I Ryssland betraktas tillit ofta som ett tecken på naivitet eller dumhet, medan den som ifrågasätter, misstänker och misstror allt och alla snarare ses som skarpsynt och intelligent. Detta synsätt är djupt rotat i den ryska historien, präglad av århundraden av feodalism, tsarvälde, sovjetisk övervakning, förtryck och propaganda. Det kan ibland ha varit livsavgörande att vara vaksam och skeptisk, så just i Ryssland kanske det inte är så konstigt att misstro har blivit en överlevnadsstrategi.
Men den typen av historisk kontext är undantaget snarare än regeln. I de allra flesta samhällen är tillit inte ett tecken på svaghet, utan en styrka – och ofta en avgörande framgångsfaktor. Forskning från bland annat University of Oxford visar att det är de människor som har tillit till andra, som är öppna för samarbete och ser världen med ett grundläggande förtroende, som också presterar bäst. Det finns ett tydligt samband mellan tillit, intelligens och framgång. Människor som litar på andra tenderar inte bara att lyckas bättre i sociala sammanhang – de har också högre kognitiv förmåga och bättre resultat på akademiska tester.
Cynikernas argument är ofta att de undviker att bli lurade. Och visst, om man aldrig litar på någon så minimerar man risken för svek eller att bli utsatt för brott. Men det man missar är allt det positiva som aldrig blir möjligt. Den som är cynisk får sällan uppleva den typ av samarbete som bygger på ömsesidighet och öppenhet. De tolkar ofta andras handlingar som fientliga eller själviska, även när de inte är det – och därmed går de också miste om de stora fördelarna som kommer med samarbete: nätverk, gemenskap, idéutbyte, innovation och framgång genom gemensamt arbete.
I samhällen där institutioner är stabila, rättssystemet fungerar och makthavare i någon mån är ansvariga inför folket, är det rationellt att visa tillit. Det skapar handlingsutrymme, relationer, innovation – och mänsklig värme. Bara i sammanhang där korruptionen är systematisk och historien bär på upprepade svek från överheten, kan misstro verkligen vara den mest funktionella strategin. Men det är just i sådana samhällen som människor också går miste om de stora fördelarna som tillit kan ge.
Att känna tillit innebär förstås en viss risk – man kan bli sviken. Men den som vågar lita på andra ökar samtidigt sin chans att lyckas. Tillit öppnar dörrar. Den bygger broar mellan människor. Den möjliggör just nya relationer, samarbeten och erfarenheter som utvecklar både individen och samhället. Tillit skapar tur i livet – det är de tillitsfulla som i högre grad hittar den där starka och bestående kärleksrelationen i livet, som hittar vänner som berikar och är ett stöd genom livet och som knyter bekantskaper som leder till bättre jobb eller nya insikter. Medan de som misstror ofta tycker att de har otur – trots att de undviker alla risker. Ja, den tillitsfulle kanske blir lurad på pengar eller får sin lägenhet förstörd vid en uthyrning när man utsätter sig för en risk – men sammanslaget är det ytterst sällan som den som väljer att visa tillit totalt sett förlorar på det sett över hela livet.
Därför är det djupt oroande när vi ser ökande nivåer av misstro, otrygghet och rädsla i många länder idag. Politiska konflikter, desinformation och ökande polarisering riskerar att bryta ner den sociala tillit som är grunden för ett fungerande samhälle. Ökad kriminalitet och bedrägerier mot privatpersoner gör också att fler (med rätta) misstror människor i vissa sammanhang. När människor slutar lita på varandra förlorar vi inte bara vår sammanhållning – vi försämrar också vår gemensamma intelligens.
Så våga känna tillit – inte för att vara naiv, utan för att det i de flesta fall faktiskt är smart. Tillit är inte bara en känsla, det är en strategi. En strategi som ger resultat, både på individuell och samhällelig nivå. Sedan ska man absolut ha ett kritiskt öga gentemot omvärlden och andra människor, men det är inte riktigt samma sak som att misstro. Utan var smart och visa tillit!
Varför drabbas världen så ofta av ledare som beter sig som psykopater eller narcissister och som är djupt korrumperade och maktgalna?
Jag är statistiker i grunden och det som jag funderat en del på är om det helt enkelt har med risktagande och sannolikhet att göra. Det skulle också var en delförklaring till varför det är vanligare med män i toppositioner, inte bara inom politiken, utan också i näringslivet och inom forskningen.
Jag är medveten om att många hellre väljer att förklara den stora andelen män i toppen med patriarkala strukturer och att män hjälper varandra till makten. Det finns en del sanning i detta, men jag tror inte man helt ska bortse från detta med riskbenägenheten. Framför allt när det handlar om ledare och andra på toppositioner som ställer till problem.
Vi vet att psykopater är extremt riskbenägna. Vi vet också att män i de flesta sammanhang är mer riskbenägna än kvinnor. Skillnaden i genomsnitt mellan män och kvinnor behöver inte vara jättestor, men den skillnad som finns får stort utslag bland de fem procent som är minst respektive mest riskbenägna. Det handlar om det som inom statistiken kallas normalfördelningskurvor och man kan jämföra med logiken med längden på människor. Det finns många kvinnor som är längre än män (på samma sätt som det finns många kvinnor som är mer riskbenägna än män), men det är väldigt få kvinnor bland de fem procent längsta och det är väldigt få kvinnor bland de fem procent som är mest riskbenägna.
Man uppskattar att ungefär 1 procent av världens befolkning är psykopater och av dessa är drygt tre fjärdedelar män. De flesta av dessa män tar så många dumma risker att de inte alls är några vinnare, de hamnar i fängelse, drabbas av olyckor, klarar aldrig av att ha några långvariga relationer med andra människor och dör ofta både ensamma och alltför tidigt. Men den här riskbenägenheten innebär också att det alltid är några som lyckas ta sig ända till toppen. Precis som det ibland blir rött på roulettbordet 6 ggr på raken, så kommer det att finnas folk som hela tiden satsar stort på rätt kort. Psykopater är dessutom ofta hänsynslösa mot andra, de ljuger och manipulerar. Samma sak här – de flesta blir avslöjade, råkar illa ut och drabbas av folks vrede, men en del med tillräckligt högt IQ och tur klarar sig och tar sig till toppen av olika hierarkier.
Många riskbenägna (som inte är psykopater) kan naturligtvis vara skickliga ledare, forskare och chefer som väl förtjänat sin position i samhället och alla som når toppen är naturligtvis inte extremt riskbenägna. En del har fullständig normal riskbenägenhet och de flesta når långt på grund av att de på olika sätt är väldigt duktiga på det de gör. Men det blir ändå en överrepresentation av de extremt riskbenägna i toppen och i odemokratiska länder där samhällets institutioner är svaga kan aggressivitet och manipulation också i högre grad löna sig än i demokratiska länder.
Som jag tidigare skrev så är det ca 1 procent av den globala befolkningen som har psykopatiska drag. Enligt AI (ChatGPT) så är siffran för företagsledare ca 3 procent och bland människor i finansvärlden är den hela 4 procent, dvs. en av 25 (inte en ovanligt storlek på en sektion inom arbetslivet). Bland politiker har jag inte sett någon siffra – men att Donald Trump och Elon Musk både har narcissistiska och psykopatiska drag är ingen vild gissning. Och i fängelser uppskattas ca 25 procent ha psykopatiska drag. Det står fullständigt klart att dessa människor inte är bra för samhället och andra människor om de når för långt upp i hierarkierna.
Men hur kan vi klara av att stoppa de farliga psykopaterna och de alltför riskbenägna, utan att stoppa den positiva sidan av riskbenägenhet. Den som utvecklar samhället, som ger oss artisteri, innovationer, företag och jobbtillfällen? Jag har inget bra svar på detta. Men jag tror vi ska tona ned de patriarkala och kulturella förklaringarna som drar alla män över en kam och som kanske snarare hämmar det positiva sidan av mäns (på gruppnivå) något högre riskbenägenhet, vilket också kan ge handlingskraft, innovationer och entreprenörskap. Och i stället försöka bli mer vaksamma på ledare och andra på toppositioner som har narcissistiska eller psykopatiska drag. De måste på ett tidigt stadium stoppas.
Jag kan tänka mig att en del kommer att reagera negativt på detta inlägg. Som menar att vi inte alls ska tona ned problemet med de patriarkala strukturerna. Jag motsäger inte att det finns patriarkala strukturer i samhället – män som speglar sig i och hjälper varandra, män som använder sin makt för att t.ex. få sex, män som undervärderar kvinnors kompetens – det är ett reellt problem som ska uppmärksammas. Men skillnaden är att psykopater förtrycker, lurar och sviker alla – män som kvinnor. Beteenden hos psykopater kan i många fall förväxlas med patriarkalt beteende, men psykopater är generellt farligare – de mest våldsamma männen är t.ex. ofta psykopater.
Både analysen och lösningarna blir inte rätt om man förklarar alla mäns negativa beteenden med patriarkala strukturer – patriarkala strukturer går att komma åt genom att upprksamma problemen och skapa en bättre kultur, men psykopater, narcissister och mytomaner har sina personliga egenskaper av biologiska skäl och de är svårare att ändra på (även om en bra kultur och en bra uppväxt i viss mån kan ha dämpande effekter även på dem).
Det finns en debatt just ni kring hur starkt eller svagt Europa är. Högernarrativet, som Putin och Trump med anhang, nu lyfter fram är att Europa är försvagat av liberalism, invandring, feminism och hbtq-rättigheter. Och att det är de högerpopulitiska partierna som ska rädda västvärlden från det som de ser som ett moraliskt moras.
Men är det verkligen Europa som är försvagat? Vi har visserligen tappat en del i ekonomisk styrka jämfört med USA, det har gjorts en del politiska misstag i flera länder och vänstern har kanske drivit den postmodernistiska ideologin lite för långt, men samtidigt är det till Europa som många människor lockas till – även ryska oligarker och kinesisk medelklass. Vi har onekligen något som många attraheras av, nämligen en förhållandevis hög tillit till varandra, en relativt hög tolerans mot det som är udda, annorlunda eller inte är norm, god hälsa och förnöjdsamhet med livet. Allt är verkligen inte bra, men i förhållande till många andra länder har vi i genomsnitt en hög livskvalitet! Statistiken inom en rad viktiga områden visar detta väldigt tydligt!
Det är farligt att se oss själva som försvagade – det gynnar våra motståndare. För att citera Polens premiärminister Donald Tusk ”Varför ska 500 miljoner européer be 300 miljoner amerikaner om beskydd från 140 miljoner ryssar som inte kan besegra 40 miljoner ukrainare”.
Europa har att göra med nationer som försvagats
Min poäng med detta inlägg är att jag inte tror att det som händer i världen nu med maktfullkomliga ledare som vill skapa en ny världsordning beror på att de representerar starka stater. Jag tror tvärtom att deras väg till makten kommer som ett svar på att dessa nationer (Ryssland, Kina och USA) inte fungerar bra – det är de som har försvagats. Kanske på lite olika sätt, men ändå har samtliga tre under lång tid tappat det som verkligen betyder något: befolkningens sociala välstånd, god miljö, lycka och tillit till varandra. Och i förlängningen kommer även dessa länders ekonomier att i allt högre grad påverkas negativt.
Jag ska inte säga att Kina, Ryssland eller USA är lika. De skiljer sig väldigt mycket åt. Ryssland har aldrig haft ett fungerande civilsamhälle, korruptionen och nepotismen är skyhög och tilliten till medmänniskor är låg, samtidigt som toleransen gentemot de som är annorlunda eller avvikande är extremt låg. Det är ett samhälle som under hundratals år präglats av våld, svält, umbäranden och där den enda strategin för överlevnad varit att hålla sig väl med makten. Hela kulturen bygger på att lojalitet till makthavare kan ge fördelar och att de som vägrar får betala ett högt pris. Alla former av civilsamhällen har under alla tider och olika former av styren motarbetats.
Ryssland står nu också för en knepig demografisk situation. FN:s prognos är att Ryssland kommer att vara mellan 74 till 112 miljoner invånare år 2100, jämfört med ca 143 miljoner idag. Enligt Storbritanniens försvarsministerium har Ryssland sannolikt förlorat ca 900 000 soldater – 250 000 som dödats och 650 000 som skadats svårt. Samtidigt har många välutbildade ryssar sedan länge flyttat från Ryssland och när kriget i Ukraina startade så flydde ytterligare ca 650000 för att slippa kriget. Barnafödandet är på ca 1,4 barn per kvinna och är på väg ned. Rubeln har tappat mycket i värde så gästarbetare från fattiga länder i Centralasien är inte lika benägna att flytta dit och ta arbeten i Ryssland. Ryssland har därmed drabbats av en perfekt demografiskt storm.
Det kan bli så att samtliga av de tre största europeiska länderna kommer att ha fler invånare än Ryssland om 75 år. Ryssland kommer också att ha en åldrande, till vissa delar traumatiserad och sjuklig befolkning. Om övriga världen kan fasa ut fossila bränsen har inte Ryssland så mycket att komma med. De kan naturligtvis ställa till med en hel del oro och jävligheter de närmaste åren, men på sikt har jag svårt att tro att Ryssland kan vara ett hot mot ett rustat Europa på andra sätt än att de har kärnvapen och en total hänsynslöshet mot den egna befolkningen.
Kinas ettbarnspolitik skapar nu problem
Kina har kanske ännu värre demografiska problem, även om deras situation i övrigt ser mycket bättre ut. Det finns hos många en omedvetenhet om demografins kraft att omvandla samhällen. Deras tidigare ettbarnspolitik innebär nu en kraftigt och snabbt åldrande befolkning och nativiteten har inte ökat trots att de för längesedan övergivet denna politik. Enligt FN:s senaste uppskattningar förväntas befolkningen halveras inom 45 år om nuvarande trender fortsätter. Staten kommer heller inte kunna lägga över ansvaret för vården av de gamla på barnen. Ofta finns det bara ett barn på två föräldrar och på fyra far- och morföräldrar. Och den personen kommer att behövas i yrkeslivet eftersom bristen på kompetens och arbetskraft kommer att bli hisnande stor i Kina. Ekonomin är redan i gungning och missnöjet växer, spekulationerna kring fastigheter och boende har gjort att många kineser nu också sitter fast i en skuldfälla (vem vill köpa hus och lägenheter om befolkningen kommer att halveras) och risken finns att många unga kineser inte kommer att få bättre än sina föräldrar ekonomiskt – trots att de har hög utbildning. Jag är dock ingen expert på Kina (jag har något mer koll på Ryssland och USA), så jag inser att Kina i egenskap av sin stora befolkning och också den relativt högt utbildade befolkningen kommer fortsätta att vara en stormakt med stort globalt inflytande – trots de demografiska problemen. Men de kommer att vara ekonomiskt försvagade och ha enormt stora problem med kompetensförsörjningen.
USA har förlorat sitt sociala kapital
I framförallt Ryssland, men även Kina är försvagningen demografiskt och ekonomisk och i mindre grad social eftersom dessa länder aldrig haft några starka civilsamhällen. I USA däremot är försvagningen social och institutionell – något som till viss del kan förklaras av en kraftig ökning av ojämlikheten samt en markant ökad polarisering av politiska åsikter. Det verkar inte vara så många som känner till detta och jag blev själv överraskad när jag såg dessa siffror. Men mellan åren 1951-1963 så hade USA en marginalskatt på de allra högsta inkomsterna på 91-92 procent och företagsbeskattningen var 52 procent (dock med stora möjligheter för avdrag). Källa: Tax Policy Center och Internal Revenue Service (IRS). En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägan att fördela kakan. När muren föll, så föll de incitamentet för de rika och de med mest makt – man kunde i stort sett göra som man ville för att undvika skatt. Utvecklingen sker naturligtvis successivt, men finans- och makteliten har med tiden tagit sig allt större friheter. Tillväxten har ökat och det har naturligtvis gagnat ett stort antal människor. Många har ökat sitt välstånd och fattigdomen har minskat i världen. Men de rika har berikat sig ytterligare genom främst finanspolitiken och lån för att köpa fastigheter som i sin tur växt i värde som man sedan kunnat belåna igen samt genom att undkomma skatt i skatteparadis. Löneökningarna för toppchefer i amerikanska företag har varit enorma. År 2021 tjänade en genomsnittlig VD i ett av de 350 största amerikanska företagen 399 gånger mer än en typisk arbetare. År 1965 var denna siffra 20 gånger. Källa: Economic Policy Institue ”CEO pay has skyrocketed 1 322 procent since 1978”. Och när finanskrascher väl har skett, så har många i denna elit till stor del varit relativt skyddade eftersom länder ytterst sällan vågat låta banker gå i konkurs.
Om det gått dåligt för vanligt folk, så har näringslivet gått desto bättre. Marknadsvärdet för de sex stora bolagen i USA är nu högre än för alla Europas företag sammanslaget. Det finns stora förhoppningar kring AI och USA har ett övertag vad gäller dessa frågor. Europas nationer och EU har helt enkelt inte förmått haka på det här tåget. Så är det, men försvagningen har fram till Trumps vansinnespolitik inte varit ekonomiskt, utan snarare social och institutionell.
USA:s hela samhällskropp är nu i gungning. Det sociala kapitalet i USA har minskat mer än i någon annan liberal demokrati. På 1960-talet hade USA ett socialt kapital som var i närheten av de nordiska länderna. Idag ligger de på samma nivå som många öststatsländer och länder som Cypern och Grekland. Och detta är genomsnittssiffror – med tanke på att många i USA lever ett väldigt bra liv, så innebär det också att många lever i fattigdom och social misär. Vad gäller social välfärd och hälsa så börjar USA närma sig länder som betraktas som utvecklingsländer. Många amerikanska barn kan inte förvänta sig att ha samma levnadsstandard som sin föräldrar. USA har fått en kultur driven av rädsla och känslor samtidigt som många av de sammanhållande kitten i samhället försvunnit. Man har tappat förmågan att tänka kritiskt och deras ”riktiga” kultur har tagits över av stora företag som formar livet kring materialism och konsumtion. Högerpopulister pekar finger mot invandringen och globaliseringen – ja, den liberala vänstern har skäl att rannsaka sig kring dessa frågor. Men forskningen är tydlig att USA:s problem främst har andra orsaker.
USA har tappat både i tillit och social utveckling
Även om USA inte tappat så mycket ekonomisk makt (än), så har de förlorat mycket av det som gör stora delar av Europa starkt. Det som gör att människor mår bra och är lyckliga, nämligen tillit till sina medmänniskor och en hög social utveckling med tillgång till rent vatten, boende, sjukvård, utbildning, demokratiska rättigheter, miljö etc. År 1985 hade den genomsnittlige amerikanen tre när vänner, år 2004 var det endast två samtidigt som antalet utan vänner fördubblats. Nu har det gått 20 år till. Den amerikanska populära serien ”Vänner” där fem vänner lever nära varandra och umgås nästan dagligen, är långt ifrån den genomsnittlige amerikanens verklighet.
Nedanstående diagram visar de generella tilliten (Källa: Worlds Values Survey) och den sociala utveckling (Källa: Social Progress Index) i ett antal länder världen över. Det senare indexet visar snarare utkomst än inkomst. Ekonomiska variabler ingår här inte, utan det handlar om var man får ”mest pang för pengarna” – mest välfärd helt enkelt.
Det är de nordiska länderna i toppen plus Schweiz och Nederländerna. Dessa länder har en hög generell tillit och är de mest socialt utvecklade länderna. Sverige har tappat lite under senare år, både vad gäller tillit och social utveckling, så Danmark, Norge och Finland har dragit ifrån något. Sedan lite längre ned så hittar vi ett antal mellaneuropeiska länder som Österrike och Tyskland samt anglo-saxiska länder som Nya Zeeland (där tilliten är hög, men den sociala utvecklingen något lägre), Australien, Kanada och UK. Lite längre ned finns de öststatsländer som presterar bäst, de bästa asiatiska länderna samt de sydeuropeiska länderna. Och sämst till ligger många afrikanska länder samt länder från mellanöstern.
USA placering i det här diagrammet har kraftigt försämrats. Vad gäller tillit så var USA nästan i nivå med de nordiska länderna på 60-talet (på den tiden som skatten också var det), så det finns inget västland som så snabbt raserat tilliten. Civilsamhället var starkt, folk gick i kyrkan och engagerade sig på olika sätt i samhällslivet. Den genomsnittlige amerikanen hade många vänner. Det börjar nu också bli påtagligt att de förlorar vad gäller den sociala utvecklingen, trots att landet är världens största ekonomi och att många av världens idag mest dominerande företagen kommer därifrån. Litauen och Lettland ligger ungefär på samma nivå vad gäller social utveckling.
”Make America Great Again” borde handla om att ta USA tillbaka till den nivå de hade på 1960-talet som låg väldigt nära de nordiska länderna. Nu går USA raskt i riktning mot Ungern (se diagrammet)– kanske på fler sätt än vad gäller tillit och social utveckling.
Det är slående att så många med odemokratiska instinkter ofta är humorlösa, fanatiska och tror att öppenhet och frihet är svaghet. De fattar inte att det är precis tvärtom. Att det är just på grund av att många i Europa inte alltid går i takt och att vi skapat förhållandevis jämställda länder med en hög grad av social utveckling som gör oss starka. Det handlar om finmaskiska nät av tillit och initiativ samt en mångfald av mindre maktcentra som är grunden till den västerländska kulturen – en kultur som USA i mångt och mycket varit en del av fram tills nu. De samhällen som är toppstyrda, likriktade och auktoritära öppnar upp för inkompetens – ingen vågar till slut förmedla de dåliga nyheterna eller komma med nya insikter till den lilla klick av maktmänniskor som sitter i toppen. Men tyvärr har historien visat att korrupta makteliter har en förmåga att hålla sig kvar vid makten under ibland väldigt långa tidsperioder.
Men vad ska Europa göra nu?
Samtidigt som tilliten är en styrka, så har vi i Europa ibland agerat naivt. Mänskliga rättigheter får inte triumfa medborgerliga och demokratiska rättigheter, även om detta kan låta som ett högerpopulistiska narrativ så kan vi inte av moraliska eller principiella skäl tillåta oss gå i rakt motsatt riktning mot högerpopulister vad gäller t.ex. invandring. Vi måste förstå att det är viktigt att hålla ihop gemenskaper och värna det sociala kapitalet. Om mångkultur splittrar dessa sociala kitt och gemenskaper, så kan vi inte stoppa huvudet i sanden och kräva helt öppna gränser. Men det innebär inte att vi ska stänga gränserna helt eller anamma högerns syn på invandring – tvärtom vi ska stå upp för det humana, förstå att invandring i de flesta fall är något positivt, även om vi måste sätta gränser för hur många som kan komma och tona ned den postmodernistiska identitetspolitiken som jag menar varit kontraproduktiv och till viss del byggt på felaktiga antaganden.
Vi måste också vara mindre naiva kring när skurkstater och kriminella försöker tvätta sina pengar eller köpa upp fastigheter eller bolag helt fritt och anonymt. Den amerikanske journalisten Anne Applebaum menar att vi inte ska tillåta anonymt ägande av företag och fastigheter, att sociala medier regleras för att stoppa desinformation (eller att vi i Europa skapar egna alternativ), att vi hjälper fattiga länders nyhetsföretag att ha råd att köpa in nyheter från riktigt mediehus i stället för exempleivs ryska RT och att vi ser till att inte vara beroende av autokratiers när det kommer till varor de kan använda som handelsvapen, som energi eller kritisk teknologi.
Kan nu Europa agera kraftfullt kring detta, så borde det dels ske ett inflöde av kapital som tidigare gått till USA samtidigt som forskare och annan högt utbildad arbetskraft som inte längre är önskvärda i ett allt mer rasistiskt USA. istället söker sig till Europa. Ett Europa som till stora delar, tillsammans med Kanada, Australien samt Nya Zeeland, har något som USA förslösat, nämligen ett högt socialt kapital och en god social utveckling. Och tänk på att det som genom historien varit i stor konkurrensfördel, nämligen teknik och talang, numerna ganska lätt kan flyttas till andra länder, medan tillit är platsbundet. Och här har Europa internationellt en stor konkurrensfördel – men då måste vi också förstå hur vi värnar den här tillgången.
I år är det 20 år sedan jag skrev den här boken. Det är min största ”hit” under min yrkeskarriär. 6000 tryckta böcker gick snabbt åt och uppskattningsvis det dubbla antalet har laddat ned boken. Den blev till och med studentlitteratur på ett antal kulturgeografiska akademiska kurser, så än idag kan jag stöta på yngre människor i yrkeslivet som läst boken.
Storyn bakom boken är ganska intressant och jag tror det finns en del att lära av den, speciellt om man är intresserad av tillitsbaserad styrning. För det är mycket tillit från min arbetsgivare SKR och organisationen ”Arena för Tillväxt” bakom den här boken, och en dos naiv hybris från min sida som drog i gång det hela.
Vi skapade ett nytt begrepp – medskaparanda
Jag deltog i ett framtidsprojekt på Svenska Kommunförbundet i början av 2000-talet och där tog vi fram ett begrepp som vi kallade medskaparanda. Vi menade att ett gott samhälle var förknippat med detta. Socialt kapital var ett nytt begrepp som vi inte hade hört talas om, men för att betona vikten av en plats samhällsanda så skapade vi detta begrepp. Finns det ett starkt civilsamhälle, är människor engagerade i frågor som rörde samhället, lyckas man lokalt samverka och organisera sig på ett framgångsrikt sätt? Det var sådana saker som vi la i innebörden av ordet medskaparanda.
På den tiden jobbade jag med frågor som rörde lokal utveckling, näringsliv, fritid och kultur, pendling och demografi. Efter framtidsprojektet hade jag en idé om att skriva en lättläst och rolig bok om lokal utveckling som tog avstamp i människors egna förmågor och den kultur som uppstår på en plats – jag var delvis inspirerad av det arbete vi utfört i förbundets framtidsprojekt, men jag hade också upptäckt något i den roll jag hade som statistiker. Jag såg att det fanns kommuner som närmast hade identiska förutsättningar för utveckling vad gäller infrastruktur, närhet till en större stad, utbildningsnivå, lokala media, natur etc. , men den ena kommunen utvecklades mycket bättre än den andra. Befolkningen i den ena kommunen ökade i stället för minskade, arbetslösheten var lägre och man placerade sig mycket bättre i olika rankingar, t.ex. om företagsklimatet.
Jag tyckte också det var märkligt att ekonomerna på den tiden inte riktigt förmådde förklara den här skillnaden i sina modeller. En uttryckte det så här: ”Det vi inte kan förklara, förklarar alltmer av det som vi vill förklara”. De pratade om faktor X – en residual i de ekonomiska modellerna.
Tillit, entreprenörskap, lärande och ledarskap
Nära knuten till Svenska Kommunförbundet fanns organisationen Arena för tillväxt. De jobbade mer utåtriktat mot kommunerna än jag gjorde som statistiker, men de hade sett samma sak i verkligheten som jag såg i siffrorna. Tillsammans kom vi fram till att det fanns fyra områden som vi menade var viktiga och som i symbios både påverkade och påverkades av den kultur och de människor som avgränsade en plats. Det var tillit, entreprenörskap, lärande och ledarskap. Vi menade att med dessa kvaliteter och förmågor så hade människor lättare att samverka med varandra och organisera sig för gemensamma mål samt att även kunna utvecklas snarare än behöva anpassa sig till förändringar i omvärlden.
Arena för tillväxt stöttade mig i mina tankar om att skriva en bok om lokal utveckling där vi skulle lyfta de här mer kulturella aspekterna på varför det går mer eller mindre bra för kommuner som i princip har samma förutsättningar. SKR tillät mig att lägga 50 procent av min arbetstid under ett halvår på att skriva den här boken och Arena för Tillväxt stod för övriga kostnader.
Ungefär samtidigt så läste jag också två böcker om socialt kapital. Det var Robert Putnams ”Den ensamma bowlaren” och Bo Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem” och fick då den sista viktiga pusselbiten för att skriva boken.
Att ge tillit är en risk – men oftast går det bra
Men jag hade aldrig skrivit något liknande tidigare – en rapport eller bok helt utan siffror?! Jag var en statistiker med en udda idé, men det innebar att jag skulle skriva initierat om saker som jag inte visste så mycket om – t.ex. ledarskap och lärande. Jag fick läsa på rätt bra, Arena för tillväxt var ett gott stöd, min kloka kollega Måns Norberg var också med i projektet och tog ansvaret för kapitlet om ledarskap och jag hade också andra duktiga kollegor på förbundet att fråga.
När jag ser tillbaka på detta i backspegeln, så är jag lite förvånad över att Arena för Tillväxt (bekostade) och SKR (lät mig avsätta tid) för att skriva en bok om något som jag egentligen inte hade några djupare kunskaper om och med en stark idé om att mänsklig samspel och platsens kultur var viktigt för utveckling. Och dessutom bröt jag mot varenda standardiserade regel som idag finns på SKR kring hur man ska skriva rapporter. Jag klämde in udda kapitel i boken om ämnen som intresserade mig som inte hade så mycket med huvudspåret i boken att göra, jag hade med en rad citat som ibland enbart var där för att roa läsaren, jag kontaktade serietecknare Ulf Lundqvist som fixade roliga bilder utifrån mina direktiv och jag försökte skriva roligt och enkelt.
Förr i tiden fick man först och främst lära sig att veta hut. De som hade möjlighet att gå i skolan fick lära sig att läsa, skriva och räkna. Tonårsperioden var inte uppfunnen och man gick direkt från barndomen till vuxenlivet och lärde sig redan i tidig ålder ett yrke som man sedan förväntades vara trogen. Utbildning och lärande skedde i en hierarkisk ordning där kritiskt tänkande och reflektion ansågs vara brist på det man fått lära sig först – dvs. hut
Men en succé blev det. Och även om jag nog gjort om boken något om jag fått göra om den idag, så är det en bok som jag är väldigt stolt över. Jag gick på intuition och den blev så pass bra och nyskapande att den blev kurslitteratur inom akademin. Så tack Arena för Tillväxt att ni litade på en något introvert siffernisse med en stark magkänsla om att människors förmågor i samspel med samhällsandan för platsen spelar roll för lokal utveckling.
Det var i 1800-talets Tyrolen som man började använda kanariefåglar för att varna för höga halter kolmonoxid. Fåglarna fördes ned i den mörka gruvan och sattes i en bur hängandes i gruvtaket. När halten av den luktfria och osynliga gasen kolmonoxid ökade så påverkade det kanariefågeln som svimmade av eller dog. Detta var en tydlig signal för gruvarbetarna att genast avsluta arbetet och ta sig upp ur gruvan. Då kanariefåglar är känsligare för kolmonoxid än människor så reagerar de snabbare på en ökad halt i luften, innan det börjar påverka människor.1)
På samma sätt kan man idag använda förlust av tillit som en varning för när ett samhälle får svårare att hålla ihop och för när befolkningen i stället blir splittrad och polariserad. Det är mycket som talar för att en lägre tillit, speciellt hos delar av befolkningen, är en viktig förklaring till att vi nu har en konservativ regering.
De med låg tillit röstar på SD
Något som är tydligt i statistiken är att de grupper och de regioner i Sverige där tilliten är som lägst, där är också SD som störst. Och när tilliten i ett land minskar och speciellt när människor inte längre upplever sig vara trygga då ökar både konservatismen och högerpopulismen. Det finns en tydlig parallell till USA som är det land i Västvärlden där den generella tilliten i befolkningen minskat mest sedan 1960-talet, något som lagt grunden till att en högerpopulistisk narcissist kunde bli president i USA.
Den generella tilliten är fortfarande internationellt hög i Sverige, men den har minskat i vissa grupper. Och även om tilliten endast minskat marginell sett över hela befolkningen, så har SD blivit det parti där så kallade lågtillitare söker sig. Det är inte bland socialdemokrater generellt man hämtat röster, utan bland de tidigare socialdemokrater som känner låg tillit. Det är inte bland moderater generellt man lockat till sig röster, utan det är hos tidigare moderater som känner låg tillit. SD har blivit en magnet för människor som har svårt att lita på människor generellt, som i högre grad än genomsnittet tror att politiker är korrumperade och sviker det allmännas bästa, att maktutövande personer har en dold agenda och att det finns sammanslutningar i världen och i Sverige som konspirerar bakom vår rygg.
Felaktig bild eller en rimlig reaktion?
Frågan är om de har någon fog för den lägre tilliten? Till viss del tror jag att den lägre tilliten kan skyllas på sociala medier och de algoritmer som har som mål att framkalla starka känslor hos människor. En del människor som fastnat i dessa algoritmer pumpas ständigt med negativa och ibland hatiska bilder av politiker och debattörer med vänstersympatier, men många som har gått till SD är också människor som är arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade eller som bor i kommuner och på platser där utvecklingen sedan 1990-talet har blivit sämre. Det har uppstått en spricka mellan stad och land kring hur man röstar. När människor som tidigare kände att samhället höll ihop och att man kunde lita på de flesta människor man mötte i sin vardag, inte längre gör det – då minskar också den generella tilliten.
När många tycker att politiker och media är upptagna av frågor som inte berör dem samtidigt som utvecklingen i den ort man bor under mer än 30 år gått i fel riktning, med färre arbetstillfällen, minskad service och ungdomar som flyttar, är det lätt att känna sig sviken av samhället. Lägg till detta att andelen lågt utbildade invandrare där många är försörjda av det offentliga blivit en kraftigt ökande andel av vissa småstäders befolkning, en ökad kriminalitet som följer i fotspåren av att alltför många invandrade hamnar i utanförskap2) samt höga el- och bensinpriser – som i mycket högre grad drabbar befolkningen på landsbygden än i Stockholms innerstad, så är det kanske inte så konstigt att många tycker att det var bättre förr och att de röstar på ett parti som säger att de ska få tillbaka detta förr.
Ungdomar röstar allt mer konservativt
En annan sak som överraskade många var att ungdomarna röstade konservativt. Men med tanke på att tilliten sjunkit markant bland ungdomar, är det kanske inte så konstigt. Bland de äldre ökar däremot tilliten, vilket beror på att den mest tillitsfulla generationen – fyrtiotalisterna – blivit en allt större del av gruppen äldre.
Ålder
År 2005
År 2010
År 2015
År 2021
Förändring 2005-2021, %-enheter
16–29 år
37
41
41
43
6
30–44 år
26
26
30
30
4
44–64 år
22
22
23
23
1
65–84 år
22
20
22
20
-2
Totalt
26
27
28
28
2
Tabell 1 Andel (%) som uppgett att de har svårt att generellt lita på andra människor 2005, 2010, 2015 och 2021
Enligt omvärldsspanarna på Kairos Future har det länge varit en trend att ungdomar blir alltmer konservativa – framtiden framstår som hotfull med klimatförändringar, krig, pandemier samt en rädsla för att inte få ett bra jobb och bostad. De vill i mindre utsträckning än tidigare generationer resa och se världen, i stället vill de få ett stabilt jobb, gifta sig och skaffa barn. När omvärlden känns komplex och otrygg, så är en naturlig reaktion att sluta sig inåt – allt fler ungdomar söker snarare tryggheten i den lilla världen än spänningen i den stora, dvs. precis tvärtemot min egen tågluffande och backpackande generation som skulle uppleva världen och gärna sköt fram vuxenlivet och bildandet av familj till långt över 30-årsstrecket. Denna trend har heller inte blivit mindre av en (i mina ögon) överbeskyddande föräldrageneration som skjutsar sina barn till alla aktiviteter – det är förståeligt, men denna rädsla förs över på barnen som blir allt mer trygghetssökande.
När människor får svårare att lita på människor generellt, så söker man sig till sammanhang och grupper där man känner sig trygg och där man vågar lita på andra. Samma tendens finns faktiskt även på den politiska vänsterkanten fast den där får andra uttryck – t.ex. genom att skapa ”trygga rum” och med alla medel stänga ute åsikter som upplevs som kränkningar. Det kan tyckas sympatiskt, men vill man bara umgås med människor som man identifierar sig med eller tycker lika som en själv så riskerar samhörigheten och solidariteten med andra människor att försvagas.
Det är dock viktigt att poängtera att gruppen ungdomar inte är homogen på något sätt. När man pratar om att ungdomar är på ett visst sätt, så är det snarare ett uttryck för att en del normer och värderingar går i en viss riktning eller att gruppen konservativa har ökat något i förhållande till dem som har mer liberala eller vänsterorienterade åsikter.
Vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?
Men oavsett hur man ser på konservatism eller hur man röstar, så är en lägre tillit ett samhällsproblem. Det som politiker och andra debattörer nu behöver göra, det är att ställa sig ett antal frågor.
Vad är tillit och varför är den viktig för att ett samhälle ska fungera på ett bra sätt?
Varför har många människor förlorat tilliten?
Finns det reella skäl till att en del människor minskat tilliten eller bygger den förlorade tilliten på en förvanskad bild av verkligheten?
Och vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?
Jag är helt övertygad om att det går att vända på kuttingen, men då behöver vi ta fram bra svar på de här fyra frågorna. Vill ni diskutera dessa frågor så deltar jag gärna med min tankar kring detta.
2) Invandrade är överrepresenterade bland lågt utbildade och kriminella i Sverige. Men flertalet invandrade är naturligtvis varken lågt utbildade eller kriminella. Kriminologen och författaren Leif GW Persson sa en gång att 97 av 100 svenskar aldrig begår ett allvarligt brott under sin livstid, och bland utrikes födda är motsvarande siffra 95 av 100. Det innebär en överrepresentation på hela 67 procent (fem är 67 procent större än tre), MEN också att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott utan är goda samhällsmedborgare på samma sätt som flertalet svenskar är det. Så det är här viktigt att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.
Igår sökte jag på ”Socialt kapital” på Google och till min överraskning fick jag fram min tidigare kollega Ing-Marie Wieselgrens ”Tankar för dagen” från 2017. Det var Ing-Marie som så tragiskt blev mördad på en gata i Visby i somras. Jag kände inte Ing-Marie personligen – hon jobbade på en annan avdelning än jag och jag har nog bara bytt några ord med henne under alla år på SKR, men andra kollegor som kände henne bättre var i sorg och jag greps också av hennes tragiska öde och att det kändes så fruktansvärt orättvist. Hon var också en extraordinär kraft som yrkesperson på SKR och djupt kunnig inom många områden.
När jag nu lyssnat på hennes tankar från programmet (klicka på länken nedan) inser jag att hon hämtat uppslaget för det hon pratar om från min bok ”Tillit och tolerans” från 2016. Hon för givetvis ett eget resonemang, men jag känner igen en del av det hon säger från boken ordagrant, och hon lyfter ett citat som finns i boken: ”Lika barn lika bäst, men olika barn hittar på olika lekar”. Det är alltid roligt att upptäcka att människor läst och inspirerats av vad jag skrivit i böcker eller i min blogg, men denna gång blev jag också ledsen – sorg över en person som jag egentligen inte känner välde över mig. Jag hade önskat att jag fått prata med henne om de tankar som boken fört med sig till henne, men det blev inte så….
Skiftesreformerna1 under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet anses vara viktiga för Sveriges utveckling. Den stärkte böndernas äganderätt och kom i precis rätt tid för att bana väg för industrialismen. Jordbruket kunde effektiviseras och spannmålspriserna sjönk. Samtidigt kunde Sverige exportera ett överskott från jordbruket. Exporten underlättades av sjöfarten, och industrialiseringen kunde växa fram tack vare ökade exportinkomster och kapitalöverskott. Rationaliseringen innebar att människor frigjordes från jordbruket, den sociala rörligheten ökade och många sökte sig till de framväxande industrierna i städerna.
Under mitten av 1800-talet genomfördes sedan en rad reformer som gynnade lärande, företag-samhet och entreprenörskap. Även om staten hade en förhållandevis stark organisering, så var det lite si och så med byråkratins effektivitet och rättssäkerhet. Det var inte ovanligt att en och samma person innehade ett flertal offentliga tjänster i statsbyråkratin. Personliga kontakter var ofta viktigare än kompetens, adeln hade företräde för vissa tjänster och avgifterna togs om hand av byråkraterna själva. Men under perioden 1855–1875 genomfördes ett antal reformer för att göra maktutövningen mer jämlik. En person som betytt mycket för att dessa reformer genomfördes var den liberale politikern Johan August Gripenstedt. Obligatorisk folkskola infördes i Sverige 1842 och sedan under den period som Gripenstedt var politiskt aktiv (bland annat som finansminister) genomfördes en rad viktiga reformer, till exempel det statliga stödet till järnvägsutbyggnaden 1857, näringsfrihetens införande 1864 och anslutningen till det europeiska frihandelssamarbetet 1865. Andra viktiga reformer var ökad religionsfrihet, stärkt ställning för kvinnor, avregleringen av bankväsendet, fri in- och utvandring2 och att aktiebolag blev skyldiga att genomföra revision. Under denna period infördes även en meritokratisk rekrytering av ämbetsmän – de fick en lön man kunde leva på och det blev olagligt att missbruka sin position som ämbetsman.
Tillförlitligheten ökade i företagens ekonomiska redovisning och rättssäkerheten stärktes i statens myndighetsutövning. Finansiella institutioner som den framväxande sparbanksrörelsen och ett försäkringssystem med brand- och livförsäkringar skapade ett ökat sparande, vilket möjliggjorde en ökad utlåning och att människor kunde omsätta sitt sparande till investeringar. Kommunerna kunde låna för satsningar på infrastruktur och bostadsbyggande. Medelklassen ökade, medan andelen fattiga minskade3.
Många av Sveriges idag största företag bildades också kring sekelskiftet. Mineraler gav oss gruvnäringen och skogar gav oss sågverken och massafabrikerna. Längs Sveriges kuster fanns många hamnstäder där sjöfart och handel utvecklades. Dessutom blev ett stort antal svenska uppfinningar och patent svenska exportframgångar under denna period. Mellan 1850 och 1930 utvandrade 1,2 miljoner svenskar till USA, men minst 200 000 återvände. Dessa hemvändare är ofta en förbisedd faktor för Sveriges ekonomiska utveckling. Sparkapital och idéer från USA blev ofta framgångsrik näringslivsverksamhet i Sverige4.
Utvecklingen tog fart, men urbaniseringen medförde sociala oroligheter
Genom att förstärka rättssäkerheten, meritokratin och tillförlitligheten i såväl företagens redovisning som statens myndighetsutövning samtidigt som staten genom ett effektivare jordbruk och genom export av varor som trä och mineraler ökade sina inkomster kunde industrialiseringen och urbaniseringen i Sverige på allvar sätt fart vid sekelskiftet och i början av 1900-talet.
I städerna kunde en del skapa sig ett bättre liv, fritiden ökade och några fick det bättre materiellt, men det var tufft att bryta upp från de visserligen fattiga, men socialt trygga, bondesamhällena. För de flesta var också arbetet hårt och med saknaden av de sociala sammanhangen från hembyn blev alkoholen en tröst – det dracks kopiöst mycket i Sverige under stora delar av 1800-talet. Människor var i stort behov av nya sociala sammanhang och grupperingar i de snabbt växande städerna. Nästa blogginlägg kommer att handla om vad som då växte fram, nämligen folkrörelserna!
1 Skiftesreformerna gick ut på att böndernas många små utspridda jordlotter slogs samman för att göra jordbruket effektivare.
2 Ander Johnson, Näringslivets regelnämnd: ”Tolv tankar om byråkrati och regelförenkling”, 2012
3 Enrique Rodriguez, KTH Arkitektur och samhällsbyggnad: ”Det svenska banksystemets framväxt”, 2008
4 Jan Torége, Arena för Tillväxt: ”Tillit och tolerans”, 2015
Ryssland är ett dysfunktionellt land. En historia av feodalism med livegenskap, kommunism, en kort period av vilda western liberalism på 1990-talet då oligarker passade på att plundra statliga och gemensamma tillgångar samt nu en auktoritär kleptokrati med stormaktsambitioner har inte varit nådigt mot detta arma land. Rysslands befolkning har sedan 1990 minskat från 148 miljoner till 145 miljoner och mycket tyder på att minskningen fortsätter. Ryssland anses ha flest hiv-smittade utanför subsahariska Afrika. Många gånger överförs smittan via injektionssprutor som delas av narkotikamissbrukare. Årligen begås 38,7 självmord per 100 000 invånare enligt WHO, det är en av de högsta frekvenserna i världen. Nästan 400 000 ryssar har dött i pandemin och endast ca 50 procent är färdigvaccinerade. Männens medellivslängd är på grund av alkoholism och droger endast 59 år och det har bedömts att det sker fler aborter än födslar i Ryssland. 2004 gjorde minst 1,6 miljoner kvinnor abort (en femtedel av dem var yngre än 18 år) och cirka 1,5 miljoner barn föddes. En orsak anses vara att ett första barns födelse gör många familjer fattiga.1
Men varför har det gått så illa? Jag läste en intervju med den finländska författaren Sofi Oksanen där hon framhöll att Ryssland var fast i medeltida värderingar. Hon menade att det ryska politiska tänkandet är feodalt. De har en liten omåttlig rik elit som plundrat sitt land och som vältrar sig i smaklös lyx, medan fattiga lever i olycka och super ihjäl sig – det går att dra paralleller till tiden före den franska revolutionen. Ryssland har också länge använt lönnmord som ett medel för påverkan, och de har en samling av konstiga gifter som de använder för att oskadliggöra meningsmotståndare. Det är medeltida metoder. Det har också kommit som en chock för västvärlden hur medeltida brutal rysk krigsföring är. Hur man avrättar folk öppet och bombar sjukhus och andra civila mål, allt för att skapa humanitära katastrofer och därmed tvinga befolkningen till underkastelse.
Under medeltiden handlade makt om att erövra områden och att visa sin styrka på slagfältet. Makteliten världen över blev rika genom att erövra och/eller plundra andra landområden, ta slavar eller till och med plundra den egna befolkningen. Rikedom var ett nollsummespel där den starkaste tog vad den kunde. Likt medeltidens kungar har Ryssland alltid haft stormaktsambitioner och erövrat och exploaterat områden med naturtillgångar. Det är också genom naturtillgångar som landet – eller snarare delar av befolkningen – kunnat bli relativt rikt. Det är inte genom samarbete, innovationer, kreativitet och hög produktivitet – som är en funktion av en fri marknad och fria människor – som ekonomin växt. I det avseendet har Ryssland mer gemensamt med Saudi-Arabien och Iran, än USA och Västeuropa.
Rysslands och västvärldens historia skiljer sig åt
Jag har i ett antal blogginlägg den senaste månaden beskrivet historiska händelser i västvärlden som med tiden givit oss demokrati i stället för diktatur, en lagbunden rättsskipning i stället för blodshämnd och meritokrati i stället för nepotism. Ryssland har inte haft samma utveckling – alla de steg som tillsammans bidragit till de värderingar och normer som vi tar för givna i västvärlden har aldrig tagits i Ryssland.
Den katolska kristendomens förbud mot månggifte, ändrade arvsregler som stärkte kvinnans position, celibatet för präster (som minskade incitamenten för korruptionen) samt pesten som slog sönder tidigare familjestrukturer och maktförhållanden i Västeuropa ledde till relativt små familjer i jämförelse med storfamiljerna och klanerna i Östeuropa och Mellanöstern. De små familjerna innebar dock en ökad ekonomisk sårbarhet vid sjukdom och dödsfall inom familjen. I storfamiljen så var det i stället klanens skyldighet att hjälpa dem som drabbats av sjukdom eller dödsfall i familjen. Men i de mindre familjeenheterna började i stället människor att samarbeta med varandra för att skapa en större trygghet i livet – i och med detta byggdes det också upp lokal tillit i byarna som inte baserades på familjeförhållanden. Även skrån och gillen bröt loss individer från deras familjer och förenade dem i nya sociala strukturer, baserade på yrkesidentitet.
I Västeuropa blev man inte längre bunden vid sin klan, utan kunde bli del i andra gemenskaper som byar tillsammans med flera olika familjer och grupper, eller i skrån. Man samarbetade för gemensamma intressen och för att skapa en större trygghet för sin egen familj. Denna utveckling tillsammans med naturvetenskapens framsteg, en ökad läsförmåga i befolkningen samt ett ökat tvivel på kristendomen och den av ”Gud givna ordningen” blev startskottet för upplysningstiden. Människans förnuft sattes i centrum. Förmågan att kunna tänka själv och inte okritisk ta till sig det som makthavare säger blev allt vanligare, liksom tanken att samhället kunde utvecklas bäst av jämlika människor i samverkan. Upplysningstiden gav i sin tur grunden för industrialiseringen, den fria marknaden, föreningsliv, demokratiseringen, likhet inför lagen, meritokrati, kvinnlig rösträtt, ökad jämlikhet och jämställdhet samt mänskliga rättigheter.
Så mycket annat följer av detta, som en rad dominobrickor – rationellt tänkande i stället för konformism, en vilja att pröva nyheter och förbättringar i stället för klansamhällets fientlighet mot allt som hotar dess traditioner. I förlängningen: demokrati, naturvetenskap och sekularisering. Här uppstår det som kallas västerländska värderingar. Förändrade sociala relationer ger upphov till psykologiska förändringar.
Håkan Lindgren, frilansande journalist (artikel om Joseph Heinrich bok, SvD 2021-04-06)
Fördelar genom samarbete eller genom kontakter med överheten
Vi i väst tror ibland att våra ideal kring demokrati, likhet inför lagen, meritokrati och mänskliga rättigheter är universella, men så är det inte – kultur och ideal skiljer sig mellan olika länder och regioner i världen. Det rör sig om normer och värderingar som formats genom långa sociala och ekonomiska processer i respektive lands historia. En avgörande skillnad mellan Västeuropa och Ryssland är att människor i Ryssland genom hela sin historia främst skaffat sig fördelar genom vertikala kontakter, dvs. i tur och ordning med tsaren eller storbönder, inom den kommunistiska hierarkiska ordningen och nu genom kontakter med den kleptokratiska politiska eliten och oligarker. Kontakter som baseras på tjänster och gentjänster och nu på privilegier för den medelklass som underordnar sig den politiska och ekonomiska eliten. I västvärlden började i stället en mellanmänsklig tillit byggas upp genom samarbete av civilt slag. Människor som hjälpte och litade på varandra och som därmed kunde skapa trygghet och förbättra sina liv, i vissa regioner utan någon illasinnad överhet att förhålla sig till. Liknande utveckling kan man även se i länder utanför västvärlden som överpresterar ur ett socialt perspektiv, t.ex. Costa Rica. I Ryssland har i stället horisontella samarbeten i alla tider riskerat att bestraffas, eftersom de utgjort ett hot mot makten.
I Ryssland anses det som intelligens att inte lita på någon
Anna-Lena Laurén, Svd:s rysslandskorrespondent
De ”västliga” idealen med demokrati, likhet inför lagen, meritokrati och mänskliga rättigheter har otvivelaktigt lett till framgångar och spridit sig i världen. Men alla länder har inte haft förutsättningar för att anamma dem och många länder sitter fast i strukturer som är svåra att förändra. Det är t.ex. svårt att få bukt med korruption och nepotism eftersom människor som sitter på maktpositioner tjänar på dem. Och klanstrukturer är om möjligt ännu svårare att förändra, eftersom människor har levt under sådana förutsättningar i tusentals år.
Kommer Ryssland att implodera av sin egen inkompetens
Det är svårt att exakt veta Putins bevekelsegrunder för kriget, men att Putin hatar västvärlden och de värderingar och normer vi står för är ingen vild gissning. Han ser att unga människor i Ryssland och befolkningen i Ukraina i allt högre utsträckning anammar västvärlden tankesätt och vill leva sina liv utifrån dessa värderingar. För Putin, för den rysk-ortodoxa kyrkan, för den ekonomiska eliten som plundrat samhället och kanske också för delar av den ryska befolkningen som lever kvar i ”de medeltida värderingarna” eller som inte vågar lita på att förändring är av godo, utgör västvärldens tankesätt ett hot.
Putin är ingen idiot, han förstår vad han gör. Men något han aldrig förstått är att allting fungerar sämre i en diktatur än i en demokrati, även i krig. Trots att Ryssland är överlägset vad gäller utrustning, mannar och ondskefullhet, så går inte kriget Putins väg. Delvis beror detta på dåligt engagemang och stridsvilja. Många unga ryska soldater vet knappast varför de krigar och vill inte heller slåss mot människor som de upplever vara precis som de själva är och som pratar ryska. Men det beror också på att militära medel har förskingrats, på otydliga beslutsvägar och en rädsla bland underordnade att ge korrekt, men icke önskad, information till överordnade.
Den ryska krigsmakten har de senaste fem veckorna demonstrerat basala svagheter vad gäller moral, logistik, kommunikation, planering och försörjning. Sedan 2000-talets början har Putin pumpat in mångmiljardbelopp i vad han förväntade sig skulle bli en global militär spjutspets, präglad av högteknologi och effektivitet. En respektingivande militärmakt för 2020-talet. Vad han i stället tycks sitta med är en demoraliserad och korrupt massarmé av 1900-talsslag, ett resultat av den slutenhet och bristande ärlighet som det repressiva Putinsystemet frammanat.
Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, från artikel i DN ”Goda och dåliga nyheterna om Putins krigsmaskin”, 2022-04-03
Vi får hoppas att Ryssland imploderar av sin egen inkompetens och att Putin kommer att ställas inför domstolen i Haag för sina krigsbrott. Sedan tror jag faktiskt att väst behöver hjälpa Ryssland att komma på rätt spår med någon form av nutida Marshallhjälp. Helst med inriktning mot att stärka lokala civilsamhällen, att minska korruptionen i viktiga ryska institutioner samt att ge stöd för att landet ska orka bryta upp med sitt förflutna. Hur ska då det gå till? Estland är ett av de öststatsländer som efter murens fall lyckats ganska bra. Det som skedde där var en kraftig föryngring samt fler kvinnor på ledande poster i samhället. Det tror jag också är rätt väg att gå för Ryssland – de gamla gubbarna som präglats av Sovjettidens mentalitet och ”medeltida värderingar” måste bort på alla ledande positioner.
Epilog
När jag hade skrivit färdigt den här inlägget så publicerade Dagens Nyheter en artikel av den ryske författare Michail Sjisjkin, som numera är bosatt i Schweiz. Han bekräftar det som jag skriver ovan. Att det finns en avgrund mellan mentaliteten bland människor i den moderna världen och majoriteten av Michails landsmän, nämligen den största revolutionen som mänskligheten har åstadkommit: övergången från stammedvetande till individuellt medvetande, från stammens överhöghet till individens suveränitet. En del ryssar är beredda att leva i en värld där den mänskliga individen är det högsta värdet, men majoriteten lever mentalt fortfarande kvar i det patriarkala förflutna, där stammen alltid har rätt och man inte får önska en dålig kung ur världen.2
1 Wikipedia, ”Rysslands demografi”
2 Michail Sjisjkin, ”Putin är bara ett symtom – inte själva sjukdomen”, 2022-04-04
Det var först med Gustav Vasas reformation av styret som den moderna svenska staten föddes. Kyrkans organisation frigjordes från Rom och Svenska kyrkan grundades. Statsmakten stärktes och landet blev mer enat än tidigare under medeltiden.
På 1600-talet förstärkte sedan rikskanslern Axel Oxenstierna statsmakten markant. År 1632 blev han i praktiken regent över Sverige då drottning Kristina ännu var omyndig. Han reformerade då det svenska stormaktsväldets förvaltning och gjorde den till Europas effektivaste. Han inrättade bland annat nya centrala ämbetsverk och domstolar, skapade en regional och lokal statlig administration, inrättade ett postväsende samt lät göra en kartering av landet. Statsförvaltningens arbete dokumenterades skriftligt för att hålla ordning på beslut och räkenskaper1.
Ett tidigare oregerligt land kunde med hjälp av centrala och mäktiga ämbetsverk som samverkade hållas samman. I stort är dåtidens institutionella indelning av Sverige intakt med hur det ser ut nu i län, förvaltningar och myndigheter. De yrken som växte fram blev också tillgängliga för begåvade präst- och bondsöner som kunde göra en klassresa i den svenska växande stormaktsstaten. Utbildningsväsendet reformerade och meriter och duglighet blev jämförbar med nedärvd börd. Folket kom närmare staten, och tvärtom – något som kan sägas varit kärnan för det med tiden ömsesidiga tilliten mellan staten och medborgarna2.
Axel Oxenstierna
Axel Oxenstierna kan vara den enskilda person som betytt mest för Sveriges utveckling, men man ska inte tolka det som att han enbart hade goda avsikter. Han berikade sig själv och han såg en effektivisering av statsapparaten främst nödvändig för att Sverige skulle kunna fortsätta att ha stormaktsambitioner och bedriva krig.
Frihetstiden gav oss offentlighetsprincipen
En annan viktigt händelse som befäste grunden för den svenska tilliten är den tryckfrihetsförordningen som undertecknades den 2 december 1766. Lagen med dess offentlighetsprincip lade grunden till många av de fri- och rättigheter som vi idag tar för givna. Jonas Nordin skriver i en artikel SvD3 att denna förordning öppnade för insyn i statens innersta angelägenheter genom att ge medborgarna tillgång till allmänna handlingar från regering, riksdag, domstolar och myndigheter. Den rätt till medborgerlig insyn som etablerades 1766 har haft omätbar betydelse för utformningen av svensk statsförvaltning. Åren 1755–72 kan kallas frihetstidens radikala period och tryckfriheten gav en rejäl skjuts åt reformpolitiken. Överst på dagordningen stod stärkta civila rättigheter. Dit hörde sådant som näringsfrihet, stärkt rättssäkerhet, skyddad äganderätt samt inte minst meritvärdering framför bördsföreträde och likhet inför lagen ”oavsett stånd, villkor och kön”. Adelns privilegier urholkades snabbt och drev ståndet att sluta upp kring Gustav III då han återställde den starka kungamakten i en statskupp i augusti 1772. Han satte då stopp för omdaningarna och tryckfriheten avskaffades.
Även om styret under en period blev mer auktoritärt, så levde frihetstiden kvar mentalt bland människor och i 1809 års regeringsform återupplivades kärnan i 1766 års förordning: förhandscensur fick inte förekomma och tryckfrihetsåtal fick endast väckas med tydligt lagstöd. Därtill fastslogs återigen rätten att offentliggöra ”alla handlingar och protokoll i vad mål som helst”, undantaget krigs- och hemliga utrikesärenden.
Sverige hade alltså såväl tidigt införda som omfattande grundlagsstadgade regler kring allmänna handlingars offentlighet och tryckfrihet, något som har haft stor betydelse för framväxten av den höga svenska tilliten till offentliga institutioner.
1Anders Johnson, Näringslivets regelnämnd (2012): ”Tolv tankar om byråkrati och förenkling”
2Göran Rosenberg: ”Svenskarna är inte dumma längre”, DN 2003-07-11
3 Jonas Nordin: ”Lagen som befäste den svenska tilliten”, SvD 2016-12-02
Ett dokument som anses vara en milstolpe för framväxten av mänskliga rättigheter är Magna Charta – det stora dokumentet. År 1215 tvingades Kung John av England att signera Magna Charta, där grunderna står för vad som senare kom att definieras som mänskliga rättigheter. Bland dem var kyrkans rättighet att vara fri från inblandning av regeringen, alla fria medborgares rättighet att äga och ärva egendom och att skyddas från orimliga skatter. Det fastställde rätten för änkor som ägde egendom att välja att inte gifta om sig, och fastställde principer för vederbörliga processer och likhet inför lagen. Där fanns även avdelningar som förbjöd mutor och tjänstefel av ämbetsmän. Magna Charta anses allmänt som ett av de viktigaste juridiska dokumenten i utvecklingen av den moderna demokratin1. Till en början så gällde dock inte likhet inför lagen för alla. Det var fria män som behandlades lika, men bara det var ett stort steg från den ordning som tidigare gällde. En viktig orsak till att industrialismen tog fart i just England är sannolikt landets tidiga införande av lagbundenhet framför blodsband. Och England kanske var det första land i världen där lagen skyddade ägandet av mark, fastigheter eller företag från att stjälas, konfiskeras eller skattas bort av lynniga makthavare.
Från träskmark till ett högtillitssamhälle
Förutom de nordiska länderna, så är det Holland som sticker ut i Europa som ett land med ett mycket högt socialt kapital. År 1568 var Holland ett litet vindpinat träskområde utan naturresurser, en liten vrå av den spanska kungens arvsländer. 80 år senare hade Holland inte bara blivit självständiga från Spanien, utan också avlöst spanjorerna och deras bundsförvanter portugiserna som herrar över världshaven, byggt upp ett nederländskt imperium och blivit Europas rikaste land. En viktig förklaring till det Ostindiska kompaniets och Hollands framgångar på 1600-talet handlade om att bygga institutionell tillit. Man lyckades få den spirande finansmarknadens förtroende. För det första var Holland och de aktiebolag som där byggdes upp pedantiska med att betala tillbaka sina lån till fullo och i tid. För det andra var det nederländska rättsväsendet självständigt och skyddade privata rättigheter, bland annat egendomsrätten. I Spanien så struntade kungen vid samma tid att betala både ränta och amorteringar till sina borgenärer och beslagtog så småningom alla pengar som lånats ut. Kriget mot Frankrike var viktigare än att hålla löften till simpla långivare. Detta innebar naturligtvis att kapitalet vid denna tidpunkt sökte sig från länderna med sämst rättssäkerhet och i stället främst sökte sig till Holland och även England där en bra avkastning på utlånat kapital i hög grad kunde garanteras2.
Det blev allt svårare att bestraffa oliktänkande
Holland och England blev två länder vars styre i förhållandevis hög grad baserades på tolerans och handel, i stället för förtryck och plundring. Såväl det finansiella kapitalet som intellektuella sökte sig dit. Även om just dessa två länder fick ett försprång gentemot andra länder i Europa under denna tid, så hade redan processen satts i gång i hela Europa. Det blev allt svårare för kyrkan, furstar eller kungar att bestraffa människor som hävdade sin rätt att tänka fritt.
Europa bestod av mängder av statsbildningar, fria städer, självständiga universitet och en mångfald kyrkor. Det gjorde det omöjligt att koordinera repressionen. Det som bestraffades på en plats uppmuntrades på en annan och den furste som förbjöd nya teorier och innovationer såg sig snart omsprungen av de furstar som tillät dem. Även böcker och brev rörde sig över gränserna.
Johan Norberg, liberal författare och debattör
Människans förnuft sattes i centrum
Detta la grunden för Upplysningstiden, som var en kulturhistorisk rörelse i Europa under sent 1600-tal och under 1700-talet. Man kan säga att övergången från klanstrukturer till kärnfamiljer och utökade individuella rättigheter la grunden för denna utveckling. Man var inte bunden vid sin klan, utan kunde bli del i andra gemenskaper som byar med flera olika familjer och grupper, eller i skrån. Man samarbetade för gemensamma intressen och för att skapa större trygghet för sin egen familj. Startskottet för upplysningstiden blev sedan naturvetenskapens framsteg, ökad läsförmåga i befolkningen och ett ökat tvivel på kristendomen och den av ”Gud givna ordningen”. I stället sattes människans förnuft i centrum, att alla kan tänka själv och inte okritisk ta till sig det som makthavare säger. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan.
Ni lämnar vi den europeiska utvecklingen ett tag och går i nästa inlägg över till Sverige. Vad är det i svensk och nordisk historia som inneburit att tilliten och det sociala kapitalet växt och blivit bland de högsta i världen?
När vi gick över från att leva i jägar- och samlarsamhällen till jordbrukssamhällen så blev människan tvungen att hitta nya sätt att organisera sig på. Hierarkier skapades där en del hade mer makt och tillgångar än det stora flertalet och i stället för i små grupper om 20–30 personer så utökades familjekonstellationerna till att sedermera bli stora klaner som dominerade såväl visa yrken som byar eller städer. Det är i klanstrukturer som människan har levt och fortfarande lever i stora delar av världen. Jag kommer att återkomma till vad det innebär att leva i klansamhällen, men det här inlägget kommer att handla om hur ett mindre antal länder i Västeuropa successivt övergav detta sätt att organisera samhället på. En utveckling som med tiden har givit oss demokrati i stället för diktatur, en lagbunden rättsskipning i stället för blodshämnd och meritokrati i stället för nepotism.
I stora delar av Europa och i det man kallar västvärlden är människor mer benägna att lita på främlingar och är mer inställda på samarbete med människor man inte känner (dvs. de har ett högre socialt kapital). Något som i hög grad har varit en framgångsfaktor för dessa länder. Vad beror det på? Joseph Heinrich, som är evolutionsforskare vid Harvard, menar i boken ”The Weirdest People in the World”, att startskottet för denna utveckling var att kristendomen införde ett antal regler som successivt bröt sönder de europeiska klansamhällena. Även Dan Korn, svensk folklivsskildrare och samhällsdebattör, beskriver denna utveckling i sin bok ”Kalla Anka på kräftskiva”.
Enligt Heinrick inleddes denna process i början av 400-talet när kristendomen förbjöd månggifte, liksom traditionen att en änka måste gifta om sig med sin döde makes bror, så att hon stannade inom klanen. Månggifte var tidigare det normala, där män med status och makt togs sig flera fruar, medan andra blev utan. Inom kristendomen blev i stället kärnfamiljen ett ideal. Dan Korn framhäver också celibatet för präster och arvsrätt för kvinnor. Detta innebar att en rad gårdar kom att tillhöra barnlösa änkor. Och om inga arvingar fanns så ärvde kyrkan gården. Det fanns även de som testamenterade gårdar till kyrkan för att försäkra sig om en plats i himmelen. Här fanns alltså en organisation med ett allt större jordinnehav, där de verksamma tjänstemännen inte kunde göra det som människor gjort i alla tider; favorisera de egna barnen. Kyrkan blev en jordägare av storformat och alla dessa gårdar arrenderades ut. Arrendatorn behövde inte vara släkt eller grannar, utan kunde komma från någon annan bygd. Därmed bröts klanstrukturerna i byarna över hela det område i de delar av Europa som kontrollerades av kyrkan.
En annan förklaring till att klanernas makt successivt bröts är faktiskt pesten1. Demograferna De Moor och Luiten van Zanden har i sin forskning visat att pesten minskade befolkningen dramatiskt. Det innebar i sin tur att värdet på jord och andra fasta tillgångar minskade och att värdet på arbetskraft ökade. Framför allt drabbades delar av Västeuropa hårt av pesten, medan delar av Östeuropa i stort sett undkom denna farsot. Gårdar stod tomma och mindre bördiga jordar odlades inte längre. Bristen på arbetskraft innebar att det var lätt att få bra betalt för jobb utanför hemmet. Genom ökade reallöner och lägre tillgångspriser var det lättare för unga att lämna hemmet, söka ett arbete och spara pengar eller andra tillgångar som senare kunde investeras i en egen gård eller jord. Efter pestens härjningar bestod hushållen i stora delar av Västeuropa för det mesta bara av två vuxna, deras barn och kanske någon äldre förälder till de vuxna samt eventuellt någon piga eller dräng. Dessa relativt små familjer, i jämförelse med storfamiljerna och klanerna i Östeuropa och Mellanöstern, innebar en ökad ekonomisk sårbarhet vid sjukdom eller dödsfall inom familjen. I storfamiljen så var det klanens skyldighet att hjälpa dem som drabbats av sjukdom eller dödsfall i familjen. Men i de mindre familjeenheterna började i stället familjerna att samarbeta med varandra för att skapa en större trygghet i livet och genom samarbetet mellan hushållen så underlättades även skötsel av allmänningar och byggandet av lokal infrastruktur som t.ex. vägar och broar. Familjer som inte var släkt, men som geografiskt rörde sig i samma miljöer började därför med tiden alltmer lita på varandra.
Kvinnors ställning stärktes
Införande av kristendom i Europa samt pestens härjningar stärkte också kvinnornas ställning i samhället. De fick i och med katolicismens framväxt viss arvsrätt och i efterdyningarna av pesten så började kvinnor och män gifta sig först i samband med att de kunde skapa ett eget hushåll och försörjning, t.ex. ett jordbruk eller hantverksrörelse. Paren var också i högre utsträckning i ungefär samma ålder, vilket gav mer jämbördiga förhållanden än under den tid klanerna dominerade och då kvinnorna blev bortgifta i mycket tidig ålder. En man och en kvinna som gifte sig i det medeltida Europa fick alltså som unga bestämma relativt självständigt över sitt eget hushåll.
Joseph Heinrick pekar också på betydelsen av det medeltida skråväsendet framväxt i Europa. Idag betraktas ofta skråväsendet som ett hinder mot modernitet och frihandel, men utan skrån kanske det inte blivit någon modernitet, menar Heinrick. Skrån och gillen bröt loss individer från deras familjer och förenade dem i nya sociala strukturer, baserade på yrkesidentitet. En medeltida europeisk stad kunde på ytan likna en stad i Mellanöstern eller Kina, men dess sociala organisation skilde sig rejält från resten av världen. Ungdomar gick i lära hos personer de inte var släkt med och kunde få lån eller råd från sina äldre kollegor inom skrået. Föreställningen att människor har individuella rättigheter, eller att samhället är ett ömsesidigt kontrakt mellan främlingar skulle ha låtit fullständigt absurd under större delen av mänsklighetens historia. I Europa började nu sådana idéer låta naturliga.
Så mycket annat följer av detta, som en rad dominobrickor – rationellt tänkande i stället för konformism, en vilja att pröva nyheter och förbättringar i stället för klansamhällets fientlighet mot allt som hotar dess traditioner. I förlängningen: demokrati, naturvetenskap och sekularisering. Här uppstår det som kallas västerländska värderingar. Förändrade sociala relationer ger upphov till psykologiska förändringar. En tydlig skillnad är att andra människors avsikt börjar tillmätas större betydelse, även när man råkar illa ut: ville den där främlingen verkligen skada mig, eller var det ett uppriktigt misstag? I traditionella samhällen är man mer benägen att döma oavsiktliga misstag lika hårt som avsiktliga brott. Människors status i familjehierarkin är viktigare än deras inre avsikter. En annan viktig skiljelinje är synen på äkta och hycklade känslor. Inom klanen är det sunt förnuft att underkasta sig mäktiga familjemedlemmar och att anpassa sitt beteende efter situationen; utanför klanen börjar den som byter ansikte framstå som falsk och inkonsekvent. Principer och opersonliga fakta avgör vad som är rätt, inte farfar. För att förklara Europas historia brukar man hänvisa till renässansen, reformationen och upplysningen, men när de inträffar har Europa varit inne på en avvikande kurs i över tusen år.
Håkan Lindgren, frilansande journalist (artikel om Joseph Heinrich bok, SvD 2021-04-06)
Det européer lyckades med var att med hjälp av förändrade äktenskapsmönster, demografiska konsekvenser av pesten samt genom nya gemenskaper, i skrån och byar, så sakteliga börja bygga en mellanmänsklig tillit och ett överbryggande socialt kapital som med tiden gav allt större konkurrensfördelar gentemot de länder där klanen utgjort utgångspunkt för samhällsorganisationen.
¹) Dan Korn, ”Kalle Anka på kräftskiva”, 2017 och Peter Frankopan, ”Sidenvägarna”, 2018
Den viktigaste teknologiska landvinningen i människans historia är varken stenyxan, hjulet eller datorn – det är väskan! Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapade hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten och säkrandet av livsmedelstillförseln. Sett ur ett evolutionsperspektiv måste väskan ha varit en absolut omvälvande uppfinning.
Det är författaren Lasse Berg som i boken ”Gryning över Kalahari” gör en fascinerande genomgång av mänsklighetens ursprung där han bland annat för fram teorin om väskans betydelse för att vissa grupper av homininer1 klarade sig bättre, medan andra grupper eller arter dog ut. Forskare tror idag att vi härstammar från en liten folkstam på kanske 10 000 människor någonstans i Afrika för 150 000 år sedan. Vår egen art fanns redan långt tidigare, men klimatet blev oerhört torrt och kallt vid denna tidpunkt och det var inte långt ifrån att människan helt dog ut. Det var med utgångspunkt från denna lilla folkspillra som blev kvar som människans evolution tog fart på allvar. Väskan uppfanns, vi delade mat inom gruppen, hjärnan växte successivt, vi började använda och förstå symboler för att kommunicera och bilda föreställningar om vår omvärld och vi utvecklade talförmågan. Under denna utvecklingsprocess stärktes vår förmåga att känna empati. Vi kunde föreställa oss hur andra människor tänkte och kunde leva oss in i deras känslor.
Ensam är inte stark
Våra hjärnor började växa snabbare, vilket troligtvis berodde på en kombination av förändrad mer proteinrik kost med större inslag av fisk och skaldjur samt att de grupper som vi ingick i blev allt större, vilket krävde alltmer komplexa samspel och utvecklad språkförmåga. Större grupper hade lättare att överleva, speciellt om de kunde knoppa av andra grupper som de lyckades ha fortsatt goda relationer med. Det gällde att skaffa sig rätt vänner, bygga koalitioner och även att ha en förmåga att vara socialt manipulativ. De som hade bäst förståelse för enskilda gruppmedlemmars egenskaper och deras inbördes relationer blev socialt framgångsrika och fick fler chanser att sprida sina gener.
Människans framgångshistoria handlar om social organisation. Ingen annan varelse har lyckats med konststycket att i samma utsträckning som människan genomföra komplicerade samarbeten med individer långt utanför den närmaste familjen och t.o.m. forma lagarbeten där vinsten inte är omedelbar utan kommer först i en osäker framtid. Det var denna förmåga som tog människan ut på vandringar till andra kontinenter utanför Afrika…2
Inledningen ovan är hämtat från boken ”Rent spel” som jag skrev åt SKR och organisationen Arena för Tillväxt år 2006-2007. Jag ger bort den här boken grattis, så vill du ha en eller flera exemplar kontakta mig.
Vi blev beroende av varandra
Grunden för den utveckling som beskrivs ovan är att våra föregångare blev beroende av varandra. När våra hjärnor och huvuden blev större blev det allt svårare för kvinnan att föda barnet. Ett människobarn är därför inte fullt utvecklat när det föds utan behöver flera vuxna som tar hand om det. Utifrån ett evolutionärt perspektiv räckte det inte för pappan att ”sprida sin säd” utan han måste också ge mamman och barnet mat och beskydd. Att kunna kommunicera med varandra blev naturligtvis en framgångsfaktor för överlevnad. Steg för steg blev vi alltmer altruistiska och samarbetsinriktade. Talet utvecklades och i denna process bildades sedan större grupper på ca 20–30 personer som delade maten och hjälpte varandra. Det är så vi har levt i tio tusentals år fram till att jordbrukssamhällena utvecklades i Mesopotamien för 10–15000 år sedan.
Många evolutionsbiologer hävdar att förmågan att känna tillit har blivit en framgångsfaktor i våra genuppsättningar. Människor som litar på andra är bättre på att samarbeta och mer benägna att hjälpa varandra än misstänksamma personer. Samarbete utvecklade också talet och förmågan att kommunicera med varandra. Därmed fick dessa grupper en fördel, när det gäller att skapa gemenskaper och hålla ihop grupper. De grupper av människor som levde på savannen och som var bra på att samverka med varandra hade större chanser att överleva än de som var aggressiva och krigiska. Den kommunicerande och samverkande människan skapade kulturer där kunskap och information kunde överföras mellan generationer. Vi kunde lära av varandra och förändra oss. De tillitsfulla har därför kunnat föra sin kultur och sina gener vidare. Att vara aggressiv och krigisk kapabel kan naturligtvis ha varit en fördel evolutionärt om det uppstod brist på mat eller när fiendskap mellan grupper uppstod, men att kunna samverka inom gruppen har även varit en framgångsfaktor i krig.
Människan är dock dubbel till sin natur
De överlevnadsvillkor som en gång gällde för oss som art, har fortfarande stor betydelse för hur vi agerar idag. Samhället har förändrat sig snabbt, men våra hjärnor är anpassade för savannen. Så för att förstå oss människor måste vi förstå hur vi först byggde upp det sociala livet i små grupper av 20–30 människor. Med utgångspunkt i det vi vet om ursprungsbefolkningar som levt kvar in i modern tid, så kan utvecklingen ta olika riktningar. Ibland mer krigiskt som i Sepik-området i Nya Guinea där nästan inga samhällen vuxit sig större än 300 personer. Man har inte klarat av att leva i större grupper utan stora konflikter. Ön har endast ca 7,5 miljoner invånare, men på grund av konflikterna och att man historiskt haft svårt att bygga något överbryggande socialt kapital mellan grupperna så talas det över 800 språk på ön3.
Men som jag skrev ovan är det mycket som tyder på att de grupper som lyckats leva mer fredligt med varandra också varit mer framgångsrika evolutionärt. Journalisten och dokumentärfilmaren Lasse Berg har specifikt studerat Khiosan-folket i Södra Afrika, där människor lever monogamt, solidariskt och jämställt. I huvudsak ett lättjefullt liv fyllt med berättande, skratt, andligt färgad konst, rytmik och dans. Man har löst konflikter genom samtal samt ett visst mått av social kontroll, men ytterst sällan genom våld.
Att utvecklingen kan ta olika vägar kan exemplifieras med våra genetiskt närmaste släktingar schimpansen och bonbonen. Schimpansen lever under en strikt patriarkal hierarki, visserligen med sociala band och altruistiskt beteenden, men också med revirstrider och dödliga konflikter. Medan bonbonen är organiserade i mer platta strukturer där honorna har företräde vad gäller t.ex. mat. Sexualiteten används både för att stärka de sociala banden och för att lösa konflikter.
Människan är alltså dubbel till sin natur. Vi kan känna stor empati och tillit och ha förmåga att samarbeta med andra (även med dem vi inte känner), men vi kan också utföra de mest besinningslösa våldsdåd. Filosofer och andra har i alla tider tvistat om människans inbyggda godhet eller ondska, men evolutionsbiologer har visat att vi i grunden varken är onda eller goda – utan just ömsesidiga och av dubbel natur. Det är därför som människor i olika tider och på olika platser skapat kulturer där normer och värderingar kunnat se väldigt olika ut. Genetiskt är vi människor väldigt lika varandra, men hur vi organiserar våra samhällen och vilka normer, värderingar och kultur som följer med den organisationen kan skilja sig markant åt.
Med denna dubbla natur följer tyvärr främlingsfientlighet
Människan är som sagt i grunden empatisk och tillitsfull, vi speglar oss i andra och är måna om att socialt agera på ett sätt som gör oss accepterade och omtyckta. Men det gäller framför allt i ingruppen. Hjärnan har under evolutionens gång lärt sig att hantera den egoistiska människans nödvändiga inordning i sin grupp, men hjärnan är dåligt anpassad för att hantera motsättningen mellan grupper. Vi kan känna misstro och måla upp hemska fördomar om ”de andra”.
Det krävs väldigt lite för att vi ska känna gemenskap med en grupp och känna fientlighet mot dem som inte ingår i denna grupp. Vetenskapliga experiment har visat att även i helt slumpmässiga uppdelningar där man singlade slant om i vilket grupp man placerades i, så återkom samma mönster. Vi diskriminerar utgruppens medlemmar till fördel för ingruppen. Ingruppens medlemmar bedöms som individer, medan ”de andra” är likadana allihop. Dessutom skapar och reproducerar vi negativa budskap om utgruppen. Evolutionen har inte hunnit anpassa våra hjärnor till globaliseringens utmaningar. Fortfarande värnar den automatiskt om den egna gruppen och är i grunden främlingsfientlig.
Detta sätt att dela in oss i vi-och-dom, på in- och utgrupper, var under tusentals år fullkomligt rationellt. Även om vi kunde leva fredligt inom den egna gruppen var det inte ovanligt att bli dödad av en fientlig stam eller av okända människor. I vår ursprungliga livsmiljö i jägar- och samlargrupper löpte män 25 procents risk att under sitt liv bli dödad av någon från en annan grupp än den egna4.
De kan visserligen vara rationellt med försiktighet gentemot människor vi aldrig träffat tidigare, men att på förhand döma ut grupper eller individer som ingår i grupper som vi betraktar som främlingar är idag orimligt och leder till såväl till lidande för enskilda individer, orättvisor för de grupper som drabbas samt ett försämrat överbryggande socialt kapital – och i förlängningen en sämre ekonomi, sämre hälsa och en olyckligare befolkning. Och det gäller för alla, även för de grupper som är i majoritet och som har mer makt än andra.
Människan är i vissa avseenden programmerad för tribalism. Men inte i alla avseenden, och inte på sätt som vi är oförmögna att stå emot. Framför allt är mänskliga samhällen mer plastiska än individer och de kan utformas av frivilliga val – val som i sin tur har styrts av förnuft och god vilja och institutionernas utformning.
Jonathan Rauch, amerikansk författare och journalist
De i grunden egoistiska och aggressiva förtidsmänniskorna kunde med hjälp av väskan, delandet, en ökande empati, talet och förmågan att samverka bli gemenskapssökande samhällsvarelser. Nu står vi inför en liknande utmaning för mänskligheten. Att med hjälp av förnuft, medmänsklighet, rättvisa samhälleliga institutioner, gränsöverskridande möten samt ökad tillit minska främlingsfientlighet och fördomar. Men ansvaret för detta ligger inte bara på majoritetsgrupper – tillit och socialt kapital byggs som sagt upp genom ömsesidighet.
1Utdöda förmänniskor och oss själva, dvs. alla tvåbenta primater.
2 Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, 2005
3 Håkan Lindgren, ”Så blev européerna världens konstigaste folk”, SvD 2021-04-06
4Mikael Klintman, ”Grupptillhörighet viktigare än sanning”, www.forskning.se, 2019-12-19
Ni som följt min blogg vet att jag ibland lägger ut lite skämt och politisk satir här under fliken humor, dvs. text som inte har ett dugg att göra med mitt intresse för tillit och socialt kapital. Men nu har jag hittat ett bättre forum för detta.
Jag och min kära sambo Karina Jakobsson, som har fotografering som stort intresse, har skapat ett alter ego i ”Jan & Karina” där vi lägger ut foton med pappaskämt, ordvitsar, visdomsord, absurd humor och politisk satir….ja, det mesta inom området humor. Nedan följer några smakprov.
Det har nästan gått ett år sedan jag gjorde något inlägg här på bloggen. Dels har jag varit projektledare för ett framtidsprojekt på Sveriges Kommuner och Regioner som tagit väldigt mycket tid, dels så har jag haft lite problem med min webbplats. Det var helt enkelt dags för en uppdatering av vissa funktioner, göra webbplatsen säker samt leva upp till GDPR-lagstiftningen. Jag har därför tagit hjälp av en konsult som sett över min blogg. Tyvärr försvann då alla mina gamla ”likes”, så nu finns det en ny sådan funktion inlagd. Det går också att dela mina inlägg, men då måste man klicka på rubriken så att inlägget visas separat på en sida.
Är det något som ni ser inte fungerar som det ska på webbplatsen – kontakta mig gärna då!
Från och med 2021 så arbetar jag bara 60 procent på SKR. Resten av tiden tänker jag engagera mig i saker som jag tycker är intressant och roligt samt försöka träna lite mer. Och vad är mer intressant eller viktigare än det sociala kapitalet? Den är grunden för att vi människor överhuvudtaget ska kunna existera fredligt tillsammans. Vi ser hur katastrofala följderna kan bli i ett land som USA där det sociala kapitalet eroderats markant sedan början av 1960-talet. I Sverige är vi långt ifrån läget i USA, men en minskad tillit hos framförallt unga personer indikerar att allt inte står rätt till här heller. Håller denna trend i sig, så kommer det sociala kapitalet på lång sikt markant minska även i Sverige. Vi måste därför förstå vad det sociala kapitalet är, hur viktig det är som resurs och vad vi kan göra för att stärka det – och jag har under de 20 år jag intresserat mig för ämnet byggt upp såväl kunskap som idéer kring hur vi kan göra just detta.
Jag tar gärna uppdrag inom detta område, som föreläsare, skribent, utbildare eller konsult. Hör av er om ni vill veta mer?
Mina sex rapporter/idéskrifter för Arena för Tillväxt
För några månader sedan fick jag reda på att Arena för Tillväxt ska upphöra. Det är en organisation som ägdes av SKL tillsammans med Swedbank och ICA, som arbetade för att främja lokalt och regionalt tillväxtarbete genom kunskapsförmedling och processtöd till kommunerna. Den 26 juni hade de ett avslutningsmingel som jag tyvärr inte kunde vara med på och den 30 juni upphörde organisationen.
Jag tycker det är väldigt sorgligt för det har varit en mycket viktig del av mitt yrkesliv. Jag har skrivit hela sex rapporter/idéskrifter för dem. Några av de här böckerna är jag väldigt stolt över. ”Spela roll” har lästs av ca 15–20000 personer och har använts som studentlitteratur på flera akademiska institutioner, bland annat på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Senast i våras så hade vi en praktikant på SKL som berättade att boken fortfarande ingår som del i utbildningen för kulturgeografer.
Jag är väldigt tacksam för att Arenan trodde på den ganska vaga idé som jag hade i början av 2000-talet om att skriva en annorlunda bok om tillväxt med människors egna drivkrafter och förmågor samt den lokala samhällsandan i fokus. Att människor själva kan göra skillnad för en plats och att den lokala samhällsandan har betydelse låter som självklarheter idag, men få skrev då om utveckling i termer av kultur, tillit och tolerans. Boken stack även ut genom layout, en stor mängd citat samt roliga illustrationer av Ulf Lundqvist. I böckerna ”Rent spel” och ”Tillit och tolerans” (som jag skrev på konsultuppdrag från Arenan) har jag fått möjligheten att fortsätta spinna vidare på min idéer om vad det är som gör att ett samhälle eller plats utvecklas på ett bra sätt.
Den enkla tankemodell för lokal utveckling som vi tog fram till boken Spela roll. En plats utveckling beror på dess förutsättningar, men också på den kultur och samhällsanda som råder där.
Så ett stort tack till alla som jobbat på Arena för Tillväxt och som jag fått jobba tillsammans med under dessa år. Anders Flanking, Roland Lexén, Per Sandgren, Katrien Vanhaverbeke, Anna Kelly, Stefan Wing, Elizabeth Gillingsjö, Linnéa Hassis och alla andra som jag jobbat tillsammans med på Arenan. Tack också till Måns Norberg som var medskribent till Spela roll och som alltid kommit med kloka inspel till de böcker jag skrivit.
Jag kommer att sakna Arenan……
PS Vissa av böckerna är idag svåra att få tag på förutom som PDF, men vill du ha ett exemplar går det bra att kontakta mig på e-post eller telefon.
