Kategoriarkiv: Socialt kapital

Hur förhåller sig toleransen till tilliten?

När Robert Putnam kom ut med sin bok om ”Den ensamme bowlaren”, diskuterades i vilket utsträckning socialt kapital alltid är bra. Många menade att det finns grupperingar och nätverk i samhället som i hög grad var solidariska mot varandra, men som levde utanför samhällets lagar och regler eller som valt att leva isolerat från det övriga samhället. Som exempel nämndes kriminella organisationer som Hells Angels eller religiösa sekter som Amish.

Putnam menade då att det fanns två typer av socialt kapital; det inbundna och det överbryggande. Det inbundna är de nätverk och sociala interaktioner man har med familj, släkt, vänner, nätverk och det omgivande grannskapet, dvs. till människor som man känner eller i någon mening känner till. I snäva grupper med misstro till övriga samhället som t.ex. i klaner eller kriminella nätverk så bygger tilliten på en extrem social kontroll. Det överbryggande sociala kapitalet bygger däremot på en generell tillit till andra människor som formats av att det funnits och finns många kontaktytor mellan människor oavsett social, etnisk och religiös bakgrund och att man har goda erfarenheter av dessa möten. Professor Bo Rothstein menar också att rättssäkra och okorrumperade formella institutioner har stor betydelse för befolkningens generella tillit, utöver de mellanmänskliga normer och värderingar som finns i ett samhälle.

Det jag själv har funderat på är vad som specifikt skiljer det inbundna sociala kapitalet från det överbryggande. Hur ett samhälle kan gå från en tillit baserad på homogenitet och social kontroll till en tillit som omfattar fler människor än dem man känner igen eller identifierar sig med. Min kanske något förenklade svar på detta är tolerans! Tolerans innebär att jag kan acceptera en persons eller grupps åsikt eller värdering, trots att jag inte gillar den, eller tycker den är omoralisk. Tolerans har med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra.

Putnam anger att normer är viktiga för att skapa ett överbryggande socialt kapital, utan att specifikt peka ut tolerans som den viktigaste. Men för att det överbryggande sociala kapitalet ska växa krävs nyfikenhet och öppenhet för människor man inte känner eller identifierar sig med – och det uppnår man inte utan att det finns tolerans gentemot olikheter.

Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning. Enligt mig är det graden av tillit som avgör vilken av dessa tre nivåer som ett samhälle befinner sig på, så det som Ravitzky kallar för öppenhet, det har jag i diagrammet nedan översatt till en samhälle som både har hög tillit och tolerans.

Olika grader av tillit och tolerans skapar olika former av samhällen

Den här fyrfältaren, hämtad från min bok ”Tillit och tolerans”, visar graden av socialt kapital på x-axeln, medan y-axeln visar hur hög toleransen är.

I det nedre vänstra fältet med såväl intolerans som lågt socialt kapital råder allas krig mot alla. Här finns få fungerande samhällsinstitutioner och människor kan bara lita till sig själv och sina allra närmaste. Krigshärjade länder där olika klaner och religiösa grupperingar slåss mot varandra, som t.ex. Libyen, Afghanistan eller Somalia, är de som närmast exemplifierar detta fält.

Nästa nedre fält kännetecknas av hög tillit, men låg tolerans. Som exempel kan nämnas befolkningsmässigt homogena orter med brukortssmentalitet. Ett högt inbundet socialt kapital har historiskt varit bra för att skapa stabila och trygga miljöer där man gör rätt för sig och är solidarisk mot den egna gruppen. Är toleransen låg är dock risken stor att dessa orter utvecklar en social konformism och aversion mot oliktänkande.  De som avviker från de normer och värderingar som utvecklats i dessa samhällen känner sig utanför eller blir utstötta av gruppen. I modern tid har det visat sig att om denna typ av samhällen ställs inför strukturella förändringar saknas ofta verktygen för att förändra situationen. Det främmande verkar hotfullt, förändringar upplevs som negativa och tenderar också att bli negativa eftersom såväl de yttre förutsättningarna som de egna verktygen inte räcker till för att ens anpassa sig till det nya.  När ett sådant samhälle sedan ställs inför en våg av nyanlända som kommer från lågtillitsländer där människorna har ännu sämre förutsättningar och egna verktyg för anpassning eller utveckling så uppstår det få av de överbryggande möten som skulle vara till gagn för båda grupperna. Det finns bruksorter som klarat denna omställning relativt bra, men många har också stora problem.

Det högre vänstra fältet kännetecknas av hög tolerans, men låg tillit. De bästa exemplen på detta hittar man i storstäder i länder där tilliten mellan människor är låg. Människor lever mer eller mindre åtskilda från varandra i subkulturer med olika identiteter, värderingar och intressen. De geografiskt lokala gemenskaperna är svaga och den sociala kontrollen låg. Invånarna är vana vid att människor ser olika ut och har olika åsikter eller intressen. Ett visst mått av tolerans är en förutsättning för den större staden och också en anledning till att många människor söker sig till större städer – att man tillåts vara sig själv och att även udda människor här kan möta sina gelikar. Baksidan för storstaden är dock att gemenskapen mellan människor kan vara ganska ljummen – i förlängningen innebär ju tolerans inte mycket mer än att acceptans. Har landet eller staden också problem med korruption, så blir det – utan lokala gemenskaper och social kontroll – ännu svårare att lita på andra människor.

Samtidigt som Stockholm känns tolerant, öppet och valmöjligheterna är många så är stockholmare inte de lättaste att komma in på livet. Stockholm har en mångfald, men det finns även en anonymitet här. Det är som att folk kör sitt eget race och låter folk vara som de är, men i det tar de också avstånd från varandra. Jag är inte förvånad att Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. Människorna här tar ju inte direkt kontakt med varandra utanför sitt gäng

Intervju med Marc Ryning om att vara homosexuell i Stockholm, DN den 28 juli 2014

Nu kanske inte Stockholm och Sverige är exempel på lågtillitssamhällen, men generellt så ligger stora städer mer i riktning mot det övre vänstra hörnet och landsbygd mot det nedre högra hörnet i fyrfältaren.

Det fjärde fältet är det ideala tillståndet där en hög tolerans smälter samman med hög tillit. Det tillstånd som filosofen Aviezer Ravitzky menar kännetecknas av öppenhet inför andra människor. Detta förhållande stärks av en integrerad stad med låg bostadssegregation, förtätade stadsmiljöer, att det finns många människor som är så kallade gränsövergångare, dvs. som rör sig över olika identiteter och har intressen som spänner brett över de subkulturer som finns i staden. Även mindre orter som av t.ex. historiska skäl haft många överbryggande kontakter med andra via t.ex. handel, entreprenörskap eller besöksnäring kan också kombinera höga nivåer av såväl tillit och tolerans. Landsbygdskommuner med besöksnäring har t.ex. i genomsnitt ett högre överbryggande sociala kapital än landsbygdskommuner med liten turism.

De färdigheter som människor får i ett samhälle med både tillit och tolerans verkar ge en fördel i en global och alltmer komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter samt en vana att leva i ständig förändring.

”Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar”

Två invändningar mot ovanstående resonemang

Det finns dock en viss kritik mot begreppet tolerans. Att tolerera innebär att man har överseende med någon trots att den är på ett visst sätt. Den som tolererar tar makten över någon annan och kräver tacksamhet tillbaka för något som borde vara självklart. Så länge man måste vara tacksam för att andra låter en vara sig själv så är alla inte lika mycket värda. Tolerans innebär en passiv acceptans, inte aktiv medverkan. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Det goda samhället förutsätter att vi faktiskt lägger oss i!

Att jag använder begreppet tolerans är, trots den kritik som finns, fullt medvetet. Mitt syfte med figuren är att tolerans utan tillit ska symbolisera just denna ytliga tolerans. Tolerans kombinerat med tillit är dock något annat – då klarar vi av att hantera konflikter och i stället dra nytta av att vi är olika. Dessutom är det vanligt att just begreppet tolerans används inom forskningen kring socialt kapital.

En annan fråga som är svår och komplicerad när man diskuterar tillit och tolerans är frågan om det finns någon övre gräns för tillit och tolerans – ja, det finns det naturligtvis. Den som är för tillitsfull i ett samhälle där misstron är stor riskerar att vara naiv och bli lurad och för stor tolerans mot dem som är intoleranta och själva misstror andra kan slå tillbaka mot såväl den enskilda individen som samhället i stort. Speciellt tillit, men även tolerans bygger på ömsesidighet – om inte denna ömsesidighet finns så riskerar såväl tilliten och toleransen att raseras.

Så här säger statsvetaren Katarina Barrling i en krönika på Sveriges Radio:

Tillit är inte alltid befogad. Och det svåra är att det är först med facit på hand som vi vet om tilliten var befogad eller om vi i själva verket bara varit naiva…För även guldmynt har en baksida. Och tillit och naivitet är två sidor av samma mynt. Och det är inte den som hyser tilliten – eller är naiv – som styr över vilken sida av myntet det handlar om. Det är den som är föremål för tilliten – eller naiviteten – som avgör. Den som hyser tillit löper alltid risk att bli sviken av motparten. Och med ens så är man naiv. Ju mer vi litar på andra, desto större blir andras möjligheter att missbruka vår tillit. Ett land präglat av hög tillit löper förstås särskilt hög risk att bli missbrukat… Det betyder inte att det alltid är rätt att vara pessimist. Det rätta är att vara optimist när det finns sakliga skäl för det, och pessimist när omständigheterna talar i mer negativ riktning. Inte programmatiskt förorda den ena eller andra hållningen. Så även om tillit är en dygd så finns det också andra dygder värda att ta till sig som kan balansera tilliten. Måttfullhet till exempel. Att inte låta heller det goda gå till överdrift.

https://sverigesradio.se/artikel/7399320

Att vara måttfull innebär att inte gå till ytterligheter, att hitta balansen mellan krafter och goda värden som till viss del kan vara oförenliga. Det blir bäst när tillit och tolerans kan balansera varandra på en lagom nivå. Det är något som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

Coronastrategin och tillit

Vad har vi egentligen lärt oss av pandemin? Ja, en del saker av praktisk natur har vi lärt oss. Det är t.ex. bra att tvätta händerna, det går också alldeles utmärkt att jobba på distans och det är ganska ineffektivt och ohållbart att resa till andra sidan av landet bara för att hålla ett 30 minuters möte eller föredrag? Men vi har också lärt oss att allt hänger ihop, att vi människor är ömsesidigt beroende av varandra och att tillit är en väldigt viktigt resurs för att få människor i ett land att hålla ihop under svåra tider.

Några månader in en pandemin skrev jag ett blogginlägg som fick stor spridning. Den handlade om tillitens betydelse för den svenska Coronastrategin. Jag skrev att jag hoppades att den svenska vägen var rätt väg, för det skulle i så fall visa på en samhällsstyrka till följd av en hög tillit i Sverige. Ett ömsesidigt förtroende mellan medborgare och myndigheter, att det räcker med rekommendationer och att vi därför inte behöver utöva tvång. Klassisk svenskt frihet under ansvar. Min uppfattning var (och är) att det uppstår en helt annan atmosfär i samhället när man utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen. Det är i grunden något väldigt sympatiskt med detta.

Det är inte blinda påbud som gör oss till lydiga medborgare utan tron på expertmyndigheter som i sin tur litar på medborgarna. Det handlar om ett ömsesidigt förtroende. Därför anser svenska myndigheter att det räcker med rekommendationer.

Gunilla van Hall, SvD:s korrespondent i Genève

Det har dock funnits en del kritik mot den svenska strategin, speciellt om man jämfört med våra nordiska grannländer som klarat sig avsevärt bättre vad gäller antalet avlidna i Covid 19. En del kritik tycker jag varit orättvis. Sverige fick in smittan tidigare och en del kritik har inte med själva strategin att göra, utan med underlåtenhet av tidigare beslutsfattare, t.ex. att vi inte hade en bättre beredskap. Det vore fel att kalla Sveriges strategi ett misslyckande. Den så kallade överdödligheten i Sverige (dvs. antalet döda i ett land i förhållande till ett normalläge) har varit på en förhållandevis låg nivå jämfört med övriga Europa. Och detta samtidigt som människor kunnat leva ett relativt normalt liv samtidigt som ekonomin klarat sig ganska bra. Enligt en enkätundersökning av SCB så är ungefär två tredjedelar av befolkningen nöjda med den svenska strategin, endast drygt 10 procent underkänner den helt.

Jag och min sambo Karina har ett Instagram konto där vi lägger upp allt från pappaskämt, ordlekar, svart humor och tänkvärde citat. Karina står för bilder och jag för texter. Följ oss gärna på instagram.com/janokarina/

Men det har också framkommit en del kritik som jag funnit intressant. Per Bauhn skrev t.ex. en artikel i Svenska Dagbladet om att ”högt hållna värderingar har lett Sverige fel i krisen”. Han menar att det finns ett antal grundläggande väldigt typiskt svenska värderingar som pandemistrategin vilar på som kanske inte varit så bra.

Det gäller värderingar som ofta tas som självklara och därför inte ifrågasätts – värderingar som är rimliga under normala förhållanden, men som leder fel i kriser. En sådan värdering handlar om tillit. De flesta skulle nog hålla med om att ett samhälle som bygger på tillit är att föredra framför ett som bygger på misstro, övervakning och kontroll. Men man gör sig skyldig till ett felslut om man går från ett antagande om att tillit i allmänhet är att föredra till en slutsats om att tillit alltid ska vägleda vårt handlande. Tillit mellan människor fungerar lättast när de vill varandra väl, delar viktiga värderingar med varandra, eller åtminstone inte är intresserade av att utnyttja varandra. Där sådana faktorer saknas måste tilliten kompletteras med kontrollmekanismer. Vi kan då lita på att andra sköter sig helt enkelt därför att det finns ett system som straffar dem om de fuskar eller åker snålskjuts på oss. Tillit utan fungerande kontroll tenderar däremot att förr eller senare leda till att vissa människor tillgodoser sitt egenintresse på andras bekostnad. Det är just tillit utan kontroll som vägleder FHM:s rekommendationer.

En annan värdering handlar om strävan att vara antiauktoritär. Också denna strävan ter sig vid första påseende tilltalande. Men återigen handlar det om att se nyanser. Att vara emot maktmissbruk är inte att vilja försätta sig själv eller samhället i ett tillstånd där ingen alls utövar makt. Avsaknad av makt är inte frihet utan maktlöshet. Men i Sverige har det funnits en långvarig och generell skepsis mot alla former av gränssättning. Det kommer till uttryck i så skilda fall som toleransen för stök i skolan, oförmågan att komma till rätta med gängkriminalitet, oviljan att klippa föreningsbidrag till islamister, och en återkommande undfallenhet mot diktaturer. Det antiauktoritära förhållningssättet kommer fram också i pandemihanteringen.

En tredje värdering som spelar in i förståelsen av den svenska pandemi-strategin handlar om svenska myndigheters och politikers förkärlek för formalism – att kartan betyder mer än terrängen, att handlingsplanen får ersätta handlingen, och att det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. En formalism som också inbjuder till ögontjäneri och symbolisk millimeteranpassning. När arbetsgivare och näringsidkare repeterar frasen ”vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer” kan man vara ganska säker på att de inte tänker göra mer än de absolut behöver. Finns det avståndsmarkeringar på golvet och en flaska handsprit vid dörren, så har man levt upp till regelverket och därmed kan man med lugnt samvete bolla vidare ansvaret för smittspridningen till de enskilda individerna – de anställda, kunderna, publiken, och så vidare.

https://www.svd.se/hogt-hallna-varderingar-har-lett-sverige-fel-i-krisen

Den där artikeln blev en tankeställare för mig. Det kanske är så att en del värderingar som i ett normaltillstånd är något positivt och som bidrar till Sveriges framgång också kan ha en baksida. Kan tilliten och att vi utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen lett in oss i en falsk trygghet? Jag vill bestämt påstå att tillit och en anti-auktoritär hållning historiskt varit något som i hög grad bidragit till att Sverige blivit ett framgångsrikt land såväl socialt som ekonomiskt. Men vad gäller pandemin och för en del andra kriser och händelser i Sverige så kanske dessa värderingar medverkat till en viss naivitet, senfärdighet och otydlighet.

Men detta gäller främst strategin. Tilliten kanske inte varit en odelad positiv norm vad gäller framtagandet av den svenska Coronastrategin, men den har varit till godo för svenskarnas förmåga att följa strategin och för vaccinationsgraden. Tilliten har gjort att vi till stora delar sluppit stora grupper av människor som misstror forskare, politiker och myndigheter, som tror att det finns bakomliggande hemliga agendor, som har vägrat följa restriktioner och dragit ut på gator och torg för att protestera och riskerat såväl sitt eget som andras liv. Och tilliten har gjort att vaccinationstakten och vaccinationsgraden varit relativt hög i Sverige.

Men så läser jag en kritik mot strategin igen, som får mig att lite grann sväva på orden igen. Är jag en vänsternationalist?

Det som kännetecknar vänsternationalismen är uppfattningen att ens egen nation är distinkt från och väsentligen bättre än andra: Interna kritiker är suspekta, eftersom de riskerar att skada nationens intresse. I Sverige betonar denna variant av nationalism oftast nationens modernitet, rationalitet och förmåga att agera kollektivt för att uppnå politiska mål. Att ett sådant agerande kan vila på individens samvete och grupptryck, snarare än på formell reglering eller lagstiftning.

(Tyvärr har jag tappat bort källan till detta citat)

Jag är tillbaka

Det har nästan gått ett år sedan jag gjorde något inlägg här på bloggen. Dels har jag varit projektledare för ett framtidsprojekt på Sveriges Kommuner och Regioner som tagit väldigt mycket tid, dels så har jag haft lite problem med min webbplats. Det var helt enkelt dags för en uppdatering av vissa funktioner, göra webbplatsen säker samt leva upp till GDPR-lagstiftningen. Jag har därför tagit hjälp av en konsult som sett över min blogg. Tyvärr försvann då alla mina gamla ”likes”, så nu finns det en ny sådan funktion inlagd. Det går också att dela mina inlägg, men då måste man klicka på rubriken så att inlägget visas separat på en sida.

Är det något som ni ser inte fungerar som det ska på webbplatsen – kontakta mig gärna då!

Från och med 2021 så arbetar jag bara 50 procent på SKR. Resten av tiden tänker jag engagera mig i saker som jag tycker är intressant och roligt samt försöka träna lite mer. Och vad är mer intressant eller viktigare än det sociala kapitalet? Den är grunden för att vi människor överhuvudtaget ska kunna existera fredligt tillsammans. Vi ser hur katastrofala följderna kan bli i ett land som USA där det sociala kapitalet eroderats markant sedan början av 1960-talet. I Sverige är vi långt ifrån läget i USA, men en minskad tillit hos framförallt unga personer indikerar att allt inte står rätt till här heller. Håller denna trend i sig, så kommer det sociala kapitalet på lång sikt markant minska även i Sverige. Vi måste därför förstå vad det sociala kapitalet är, hur viktig det är som resurs och vad vi kan göra för att stärka det – och jag har under de 20 år jag intresserat mig för ämnet byggt upp såväl kunskap som idéer kring hur vi kan göra just detta.

Jag tar gärna uppdrag inom detta område, som föreläsare, skribent, utbildare eller konsult. Hör av er om ni vill veta mer?

Vi litar på varandra – därför klarar Sverige krisen bättre än många andra länder

Nedanstående text är ett utdrag ur en artikel som publicerades av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet 2020-03-25. Jag hade börjat fila på ett blogginlägg, men fick inte till formuleringarna. Men så kom denna artikel som exakt fångade det som jag ville säga. Det svenska samhället visar just nu en oerhörd styrka genom det sätt vi hanterar krisen.

Många i världen riktar i dag uppmärksamheten mot Sverige och på det sätt vi hanterar krisen. En förundran över hur stort ansvar regeringen och våra myndigheter lägger på oss som medborgare och på den balansgång vi valt att hålla mellan att försöka begränsa antalet smittade utan att stänga ned samhället helt och hållet.

”Jag är stolt över att vår regering och våra institutioner trots allt tryck valt att försvara demokratin. Stolt över den svenska medelvägen. Mellanmjölken. Att man valt rekommendationer snarare än förbud. ”Men vi gör ju inte som de säger”, säger en väninna uppgivet. Nej, just det, alla kommer aldrig att ta ansvar i en demokrati. Men troligtvis tillräckligt många. Och det är det som är stort. Folk gör lite olika. Vi tvingas alla till våra egna moraliska ställningstaganden. Det är just det de vill slippa, de som ropar på hårdare tag. De vill slippa ta ansvar. Men framförallt handlar deras rop om att de inte litar på att andra kommer att ta sitt ansvar. Och finner det orättvist att de ska ta ansvar om inte grannen gör det. Då vill man hellre att staten bestämmer. Lika för alla. Ironiskt nog förespårkas detta i första hand av personer som annars inte vill att staten ska bestämma. Nu vill man ha en järnhand som förbjuder. Stänger. Ransonerar. Så slipper man själv tänka på solidaritet.

”Den krishantering vi upplevt den senaste tiden är det minst populistiska agerande jag sett från våra politiker på länge. Man har låtit det vara komplext. Vågat säga vad man vet och inte. Skyndat långsamt och litat på folk. Lutat sig mot en kultur av tillit som byggts upp i generationer i det svenska samhället. Det är en modig väg. För den är skör, lika skör som demokratin måste vara. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer att hålla. Att vi vågar lita på varandra.”

https://www.svd.se/ar-for-forsta-gangen-stolt-over-att-vara-svensk

(Artikeln kanske är låst för icke-prenumeranter, men det viktigaste från den är citerat ovan)

Den svenska hållningen bygger på att en majoritet av befolkningen litar på forskningen och på våra myndigheter och att vi litar på att människor generellt agerar ansvarsfullt och med försiktighet. Att vi litar på att folk försöker göra sitt bästa i en svår situation och att vi förstår att många just nu gör en hjälteinsats för att få sjukvård, ekonomi och samhällsfunktioner att fungera så bra som möjligt. Är den tilliten tillräckligt stor, så gör det inte så mycket om en del struntar i rekommendationerna, hamstrar toalettpapper eller skriver arga texter i sociala medier. Myndigheter och regering kan fortsätta jobba med rekommendationer istället för förbud.

Ingen vet idag riktigt säkert vad som är rätt väg att gå – stängda skolor och gränser samt utegångsförbud eller Sveriges väg. De som inte agerar ansvarsfullt kanske är för många? Men liksom Stina hoppas jag innerligt att vårt förhållningssätt vinner i längden. Jäklar vilken styrka Sverige då har visat!

”Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena”

IQ, kreativitet eller visdom?

Eftersom människors handlingar och hur vi tänker i olika situationer är själva kärnan i det sociala kapitalet har jag intresserat mig allt mer för beteendevetenskapliga ämnen och om hjärnforskningen.

För något år sedan läste jag en bok om intelligens skriven av Johan Norberg. Den finns många olika typer av intelligens som t.ex. kognitiv intelligens, emotionell intelligens, musikalisk intelligens etc. Men en viktig indelning är den mellan den kognitiva intelligensen, dvs. det som vi mäter genom IQ-tester, kreativitet samt det som förenklat skulle kunna kallas visdom. IQ är ju det som är mest känt och det som är lättast att mäta. Johan Norberg skriver intressant om hur IQ verkar ha ökat över tiden genom vår allt större förmåga att tänka abstrakt, men att den nu faktiskt håller på att minska. Vi verkar bli dummare av smartphones! Vi behöver inte hålla telefonnummer, gatuadresser, recept etc. i huvudet längre eftersom allt finns att hämta via mobilen. Mobilen skapar också mindre utrymme för reflektion. Stunder när vi väntar på något som tidigare inte kunde fyllas med något annat än tankeverksamhet.

Kreativitet handlar om att tänka utanför boxen och koppla ihop saker som tidigare inte blivit ihopkopplade. En frigörelse från etablerade begrepp och sanningar. Det är inte alls säkert att människor med hög IQ är kreativa.

Den kinesiska taoismen beskriver världen som en balans mellan ordning och kaos. Om IQ står för ordning, så står kreativitet för kaos. Men det är från kaos vi utvecklas. Det är kreativiteten som står för idéer, uppfinningar, möjligheter och äventyr! Enligt taoismen är det i balansen mellan ordning och kaos som såväl människor som samhällen utvecklas på bästa sätt.

Kreativitet tycks tyvärr också ha ett visst samband med psykiska sjukdomar (kaos). En del kreativa drabbas under sin livstid och bland dem som inte drabbas har det visat sig att den närmaste släkten ofta är överrepresenterade vad gäller psykisk sjukdom. Kreativa människor borde därför genom evolutionen dött ut, men det har de inte – för folkslag och samhällen har kollektivt överlevt på grund av kreativiteten. Det kanske är så att kreativitet inte alltid varit bra för individen, men det har alltid varit bra för det kollektiv i vilken den kreativa individen ingått i. Därför har den kreativa genen alltid kunnat föras vidare generation efter generation.

Visdom är dock något annat. Jag tolkar visdom på följande sätt. Det är när man kan koppla bort sina primitiva känslor och ha förståelse för olika perspektiv. Man följer sin inre väg, istället för att vara styrd av den egna gruppens eller samhällets normer och definitioner av verkligheten. Den som är vis kan förstå även dem man inte håller med i sak och kan skilja sak från person. Visdom sägs komma med livserfarenhet.

Nalle Puh kanske inte var den smartaste björnen, men han var den visaste

Det finns ett nytt forskningsområde som kallas vuxenutveckling som handlar om att en del vuxna tar det här steget till att bli en mer mogen och reflekterande människa och att det är viktigt för ett samhälle att så många som möjligt gör det.

Nu tror jag att visdom blir det som kommer att efterfrågas mest. Forskningen kring vuxenutveckling tror jag är ett steg i den riktningen. Såväl människor med hög IQ som de med hög kreativitet är viktiga, men jag tror att den kunskap som människor är mest beroende av för att kunna hantera framtidens utmaningar är visdomen – förmågan att kunna balansera olika åsikter och att kunna se frågor från olika perspektiv. Det behövs mer än någonsin nu när sociala medier tycks skapa polarisering mellan olika grupper i samhället.

Visdom behövs för att kunna överbrygga talangerna hos dem med hög IQ och hög kreativitet och för att skapa tillit i samhället. Och eftersom det visat sig att visdom och vuxenutveckling har en del att göra med erfarenhet och ålder, så kanske det visar sig att äldre människor återigen blir efterfrågade i arbetslivet.

Eller det kanske bara är en förhoppning från en åldrande statistiker……

Jag kommer att sakna Arena för Tillväxt

Mina sex rapporter/idéskrifter för Arena för Tillväxt

För några månader sedan fick jag reda på att Arena för Tillväxt ska upphöra. Det är en organisation som ägdes av SKL tillsammans med Swedbank och ICA, som arbetade för att främja lokalt och regionalt tillväxtarbete genom kunskapsförmedling och processtöd till kommunerna. Den 26 juni hade de ett avslutningsmingel som jag tyvärr inte kunde vara med på och den 30 juni upphörde organisationen.

Jag tycker det är väldigt sorgligt för det har varit en mycket viktig del av mitt yrkesliv. Jag har skrivit hela sex rapporter/idéskrifter för dem. Några av de här böckerna är jag väldigt stolt över. ”Spela roll” har lästs av ca 15–20000 personer och har använts som studentlitteratur på flera akademiska institutioner, bland annat på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Senast i våras så hade vi en praktikant på SKL som berättade att boken fortfarande ingår som del i utbildningen för kulturgeografer.

Jag är väldigt tacksam för att Arenan trodde på den ganska vaga idé som jag hade i början av 2000-talet om att skriva en annorlunda bok om tillväxt med människors egna drivkrafter och förmågor samt den lokala samhällsandan i fokus. Att människor själva kan göra skillnad för en plats och att den lokala samhällsandan har betydelse låter som självklarheter idag, men få skrev då om utveckling i termer av kultur, tillit och tolerans. Boken stack även ut genom layout, en stor mängd citat samt roliga illustrationer av Ulf Lundqvist. I böckerna ”Rent spel” och ”Tillit och tolerans” (som jag skrev på konsultuppdrag från Arenan) har jag fått möjligheten att fortsätta spinna vidare på min idéer om vad det är som gör att ett samhälle eller plats utvecklas på ett bra sätt.

Den enkla tankemodell för lokal utveckling som vi tog fram till boken Spela roll. En plats utveckling beror på dess förutsättningar, men också på den kultur och samhällsanda som råder där.

Så ett stort tack till alla som jobbat på Arena för Tillväxt och som jag fått jobba tillsammans med under dessa år. Anders Flanking, Roland Lexén, Per Sandgren, Katrien Vanhaverbeke, Anna Kelly, Stefan Wing, Elizabeth Gillingsjö, Linnéa Hassis och alla andra som jag jobbat tillsammans med på Arenan. Tack också till Måns Norberg som var medskribent till Spela roll och som alltid kommit med kloka inspel till de böcker jag skrivit.

Jag kommer att sakna Arenan……

PS Vissa av böckerna är idag svåra att få tag på förutom som PDF, men vill du ha ett exemplar går det bra att kontakta mig på e-post eller telefon.

En tunn fernissa av tillit

Jag älskar Mallorca – en fantastisk ö med en charmig huvudstad, pittoreska byar, härliga stränder, ett skönt klimat stora delar av året och trevliga människor. När jag för några år sedan fick ekonomiska möjligheter så slog jag till och köpte en lägenhet i Palma. Jag har också en kusin som bor där med familj sedan 40 år tillbaka, så valet av Palma var inte svårt.

Det som slagit mig efter några år på Mallorca är hur vi svenskar som finns på ön tyr oss till varandra. Vi hjälper, informerar och tipsar varandra om allt från spansk byråkrati till bra caféer. Jag har inte mer än några års gymnasiespanska i bagaget och kan inte göra mig förstådd om inte personen talar engelska. Jag hade kontakt med svensktalande under hela köpprocessen från svenska mäklare till svensktalande jurist och bankkontakt. Det känns helt enkelt tryggare, man vet ofta vad som gäller och slipper begå kulturella misstag.

Men ibland sträcker sig den här hjälpsamheten ett steg längre än vad som är vanligt i Sverige vid kontakter med myndigheter, banker etc. Det var först när jag var tvungen att byta bankkontakt till en person som inte var svensk som jag förstod att vissa saker som jag trodde var gratis kostade pengar. Min svenska bankkontakt hade helt enkelt sett till att jag slapp betala visa avgifter – det verkar finnas en underförstådd regel här om att ”vi svenskar hjälper varandra”.

Vi tyr oss till varandra. Är det fel? Både ja och nej.

Människor har i alla tider tytt sig till den egna familjen, den egna stammen, den egna klanen. Det finns i vårt DNA, men det går inte att bygga större fungerande samhällsbyggen om inte människor ser förbi sin närmaste ingrupp. Vi måste ta ansvar, känna omtanke och behandla människor vi inte känner på ett rättvist sätt.  

Att de nordiska länderna plus ett tjugotal länder till byggt upp en så pass hög tillit så att en majoritet av medborgarna tror att vi i huvudsak vill varandra väl och inte försöker lura varandra är inte enkelt. En av de viktigaste nycklarna för detta stavas rättssäkerhet – att statsapparaten i den nation vi är medborgare i behandlar alla lika. Det ska inte gå att med makt eller pengar köpa sig förbi kön och fattiga människor eller minoriteter måste ha samma rättigheter som alla andra.

En vän till mig berättade om en rysk gästprofessor som tyckte att Sverige var det värsta land hon hade varit i. Hon tyckte det var obehagligt, för det fanns inga människor i Sverige – bara maskiner. Varför då undrade min vän? Det hon menade var vårt byråkratiska system. Hon behövde ha någon form av tillstånd och som gästforskare uppstod det ett problem av något slag. Hon menade att det inte spelade någon roll hur hon än försökte beveka handläggaren. Hon hade försökt med en snyfthistoria, hon hade spelat på sin kvinnlighet, hon hade försökt varit vänlig och hon hade blivit arg. Hon försökte till och med muta handläggaren. Hon beskrev exakt korruptionens bas, och det fungerade inte alls. Men inte bara korruptionen, utan också det mänskliga – ”det spelade ingen roll vad jag sa, eller vem jag var”. Hon uppfattade detta som ett omänskligt system. Men alternativet är ju korruption och nepotism, där man kan påverka ärenden med hjälp av en hög position, mutor, aggressivitet, kvinnlighet, hot, tårar eller vad den enskilde personen kan ha i sin verktygslåda för att försöka påverka handläggaren.

I många kulturer så anses det inte vara fel att ”smörja systemet lite” och ”utnyttja sin verktygslåda”. Och med tanke på att även vi svenskar ”tar hjälp” av varandra på ett sätt som ibland tänjer på gränserna här på Mallorca, så är det uppenbart att de ”svenska normerna på hemmaplan” endast är en tunn fernissa över den djupare medfödda instinkten att först och främst hjälpa vår familj, våra närmaste, vår ingrupp. I många situationer är det ju rätt att göra så – det måste vara så, men inte om det bryter mot lagar och regler eller sker på bekostnad av någon annans rättigheter eller resurser. Tyvärr behövs det inte mycket för att sätta sig själv och sina närmaste i centrum på ett sätt som skadar samhället i stort.

Och den där tunna fernissan av generell tillit är det mest välståndsskapande verktyget vi har. Vi måste helt enkelt bli bättre på att vårda tilliten. Den har så mycket större betydelse för både vårt individuella välbefinnande och Sveriges utveckling än vi tror. Vi tror kanske inte det är så farligt om vi inom olika grupper ”börjar ta hand om varandra”. Det är därför som identitetspolitiken är så farlig. När vi inte ser människan, utan någon som representerar den egna gruppen och att vi då, oavsett dennes handlingar eller vad vi tycker om hen, ska bidra till dennes bästa.

Och om jag ser till att du får det här, så nästa gång jag behöver något så ser jag till att du…osv. Då är vi på ett slutande plan. Det är inte svårt att förstå de mekanismer som styrt utvecklingen mot genomkorrupta samhällen som t.ex. Grekland eller Ukraina. Däremot är det ytterst speciella förhållanden som skapar en bra grogrund för att utveckla ett högt socialt kapital. Borde vi inte vara mer intresserade av vad detta består i, så vi kan skapa mer av det som skapar positiva cirklar av utökad tillit och minska det som skadar tilliten?

Det är något som skaver

Håller rädslan på att ta över fullständigt? Jag har nu kollat på ett antal politiska debatter inför EU-valet och frågorna om trygghet och säkerhet dominerar och i en del sociala medier verkar Sverige snart gå under av en ökad kriminalitet.

Men det är något som skaver. Jag har precis gått igenom Folkhälsomyndighetens statistik från deras hälsoenkät där flera frågor ställs om sociala relationer, t.ex. om man varit utsatt för våld, kränkningar eller hot eller om man känner tillit till andra.

Det finns mycket litet som indikerar att det blivit värre i Sverige. Fyra procent har blivit utsatta för fysiskt våld under 2018 – det var lika stor andel år 2005. Fem procent har blivit utsatta för hot, vilket är en procentenhet mer än 2005. 22 procent har angett att de blivit kränkta, vilket är en procentenhet mindre än år 2005. Vad gäller andelarna som anger att de saknat emotionellt respektive praktiskt stöd är dessa i princip oförändrade över tiden. Andelen som angett att de har ett lågt socialt deltagande har minskat från 19 till 17 procent.

http://fohm-app.folkhalsomyndigheten.se/Folkhalsodata/pxweb/sv/B_HLV/?rxid=b74d8053-7b13-4cfa-8716-aa2a5c66f44c

Det finns inga dramatiska förändringar överhuvudtaget utom vad gäller en fråga: ”Händer det att du avstår från att gå ut ensam av rädsla för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad?”. Här har det skett en ökning med tre procentenheter från 2005 till 2018 och med hela sju procentenheter från 2015 till 2018. Andelen som känt sig rädd uppgår till 28 procent.

Man kan också konstatera att det främst är unga och medelålderns kvinnor upp till 45 år som blivit mer rädda – inte pensionärerna. De har tvärtom blivit något tryggare sedan år 2005, men de är kanske inte ute på sociala medier lika mycket som unga. Samtidigt är andelen som varit utsatta för fysiskt våld oförändrat för unga kvinnor (16-29 år) och kraftigt minskande för unga män – från 11 till 7 procent sedan år 2005. Detta har sannolikt att göra med att alkoholkonsumtionen minskar bland ungdomar och att fler är hemma på helgerna och spelar dataspel.

Jag har själv blivit påverkad av det höga tonläget kring frågor om kriminalitet. Jag trodde statistiken skulle indikera en försämring. Men de brott som ökat är sannolikt sådana som tidigare varit väldigt ovanliga och de bostadsområden i Sverige som markant känner av en ökning är relativt få. Vad jag förstått av annan statistik så har våldtäkterna ökat (även om det kanske främst är benägenheten att anmäla som ökat och att definitionen om vad som är våldtäkt vidgats), gruppvåldtäkterna har ökat, gängkriminaliteten likaså. Stöldligor härjar periodvis i olika delar av landet och risken för terrorism har ökat. Men när baserna för en procentuell beräkning är låg, så kan en liten antalsökning ge sken av att procentuellt vara väldigt stor. Om det sker 10 gruppvåldtäkter ett år och 20 nästa år, så är det en ökning med 100 procent.

Men brott som är ovanliga drabbar inte särskilt många människor, även om de markant ökar. Folk som bor i Lidköping, Mjölby, Hudiksvall och Östra Göinge kan vara precis lika trygga nu som för 15 år sedan, även om gängkriminaliteten och dödsskjutningar ökat i Bergsjön, Rosengård och Vivalla.

Jag tror inte heller att invandrare skiljer sig särskilt mycket från svenskar vad gäller sexualbrott, våld, hot och andra grova brott. Denna typ av brott är tabu i nästan alla kulturer (med vissa undantag för sexualbrott). Länder som har en hög brottslighet är inte drabbade på grund av sin kultur, utan på grund av korruption 1). Politiker, polis, domstol och höga tjänstemän är korrumperade och staten klarar inte av att driva ett våldsmonopol. Däremot kan det finns kulturella skillnader mellan en del invandrade och de som är uppvuxna i Sverige vad gäller hur man ser på fusk kring skatter och bidrag. Det är synen på staten och graden av tillit till andra människor och samhällets institutioner som här kan skilja kulturellt.

Men för allvarliga brott så visar Folkhälsomyndighetens enkät, som genomförts under många år, att det faktiskt inte är så många som drabbas och om invandringen inneburit en ökning av kriminaliteten så är den marginell och drabbar främst de som bor i samma områden som de kriminella. En del faktorer som mäts i denna studie går snarare i en positiv riktning. Jag tror Sverige är på väg att bli som USA, att tidningar och politiker förstorar de negativa känslorna inför en liten ökning av kriminaliteten för att sälja lösnummer respektive fiska efter röster samtidigt som en del sociala medier spär på rädslan genom att utmåla invandrare som generellt farliga.

Jag tycker man måste ta kriminalitet och risken för terrorism på stort allvar och även en liten ökning är allvarlig. Det för med sig oerhört negativa konsekvenser för dem som drabbas. Men jag vänder mig mot de bilder som målas upp av politiker och media i dagsläget. Det kan bli så att bilden av verkligheten i slutändan är farligare, än själva verkligheten….

1) Korruption är ju i någon mening också ett utslag av kultur. Men här hamnade jag i ett cirkelresonemang. Så det blev en fotnot istället.

TV-program om tillit

Plötsligt händer det! Igår (2019-05-22) så sändes det ett tv-program om tillit på svensk TV. Det är en dansk reportageserie där programledaren Chris Pedersen reser ut i världen och talar med forskare och kulturpersonligheter om vad det är som är så speciellt med Norden. Det första programmet i serien handlar om de nordiska ländernas höga tillitsnivåer och varför tillit ibland kallas ”det nordiska guldet”.

Lenin sa en gång att ”Tillit är bra, men kontroll är bättre”. Programledaren kontrar i programmet med ”Kontroll är bra, med tillit är billigare”. Ja, allt blir så mycket enklare och billigare om tillit finns i samhället.

https://www.svt.se/varldens-lyckligaste-land

Sansen ligger i balansen

Det finns en fara i att korruption ökar hur man än angriper problemet. Korruption kan äta sig in i systemen och förstöra institutionerna inifrån och skapa djupa orättvisor i samhället. Det är därför viktigt att avslöja korruption i tidiga skeden. Samtidigt finns det en fara i att utmåla korruptionen som värre än den är. Risken finns att medborgarna då slutar lita på politiker, polisen, domstol, skatteverk, handläggare på myndigheter etc, vilket är minst lika farligt. Det är en svår balansgång eftersom både förnekandet och överdrifter vad gäller korruption leder fel.

När det kommer till invandring finns samma problematik. Här har politiken och media tidigare blundat för att det finns problem, t.ex. med klanstrukturer, med hedersvåld, mansöverskott, segregering och utanförskap som kan leda till kriminalitet och gängbildning. Det gör vi inte på samma sätt längre, men om vi istället målar upp invandrare kollektivt som ett hot och ett problem så är vi verkligen ute på hal is.

Leif G W Persson sa en gång att 97 procent av samtliga som är födda i Sverige aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. Motsvarande siffra bland utrikes födda är 95 procent. Detta innebär att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. De flesta är hederliga och skötsamma medborgare.

Men om det är fem av hundra istället för tre av hundra som begår ett allvarligt brott under sin livstid innebär detta en överrepresentation bland utrikes födda på nästan 70 procent. Det går inte att blunda för en sådan skillnad. Det krävs forskning för att ta reda på vad det beror på och stora insatser för att minska en sådan överrepresentation.

Precis som vad gäller korruptionen måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Både förnekandet av att det finns problem och överdrifter kring hur stora problemen är kan leda till ökad främlingsfientlighet och att tilliten i samhället raseras.

Sansen ligger i balansen!