Hopajola

Dela gärna!

Jag är uppväxt i Västernärke, i byn Lanna som ligger i Lekebergs kommun. Här talades det en ganska grov närkedialekt när jag var barn. Även om min dialekt med åren blivit mindre tydlig, så brukar inte folk ha några som helst svårigheter att gissa rätt på min härstamning.
Nu tror jag inte närkingska rent ordmässigt skiljer sig åt så mycket från rikssvenskan, åtminstone inte nutid. Det handlar mer om betoningar, det något nasala i-ljudet samt att det låter gnälligt.

Men det var några ord som jag fick sluta att använda när jag flyttade till Stockholm. Bland annat ordet ”jullrig” som betyder instabil eller ranglig och ”Vertja” som egentligen är en förvanskning av ”Vet jag” – det är alltså en fråga som man ställer till sig själv likt ”Jag undrar”. ”Vertja om jag skulle ta en fika nu?”. Folk förstod inte vad jag sa – och då får man givetvis anpassa sig.

Men nu har jag hittat ett ord på närkedialekt som jag vill slå ett slag för, dels för att ordet låter så jäkla bra, dels för att det står för något centralt i uppbyggnaden av tillit – nämligen skötsel av allmänningar. Namnet Hopajola betyder allmänning på gammal närkedialekt, eller ”jorden som vi äger och brukar gemensamt”. Hopa står för allihopa och jola för jorden. Jag fick upp ögonen för detta eminenta ord genom en naturvårdsorganisation i Örebro län som heter just Hopajola.

För att sköta en allmänning krävs två saker – samarbete och tillit

En allmänning är alltså något som ägs och sköts gemensamt – det kan vara skog, betesmark, vatten eller infrastruktur som mindre vägar eller bryggor, men även en gemensam tvättstuga – t.o.m. välfärdsstaten kan i någon mening också definieras som en allmänning. Vi betalar skatt till staten därför att vi tror att andra också gör det och vi litar på att staten i allmänhet investerar klokt för framtiden eller ger tillbaka dessa pengar till befolkningen på det sätt som bestämts genom lagar och politiska beslut. Det fungerar så länge alla sköter sig och också tror att de flesta andra sköter sig.

För att kunna sköta en allmänning krävs två saker – tillit och samarbete. Skötsel av allmänningar är därför något väldigt centralt i forskningen om socialt kapital. Hur kan man få en stor grupp att ta ett kollektiv ansvar, när varje enskild person på kort sikt kan dra nytta av att agera individualistiskt och egoistiskt.

Jag vill verkligen inte återintroducera gamla närkedialektala ord in i det svenska språket, men just det här ordet tycker jag klingar så väl och har så fin innebörd. Vad tycker ni? Visst behöver vi lite mer hopajola i Sverige!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.