbetet.

För att skapa en gemenskap, menar Hanifan, måste det till en ackumulering av socialt kapital innan den riktigt kan verka och vara till nytta för såväl den enskilde som för gruppen som helhet. Den enskilda individen är socialt sett hjälplös om hon lämnas helt åt sitt öde. Men, fortsätter Hanifan, om hon kommer i kontakt med sina grannar och de i sin tur kommer i kontakt med sina grannar blir det en ackumulering av socialt kapital som kan komma att användas dels för att tillfredsställa den enskilda individens egna behov och dels för att förbättra lokala levnadsförhållanden. Grannskapet kommer som helhet att dra nytta av samarbetet mellan dess delar. När människorna i grannskapet har börjat lära känna varandra på ett otvunget sätt och tagit för vana att träffas och umgås, då har tillräckligt med socialt kapital skapats för att det, tillsammans med ett bra ledarskap, kan användas för det allmännas bästa, som t.ex. att rusta upp skolorna i området.

Det har spekulerats i varför Hanifan valde att använda begreppet socialt kapital. Var det ett pedagogiskt trick? Berodde det på att han vill komma till tals med de mer hårdhudade och svårflörtade makthavarna som i regel var affärsmän? Kanske tänkte han att de skulle lyssna mer på honom om han använde ett språk och terminologi som de var vana vid, som kapital, istället för ett mjukare språk som kanske de skulle uppfatta som flummigt[1].

Tyvärr hamnade begreppet i malpåse under lång tid. Hanifan hade ingen position i den akademiska världen och var inte heller intresserad av att lansera begreppet, utan ville ha uppmärksamhet för skolfrågorna. Men Hanifan hade tamejfan rätt!



[1] Den engelska sociologen David Halpern nämner den teorin i sin bok ”Social capital” (2005)