Vad har vi egentligen lärt oss av pandemin? Ja, en del saker av praktisk natur har vi lärt oss. Det är t.ex. bra att tvätta händerna, det går också alldeles utmärkt att jobba på distans och det är ganska ineffektivt och ohållbart att resa till andra sidan av landet bara för att hålla ett 30 minuters möte eller föredrag? Men vi har också lärt oss att allt hänger ihop, att vi människor är ömsesidigt beroende av varandra och att tillit är en väldigt viktigt resurs för att få människor i ett land att hålla ihop under svåra tider.

Några månader in en pandemin skrev jag ett blogginlägg som fick stor spridning. Den handlade om tillitens betydelse för den svenska Coronastrategin. Jag skrev att jag hoppades att den svenska vägen var rätt väg, för det skulle i så fall visa på en samhällsstyrka till följd av en hög tillit i Sverige. Ett ömsesidigt förtroende mellan medborgare och myndigheter, att det räcker med rekommendationer och att vi därför inte behöver utöva tvång. Klassisk svenskt frihet under ansvar. Min uppfattning var (och är) att det uppstår en helt annan atmosfär i samhället när man utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen. Det är i grunden något väldigt sympatiskt med detta.

Det är inte blinda påbud som gör oss till lydiga medborgare utan tron på expertmyndigheter som i sin tur litar på medborgarna. Det handlar om ett ömsesidigt förtroende. Därför anser svenska myndigheter att det räcker med rekommendationer.

Gunilla van Hall, SvD:s korrespondent i Genève

Det har dock funnits en del kritik mot den svenska strategin, speciellt om man jämfört med våra nordiska grannländer som klarat sig avsevärt bättre vad gäller antalet avlidna i Covid 19. En del kritik tycker jag varit orättvis. Sverige fick in smittan tidigare och en del kritik har inte med själva strategin att göra, utan med underlåtenhet av tidigare beslutsfattare, t.ex. att vi inte hade en bättre beredskap. Det vore fel att kalla Sveriges strategi ett misslyckande. Den så kallade överdödligheten i Sverige (dvs. antalet döda i ett land i förhållande till ett normalläge) har varit på en förhållandevis låg nivå jämfört med övriga Europa. Och detta samtidigt som människor kunnat leva ett relativt normalt liv samtidigt som ekonomin klarat sig ganska bra. Enligt en enkätundersökning av SCB så är ungefär två tredjedelar av befolkningen nöjda med den svenska strategin, endast drygt 10 procent underkänner den helt.

Men det har också framkommit en del kritik som jag funnit intressant. Per Bauhn skrev t.ex. en artikel i Svenska Dagbladet om att ”högt hållna värderingar har lett Sverige fel i krisen”. Han menar att det finns ett antal grundläggande väldigt typiskt svenska värderingar som pandemistrategin vilar på som kanske inte varit så bra.

Det gäller värderingar som ofta tas som självklara och därför inte ifrågasätts – värderingar som är rimliga under normala förhållanden, men som leder fel i kriser. En sådan värdering handlar om tillit. De flesta skulle nog hålla med om att ett samhälle som bygger på tillit är att föredra framför ett som bygger på misstro, övervakning och kontroll. Men man gör sig skyldig till ett felslut om man går från ett antagande om att tillit i allmänhet är att föredra till en slutsats om att tillit alltid ska vägleda vårt handlande. Tillit mellan människor fungerar lättast när de vill varandra väl, delar viktiga värderingar med varandra, eller åtminstone inte är intresserade av att utnyttja varandra. Där sådana faktorer saknas måste tilliten kompletteras med kontrollmekanismer. Vi kan då lita på att andra sköter sig helt enkelt därför att det finns ett system som straffar dem om de fuskar eller åker snålskjuts på oss. Tillit utan fungerande kontroll tenderar däremot att förr eller senare leda till att vissa människor tillgodoser sitt egenintresse på andras bekostnad. Det är just tillit utan kontroll som vägleder FHM:s rekommendationer.

En annan värdering handlar om strävan att vara antiauktoritär. Också denna strävan ter sig vid första påseende tilltalande. Men återigen handlar det om att se nyanser. Att vara emot maktmissbruk är inte att vilja försätta sig själv eller samhället i ett tillstånd där ingen alls utövar makt. Avsaknad av makt är inte frihet utan maktlöshet. Men i Sverige har det funnits en långvarig och generell skepsis mot alla former av gränssättning. Det kommer till uttryck i så skilda fall som toleransen för stök i skolan, oförmågan att komma till rätta med gängkriminalitet, oviljan att klippa föreningsbidrag till islamister, och en återkommande undfallenhet mot diktaturer. Det antiauktoritära förhållningssättet kommer fram också i pandemihanteringen.

En tredje värdering som spelar in i förståelsen av den svenska pandemi-strategin handlar om svenska myndigheters och politikers förkärlek för formalism – att kartan betyder mer än terrängen, att handlingsplanen får ersätta handlingen, och att det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. En formalism som också inbjuder till ögontjäneri och symbolisk millimeteranpassning. När arbetsgivare och näringsidkare repeterar frasen ”vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer” kan man vara ganska säker på att de inte tänker göra mer än de absolut behöver. Finns det avståndsmarkeringar på golvet och en flaska handsprit vid dörren, så har man levt upp till regelverket och därmed kan man med lugnt samvete bolla vidare ansvaret för smittspridningen till de enskilda individerna – de anställda, kunderna, publiken, och så vidare.

https://www.svd.se/hogt-hallna-varderingar-har-lett-sverige-fel-i-krisen

Den där artikeln blev en tankeställare för mig. Det kanske är så att en del värderingar som i ett normaltillstånd är något positivt och som bidrar till Sveriges framgång också kan ha en baksida. Kan tilliten och att vi utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen lett in oss i en falsk trygghet? Jag vill bestämt påstå att tillit och en anti-auktoritär hållning historiskt varit något som i hög grad bidragit till att Sverige blivit ett framgångsrikt land såväl socialt som ekonomiskt. Men vad gäller pandemin och för en del andra kriser och händelser i Sverige så kanske dessa värderingar medverkat till en viss naivitet, senfärdighet och otydlighet.

Men detta gäller främst strategin. Tilliten kanske inte varit en odelad positiv norm vad gäller framtagandet av den svenska Coronastrategin, men den har varit till godo för svenskarnas förmåga att följa strategin och för vaccinationsgraden. Tilliten har gjort att vi till stora delar sluppit stora grupper av människor som misstror forskare, politiker och myndigheter, som tror att det finns bakomliggande hemliga agendor, som har vägrat följa restriktioner och dragit ut på gator och torg för att protestera och riskerat såväl sitt eget som andras liv. Och tilliten har gjort att vaccinationstakten och vaccinationsgraden varit relativt hög i Sverige.

Men så läser jag en kritik mot strategin igen, som får mig att lite grann sväva på orden igen. Är jag en vänsternationalist?

Det som kännetecknar vänsternationalismen är uppfattningen att ens egen nation är distinkt från och väsentligen bättre än andra: Interna kritiker är suspekta, eftersom de riskerar att skada nationens intresse. I Sverige betonar denna variant av nationalism oftast nationens modernitet, rationalitet och förmåga att agera kollektivt för att uppnå politiska mål. Att ett sådant agerande kan vila på individens samvete och grupptryck, snarare än på formell reglering eller lagstiftning.

(Tyvärr har jag tappat bort källan till detta citat)