Att styrningen av offentlig verksamhet inte låter så väldigt upphetsande i mångas öron är förståeligt, men den berör i hög grad många av de människor som arbetar i den offentliga sektorn som t.ex. lärare, vårdbiträden, undersköterskor och handläggare. Många som arbetar i den offentliga sektorn vittnar om att deras arbetssituation successivt blivit allt sämre. Kontrollen och detaljstyrningen har ökat, medan tilliten till medarbetarnas yrkesprofessionalitet och kompetens minskat, något som naturligtvis också försämrat arbetsglädjen.
Under 1990-talet introducerades en effektiviseringideologi i styrningen av den offentliga sektorn som ofta går under namnet New Public Management (NPM) Detta tankegods har kommit att i allt högre utsträckning tillåtits dominera den offentliga sektorn under de senaste 30 åren. En styrningsform som med tiden också dragit på sig allt större kritik.
När jag läste om Tillitsdelegationen och tillitsbaserad styrning av den offentliga sektorn för första gången blev jag glad. Att regeringen nu tagit kritiken mot NPM på allvar och att man konkret började agera utifrån den forskning som finns kring socialt kapital och tillit.
Den person som är forskningsledare för tillitsdelegationen heter Louise Bringselius. Jag såg en väldigt bra artikel i Dagens Samhälle där hon på ett mycket pedagogiskt sätt förklarar vad tillitsbaserad styrning i grunden består i och att det snarare handlar om att nå en bra balans än att gå från en ytterlighet till en annan. Hon har också en bloggsida där man kan läsa mer om hennes arbete och tankar kring styrningen av den offentliga sektorn. Jag förstår verkligen varför Ardalan Shekarabi valde just henne som forskningsledare för tillitsdelegationen.
Kraven på kvalitet, effektivitet, styrbarhet och rättssäkerhet i den offentliga sektorn har ökat under senare år och många nya, svårlösta problem har dykt upp. För att möta dessa krav har standardsvaret varit utökade regelverk, mer kontroll och mer dokumentation. En konsekvens av utvecklingen är att förvaltningen har fått en allt tyngre överbyggnad av chefer, strateger och administratörer, samtidigt som den har utarmats i frontlinjen.
Man har rekryterat allt fler strateger, verksamhetsutvecklare, kommunikatörer osv. till centrala lednings- och stödfunktioner. Toppen har expanderat, medan basen har utarmats…I frontlinjen får samtidigt medarbetarna allt fler administrativa uppgifter från denna överbyggnad – uppgifter som tar tid från deras kärnuppdrag. Som ett resultat av utvecklingen – ibland kallad New Public Management – har många verksamheter i dag höga administrativa kostnader, dålig arbetsmiljö och problem att möta brukare med komplexa behov.
Med tillitsbaserad styrning menas att beslutsutrymme flyttas från verksamhetens topp till dess frontlinje, det vill säga till mötet mellan medarbetaren och brukaren. Kopplat till detta finns en strävan efter att flytta resurser i samma riktning, att stimulera samverkan och helhetssyn och att minska administration och detaljstyrning… Tanken är att de medarbetare som möter medborgare i sin professionella vardag därmed ska få större utrymme att utforma lösningar anpassade till medborgarens behov. Den tillitsbaserade styrningen innebär inte att vi ska kastas från cynism till naivitet i vår syn på medarbetare. Den innebär inte heller att en lösning fungerar för alla. Strävan är i stället att skapa en balans där medarbetarinflytandet och brukarinflytandet är ändamålsenligt för det specifika sammanhanget.
Den tillitsbaserade styrningen omfattar många relationer, till exempel relationen mellan politik och utförare, mellan verksamheter, mellan beslutsnivåer, mellan utförare och kontrollinstanser samt mellan medarbetare och brukare. Tillitsreformen innebär således ett ganska omfattande kulturskifte i förvaltningen. Pedagogiskt innebär den också en viss utmaning, eftersom det är en modell som förespråkar balans i flera hänseenden, snarare än att ta sikte på en ny ytterlighet.