I år är det 20 år sedan jag skrev den här boken. Det är min största ”hit” under min yrkeskarriär. 6000 tryckta böcker gick snabbt åt och uppskattningsvis det dubbla antalet har laddat ned boken. Den blev till och med studentlitteratur på ett antal kulturgeografiska akademiska kurser, så än idag kan jag stöta på yngre människor i yrkeslivet som läst boken.
Storyn bakom boken är ganska intressant och jag tror det finns en del att lära av den, speciellt om man är intresserad av tillitsbaserad styrning. För det är mycket tillit från min arbetsgivare SKR och organisationen ”Arena för Tillväxt” bakom den här boken, och en dos naiv hybris från min sida som drog i gång det hela.
Vi skapade ett nytt begrepp – medskaparanda
Jag deltog i ett framtidsprojekt på Svenska Kommunförbundet i början av 2000-talet och där tog vi fram ett begrepp som vi kallade medskaparanda. Vi menade att ett gott samhälle var förknippat med detta. Socialt kapital var ett nytt begrepp som vi inte hade hört talas om, men för att betona vikten av en plats samhällsanda så skapade vi detta begrepp. Finns det ett starkt civilsamhälle, är människor engagerade i frågor som rörde samhället, lyckas man lokalt samverka och organisera sig på ett framgångsrikt sätt? Det var sådana saker som vi la i innebörden av ordet medskaparanda.
På den tiden jobbade jag med frågor som rörde lokal utveckling, näringsliv, fritid och kultur, pendling och demografi. Efter framtidsprojektet hade jag en idé om att skriva en lättläst och rolig bok om lokal utveckling som tog avstamp i människors egna förmågor och den kultur som uppstår på en plats – jag var delvis inspirerad av det arbete vi utfört i förbundets framtidsprojekt, men jag hade också upptäckt något i den roll jag hade som statistiker. Jag såg att det fanns kommuner som närmast hade identiska förutsättningar för utveckling vad gäller infrastruktur, närhet till en större stad, utbildningsnivå, lokala media, natur etc. , men den ena kommunen utvecklades mycket bättre än den andra. Befolkningen i den ena kommunen ökade i stället för minskade, arbetslösheten var lägre och man placerade sig mycket bättre i olika rankingar, t.ex. om företagsklimatet.
Jag tyckte också det var märkligt att ekonomerna på den tiden inte riktigt förmådde förklara den här skillnaden i sina modeller. En uttryckte det så här: ”Det vi inte kan förklara, förklarar alltmer av det som vi vill förklara”. De pratade om faktor X – en residual i de ekonomiska modellerna.
Tillit, entreprenörskap, lärande och ledarskap
Nära knuten till Svenska Kommunförbundet fanns organisationen Arena för tillväxt. De jobbade mer utåtriktat mot kommunerna än jag gjorde som statistiker, men de hade sett samma sak i verkligheten som jag såg i siffrorna. Tillsammans kom vi fram till att det fanns fyra områden som vi menade var viktiga och som i symbios både påverkade och påverkades av den kultur och de människor som avgränsade en plats. Det var tillit, entreprenörskap, lärande och ledarskap. Vi menade att med dessa kvaliteter och förmågor så hade människor lättare att samverka med varandra och organisera sig för gemensamma mål samt att även kunna utvecklas snarare än behöva anpassa sig till förändringar i omvärlden.
Arena för tillväxt stöttade mig i mina tankar om att skriva en bok om lokal utveckling där vi skulle lyfta de här mer kulturella aspekterna på varför det går mer eller mindre bra för kommuner som i princip har samma förutsättningar. SKR tillät mig att lägga 50 procent av min arbetstid under ett halvår på att skriva den här boken och Arena för Tillväxt stod för övriga kostnader.
Ungefär samtidigt så läste jag också två böcker om socialt kapital. Det var Robert Putnams ”Den ensamma bowlaren” och Bo Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem” och fick då den sista viktiga pusselbiten för att skriva boken.
Att ge tillit är en risk – men oftast går det bra
Men jag hade aldrig skrivit något liknande tidigare – en rapport eller bok helt utan siffror?! Jag var en statistiker med en udda idé, men det innebar att jag skulle skriva initierat om saker som jag inte visste så mycket om – t.ex. ledarskap och lärande. Jag fick läsa på rätt bra, Arena för tillväxt var ett gott stöd, min kloka kollega Måns Norberg var också med i projektet och tog ansvaret för kapitlet om ledarskap och jag hade också andra duktiga kollegor på förbundet att fråga.
När jag ser tillbaka på detta i backspegeln, så är jag lite förvånad över att Arena för Tillväxt (bekostade) och SKR (lät mig avsätta tid) för att skriva en bok om något som jag egentligen inte hade några djupare kunskaper om och med en stark idé om att mänsklig samspel och platsens kultur var viktigt för utveckling. Och dessutom bröt jag mot varenda standardiserade regel som idag finns på SKR kring hur man ska skriva rapporter. Jag klämde in udda kapitel i boken om ämnen som intresserade mig som inte hade så mycket med huvudspåret i boken att göra, jag hade med en rad citat som ibland enbart var där för att roa läsaren, jag kontaktade serietecknare Ulf Lundqvist som fixade roliga bilder utifrån mina direktiv och jag försökte skriva roligt och enkelt.
Förr i tiden fick man först och främst lära sig att veta hut. De som hade möjlighet att gå i skolan fick lära sig att läsa, skriva och räkna. Tonårsperioden var inte uppfunnen och man gick direkt från barndomen till vuxenlivet och lärde sig redan i tidig ålder ett yrke som man sedan förväntades vara trogen. Utbildning och lärande skedde i en hierarkisk ordning där kritiskt tänkande och reflektion ansågs vara brist på det man fått lära sig först – dvs. hut
Men en succé blev det. Och även om jag nog gjort om boken något om jag fått göra om den idag, så är det en bok som jag är väldigt stolt över. Jag gick på intuition och den blev så pass bra och nyskapande att den blev kurslitteratur inom akademin. Så tack Arena för Tillväxt att ni litade på en något introvert siffernisse med en stark magkänsla om att människors förmågor i samspel med samhällsandan för platsen spelar roll för lokal utveckling.