I ett tidigare inlägg på bloggen skrev jag om att medborgarna i f.d. diktaturer som går till val för första gången borde få avge två röster – en positiv och en negativ röst. Med ett traditionellt val är risken stor att det parti som vinner representerar den etniska grupp eller klan i landet som är störst och att dessa då främst ser till sina egna intressen. Med negativa röster skulle väljarna kunna rösta bort de politiker och de partier som inte företräder samtliga landets medborgare på ett bra sätt.

Länk till inlägg – Rösta för och emot

Jag ser inte samma fördelar med denna metod i utvecklade demokratier, men det är ändå intressant att resonera i dessa termer även här. I Sverige redovisar olika opinionsinstitut kontinuerligt vilka partier vi tycker bäst om eller tänker rösta på i nästa val. Mer ovanligt är att fråga om vilket parti vi tycker sämst om. SIFO presenterade för en tid sedan ett hemskhetsindex för de politiska partierna (se längst ned i artikeln). SD intar en svårslagen förstaplats på hemskhetsindexet med Fi och KD på andra respektive tredje plats.

Länkt till artikel i SvD

Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har ungefär lika många sympatisörer, men är det självklart att de ska ha lika stor makt? Självklart tycker Sverigedemokraterna, som dock ofta får finna sig i att övriga partier går ihop för att stänga ute deras parti från makten. Men det är relativt få medborgare som tycker illa MP, desto fler som ogillar SD. Är det då inte rimligt att MP ges mer makt än SD, trots att de fått ungefär lika många röster?

Enligt samma resonemang och med statistik från hemskhetsindexet som underlag skulle en regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet utgöra den bästa kompromissen för Sveriges befolkning. Alla skulle givetvis inte vara nöjda med en sådan regering, men relativt få skulle vara djupt missnöjda. Kanske något att tänka på inför valet i höst?