Etikettarkiv: Forskning

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.

En hög tolerans kan delvis kompensera för lägre tillit

I det förra inlägget skrev jag att det är tilliten som förenar de länder som har den bästa sociala utvecklingen (och i hög grad också den ekonomiska utvecklingen) i världen.

Det finns en del ytterligare intressanta iakttagelser att göra i diagrammet nedan över tilliten och den sociala utvecklingen bland världens länder.

USA och Storbritannien ligger trots mycket hög BNP, lite lägre både vad gäller tillit och social utveckling, vilket sannolikt beror på klassklyftor och att stora grupper känner att de fått det sämre. I början av 1960-talet låg tilliten i USA på nästan nordiska nivåer och även Storbritannien har minskat sitt sociala kapital. I flertalet av de demokratiska länderna i västvärlden har den här siffran varit ganska stabil över tiden. Men i USA och Storbritannien har de ekonomiska klyftorna helt enkelt blivit för stora, människor bor mer segregerat, den sociala rörligheten har minskat markant och alla har långt ifrån samma chanser i livet. Många känner sig som förlorare och känner att samhället är på väg åt fel håll – något som jag tror kan förklara såväl Trumps framgångar som Brexit.

Ett annat intressant resultat är att länder i Latinamerika som t.ex. Brasilien, Chile och Uruguay samt länder i Södra Europa som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike överpresterar vad gäller den sociala utvecklingen utifrån befolkningens tillitsnivåer. World Value Survey visar dock att länder i Latinamerika och södra Europa är avsevärt mer toleranta gentemot andra människor oavsett deras etnicitet, religion eller sexualitet än vad länder med låg tillit har i Östeuropa, Asien och Afrika. De har helt enkelt en hög tolerans som bidrar till en bättre social utveckling än vad som kan förväntas utifrån deras tillitsnivåer.

Tilliten förenar länder med hög social utveckling

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardinska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zoner”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där medellivslängden och andelen hundraåringar är ovanligt hög. Okinawaön söder om Japan, grekiska ön Ikaria, södra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica är de mest kända exemplen. Men även ett område i delar av Kalmar, Kronoberg och Halland i Södra Sverige brukar ibland definieras som en blå zon.

Framför våra ögon fanns det alltså livs levande exempel på hur befolkningar genom sin livsstil lyckats bli äldst i världen. Och kanske ännu viktigare: de har nått sin höga ålder friskare än oss andra, med mindre hjärtsjukdomar, mindre av flera cancersjukdomar samt färre fall av och senare insjuknande i demens. Varför hade ingen upptäckt eller tänkt på det tidigare? Intresset för de här områdena blev naturligtvis stort inom forskarvärlden och många har sedermera undersökt de blå zonerna för att hitta nycklarna till ett långt liv med god hälsa. Livsstilen avgör förstås inte allt, men mycket. Forskarna menar att skillnaderna i livslängd till ungefär 25 procent kan förklaras av ärvda gener och till ytterligare 25 procent av arvsanlag som vi själva faktiskt kan påverka något. Resten, 50 procent, beror helt på livsstilen.

Det som forskare har kommit fram till är att motion och den mat man äter är väldigt viktigt, men också att det behövs ett socialt nätverk och social delaktighet. Att man är aktiv och att man sätter upp mål för dagen. Att man har något att sträva mot och att man känner att det finns ett syfte, en mening med livet och något att tro på.

Den här forskningen har naturligtvis rönt stort intresse hos både allmänhet och politiker. Vem vill inte leva lite längre med hälsan i behåll? Och krasst sett så är friska och hälsosamma människor med många förvärvsaktiva år naturligtvis mumma för politiker som vill hålla ned de offentliga kostnaderna.

Men varför är inte forskare, politiker och journalister lika intresserade av vad det är som gör länder framgångsrika socialt? Varför ringar vi inte in de länder och de platser som är mest framgångsrika vad gäller hälsa, trygghet, miljö etc. och försöker förstå i grunden vad det är som förenar dem? Precis som vi gjort vad gäller de ”blå zonerna” och nyckeln till ett friskt åldrande?

Social progress imperative är en organisation eller snarare nätverk av organisationer som verkar för social utveckling. De genomför med jämna mellanrum en ranking av världens länder utifrån deras sociala utvecklingsnivå. De tittar på variabler som t.ex. hälsa, tillgång till utbildning, mänskliga rättigheter, trygghet, miljö, personlig frihet och inkludering.

De länder som toppar listan i ordning är: Norge, Sverige, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, Finland, Danmark, Holland, Australien, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA.

Vad har då dessa länder gemensamt? Finns det någon geografiskt samhörighet? Har de naturtillgångar? Utgör de finansiella centrum? Är de demokratiskt styrda? Eller är de präglade av samma politiska ideologi?

De socialt mest framgångsrika länderna är utspridda över stora delar av världen, även om flertalet finns i Europa. Det rör sig om de nordiska länderna, länder i Mellaneuropa, ett antal anglosaxiska länder som ingår i det Brittiska samväldet samt Japan. Några länder har stora naturtillgångar som t.ex. Norge och USA, medan andra i stort får klara sig utan som t.ex. Danmark, Holland och Japan. Stora finansiella centra finns i t.ex. Schweiz, Japan, Storbritannien och USA, medan t.ex. de nordiska ländernas och Nya Zeelands avtryck på finansmarknaderna är måttliga. Alla dessa länder förenas dock i att de är demokratiska, men å andra sidan finns det många demokratiskt styrda länder som inte alls är särskilt socialt utvecklade. Demokrati ger en bra grund att stå på för social utveckling, men det är inte demokrati som är den avgörande förklaringsfaktorn. Finns det då någon politiskt ideologi som visar sig vara mer framgångsrik än andra? Nej, det är svårt att se något mönster här. De framgångsrika nordiska länderna är högskatteländer med generella välfärdssystem präglade av socialistiska jämlikhetssideal. De mellaneuropeiska länderna Tyskland, Schweiz och Österrike samt Japan är mer konservativa. Det är länder som sätter familjen, auktoriteter och traditioner högre än vad vi gör i Sverige. De anglosaxiska länderna lutar åt den liberala ideologin med fri marknad, individuella rättigheter och skyldigheter samt i de flesta fall också en hög grad av privat finansierad välfärd.

Jag lyssnade på musikern och poeten Emil Jensens vinterpratarprogram i samband med att jag skrev detta inlägg och han sa där att ingen längre ställer frågor, utan att redan själv ha det smartaste svaret. Jag kände mig lite träffad, eftersom jag tycker att jag själv har det smartaste svaret. Enligt min mening är det en hög tillit och ett högt socialt kapital som förenar dessa ekonomiskt och socialt framgångsrika länder – inte geografi, naturtillgångar, eller politisk ideologi.

Det finns en internationell organisation som heter World Values Survey som genomför omfattande undersökningar om vilka normer och värderingar som finns i olika länder. En av frågorna handlar om tillit. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor?”  Genom att sätta generell tillit på den ena axeln och social utveckling på den andra fick jag fram följande diagram.

Som synes finns det ett väldigt starkt samband mellan tillit och social utveckling. Ju högre tilliten är desto större är den sociala utvecklingen. Men sambandet är avtagande. Störst betydelse för den sociala utvecklingen har tilliten när den ökar från ca 15 procent upp till 50 procent, dvs. upp till en nivå där mer än hälften i befolkningen svarar att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor.

Sambandet är som sagt väldigt starkt, men vilket kommer först? Är det tilliten som skapar en hög social utveckling, eller är det en hög social utveckling som skapar en hög tillit?  Det är förvisso så att t.ex. mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning stärker tilliten – utvecklingen sker i ett ömsesidigt växelspel. Men forskningen visar också att tillit i högre grad än social utveckling är den oberoende variabeln. Det är länder som tidigt i historien har haft ett högt socialt kapital som idag uppvisar de högsta nivåerna av social utveckling. Det är nämligen svårt att skapa stabila och rättvisa politiska och juridiska institutionerna, vilka ofta är en förutsättning för social utveckling, om korruption, nepotism och misstro råder.

Nästa steg är att studera hur den höga graden av tillit uppstått i respektive land. Motion, goda kostvanor och social delaktighet är de gemensamma nämnarna för ett friskt och långt liv i de blå zonerna. Vad är det som kan förklara de höga tillitsnivåerna i de mest socialt utvecklade länderna?

Den enkla och självklara förklaringen är att dessa länder tidigt lyckades implementera en väl fungerande byråkrati och meritokrati och kunde därmed tidigt stävja korruption och nepotism. Man övergav stamkulturen där plikter och skyldigheter  främst ligger gentemot stammen till en statskultur där man som individ har att följa nationens lagar och regler. Den andra förklaringen bygger på en hypotes som jag har. Jag tror att flertalet av dessa länder lyckats balansera de delvis motstridiga moraliska värdena frihet, jämlikhet och broderskap (i meningen ett starkt civilsamhälle). Frihet är liberalismens grundpelare, jämlikheten är socialismens, medan broderskapat kan sägas stå för konservatismen. Det har skett på lite olika sätt, men gemensamt är att inget värde – åtminstone inte under någon längre tid – getts för stort utrymme på bekostnad av de andra. Denna balans har utgjort en bra grogrund för tillit i dessa länder. Sverige höll på att få en obalans på 70-talet vad gäller frihet och USA samt Storbritannien har en obalans nu vad gäller jämlikhet. Denna hypotes kräver dock lite längre resonemang så jag tänker återkomma till detta i ett senare blogginlägg.

 

Tilliten ökar med utbildningsnivån

Alla barn och ungdomar måste ha samma rättigheter och möjligheter till en bra utbildning. Detta är grundläggande för att skapa en hög tillit i samhället. På individnivå är utbildning, kanske den viktigaste förklaringen till hög tillit och tolerans. Utbildning med betoning på bildning vidgar individens sociala horisonter och ger kunskap om ”de andra”. Konspirationsteorier får sämre fäste bland högt bildade, och de har ofta en större förståelse för att saker kan vara komplexa och för att problem inte alltid har enkla lösningar. Samtidigt byggs tillit upp utifrån de sammanhang man ingår i. En högutbildad person som bor i en trygg miljö och umgås med personer utan stora sociala problem har större skäl att känna tillit, än en person som växt upp i problemområden under svåra sociala omständigheter.

Utbildningsnivå 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändr. 05-16
Förgymnasial utbildning 67 65 64 64 64 64 62 -5
Gymnasial utbildning 73 71 71 71 71 69 70 -3
Eftergymnasial utbildning 81 80 82 81 82 81 79 -2
Totalt 74 72 74 73 73 72 72 -2

Källa: Folkhälsomyndigheten

Ca fyra av fem med hög utbildning anger att de i allmänhet kan lita på andra människor, medan endast tre av fem anger det bland de med låg utbildning. Minskningen i tillit över tiden har också varit större bland dem med låg utbildning.

”Mot bättre vetande”

Resultaten i skolan har debatterats flitigt de senaste åren, inte minst efter att resultaten i den så kallade Pisa-undersökningen på allvar uppmärksammats. Inte enbart för att dessa har försämrats sedan början av 2000-talet, utan också för att skillnaderna mellan olika skolor har ökat. Skolverket skriver på sin webbplats att den svenska skolan inte längre klarar att erbjuda en likvärdig utbildning till alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska möjligheter. Om barn och ungdomar från olika uppväxtförhållanden sällan möts, när samhällen blir segregerade och ojämlika, så minskar möjligheten för dem med sämst förutsättningar att skapa nätverk och lära känna människor som kan stärka deras sociala och kulturella kapital. De som kommer från socialt utsatta områden får färre möjligheter att lära sig socialt gångbara färdigheter eller lära känna människor som kan vara till stöd och hjälp, till exempel för att få jobb eller bostad. Mer sociokulturellt blandade skolor ger också de mer välbeställda barnen en större förståelse för att alla inte lever under samma villkor som de själva. Skolan är tillsammans med arbetsplatsen den kanske viktigaste mötesplatsen för att skapa en generell tillit mellan människor med olika bakgrund.

Ungas tillit sjunker

I november förra året offentliggjorde Folkhälsomyndigheten årets resultat från den nationella folkhälsoenkäten som visar statistik om hälsa, levnadsvanor och livsvillkor. Syftet med undersökningen är att visa hur befolkningen mår och följa förändringar i hälsa över tid.

Ett område handlar om sociala relationer. Det har visat sig vara en viktig förklaringsfaktor för människors hälsa. En av frågorna inom det området handlar om generell tillit där frågan lyder. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?”

Jag kommer i ett antal inlägg visa hur den generella tilliten ser ut i Sverige fördelat på kön, ålder, län, utbildning och födelseland. Jag börjar med kön och ålder.

Tabell 1: Andel med generell tillit, uppdelat på kön, 2005-2016
Kön 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
Kvinnor 74 71 74 73 72 72 72 -2
Män 73 74 73 72 73 72 72 -1
Totalt 74 72 74 73 73 72 72 -2

 

Vad gäller kön finns det ingen skillnad vad gäller tillit. Män och kvinnor uppvisar nästan exakt samma nivå av generell tillit såväl år 2016 som sett över tiden. Däremot är skillnaderna desto större när det kommer till ålder.

Tabell 2: Andel med generell tillit, uppdelat på åldersklasser, 2005-2016
Ålder 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
16-29 år 63 61 62 60 59 59 56 -7
30-44 år 74 75 75 73 75 70 72 -2
45-64 år 78 75 76 76 75 77 76 -2
65-84 år 78 77 80 80 80 78 80 2
16-84 år 74 72 74 73 73 72 72 -2

De som är unga idag har alltså lägre generell tillit till andra människor än vad äldre har. Det beror delvis på att yngre rent generellt har en lägre tillit än de som är 30 år och äldre. De flesta får en högre tillit i takt med att de får större erfarenhet av livet. Men det finns också en generationseffekt som innebär att de som är födda efter cirka 1980 i genomsnitt har en lägre generell tillit till andra än de som är födda tidigare, även vid samma ålder.

Många unga saknar i dag både arbete och egen bostad. Det gör att de lätt tappar tilliten till sig själva och hela samhället.

Med tanke på att tilliten sjunkit dramatiskt i USA och Storbritannien och vad detta inneburit för dessa länder måste den här begynnande minskningen i Sverige tas på allvar. Totalt sett har den generella tilliten minskat med två enheter sedan år 2005 – inte särskilt farligt. Men i åldersklassen 18-29 år har minskningen varit hela 7 procentenheter. Kommer den nedgången i tillit att bestå även när de blir äldre och därmed sprida sig i de äldre åldersklasserna och kommer tilliten hos dem som idag är tonåringar att fortsätta minska? Den lilla ökning av tilliten bland äldre, som delvis kompenserar för de yngres minskande tillit, beror sannolikt på att de yngre pensionärerna är mer välutbildade än de äldre som avlidit under mätperioden.

Vad beror den här minskningen på? Och vad ska man göra för att bryta denna trend?

I dag har vi en segregerad skola där en del barn går i friskolor, medan andra hamnar i kommunala skolor. Den allmänna värnplikten är skrotad och medievärlden är allt mer segregerad så man inte längre behöver ta del av andra åsikter än de man redan är bekväm med.

Jag tror inte det finns en eller ett fåtal förklaringar till att tilliten minskar bland unga. Citaten ovan kommer från historikern Lars Trägårdh. Han nämner några viktiga anledningar, men det finns fler.  Alla vill naturligtvis att det ska satsas mer pengar och att man måste öka kunskapen i samhället om just det eller de områden man själv arbetar med eller är intresserad av. Tidigare har jag dock trott att tilliten är hyfsad stabil. I utvecklade demokratier har den historiskt varit det. Men mycket tyder på att denna stabilitet upphört och vi behöver därför få mer kunskap och hitta strategier för att bryta denna negativa trend.  Det behövs mer forskning inom området. Jag tror att tillit kan jämföras med klimatet. Precis som med ett varmare klimat är risken stor att vi inte kommer att märka av en lägre tillit förrän det är för sent eller åtminstone väldigt svårt att vända utvecklingen.

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.

Inlärning och tro på att andra skulle göra samma sak

Intressant föredrag av statsvetaren Bo Rothstein om betydelsen av kvalitet i samhällsstyrningen baserat på tillit. Han visar bland annat på starka samband mellan kvalitet i samhällsstyrningen och hälsa, lycka och BNP.

Föredrag av Bo Rothstein

”Den naturliga reaktionen på att inneha en offentlig tjänst är att gynna sig själv, sin familj, sina vänner, sin stam, sin klan, sitt politiska parti, sin fraktion, sin intressegrupp. Det är det som ligger den mänskliga naturens närmast om hjärtat. Att inte göra så måste tränas in. För att välja den mest meriterande till den offentliga tjänsten istället för sin brorson måste två saker uppfyllas: En inträning av den förmågan och att man tror att de flesta andra i samma position också skulle välja den mest meriterande.”

År 2002 förutspådde jag Trump som president

I början av 2000-talet var jag en del i Framtidsprojektet på dåvarande Svenska Kommunförbundet. 100 politiker och tjänstemän träffades vid 6 tillfällen för att diskutera trender, scenarior och kommunernas utmaningar fram emot år 2015. Ett fantastisk roligt projekt som bland annat satte mig på spåret vad gäller socialt kapital.

Jag hittade nyligen detta dokument på min dator. Vi hade tydligen spånat helt fritt kring vad vi trodde skulle hända varje år fram till år 2015.  En del förutsägelser är med glimten i ögat och jag blandar högt med lågt. Men jag tycker faktiskt att jag förutsåg (eller snarare gissade rätt) på en hel del, bland annat jobbskatteavdraget och Euro-krisen. Fast jag hoppas verkligen inte att jag får rätt i min sista förutsägelse!

År 2003

För att visa på fördelen med mångfald i arbetslivet och peka på det resursslöseri som arbetslöshet bland utbildade invandrare innebär drar regeringen igång en jättekampanj i samarbete med en mängd organisationer. Kampanjen ger resultat och andelen invandrare som står utanför arbetskraften minskar kraftigt.

Det visar sig att Enron inte är det enda företaget i USA som genom ”kreativa” bokslut kraftigt överskattat företagens ekonomiska situation. Den amerikanska lågkonjunkturen förlängs ytterligare ett år och börsen börjar inte gå upp förrän i augusti 2003.

År 2004

Under slutet av 1980-talet var det mäklaren som skildrades på film, i början av 1990-talet var det läkarna. I slutet på detta decennium blev det advokaterna som Hollywood inriktade sig på och i början av 2000-talet var det poliser och brandmän som var hjältarna. Nu kommer istället forskarna. Redan i början av 2000-talet började böcker skrivas om de stora upptäckterna och de största uppfinningarna, nu börjar filmerna göras. Bioteknik är framtidsbranschen och de naturvetenskapliga ämnena börjar bli allt mer populära.

Underhållningsbranschens andel av BNP har under tre år ökat från en procent till tre procent. Fler amerikanska storfilmer görs varje i år med bas i Trollhättan. Svensk film säljer bra utomlands. Lukas Modysson är geniförklarad i utländsk press. För första gången ligger tre svenska artister på tio i topp på den engelska listan samtidigt.

År 2005

De låga födelsetalen gör att regeringen sätter in krafttag för att öka nativiteten. Barnbidragen höjs kraftigt, speciellt flerbarnstillägget. Regeringen tar också krafttag mot diskriminering av mammor på arbetsmarknaden. Föräldraledigheten delas mellan föräldrarna.

Det blir allt vanligare att företag istället för ökad lön erbjuder hemservice av olika slag. Företagen satsar också mycket pengar på förebyggande hälsovård. Gympa på arbetstid, ”powernaping”, massage, gratis frukt etc.

Britney Spears tillkännager att hon inte längre är oskuld. Denna information räcker dock inte för att rädda de rekordlåga försäljningssiffrorna av det nya albumet.

År 2006

Nativiteten ökar från rekordlåga 1,5 till 1,7. De ökade barnbidragen m.m. ger resultat, men det är dock ett visst antal i framförallt storstäderna bland både män och kvinnor som väljer bort barn och detta verkar inte vara en tillfällig trend.

Nivån på dokusåporna har hela tiden trissats upp och Aschberg och anhang drar sig inte för att ta med porrstjärnor, alkoholister och psykopater för att krydda tillställningarna. På hösten 2005 tar dock en dokusåpadeltagare livet av sig och en kraftig debatt skakar hela programidén. De 9 dokusåpaprogram som nu sänds slutar sända med omedelbar verkan.

År 2007

Ett nytt skattesystem införs. Marginaleffekterna för familjer med låga löner är ett allvarligt problem, inte minst med tanke på att det råder arbetskraftsbrist i landet. För att minska marginaleffekterna sänks skattenivåerna för människor som tjänar från 150 000 kr till 250 000 kr. Grundavdraget tas helt bort eftersom det främst gynnar deltidsarbetande, feriearbetande ungdomar och personer som inte varit hela året i landet. Förmögenhetsskatten tas också bort eftersom den anses vara tillväxthämmande. Däremot höjs fastighetsskatten.

För första gången sker en sammanslagning av två kommuner på grund av vikande befolkningsunderlag. I många mindre kommuner har det dock redan skett ett visst samgående i form av regionalförbund. Många kommuner har stora problem med vikande befolkningsunderlag och en åldrande befolkning. En växande turism har gjort att en del kommuner har klarat sig bättre. Några glesbygdskommuner har också lyckats nischa sig inom någon bransch. För ca 30-40 kommuner är dock läget allvarligt. Stockholm är fortfarande Sveriges tillväxtmotor, men de kvarstående boendeproblemen har inneburit att det främst är huvudstadens omgivningar som växer. Exempelvis Uppsala, hela Mälarregionen samt Norrköping/Linköping. Även Köpenhamn/Malmö/Lund har en hög tillväxt och EU:s statistikbyrå rankar området som nummer 4 i fråga om tillväxtpotential i Europa.

År 2008

Kalle Anka slutar sändas på julafton. Samtidigt tackar Arne Weise för sig. Ett litet steg för världen – ett stort steg för det svenska folket. Karl-Bertil Jonsson fortsätter dock att sändas 68 år till.

En femtedel av alla styrelsemedlemmar i börsnoterade företag är kvinnor och andelen ökar varje år. Mångfald inom näringslivet är högsta mode och det gamla patriarkatet med Wallenbergarna i spetsen har tvingats retirera eftersom deras förmåga som företagsledare allt oftare ifrågasätts, även i de egna leden.

År 2009

En medicin som påtagligt dämpar demenssjukdomar är nu ute på marknaden. Medicinen är till en början så dyr att den enbart används för yngre patienter, men med tiden minskar priset och andra alternativa mediciner upptäcks. Vård- och omsorgskostnaderna minskar på fem år med otroliga 50 procent. Pengar frigörs till kvalitetsförbättringar inom såväl vård som skola.

År 2010

Ett pensionärsparti bildas året innan och får vid valet 2010 nästan 10 procent av rösterna.

Sverige har under en lång period haft en ganska bra tillväxt, men den ökade arbetskraftsbristen, en ökade inflationen och en internationell konjunkturnedgång påverkar även Sveriges situation.

År 2011

Detta år uppstår en motreaktion bland ungdomar och antalet nya medlemmar i de politiska partierna ökar med 30 procent. Efter det att stora delar av 40-talistgenerationen gått i pension har det blivit lättare att arbeta med politik. Fler ungdomar har blivit intresserade, media speglar det ökade intresset som positivt vilket ger en positiv spiral.

Motsvarande utveckling sker inom kommunerna. Under stora delar av 00-talet har kommunerna haft stora problem att hitta viss typ av arbetskraft, framförallt inom vård- och omsorg. 40-talistgenerationens pensionering innebär dock att det är lätt att få arbete inom kommunen och de kommunala arbetsplatserna föryngras kraftigt. Eftersom kommunen som arbetsgivare inte kan locka med höga löner, så har man satsat hårt på en mängd trivselåtgärder och förebyggande hälsovård. Man har också med hjälp av reklam försökt nå den mycket stora 90-talistgenerationen som nu börjar komma upp i förvärvsaktiv ålder. Ungdomarna trivs i kommunen och det som många trodde skulle bli ett jätteproblem kunde lösas ganska smidigt.

40-talistgenerationen utträde innebär också att utflyttningen från gles- och landsbygden dämpas något. Ungdomarna stannar i större utsträckning kvar när de kan erbjudas arbete inom den offentliga sektorn.

År 2012

Valutasamarbetet knackar i fogarna. Italien, Grekland, Spanien och Tyskland har svåra ekonomiska problem, medan Irland, Storbritannien och Finland har högkonjunktur. Sveriges befinner sig också i lågkonjunktur, men har långt ifrån lika allvarliga problem som en del andra länder.

År 2014

I Asien växer sig två länder allt starkare: Kina och Indien. Kina börjar dock redan känna av demografiska problem på grund av ettbarnspolitiken. Investerare flyttar sitt fokus till Indien istället där en allt större och välutbildad medelklass borgar för den lång period av hög tillväxt. Indien är också lättare för företag att verka i eftersom engelska talas över hela landet.

År 2015

En ultrakonservativ representant för den vita högern blir president i USA. En stor grupp av vita väljare har skrämts av statistik om hur Svarta, Asiater och Latinamerikaner kommer att vara i majoritet i USA om 15 år. Reglerna för invandring till USA skärps avsevärt. ”Big mistake” av USA som inte inser att invandringen under 200 år varit USA viktigaste framgångsfaktor.

Tillitsreform

Det finns statistik som tyder på att tilliten och det sociala kapitalet minskar såväl i Sverige som globalt. Det är därför glädjande att regeringen nu lyfter betydelsen av ett tillitsfullt samhälle och att de vill utveckla en tillitsbaserad styrning av det offentliga Sverige.

Tillitsreformen är en prioriterad process för det offentliga Sverige. Regeringen vill med reformen utveckla en tillitsbaserad styrning med fokus på medarbetarnas kunskap. Målet är att proffsen i offentlig sektor ska tillåtas vara proffs. Med detta skapas större nytta och kvalitet för medborgarna. Som ett led i denna process inrättas en delegation som ska arbeta för ökad tillit i styrningen av den offentliga sektorn och välfärdstjänsterna.

Länk till regeringens pressmeddelande