Kategoriarkiv: Citat

Hur förhåller sig toleransen till tilliten?

När Robert Putnam kom ut med sin bok om ”Den ensamme bowlaren”, diskuterades i vilket utsträckning socialt kapital alltid är bra. Många menade att det finns grupperingar och nätverk i samhället som i hög grad var solidariska mot varandra, men som levde utanför samhällets lagar och regler eller som valt att leva isolerat från det övriga samhället. Som exempel nämndes kriminella organisationer som Hells Angels eller religiösa sekter som Amish.

Putnam menade då att det fanns två typer av socialt kapital; det inbundna och det överbryggande. Det inbundna är de nätverk och sociala interaktioner man har med familj, släkt, vänner, nätverk och det omgivande grannskapet, dvs. till människor som man känner eller i någon mening känner till. I snäva grupper med misstro till övriga samhället som t.ex. i klaner eller kriminella nätverk så bygger tilliten på en extrem social kontroll. Det överbryggande sociala kapitalet bygger däremot på en generell tillit till andra människor som formats av att det funnits och finns många kontaktytor mellan människor oavsett social, etnisk och religiös bakgrund och att man har goda erfarenheter av dessa möten. Professor Bo Rothstein menar också att rättssäkra och okorrumperade formella institutioner har stor betydelse för befolkningens generella tillit, utöver de mellanmänskliga normer och värderingar som finns i ett samhälle.

Det jag själv har funderat på är vad som specifikt skiljer det inbundna sociala kapitalet från det överbryggande. Hur ett samhälle kan gå från en tillit baserad på homogenitet och social kontroll till en tillit som omfattar fler människor än dem man känner igen eller identifierar sig med. Min kanske något förenklade svar på detta är tolerans! Tolerans innebär att jag kan acceptera en persons eller grupps åsikt eller värdering, trots att jag inte gillar den, eller tycker den är omoralisk. Tolerans har med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra.

Putnam anger att normer är viktiga för att skapa ett överbryggande socialt kapital, utan att specifikt peka ut tolerans som den viktigaste. Men för att det överbryggande sociala kapitalet ska växa krävs nyfikenhet och öppenhet för människor man inte känner eller identifierar sig med – och det uppnår man inte utan att det finns tolerans gentemot olikheter.

Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning. Enligt mig är det graden av tillit som avgör vilken av dessa tre nivåer som ett samhälle befinner sig på, så det som Ravitzky kallar för öppenhet, det har jag i diagrammet nedan översatt till en samhälle som både har hög tillit och tolerans.

Olika grader av tillit och tolerans skapar olika former av samhällen

Den här fyrfältaren, hämtad från min bok ”Tillit och tolerans”, visar graden av socialt kapital på x-axeln, medan y-axeln visar hur hög toleransen är.

I det nedre vänstra fältet med såväl intolerans som lågt socialt kapital råder allas krig mot alla. Här finns få fungerande samhällsinstitutioner och människor kan bara lita till sig själv och sina allra närmaste. Krigshärjade länder där olika klaner och religiösa grupperingar slåss mot varandra, som t.ex. Libyen, Afghanistan eller Somalia, är de som närmast exemplifierar detta fält.

Nästa nedre fält kännetecknas av hög tillit, men låg tolerans. Som exempel kan nämnas befolkningsmässigt homogena orter med brukortssmentalitet. Ett högt inbundet socialt kapital har historiskt varit bra för att skapa stabila och trygga miljöer där man gör rätt för sig och är solidarisk mot den egna gruppen. Är toleransen låg är dock risken stor att dessa orter utvecklar en social konformism och aversion mot oliktänkande.  De som avviker från de normer och värderingar som utvecklats i dessa samhällen känner sig utanför eller blir utstötta av gruppen. I modern tid har det visat sig att om denna typ av samhällen ställs inför strukturella förändringar saknas ofta verktygen för att förändra situationen. Det främmande verkar hotfullt, förändringar upplevs som negativa och tenderar också att bli negativa eftersom såväl de yttre förutsättningarna som de egna verktygen inte räcker till för att ens anpassa sig till det nya.  När ett sådant samhälle sedan ställs inför en våg av nyanlända som kommer från lågtillitsländer där människorna har ännu sämre förutsättningar och egna verktyg för anpassning eller utveckling så uppstår det få av de överbryggande möten som skulle vara till gagn för båda grupperna. Det finns bruksorter som klarat denna omställning relativt bra, men många har också stora problem.

Det högre vänstra fältet kännetecknas av hög tolerans, men låg tillit. De bästa exemplen på detta hittar man i storstäder i länder där tilliten mellan människor är låg. Människor lever mer eller mindre åtskilda från varandra i subkulturer med olika identiteter, värderingar och intressen. De geografiskt lokala gemenskaperna är svaga och den sociala kontrollen låg. Invånarna är vana vid att människor ser olika ut och har olika åsikter eller intressen. Ett visst mått av tolerans är en förutsättning för den större staden och också en anledning till att många människor söker sig till större städer – att man tillåts vara sig själv och att även udda människor här kan möta sina gelikar. Baksidan för storstaden är dock att gemenskapen mellan människor kan vara ganska ljummen – i förlängningen innebär ju tolerans inte mycket mer än att acceptans. Har landet eller staden också problem med korruption, så blir det – utan lokala gemenskaper och social kontroll – ännu svårare att lita på andra människor.

Samtidigt som Stockholm känns tolerant, öppet och valmöjligheterna är många så är stockholmare inte de lättaste att komma in på livet. Stockholm har en mångfald, men det finns även en anonymitet här. Det är som att folk kör sitt eget race och låter folk vara som de är, men i det tar de också avstånd från varandra. Jag är inte förvånad att Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. Människorna här tar ju inte direkt kontakt med varandra utanför sitt gäng

Intervju med Marc Ryning om att vara homosexuell i Stockholm, DN den 28 juli 2014

Nu kanske inte Stockholm och Sverige är exempel på lågtillitssamhällen, men generellt så ligger stora städer mer i riktning mot det övre vänstra hörnet och landsbygd mot det nedre högra hörnet i fyrfältaren.

Det fjärde fältet är det ideala tillståndet där en hög tolerans smälter samman med hög tillit. Det tillstånd som filosofen Aviezer Ravitzky menar kännetecknas av öppenhet inför andra människor. Detta förhållande stärks av en integrerad stad med låg bostadssegregation, förtätade stadsmiljöer, att det finns många människor som är så kallade gränsövergångare, dvs. som rör sig över olika identiteter och har intressen som spänner brett över de subkulturer som finns i staden. Även mindre orter som av t.ex. historiska skäl haft många överbryggande kontakter med andra via t.ex. handel, entreprenörskap eller besöksnäring kan också kombinera höga nivåer av såväl tillit och tolerans. Landsbygdskommuner med besöksnäring har t.ex. i genomsnitt ett högre överbryggande sociala kapital än landsbygdskommuner med liten turism.

De färdigheter som människor får i ett samhälle med både tillit och tolerans verkar ge en fördel i en global och alltmer komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter samt en vana att leva i ständig förändring.

”Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar”

Två invändningar mot ovanstående resonemang

Det finns dock en viss kritik mot begreppet tolerans. Att tolerera innebär att man har överseende med någon trots att den är på ett visst sätt. Den som tolererar tar makten över någon annan och kräver tacksamhet tillbaka för något som borde vara självklart. Så länge man måste vara tacksam för att andra låter en vara sig själv så är alla inte lika mycket värda. Tolerans innebär en passiv acceptans, inte aktiv medverkan. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Det goda samhället förutsätter att vi faktiskt lägger oss i!

Att jag använder begreppet tolerans är, trots den kritik som finns, fullt medvetet. Mitt syfte med figuren är att tolerans utan tillit ska symbolisera just denna ytliga tolerans. Tolerans kombinerat med tillit är dock något annat – då klarar vi av att hantera konflikter och i stället dra nytta av att vi är olika. Dessutom är det vanligt att just begreppet tolerans används inom forskningen kring socialt kapital.

En annan fråga som är svår och komplicerad när man diskuterar tillit och tolerans är frågan om det finns någon övre gräns för tillit och tolerans – ja, det finns det naturligtvis. Den som är för tillitsfull i ett samhälle där misstron är stor riskerar att vara naiv och bli lurad och för stor tolerans mot dem som är intoleranta och själva misstror andra kan slå tillbaka mot såväl den enskilda individen som samhället i stort. Speciellt tillit, men även tolerans bygger på ömsesidighet – om inte denna ömsesidighet finns så riskerar såväl tilliten och toleransen att raseras.

Så här säger statsvetaren Katarina Barrling i en krönika på Sveriges Radio:

Tillit är inte alltid befogad. Och det svåra är att det är först med facit på hand som vi vet om tilliten var befogad eller om vi i själva verket bara varit naiva…För även guldmynt har en baksida. Och tillit och naivitet är två sidor av samma mynt. Och det är inte den som hyser tilliten – eller är naiv – som styr över vilken sida av myntet det handlar om. Det är den som är föremål för tilliten – eller naiviteten – som avgör. Den som hyser tillit löper alltid risk att bli sviken av motparten. Och med ens så är man naiv. Ju mer vi litar på andra, desto större blir andras möjligheter att missbruka vår tillit. Ett land präglat av hög tillit löper förstås särskilt hög risk att bli missbrukat… Det betyder inte att det alltid är rätt att vara pessimist. Det rätta är att vara optimist när det finns sakliga skäl för det, och pessimist när omständigheterna talar i mer negativ riktning. Inte programmatiskt förorda den ena eller andra hållningen. Så även om tillit är en dygd så finns det också andra dygder värda att ta till sig som kan balansera tilliten. Måttfullhet till exempel. Att inte låta heller det goda gå till överdrift.

https://sverigesradio.se/artikel/7399320

Att vara måttfull innebär att inte gå till ytterligheter, att hitta balansen mellan krafter och goda värden som till viss del kan vara oförenliga. Det blir bäst när tillit och tolerans kan balansera varandra på en lagom nivå. Det är något som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

Coronastrategin och tillit

Vad har vi egentligen lärt oss av pandemin? Ja, en del saker av praktisk natur har vi lärt oss. Det är t.ex. bra att tvätta händerna, det går också alldeles utmärkt att jobba på distans och det är ganska ineffektivt och ohållbart att resa till andra sidan av landet bara för att hålla ett 30 minuters möte eller föredrag? Men vi har också lärt oss att allt hänger ihop, att vi människor är ömsesidigt beroende av varandra och att tillit är en väldigt viktigt resurs för att få människor i ett land att hålla ihop under svåra tider.

Några månader in en pandemin skrev jag ett blogginlägg som fick stor spridning. Den handlade om tillitens betydelse för den svenska Coronastrategin. Jag skrev att jag hoppades att den svenska vägen var rätt väg, för det skulle i så fall visa på en samhällsstyrka till följd av en hög tillit i Sverige. Ett ömsesidigt förtroende mellan medborgare och myndigheter, att det räcker med rekommendationer och att vi därför inte behöver utöva tvång. Klassisk svenskt frihet under ansvar. Min uppfattning var (och är) att det uppstår en helt annan atmosfär i samhället när man utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen. Det är i grunden något väldigt sympatiskt med detta.

Det är inte blinda påbud som gör oss till lydiga medborgare utan tron på expertmyndigheter som i sin tur litar på medborgarna. Det handlar om ett ömsesidigt förtroende. Därför anser svenska myndigheter att det räcker med rekommendationer.

Gunilla van Hall, SvD:s korrespondent i Genève

Det har dock funnits en del kritik mot den svenska strategin, speciellt om man jämfört med våra nordiska grannländer som klarat sig avsevärt bättre vad gäller antalet avlidna i Covid 19. En del kritik tycker jag varit orättvis. Sverige fick in smittan tidigare och en del kritik har inte med själva strategin att göra, utan med underlåtenhet av tidigare beslutsfattare, t.ex. att vi inte hade en bättre beredskap. Det vore fel att kalla Sveriges strategi ett misslyckande. Den så kallade överdödligheten i Sverige (dvs. antalet döda i ett land i förhållande till ett normalläge) har varit på en förhållandevis låg nivå jämfört med övriga Europa. Och detta samtidigt som människor kunnat leva ett relativt normalt liv samtidigt som ekonomin klarat sig ganska bra. Enligt en enkätundersökning av SCB så är ungefär två tredjedelar av befolkningen nöjda med den svenska strategin, endast drygt 10 procent underkänner den helt.

Jag och min sambo Karina har ett Instagram konto där vi lägger upp allt från pappaskämt, ordlekar, svart humor och tänkvärde citat. Karina står för bilder och jag för texter. Följ oss gärna på instagram.com/janokarina/

Men det har också framkommit en del kritik som jag funnit intressant. Per Bauhn skrev t.ex. en artikel i Svenska Dagbladet om att ”högt hållna värderingar har lett Sverige fel i krisen”. Han menar att det finns ett antal grundläggande väldigt typiskt svenska värderingar som pandemistrategin vilar på som kanske inte varit så bra.

Det gäller värderingar som ofta tas som självklara och därför inte ifrågasätts – värderingar som är rimliga under normala förhållanden, men som leder fel i kriser. En sådan värdering handlar om tillit. De flesta skulle nog hålla med om att ett samhälle som bygger på tillit är att föredra framför ett som bygger på misstro, övervakning och kontroll. Men man gör sig skyldig till ett felslut om man går från ett antagande om att tillit i allmänhet är att föredra till en slutsats om att tillit alltid ska vägleda vårt handlande. Tillit mellan människor fungerar lättast när de vill varandra väl, delar viktiga värderingar med varandra, eller åtminstone inte är intresserade av att utnyttja varandra. Där sådana faktorer saknas måste tilliten kompletteras med kontrollmekanismer. Vi kan då lita på att andra sköter sig helt enkelt därför att det finns ett system som straffar dem om de fuskar eller åker snålskjuts på oss. Tillit utan fungerande kontroll tenderar däremot att förr eller senare leda till att vissa människor tillgodoser sitt egenintresse på andras bekostnad. Det är just tillit utan kontroll som vägleder FHM:s rekommendationer.

En annan värdering handlar om strävan att vara antiauktoritär. Också denna strävan ter sig vid första påseende tilltalande. Men återigen handlar det om att se nyanser. Att vara emot maktmissbruk är inte att vilja försätta sig själv eller samhället i ett tillstånd där ingen alls utövar makt. Avsaknad av makt är inte frihet utan maktlöshet. Men i Sverige har det funnits en långvarig och generell skepsis mot alla former av gränssättning. Det kommer till uttryck i så skilda fall som toleransen för stök i skolan, oförmågan att komma till rätta med gängkriminalitet, oviljan att klippa föreningsbidrag till islamister, och en återkommande undfallenhet mot diktaturer. Det antiauktoritära förhållningssättet kommer fram också i pandemihanteringen.

En tredje värdering som spelar in i förståelsen av den svenska pandemi-strategin handlar om svenska myndigheters och politikers förkärlek för formalism – att kartan betyder mer än terrängen, att handlingsplanen får ersätta handlingen, och att det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. En formalism som också inbjuder till ögontjäneri och symbolisk millimeteranpassning. När arbetsgivare och näringsidkare repeterar frasen ”vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer” kan man vara ganska säker på att de inte tänker göra mer än de absolut behöver. Finns det avståndsmarkeringar på golvet och en flaska handsprit vid dörren, så har man levt upp till regelverket och därmed kan man med lugnt samvete bolla vidare ansvaret för smittspridningen till de enskilda individerna – de anställda, kunderna, publiken, och så vidare.

https://www.svd.se/hogt-hallna-varderingar-har-lett-sverige-fel-i-krisen

Den där artikeln blev en tankeställare för mig. Det kanske är så att en del värderingar som i ett normaltillstånd är något positivt och som bidrar till Sveriges framgång också kan ha en baksida. Kan tilliten och att vi utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen lett in oss i en falsk trygghet? Jag vill bestämt påstå att tillit och en anti-auktoritär hållning historiskt varit något som i hög grad bidragit till att Sverige blivit ett framgångsrikt land såväl socialt som ekonomiskt. Men vad gäller pandemin och för en del andra kriser och händelser i Sverige så kanske dessa värderingar medverkat till en viss naivitet, senfärdighet och otydlighet.

Men detta gäller främst strategin. Tilliten kanske inte varit en odelad positiv norm vad gäller framtagandet av den svenska Coronastrategin, men den har varit till godo för svenskarnas förmåga att följa strategin och för vaccinationsgraden. Tilliten har gjort att vi till stora delar sluppit stora grupper av människor som misstror forskare, politiker och myndigheter, som tror att det finns bakomliggande hemliga agendor, som har vägrat följa restriktioner och dragit ut på gator och torg för att protestera och riskerat såväl sitt eget som andras liv. Och tilliten har gjort att vaccinationstakten och vaccinationsgraden varit relativt hög i Sverige.

Men så läser jag en kritik mot strategin igen, som får mig att lite grann sväva på orden igen. Är jag en vänsternationalist?

Det som kännetecknar vänsternationalismen är uppfattningen att ens egen nation är distinkt från och väsentligen bättre än andra: Interna kritiker är suspekta, eftersom de riskerar att skada nationens intresse. I Sverige betonar denna variant av nationalism oftast nationens modernitet, rationalitet och förmåga att agera kollektivt för att uppnå politiska mål. Att ett sådant agerande kan vila på individens samvete och grupptryck, snarare än på formell reglering eller lagstiftning.

(Tyvärr har jag tappat bort källan till detta citat)

Vi litar på varandra – därför klarar Sverige krisen bättre än många andra länder

Nedanstående text är ett utdrag ur en artikel som publicerades av Stina Oscarsson i Svenska Dagbladet 2020-03-25. Jag hade börjat fila på ett blogginlägg, men fick inte till formuleringarna. Men så kom denna artikel som exakt fångade det som jag ville säga. Det svenska samhället visar just nu en oerhörd styrka genom det sätt vi hanterar krisen.

Många i världen riktar i dag uppmärksamheten mot Sverige och på det sätt vi hanterar krisen. En förundran över hur stort ansvar regeringen och våra myndigheter lägger på oss som medborgare och på den balansgång vi valt att hålla mellan att försöka begränsa antalet smittade utan att stänga ned samhället helt och hållet.

”Jag är stolt över att vår regering och våra institutioner trots allt tryck valt att försvara demokratin. Stolt över den svenska medelvägen. Mellanmjölken. Att man valt rekommendationer snarare än förbud. ”Men vi gör ju inte som de säger”, säger en väninna uppgivet. Nej, just det, alla kommer aldrig att ta ansvar i en demokrati. Men troligtvis tillräckligt många. Och det är det som är stort. Folk gör lite olika. Vi tvingas alla till våra egna moraliska ställningstaganden. Det är just det de vill slippa, de som ropar på hårdare tag. De vill slippa ta ansvar. Men framförallt handlar deras rop om att de inte litar på att andra kommer att ta sitt ansvar. Och finner det orättvist att de ska ta ansvar om inte grannen gör det. Då vill man hellre att staten bestämmer. Lika för alla. Ironiskt nog förespårkas detta i första hand av personer som annars inte vill att staten ska bestämma. Nu vill man ha en järnhand som förbjuder. Stänger. Ransonerar. Så slipper man själv tänka på solidaritet.

”Den krishantering vi upplevt den senaste tiden är det minst populistiska agerande jag sett från våra politiker på länge. Man har låtit det vara komplext. Vågat säga vad man vet och inte. Skyndat långsamt och litat på folk. Lutat sig mot en kultur av tillit som byggts upp i generationer i det svenska samhället. Det är en modig väg. För den är skör, lika skör som demokratin måste vara. Och jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer att hålla. Att vi vågar lita på varandra.”

https://www.svd.se/ar-for-forsta-gangen-stolt-over-att-vara-svensk

(Artikeln kanske är låst för icke-prenumeranter, men det viktigaste från den är citerat ovan)

Den svenska hållningen bygger på att en majoritet av befolkningen litar på forskningen och på våra myndigheter och att vi litar på att människor generellt agerar ansvarsfullt och med försiktighet. Att vi litar på att folk försöker göra sitt bästa i en svår situation och att vi förstår att många just nu gör en hjälteinsats för att få sjukvård, ekonomi och samhällsfunktioner att fungera så bra som möjligt. Är den tilliten tillräckligt stor, så gör det inte så mycket om en del struntar i rekommendationerna, hamstrar toalettpapper eller skriver arga texter i sociala medier. Myndigheter och regering kan fortsätta jobba med rekommendationer istället för förbud.

Ingen vet idag riktigt säkert vad som är rätt väg att gå – stängda skolor och gränser samt utegångsförbud eller Sveriges väg. De som inte agerar ansvarsfullt kanske är för många? Men liksom Stina hoppas jag innerligt att vårt förhållningssätt vinner i längden. Jäklar vilken styrka Sverige då har visat!

”Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena”

IQ, kreativitet eller visdom?

Eftersom människors handlingar och hur vi tänker i olika situationer är själva kärnan i det sociala kapitalet har jag intresserat mig allt mer för beteendevetenskapliga ämnen och om hjärnforskningen.

För något år sedan läste jag en bok om intelligens skriven av Johan Norberg. Den finns många olika typer av intelligens som t.ex. kognitiv intelligens, emotionell intelligens, musikalisk intelligens etc. Men en viktig indelning är den mellan den kognitiva intelligensen, dvs. det som vi mäter genom IQ-tester, kreativitet samt det som förenklat skulle kunna kallas visdom. IQ är ju det som är mest känt och det som är lättast att mäta. Johan Norberg skriver intressant om hur IQ verkar ha ökat över tiden genom vår allt större förmåga att tänka abstrakt, men att den nu faktiskt håller på att minska. Vi verkar bli dummare av smartphones! Vi behöver inte hålla telefonnummer, gatuadresser, recept etc. i huvudet längre eftersom allt finns att hämta via mobilen. Mobilen skapar också mindre utrymme för reflektion. Stunder när vi väntar på något som tidigare inte kunde fyllas med något annat än tankeverksamhet.

Kreativitet handlar om att tänka utanför boxen och koppla ihop saker som tidigare inte blivit ihopkopplade. En frigörelse från etablerade begrepp och sanningar. Det är inte alls säkert att människor med hög IQ är kreativa.

Den kinesiska taoismen beskriver världen som en balans mellan ordning och kaos. Om IQ står för ordning, så står kreativitet för kaos. Men det är från kaos vi utvecklas. Det är kreativiteten som står för idéer, uppfinningar, möjligheter och äventyr! Enligt taoismen är det i balansen mellan ordning och kaos som såväl människor som samhällen utvecklas på bästa sätt.

Kreativitet tycks tyvärr också ha ett visst samband med psykiska sjukdomar (kaos). En del kreativa drabbas under sin livstid och bland dem som inte drabbas har det visat sig att den närmaste släkten ofta är överrepresenterade vad gäller psykisk sjukdom. Kreativa människor borde därför genom evolutionen dött ut, men det har de inte – för folkslag och samhällen har kollektivt överlevt på grund av kreativiteten. Det kanske är så att kreativitet inte alltid varit bra för individen, men det har alltid varit bra för det kollektiv i vilken den kreativa individen ingått i. Därför har den kreativa genen alltid kunnat föras vidare generation efter generation.

Visdom är dock något annat. Jag tolkar visdom på följande sätt. Det är när man kan koppla bort sina primitiva känslor och ha förståelse för olika perspektiv. Man följer sin inre väg, istället för att vara styrd av den egna gruppens eller samhällets normer och definitioner av verkligheten. Den som är vis kan förstå även dem man inte håller med i sak och kan skilja sak från person. Visdom sägs komma med livserfarenhet.

Nalle Puh kanske inte var den smartaste björnen, men han var den visaste

Det finns ett nytt forskningsområde som kallas vuxenutveckling som handlar om att en del vuxna tar det här steget till att bli en mer mogen och reflekterande människa och att det är viktigt för ett samhälle att så många som möjligt gör det.

Nu tror jag att visdom blir det som kommer att efterfrågas mest. Forskningen kring vuxenutveckling tror jag är ett steg i den riktningen. Såväl människor med hög IQ som de med hög kreativitet är viktiga, men jag tror att den kunskap som människor är mest beroende av för att kunna hantera framtidens utmaningar är visdomen – förmågan att kunna balansera olika åsikter och att kunna se frågor från olika perspektiv. Det behövs mer än någonsin nu när sociala medier tycks skapa polarisering mellan olika grupper i samhället.

Visdom behövs för att kunna överbrygga talangerna hos dem med hög IQ och hög kreativitet och för att skapa tillit i samhället. Och eftersom det visat sig att visdom och vuxenutveckling har en del att göra med erfarenhet och ålder, så kanske det visar sig att äldre människor återigen blir efterfrågade i arbetslivet.

Eller det kanske bara är en förhoppning från en åldrande statistiker……

TV-program om tillit

Plötsligt händer det! Igår (2019-05-22) så sändes det ett tv-program om tillit på svensk TV. Det är en dansk reportageserie där programledaren Chris Pedersen reser ut i världen och talar med forskare och kulturpersonligheter om vad det är som är så speciellt med Norden. Det första programmet i serien handlar om de nordiska ländernas höga tillitsnivåer och varför tillit ibland kallas ”det nordiska guldet”.

Lenin sa en gång att ”Tillit är bra, men kontroll är bättre”. Programledaren kontrar i programmet med ”Kontroll är bra, med tillit är billigare”. Ja, allt blir så mycket enklare och billigare om tillit finns i samhället.

https://www.svt.se/varldens-lyckligaste-land

Tystnadskultur

Att läsa och fundera kring socialt kapital gör att jag ibland får lite annorlunda infallsvinklar även på frågor som kanske ligger lite i utanför detta område. I samband med #metoo är det t.ex. många som vittnat om att det rått en tystnadskultur på deras arbetsplatser och att många män som utnyttjat sin makt, betett sig illa eller sexistiskt därför kunnat göra detta utan konsekvenser. Men är denna tystnadskultur enbart en del av de patriarkala strukturerna? Nja, inte enbart –  jag tror det man kallar tystnadskultur också har andra förklaringar.

Kvinnor som inte direkt drabbats kan vara precis lika skyldiga som män till att tysta ned saker. Visst kan det vara så att kvinnor som ”spelar med” i en manschauvinistisk jargong belönas i patriarkala strukturer, men jag tror också det finns evolutionära förklaringar till tystnadskulturen – och jag tänker då inte på eventuella biologiska skillnader mellan könen, utan på något djupt allmänmänskligt. Nämligen att vi skyddar dem som ingår i våra ingrupper. Vi vill skydda gemenskapen i gruppen, men också det rykte eller den status som gruppen har hos andra.

Innerst inne är vi fortfarande stamfolk

Människans ursprungliga sätt att leva var i stammen. Den var vår ingrupp och det värsta som kunde hände var att bli utesluten ur stammen, vilket i många fall innebar en dödsdom. Vi är sociala varelser som styrs av gruppdynamik och vi är beredda att gå väldigt långt för att bli accepterade av ingruppen. Även om vi idag inte riskerar att dödas som en konsekvens av en uteslutning, så är detta ändå förenat med stor skam och bara tanken på att riskera uteslutning får oss att må dåligt. I dagens moderna samhällen så ingår vi dock alla i flera olika sammanhang med ingrupper och utgrupper och allt är därför inte hugget i sten, men vi är fortfarande väldigt känsliga när någon av de grupper vi identifierar oss med utsätts för kritik eller hotas på något sätt.

Människans djupaste instinkter har blivit väldigt blottlagda i samband med #metoo. Jag ser två typer av reaktioner som kan härledas direkt till vårt ursprung som stamfolk. Först och främst skyddar vi dem som ingår i ingruppen. Det är människor som vi har en relation till, där konsekvenser för den människan även kan påverka mig. Vi vill gärna tycka om och försvara dem som ingår i ingruppen och vi blir stressande av att få negativ information om en människa som vi känner och identifierar oss med. Det är då lätt att förminska olämpliga beteenden och t.o.m. agera fientligt mot den eller det som hotar en ”medlem” i ingruppen. En för alla, alla för en!

Vi har olika måttstockar

Ungefär samma princip gäller för fotbollssupportrar. En riktigt ful tackling tycker vi är OK om det egna lagets spelare bjuder på det, medan motsatsen gäller om den fula tacklingen kommer från motståndarlaget. Vi sitter inne med olika måttstockar beroende på om personen finns ”i det egna laget” eller i ”motståndarlaget”. Kommer anklagelsen om t.ex. sexövergrepp utifrån är den därför lättare att vifta bort. Ingruppen tar den egna i försvar, försöker bortförklara det som hänt och ger en negativ bild av den som anklagar. Är det däremot någon från ingruppen som drabbats av en ”stammedlems” trakasserier så blir det naturligtvis svårare att blunda för. Men i de fallen tenderar vi att välja det som får minst sociala konsekvenser för gruppen som helhet och som inte skadar ingruppens rykte. I fallet med #metoo är det ju nästan bara män som är förövare eller som uppträtt olämpligt och det som man kallar patriarkala strukturer är ju i grunden män som ser sig själva som en stor ingrupp och som därför skyddar privilegier för sig själva och andra män. Men det som jag beskriver ovan kan också vara helt könsneutralt – det kan lika gärna vara kvinnor som vill skydda den sociala sammanhållningen i en ingrupp och som väljer att förminska det som skett. Det kanske till och med är vanligare att kvinnor väljer gruppens rykte först eftersom de historiskt ofta varit mer sårbara för uteslutning ur ingruppen

Avstånd och uteslutning om gruppen hotas

Den andra reaktionen är den som händer om ett grovt övertramp blir allmänt känt i media eller om en person gör bort sig till den grad att gruppen riskerar dra på sig allmänhetens skam. Då blir detta ett hot mot hela ingruppen och människor känner sig tvingade att agera. Då sparkas den personen ut och avståndstagandet blir monumentalt. Liknelsen med en stammedlem som blivit utesluten ur stammen och lämnad ensam för rovdjuren på savannen är stor. Det är bland det värsta straff en människa kan få. Det kan inte liknas vid ett fängelsestraff, utan det är ett existentiellt straff även om personen ifråga numera överlever. Och att försvara den uteslutna är förenat med stor risk. En för alla, alla mot en!

Det som förhoppningsvis följer av #metoo är nu att fler män och kvinnor som är i eller som hamnar i ingrupper med en manschauvinistisk och sexistisk jargong och som ogillar eller är obekväma med det nu vågar att säga ifrån. Och de män som betett sig värst vet nu också att de kan få betala ett väldigt högt pris om de fortsätter.  Men för att ta itu med tystnadskulturen (som också kan handla om andra saker än sexism eller det som metoo rörelsen tar fram) krävs också att vi förstår de här inbyggda mänskliga mekanismerna som genom årtusenden ristats in i vårt DNA.

”Problemet är inte onda människor, utan de goda människornas tystnad”

Martin Luther King

Ingen är starkare än sin svagaste länk

Ingen plats, kommun, region eller land är starkare än sin svagaste länk. Därför måste man arbeta väldigt brett med utvecklingsfrågor. Svårast är ofta de mjuka faktorerna som tillit och tolerans, som bygger på tämligen komplicerade historiska, sociala och psykologiska processer.

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag. Välfärd, bra infrastruktur och måttliga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande och rättssäkra offentliga institutioner som främjar jämlikhet och jämställdhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Med fördel kan följande låt spelas i samband med läsningen ovan!

Vi behöver företagen!

När jag rensade bland gamla filer på jobbdatorn i somras, så hittade jag följande text som jag skrev för nästan 10 år sedan. Jag hade precis börjat jobba med näringslivsfrågor på SKL och försökte hitta på en metafor för hur företagandet förändrats i globaliseringens fotspår.

”Vi kan jämföra ett företag med en människokropp där övergången från industrialismen till kunskaps- och kommunikationssamhället inneburit att ansvaret för olika kroppsfunktioner förändrats. Tidigare var de anställda företagets muskler. Det var de som utförde det tunga arbetet. Hjärnan bestod av företagsledningen och hjärtat av företagets ägare. I dagens globaliserade kunskapssamhälle behövs knappast musklerna i Sverige, personalen har istället blivit företagets hjärna. Företagsledningen är numera kroppens ryggrad, dvs. den del av kroppen som möjliggör att kroppens delar kan kommunicera med varandra. Eftersom ägandet till stor del ligger hos kapital- och pensionsfondsförvaltare och därmed till syvende og sist hos oss själva så är det vi som samhällsmedborgare som måste ta företagen till våra hjärtan. Vi behöver företagen för att garantera oss ett fortsatt högt välstånd. Och de stora företagen behöver oss som kritiska konsumenter och etiska placerare för att inte riskera en ryggradslös ledning.

Så enkelt är det

En man for på ett blixtbesök ut på landet till sin far, som levde där med sina katter

”Jag stannar inte länge här, jag har ont om tid idag, det snurrar runt mest hela tiden

Jag sliter men får inget gjort, jag är ett nervvrak när som helst. Säg, varifrån får du din stillhet?”

Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, för det är faktiskt ganska enkelt.

”När jag sover, sover jag. När jag vaknar, vaknar jag

När jag tänker, tänker jag. När jag äter, äter jag

När jag jobbar, jobbar jag. När jag drömmer, drömmer jag

När jag talar, talar jag. När jag lyssnar, lyssnar jag.”

”Säg vad, är nu detta för prat? Jag gör ju likadant som du, men ändå når jag ingen stillhet.”

Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, du gör det mesta annorlunda

”När du sover, vaknar du, när du vaknar tänker du

När du tänker äter du, och när du äter, jobbar du

När du jobbar drömmer du, när du drömmer, talar du

När du talar, lyssnar du. När du lyssnar, sover du”

Det här är en låttext av trubaduren och f.d. prästen Börge Ring. Hur många är det som känner igen sig?

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.