Det här inlägget kanske inte främst handlar om socialt kapital, men jag är ju i grunden statistiker och kan inte låta bli att någon gång ibland även dela de funderingar jag har kring hur man tolkar statistik.
Internet har ju gjort det väldigt enkelt för kunder att betygssätta sin upplevelse av en vara eller tjänst. Men kan vi verkligen lita på dessa betyg? Lite fingervisning kan de säkert ge, men det kan vara bra att känna till hur lätt betygssättningen kan bli missvisande.
Jag läste nyligen i en artikel i tidningen Modern Psykologi att böcker som fått priser och uppmärksammats i media ganska snabbt får sämre betyg av läsarna. Det låter ju mycket märkligt, men anledningen är att priserna drar till sig ovana läsare som tycker att den prisbelönta boken är svårläst eller tråkig och därför ger boken ett lägre betyg än tidigare mer vana bokläsare gjort.
Samma sak tror jag gäller kunders betygssättning av hyrfilmer eller streamade filmer. En del dialogdrivna kvalitetsfilmer ska kanske inte marknadsföras som ”skrattfest” eller ”spännande thriller” som man ibland gör för att locka till sig kunder. Det drar till sig ”fel” kunder som i sitt missnöje över ”felvalet” ger bottenbetyg till filmer som egentligen håller hög kvalitet. De mer medvetna filmälskarna gör sällan samma felval. De ser inte på ”dåliga” filmer och betygsätter dem därför inte heller. Det medför att betygen för sämre filmer ofta överskattas medan betygen för kvalitetsfilmer underskattas.
Det fick mig också att fundera över hur föräldrar betygssätter privata respektive offentliga förskolor/skolor. Min hypotes är att de som väljer privata alternativ gör mer medvetna och kanske också ideologiskt färgade val och därför har starkare incitament att ge den skola de valt ett högre betyg. Människor är i allmänhet funtade så att vi i det längsta försvarar de val vi gjort. Det tar helt enkelt emot att för sig själv erkänna att den privata skola som man valt till sitt barn inte motsvarar förväntningarna. De som däremot inte gör något medvetet val, utan låter sina barn gå i den kommunala förskola eller skola som ligger geografiskt närmast, kan däremot ”kosta på sig” att vara missnöjda på ett annat sätt.
Det är min hypotes. Vad tror du?
Jag tror att det är relativt vanligt att låtsas gilla ”svåra” böcker, tunga obegripliga filmer, hyllade musiker etc. Man vill inte framstå som en ”lättviktig” och okunnig åhörare, utan håller masken inför omgivningen. Hur många har innerst inne någon glädje av t.ex. alla högt betygsatta och hyllade Bergmanfilmer, som för många egentligen bara känns deprimerande och olustiga.
Ja, det stämmer nog. Jag får erkänna att den enda Bergman-film jag sett från början till slut är ”Fanny och Alexander”. Men det är när man offentligt redogör för vad man tycker. Den här betygsättningen av böcker och filmer görs ju oftast bortom offentlighetens ljus.