Etikettarkiv: Byråkrati

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Åsiktspolariseringen skapar stamkulturer

Två saker som jag ofta skrivit om på min blogg är hur den tilltagande åsiktspolariseringen riskerar att rasera tilliten i samhället och hur viktigt det är att länder lyckas skapa stabila och rättvisa offentliga institutioner som uppfattas som legitima av medborgarna.

I början av 2017 publicerade Dagens Nyheter en artikel signerad av Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, där han på ett mycket bra sätt sammanfattar precis de farhågor jag har om framtiden och även lyfter just försvaret av starka offentliga institutioner som ett av våra viktigaste verktyg för att motverka den utveckling som vi idag ser med polarisering, främlingsfientlighet, otrygghet, hat etc.

”I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.”

”Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.”

”Skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.”

”Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten.”

”Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen till döds.”

Länk till artikel i DN

I förståelsen för detta resonemang ligger också behovet av att värna det sociala kapitalet och att upprätta kunskap om mekanismerna bakom tilliten. Anders Ekström pekar på vikten av offentliga institutioners funktion som grupp- och gränsöverskridande och att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. Den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Bauman är inne på samma spår. Han menar att vi måste utveckla vår dialogförmåga för att överbrygga olikheter i samhället. Han pekar på tre fundament för dialogen: 1) Informalitet – det går inte att bestämma reglerna för dialogen i förväg, de måste uppstå efter hand. 2) Öppenhet – man måste gå in i dialogen med attityden att man kan ha fel. Jag har rätt och du är dum skapar inget bra samtalsklimat. 3) Samarbete – efter dialogen bör det inte finnas någon vinnare eller förlorare. Alla bör gå ut ur dialogen berikade. Syftet är att berika våra erfarenheter, vidga horisonter och vår smala repertoar att ta itu med livets svårigheter och utmaningar.

Tyvärr är mekanismerna för att sålla in oss i fållor kring vilka vi är och vilka åsikter vi har idag väldigt starka. Och det blir allt färre mötesplatser där vi ser varandra i ögonen när vi uttalar våra åsikter. Det är sannerligen inte så ofta vi sitter runt lägerelden längre, vilket faktiskt är människans första och mest naturliga mötesplats för dialog.

Jag tycker den här artikeln slår huvudet på spiken vad som är vårt största samhällsproblem idag. Men jag är inte säker på att jag förstått vad den här artikeln velat säga för 15 år sedan, innan jag började intressera mig för det sociala kapitalet. Jag undrar därför hur många som överhuvudtaget kan ta till sig det här resonemanget. Problemet med ökad polarisering är lätt att ta till sig, men det finns liksom ingen försvarare av institutionerna i samhället. Det finns ingen som står på barrikaderna för en fungerande och rättvis byråkrati och meritokrati – lika lite som någon hejar på domaren i fotboll.

Det är först när domaren är uppenbart mutad, korrupt eller påtagligt okvalificerad för rollen som vi reagerar, men oftast bara om det är till det egna lagets nackdel. Det är väldigt svårt att på ett rättvist sätt genomföra en match om domaren inte är att lita på. Och det är väldigt svårt att skapa rättvisa förhållanden och utveckling i ett land om institutioner som t.ex. polis, domstol, skatteverk, lantmäteri eller kommunernas tillståndsgivning inte går att lita på. När chefer, handläggare och andra anställda ger fördelar till den egna gruppen och medveten (eller omedvetet) väljer bort, underkänner  eller ger negativa besked till personer som tillhör ”fel grupp”. I klaner, i sekter, i det identitetspolitiska tänket och i patriarkala strukturer så finns det krafter som mer eller mindre drar åt ett sådant håll – och de krafterna måste vi vara på vakt inför. De skadar samhället hårt.

Inlärning och tro på att andra skulle göra samma sak

Intressant föredrag av statsvetaren Bo Rothstein om betydelsen av kvalitet i samhällsstyrningen baserat på tillit. Han visar bland annat på starka samband mellan kvalitet i samhällsstyrningen och hälsa, lycka och BNP.

Föredrag av Bo Rothstein

”Den naturliga reaktionen på att inneha en offentlig tjänst är att gynna sig själv, sin familj, sina vänner, sin stam, sin klan, sitt politiska parti, sin fraktion, sin intressegrupp. Det är det som ligger den mänskliga naturens närmast om hjärtat. Att inte göra så måste tränas in. För att välja den mest meriterande till den offentliga tjänsten istället för sin brorson måste två saker uppfyllas: En inträning av den förmågan och att man tror att de flesta andra i samma position också skulle välja den mest meriterande.”

Kund, brukare eller medlem?

Kunden har alltid rätt brukar det heta, men har du samma rätt om du är medlem? Något jag funderat över är hur förvirrat och ologiskt begreppen kund, medlem och medborgare numera används.

Företagen vill idag helst göra oss kunder till medlemmar. Det är förståeligt. Jag har som kund inga skyldigheter gentemot ett företag mer än att betala för varan. Men som medlem får jag en annan relation till företaget. Jag blir en del av en föreställd gemenskap och kanske får jag positiva känslor för företaget. Om jag visar mig köplojal mot företaget kan jag också få en del erbjudanden och rabatter, men i det beroendeförhållande som byggs upp försvagas i någon mening också mina rättigheter som kund. Genom att få rabatter och uppmärksamhet från företaget kan jag t.o.m. känna lite skuld om jag på något sätt ”sviker”, t.ex. genom att klaga eller handla hos en konkurrent.

Genom medlemskapet ger vi också företaget information om oss själva som kan användas för att rikta reklam till oss och på aggregerad nivå också användas för att få kunskap om konsumtionsmönster inom olika kundkategorier. Ja, just, det – kundkategorier! Ur företagens perspektiv är vi ju inte medlemmar, utan mycket entydigt kunder.

I relationen till ideella föreningar så börjar vi istället alltmer se oss som kunder istället för medlemmar. Kanske en konsekvens av att företagen börjat definiera oss som medlemmar? Många förstår inte att ett medlemskap innebär skyldigheter, inte bara rättigheter. Till exempel rätten att delta i föreningens verksamhet och att utöva medlemsinflytande genom att rösta på föreningens årsmöte, men också skyldighet att betala medlemsavgifter och att följa föreningens stadgar och bestämmelser. En mycket stor majoritet av alla människor som jobbar för en förening gör det också helt ideellt.

Men många som betalat en medlemsavgift tror att de har köpt en tjänst. De ställer då samma höga krav på effektivitet och service på de ideellt arbetande medlemmarna som på ett företag samt kräver att ”tjänsten” anpassas till deras omedelbara behov eller vilja, t.ex. att sonen Albin alltid ska spela som forward i knattelaget. Inte underligt att det ideella engagemanget hos många som konfronteras av kravställande egocentriska människor efterhand då tynar bort.

Sist men inte minst har vi den offentliga sektorns välfärdsfunktioner. Där blir vi som brukare eller medborgare numera kallade kunder av privata vårdföretag och skolor. Men det är ett missförstånd att det t.ex. är elever eller vårdbehövande äldre som här är kunder, det är istället kommunen som är kund eftersom det är de som köper tjänsten av företagen. Brukaren ges visserligen möjlighet att välja, men det är kommunen (eller andra offentliga institutioner) som är kunden.

En ytterligare infallsvinkel kring frågan kring privat eller offentlig utförare är lämpligheten i att privatisera myndighetsutövning, som t.ex. betygssättning eller bilprovning.  Centralt för myndighetsutövning är att den ska vara rättssäker. Det får inte finnas incitament hos den som ska sköta utövningen att inte följa en byråkratisk ordning med generella regler och stark objektivitet.

Man är en kund till företag, inte en medlem. Man är en brukare eller medborgare i förhållandet till det offentliga, inte en kund. Och man är en medlem i ideella föreningar vilket inbegriper både rättigheter och skyldigheter – inte en kund som köpt sig fri från skyldigheterna genom att betala en medlemsavgift. Så enkelt är det, men så i hopblandat i dagens samhälle.

Varför skriver jag då om detta i min blogg? Jo, jag tror att den här sammanblandningen kan skada tilliten i samhället. Jag återkommer till det i ett senare inlägg.

Tillitsreform

Det finns statistik som tyder på att tilliten och det sociala kapitalet minskar såväl i Sverige som globalt. Det är därför glädjande att regeringen nu lyfter betydelsen av ett tillitsfullt samhälle och att de vill utveckla en tillitsbaserad styrning av det offentliga Sverige.

Tillitsreformen är en prioriterad process för det offentliga Sverige. Regeringen vill med reformen utveckla en tillitsbaserad styrning med fokus på medarbetarnas kunskap. Målet är att proffsen i offentlig sektor ska tillåtas vara proffs. Med detta skapas större nytta och kvalitet för medborgarna. Som ett led i denna process inrättas en delegation som ska arbeta för ökad tillit i styrningen av den offentliga sektorn och välfärdstjänsterna.

Länk till regeringens pressmeddelande

Långtidsutredningen 2015 lyfter tilliten

Jag blev glatt överraskad av att Långtidsutredningen 2015 så tydligt och omfattande beskriver den sociala tillitens betydelse för Sverige. Kanske fler politiker och debattörer nu börjar förstå vad det handlar om? Nedanstående text är hämtad från sammanfattningen i huvudbetänkandet.

Utredningen anser att den höga nivå av tillit och den i huvudsak väl fungerande offentliga förvaltning som finns i Sverige bidrar till att stärka den svenska ekonomins anpassningsförmåga. En hög nivå av tillit har visat sig samvariera med god ekonomisk utveckling, hög ekonomisk jämlikhet och låg grad av korruption, men också med bl.a. hög utbildningsnivå och god folkhälsa. Utredningen vill framhålla att en hög nivå av tillit också bidrar till en god anpassningsförmåga i ekonomin. Ett samhälle som präglas av tillit har lättare att ställa om för att hantera nya, framtida utmaningar. Utredningen pekar på de tydliga samband som uppmätts mellan tillit och kvaliteten på ett lands offentliga förvaltning, där kvalitet handlar såväl om opartiskhet och rättssäkerhet som om effektivitet. Att upprätthålla kvalitet i och förtroende för rättsstaten och den offentliga sektorns institutioner bör därför vara högprioriterade politikområden.

I första hand handlar det om att säkra rättsstatens fundament. Dit hör exempelvis att bekämpa den organiserade brottsligheten och att bekämpa ökande hot mot politiker och offentliga tjänstemän. Att värna den offentliga sektorns kompetensförsörjning och den meritokratiska tillsättningen av offentliga tjänster är viktigt både för att säkra ett beslutsunderlag av god kvalitet och för att upprätthålla rättsstatliga värden som likabehandling och frånvaro av såväl negativ som positiv diskriminering. Tilliten människor emellan och till samhällets institutioner kan också antas vara avhängig av att medborgarna uppfattar att det inte är möjligt att missbruka transfereringssystemen eller välfärdstjänsterna, eller att undandra sig den beskattning som behövs för att finansiera välfärdssystemen. En väl fungerande förvaltning på statlig, regional och kommunal nivå är en angelägenhet för hela ekonomin. Det finns många goda skäl att förtydliga ansvarsförhållanden, anpassa organisationen av sjukvård, regionövergripande samhällsplanering osv. till nya förutsättningar, liksom att möjliggöra mer likvärdig och förutsägbar tillämpning av regelverk över landet. För att motverka korruption och ge incitament till en effektiv användning av kommunala och regionala medel bör revision av den lokala och regionala förvaltningen utföras opartiskt och professionellt.

Ett långsiktigt arbete bör inledas för att höja kvaliteten på beslutsunderlag, inklusive konsekvensanalys, inom den offentliga sektorn, även utanför befintliga analysmyndigheters fackområden. Detta är viktigt inom offentlig verksamhet på såväl nationell som lokal och regional nivå.

Mer om social tillit i utredningen står på sidorna 128-130, 147-152 och 307-311.

Länk till Långtidsutredningens huvudbetänkande 2015

Artikelserie om tillit i DN

Dagens Nyheter kör nu en artikelserie om tillit. I den första artikeln intervjuas två parakrobater, ett yrke där man måste lita på varandra till hundra procent. I den andra artikel intervjuas Bo Rothstein kring betydelsen av  att vi uppfattar företrädare för den offentliga sektorn som hederliga. Hur står det till med tilliten i Sverige? Minskar tilliten bland ungdomar? Hur påverkar det stora antalet nyanlända tilliten i Sverige? Det handlar den tredje delen av artikelserien om. Historikern Lars Trägårdh intervjuas.

”Folk blir nog mer misstänksamma när tilliten krackelerar i samhället. Och samtidigt börjar man tänka mer egoistiskt eftersom man inte litar på att någon annan ska ta hand om en. Då tar man hand om sig själv och vill inte offra något för någon annan. Det blir som att hoppet för samhället försvinner lite grann samtidigt.”

Saara och Peter, parakrobater

”Om rektorn ser till att grannens barn får höga betyg, om socialchefen anställer sin dotter eller om polisen nonchalerar inbrottet i din bostad – ja, då kan tilliten börja minska. Om vi inte kan lita på tjänstemän som ju ska vara hederliga, hur kan vi då lita på andra människor?”

”När det förekommer korruption och mutor, och människor behandlas olika av offentliga tjänstemän på grund av sin bakgrund, blir tilliten låg. Det påverkar människors relationer till andra, men också hela samhället.”

”Vi vet att i regioner där myndigheterna uppfattas som rättfärdiga, och där man tror att de agerar korrekt, har etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten.”

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap

Lars Trägårdh framhåller att vi länge hade en allmän skola med barn från olika miljöer. Vi hade också en värnplikt där unga män mötte jämnåriga från olika delar av landet och från olika klasser. Till det ska läggas en hög konsumtion av tidningar och medier som knöt samman befolkningen i ett gemensamt samtal.

”Idag har vi en segregerad skola där en del barn gå i friskolor, medan andra går i kommunala skolor. Den allmänna värnplikten är skrotad och medievärlden är allt mer segregerad så man inte längre behöver ta del av andra åsikter än de man redan är bekväm med”.

Lars Trägårdh, historiker

Artikelserie om tillit, 1 – parakrobater
Artikelserie om tillit, 2- Bo Rothstein
Artikelserie om tillit, 3 – Tilliten minskar bland unga

Korruption fördärvar samhällen

Kloka Gunnar Wetterberg skriver en artikel om tillitens betydelse i jusektidningen Karriär.

”Tilliten betyder att Sverige fungerar smidigare och med färre kontrollanter än de flesta andra länder. Det är bättre för oss som människor att leva så, men det ger oss också en konkurrensfördel: det är lättare att göra affärer med hederliga länder. Därför måste vi ta itu med de avskräckande exemplen. Inte ens i det självbelåtna Norden kan man vara säker på att slippa korruptionen.”

Artikel från jusektidningen Karriär

New Public Management

Bra artikel av civilminister Ardalan Shekarabi i Svenska Dagbladet om avigsidorna med New Public Management (NPM). De senaste decennierna har mål- och resultatstyrning, ökande kontroll och användandet av ekonomiska incitament och köp-och-säljmodeller präglat offentlig sektor. Man har försökt göra marknad av ett område som inte har med marknaden att göra.

Allt är inte fel med NPM som Ardalan mycket riktigt beskriver, men det uppstår en annan incitamentsstruktur som riskerar att undergräva tilliten till välfärdens institutioner.

Det finns en paradox i att åtgärder som var tänkta att minska byråkratin idag har skapat en helt ny administrativ börda. Återrapporteringskrav, utvärderingar och kvantitativa jämförelser tynger välfärdsmedarbetarnas vardag, men har inte införts av en slump. De marknadsreformer som genomförts har haft svårt att garantera likvärdigheten. Kontroller har varit nödvändiga i såväl privat som offentligt utförd välfärd för att förhindra att ersättningsmodeller och konkurrens styr mot att man exempelvis försöker undvika brukare som upplevs som kostsamma. Förekomsten av ett vinstintresse i välfärden kräver reglering för att inte leda fel.

Avigsidorna med New Public Management urholkar tilliten. I stället för att lita på välfärdsmedarbetarnas kompetens och erfarenhet sätts fyrkantiga styrmodeller och betungande uppföljning i centrum.

Länk till artikel i SvD

 

Den empatiske byråkraten

– Här är extraordinariernas rum, upplyste vaktmästaren.

– Jaså! Är det många extra här i verket? frågade jag.

– Åjo, nog räcker de till.

– Vad gör de då för slag?

– De skriver, förstås, lite…

Han såg sig härvid så förtroendefull ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreteraren, kontrollörens och kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalen, Kammarförvantens, Ombudsmannens, Proto notariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum, stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten.

Utdrag från Röda rummet av August Strindberg

Grunden för de flesta myndigheters organisering är byråkratin. En byråkrati utövas via det skrivna ordet. Genom byråkratin eftersträvar staten att upprätthålla viktiga värden som förutsägbarhet, likabehandling, pålitlighet och rättssäkerhet.

”En värld utan offentliga byråkrater är en värld i anarki där den starkes inskränkta makt råder. Civilisationens framväxt i världshistorien hänger bokstavligt talat samman med framväxten av en organiserad byråkrati”

Anders Jonsson, Skriftställare och f.d. chefredeaktör på DN

Byråkrati är absolut nödvändigt för ett demokratiskt land. Staten måste vara regelstyrd och samma regler måste gälla för alla, annars blir maktutövandet oförutsägbart. Begreppet byråkrati vantolkas dock ofta och likställs med ineffektivitet och opålitlighet, likt August Strindbergs beskrivning av byråkratin i Sverige på 1800-talet. I värsta fall att byråkratin är korrupt, att det krävs mutor för att få en tjänst utförd eller att byråkraten ser till att hen själv eller släkt och vänner drar nytta av dennes position.

Sverige är långt ifrån förskonat från korruption, men i de flesta fall rör det sig om vänskapskorruption med tjänster och gentjänster eller svartarbete och internationellt sett anses korruptionen vara låg i Sverige. Däremot är det inte ovanligt att myndighetsutövningen kan upplevas som byråkratisk i ineffektiv mening.  Lagstiftningen och regelverken kan vara skrivna på ett sätt så att en del speciella fall inte fångas upp i lagtexten och att den som drabbas av den ihåligt skrivna lagen kan bli upprörd och tycka att byråkraten agerar korkat eller känslolöst.

Fungerar inte regelverket ska handläggarna slå larm om att lagstiftningen inte täcker upp alla enskilda fall eller fungerar dåligt utifrån något annat perspektiv. Men det finns många exempel inom världshistorien på när så inte sker, där ämbetspersonen fullföljer sin plikt utan att ifrågasätta rimligheten.

År 1989 reste jag och en kompis jorden runt, bland annat var vi i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Idag finns en av världens högsta byggnader Petrona Twin Towers i Kuala Lumpur, men även när vi var där fanns det tecken på att staden ville markera sin storslagenhet. En av de första magnifika byggnaderna i staden byggdes under den tid som landet var kolonialiserat av Storbritannien. Det var den mycket vackra järnvägsstationen från 1910 – en mix av österländsk och västerländsk byggnadskonst. När byggnaden var klar uppmärksammade en nitisk representant för British Railway att taket på byggnaden inte klarade föreskrifternas krav på att klara minst en meter snö. Rätt ska vara rätt, bygget försenades och taket byggdes om, även om temperaturen i Kuala Lumpur sällan understiger 20 varma plusgrader och snö aldrig skådats på denna breddgrad.

I boken ”Sociala fällor och tillitens problem” menar Bo Rothstein att tilliten försämras kraftigt om människor känner sig felaktigt behandlade eller illa bemötta av personer i maktutövande ställning. Och förtroendet förloras inte enbart för den enskilde bygglovshandläggaren, socialsekreteraren eller läkaren, utan i värsta fall för hela kommunen, politiken i gemen eller samhället i stort. Bo Rothstein menar att grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga ligger i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal.

Många menar att en handläggare bör ha en viss känsla för när lagstiftningen är helt uppåt vägarna och kunna se mellan fingrarna i specifika och ömmande fall. Det sociala kapitalet kan skadas om företagare och medborgare anser att myndighetsutövningen är felaktig eller orättfärdig.

Men byråkraten ska inte handla i godtycke, vilket innebär att olika personer får sitt ärende handlagt på olika sätt beroende på vilken handläggare hen möter. Forskningen har visat att de flesta föredrar något fyrkantiga regler (som de litar på att även konkurrenter och andra medborgare ”drabbas av”), än en oförutsägbar flexibilitet.

Att vara flexibel inför ”kunden” kan innebära att tröskeln för att vara ”mycket flexibel” om det är personer man känner eller kan få en gentjänst av blir allt lägre. Att alltid följa lagstiftningen är i förlängningen en garant för att korruption och mutor inte kan kila in sig. Har man väl öppnat Pandoras box kan det vara svårt att återgå till det tidigare tillståndet. Korruption är en så giftig avart på samhällskroppen att den med alla tillgängliga medel bör bekämpas och blir myndighetsutövningen för flexibel kan det sociala kapitalet skadas.

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Det sociala kapitalet kan skadas av såväl för lite flexibilitet som för mycket.  Men oavsett var tyngdpunkten ligger så är det viktigt att såväl företagare som privatpersoner känner sig väl bemötta, att de får bra information och att handläggningen sker snabbt och effektivt. Ibland bottnar ett missnöje inte i själva lagstiftningen, utan att man känt sig kränkt eller illa bemött av en handläggare som man upplevt som nonchalant eller oförstående.

Jag tycker dock det är viktigt att vi pratar om de här frågorna. Dels för att kvaliteten på byråkratin är viktig för ett lands möjligheter för att nå välstånd, dels för att det gäller att hitta en rimlig balans vad gäller hårdnackat regelrytteri och flexibilitet. Det är ofta etiskt svåra avvägningar som olika maktutövare måste göra. Hur tungt väger ett grovt regeltänjt myndighetsbeslut som skapar arbete till kommunen, mot att man riskerar att skapa en samhällsanda av tjänster och gentjänster. Det finns en väldigt fin gräns mellan  samverkan och handslag under bordet mellan näringslivet och det offentliga som är lätt att överträda. Korruption kan faktiskt i vissa fall vara ett smörjmedel för att saker ska hända, men i förlängningen leder det sällan till något gott. Göteborg hade t.ex. innan mutskandalen ofta fått beröm för att samarbetsklimatet mellan politiker och näringsliv var så mycket bättre än i Stockholm och att det i Göteborg fanns en dynamik som saknades i Stockholm.

Idag när gränsdragningarna mellan den offentliga och den privata sektorn blir allt mer suddig, blir också tillfällena för korruption eller åtminstone att det förekommer tjänster och gentjänster allt större. Näringslivet försöker t.ex. värva politiker eller höga tjänstemän från den offentliga för att få tillgång till deras nätverk och insiderkunskaper. Filippa Reinfeldts anställning som lobbyist hos det privata vårdbolaget Aleris är ett aktuellt exempel. Jag tycker att politiker bör sättas i karantän under en tid, annars är vi inne på en farlig väg. Det viktiga är inte hur opartisk och korrekt hon själv anser sig vara, utan hur andra uppfattar hennes trovärdighet. En av alla dem som tappat sitt förtroende för henne uttryckte det så här på Facebook:

”Har inte hon jobbat åt privata vårdbolag hela tiden”