Begreppet socialt kapital användes för första gången för nästan 100 år sedan (1916). Det var ingen akademiker eller högt uppsatt person som först definierade begreppet på det sätt som det är känt idag. Lyda Judson Hanifan var skolinspektör och skolreformatör i West Virginia, USA. Han var en praktiker och djupt engagerad i stadens skolfrågor, men bekymrad. Många skolor behövde rustas upp. För detta krävdes inte bara pengar, utan även ett folkligt intresse för saken. Många kände till bristerna, men det var svårt att få folk engagerade. Utan ett folkligt engagemang skulle han aldrig få stadens politiker och affärsmän med sig, men hur skulle det gå till?

Hanifans svar på den frågan var att skapa en gemenskap hos människor. Han ville få folk att förstå vad som händer när människor börjar lära känna varandra, får förtroende för varandra, blir sympatiskt inställda till varandra och därför bestämmer sig för att börja samarbeta. Allt detta benämner han som socialt kapital och det som bygger det sociala kapitalet är den goda viljan, gemenskapen, sympatin, medkänslan och samarbetet.

För att skapa en gemenskap, menar Hanifan, måste det till en ackumulering av socialt kapital innan den riktigt kan verka och vara till nytta för såväl den enskilde som för gruppen som helhet. Den enskilda individen är socialt sett hjälplös om hon lämnas helt åt sitt öde. Men, fortsätter Hanifan, om hon kommer i kontakt med sina grannar och de i sin tur kommer i kontakt med sina grannar blir det en ackumulering av socialt kapital som kan komma att användas dels för att tillfredsställa den enskilda individens egna behov och dels för att förbättra lokala levnadsförhållanden. Grannskapet kommer som helhet att dra nytta av samarbetet mellan dess delar. När människorna i grannskapet har börjat lära känna varandra på ett otvunget sätt och tagit för vana att träffas och umgås, då har tillräckligt med socialt kapital skapats för att det, tillsammans med ett bra ledarskap, kan användas för det allmännas bästa, som t.ex. att rusta upp skolorna i området.

Det har spekulerats i varför Hanifan valde att använda begreppet socialt kapital. Var det ett pedagogiskt trick? Berodde det på att han vill komma till tals med de mer hårdhudade och svårflörtade makthavarna som i regel var affärsmän? Kanske tänkte han att de skulle lyssna mer på honom om han använde ett språk och terminologi som de var vana vid, som kapital, istället för ett mjukare språk som kanske de skulle uppfatta som flummigt[1].

Tyvärr hamnade begreppet i malpåse under lång tid. Hanifan hade ingen position i den akademiska världen och var inte heller intresserad av att lansera begreppet, utan ville ha uppmärksamhet för skolfrågorna. Men Hanifan hade tamejfan rätt!