Hur förhåller sig toleransen till tilliten?

Dela gärna!

När Robert Putnam kom ut med sin bok om ”Den ensamme bowlaren”, diskuterades i vilket utsträckning socialt kapital alltid är bra. Många menade att det finns grupperingar och nätverk i samhället som i hög grad var solidariska mot varandra, men som levde utanför samhällets lagar och regler eller som valt att leva isolerat från det övriga samhället. Som exempel nämndes kriminella organisationer som Hells Angels eller religiösa sekter som Amish.

Putnam menade då att det fanns två typer av socialt kapital; det inbundna och det överbryggande. Det inbundna är de nätverk och sociala interaktioner man har med familj, släkt, vänner, nätverk och det omgivande grannskapet, dvs. till människor som man känner eller i någon mening känner till. I snäva grupper med misstro till övriga samhället som t.ex. i klaner eller kriminella nätverk så bygger tilliten på en extrem social kontroll. Det överbryggande sociala kapitalet bygger däremot på en generell tillit till andra människor som formats av att det funnits och finns många kontaktytor mellan människor oavsett social, etnisk och religiös bakgrund och att man har goda erfarenheter av dessa möten. Professor Bo Rothstein menar också att rättssäkra och okorrumperade formella institutioner har stor betydelse för befolkningens generella tillit, utöver de mellanmänskliga normer och värderingar som finns i ett samhälle.

Det jag själv har funderat på är vad som specifikt skiljer det inbundna sociala kapitalet från det överbryggande. Hur ett samhälle kan gå från en tillit baserad på homogenitet och social kontroll till en tillit som omfattar fler människor än dem man känner igen eller identifierar sig med. Min kanske något förenklade svar på detta är tolerans! Tolerans innebär att jag kan acceptera en persons eller grupps åsikt eller värdering, trots att jag inte gillar den, eller tycker den är omoralisk. Tolerans har med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra.

Putnam anger att normer är viktiga för att skapa ett överbryggande socialt kapital, utan att specifikt peka ut tolerans som den viktigaste. Men för att det överbryggande sociala kapitalet ska växa krävs nyfikenhet och öppenhet för människor man inte känner eller identifierar sig med – och det uppnår man inte utan att det finns tolerans gentemot olikheter.

Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning. Enligt mig är det graden av tillit som avgör vilken av dessa tre nivåer som ett samhälle befinner sig på, så det som Ravitzky kallar för öppenhet, det har jag i diagrammet nedan översatt till en samhälle som både har hög tillit och tolerans.

Olika grader av tillit och tolerans skapar olika former av samhällen

Den här fyrfältaren, hämtad från min bok ”Tillit och tolerans”, visar graden av socialt kapital på x-axeln, medan y-axeln visar hur hög toleransen är.

I det nedre vänstra fältet med såväl intolerans som lågt socialt kapital råder allas krig mot alla. Här finns få fungerande samhällsinstitutioner och människor kan bara lita till sig själv och sina allra närmaste. Krigshärjade länder där olika klaner och religiösa grupperingar slåss mot varandra, som t.ex. Libyen, Afghanistan eller Somalia, är de som närmast exemplifierar detta fält.

Nästa nedre fält kännetecknas av hög tillit, men låg tolerans. Som exempel kan nämnas befolkningsmässigt homogena orter med brukortssmentalitet. Ett högt inbundet socialt kapital har historiskt varit bra för att skapa stabila och trygga miljöer där man gör rätt för sig och är solidarisk mot den egna gruppen. Är toleransen låg är dock risken stor att dessa orter utvecklar en social konformism och aversion mot oliktänkande.  De som avviker från de normer och värderingar som utvecklats i dessa samhällen känner sig utanför eller blir utstötta av gruppen. I modern tid har det visat sig att om denna typ av samhällen ställs inför strukturella förändringar saknas ofta verktygen för att förändra situationen. Det främmande verkar hotfullt, förändringar upplevs som negativa och tenderar också att bli negativa eftersom såväl de yttre förutsättningarna som de egna verktygen inte räcker till för att ens anpassa sig till det nya.  När ett sådant samhälle sedan ställs inför en våg av nyanlända som kommer från lågtillitsländer där människorna har ännu sämre förutsättningar och egna verktyg för anpassning eller utveckling så uppstår det få av de överbryggande möten som skulle vara till gagn för båda grupperna. Det finns bruksorter som klarat denna omställning relativt bra, men många har också stora problem.

Det högre vänstra fältet kännetecknas av hög tolerans, men låg tillit. De bästa exemplen på detta hittar man i storstäder i länder där tilliten mellan människor är låg. Människor lever mer eller mindre åtskilda från varandra i subkulturer med olika identiteter, värderingar och intressen. De geografiskt lokala gemenskaperna är svaga och den sociala kontrollen låg. Invånarna är vana vid att människor ser olika ut och har olika åsikter eller intressen. Ett visst mått av tolerans är en förutsättning för den större staden och också en anledning till att många människor söker sig till större städer – att man tillåts vara sig själv och att även udda människor här kan möta sina gelikar. Baksidan för storstaden är dock att gemenskapen mellan människor kan vara ganska ljummen – i förlängningen innebär ju tolerans inte mycket mer än att acceptans. Har landet eller staden också problem med korruption, så blir det – utan lokala gemenskaper och social kontroll – ännu svårare att lita på andra människor.

Samtidigt som Stockholm känns tolerant, öppet och valmöjligheterna är många så är stockholmare inte de lättaste att komma in på livet. Stockholm har en mångfald, men det finns även en anonymitet här. Det är som att folk kör sitt eget race och låter folk vara som de är, men i det tar de också avstånd från varandra. Jag är inte förvånad att Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. Människorna här tar ju inte direkt kontakt med varandra utanför sitt gäng

Intervju med Marc Ryning om att vara homosexuell i Stockholm, DN den 28 juli 2014

Nu kanske inte Stockholm och Sverige är exempel på lågtillitssamhällen, men generellt så ligger stora städer mer i riktning mot det övre vänstra hörnet och landsbygd mot det nedre högra hörnet i fyrfältaren.

Det fjärde fältet är det ideala tillståndet där en hög tolerans smälter samman med hög tillit. Det tillstånd som filosofen Aviezer Ravitzky menar kännetecknas av öppenhet inför andra människor. Detta förhållande stärks av en integrerad stad med låg bostadssegregation, förtätade stadsmiljöer, att det finns många människor som är så kallade gränsövergångare, dvs. som rör sig över olika identiteter och har intressen som spänner brett över de subkulturer som finns i staden. Även mindre orter som av t.ex. historiska skäl haft många överbryggande kontakter med andra via t.ex. handel, entreprenörskap eller besöksnäring kan också kombinera höga nivåer av såväl tillit och tolerans. Landsbygdskommuner med besöksnäring har t.ex. i genomsnitt ett högre överbryggande sociala kapital än landsbygdskommuner med liten turism.

De färdigheter som människor får i ett samhälle med både tillit och tolerans verkar ge en fördel i en global och alltmer komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter samt en vana att leva i ständig förändring.

”Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar”

Två invändningar mot ovanstående resonemang

Det finns dock en viss kritik mot begreppet tolerans. Att tolerera innebär att man har överseende med någon trots att den är på ett visst sätt. Den som tolererar tar makten över någon annan och kräver tacksamhet tillbaka för något som borde vara självklart. Så länge man måste vara tacksam för att andra låter en vara sig själv så är alla inte lika mycket värda. Tolerans innebär en passiv acceptans, inte aktiv medverkan. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Det goda samhället förutsätter att vi faktiskt lägger oss i!

Att jag använder begreppet tolerans är, trots den kritik som finns, fullt medvetet. Mitt syfte med figuren är att tolerans utan tillit ska symbolisera just denna ytliga tolerans. Tolerans kombinerat med tillit är dock något annat – då klarar vi av att hantera konflikter och i stället dra nytta av att vi är olika. Dessutom är det vanligt att just begreppet tolerans används inom forskningen kring socialt kapital.

En annan fråga som är svår och komplicerad när man diskuterar tillit och tolerans är frågan om det finns någon övre gräns för tillit och tolerans – ja, det finns det naturligtvis. Den som är för tillitsfull i ett samhälle där misstron är stor riskerar att vara naiv och bli lurad och för stor tolerans mot dem som är intoleranta och själva misstror andra kan slå tillbaka mot såväl den enskilda individen som samhället i stort. Speciellt tillit, men även tolerans bygger på ömsesidighet – om inte denna ömsesidighet finns så riskerar såväl tilliten och toleransen att raseras.

Så här säger statsvetaren Katarina Barrling i en krönika på Sveriges Radio:

Tillit är inte alltid befogad. Och det svåra är att det är först med facit på hand som vi vet om tilliten var befogad eller om vi i själva verket bara varit naiva…För även guldmynt har en baksida. Och tillit och naivitet är två sidor av samma mynt. Och det är inte den som hyser tilliten – eller är naiv – som styr över vilken sida av myntet det handlar om. Det är den som är föremål för tilliten – eller naiviteten – som avgör. Den som hyser tillit löper alltid risk att bli sviken av motparten. Och med ens så är man naiv. Ju mer vi litar på andra, desto större blir andras möjligheter att missbruka vår tillit. Ett land präglat av hög tillit löper förstås särskilt hög risk att bli missbrukat… Det betyder inte att det alltid är rätt att vara pessimist. Det rätta är att vara optimist när det finns sakliga skäl för det, och pessimist när omständigheterna talar i mer negativ riktning. Inte programmatiskt förorda den ena eller andra hållningen. Så även om tillit är en dygd så finns det också andra dygder värda att ta till sig som kan balansera tilliten. Måttfullhet till exempel. Att inte låta heller det goda gå till överdrift.

https://sverigesradio.se/artikel/7399320

Att vara måttfull innebär att inte gå till ytterligheter, att hitta balansen mellan krafter och goda värden som till viss del kan vara oförenliga. Det blir bäst när tillit och tolerans kan balansera varandra på en lagom nivå. Det är något som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.