Etikettarkiv: Läskunnighet

Fria bönder och läskunnighet

Sverige hade tidigt en relativt fri och med tiden läskunnig bondeklass som i hög grad deltog i det politiska livet. När den svenska riksdagen etablerades i början av 1500-talet deltog bönderna som självständiga stånd i beslutsfattandet. Gustav Vasa och bondeklassen delade en antipati mot adeln och resultatet blev en politisk kultur som tidigt kom att utmärkas av en stark centralmakt och fria bönder. Adeln och kyrkan fick däremot en sämre maktposition i Sverige jämfört med övriga Europa.1

Fria bönder som ägde sin fastighet deltog på häradsting eller sockenstämmor och hade inflytande och insyn över socknens verksamheter. Efter kyrkoreformationen på 1500-talet var kyrkan relativt fattig och hade därför att förhålla sig till böndernas samtycke och frivilliga bidrag. Sockenstämmornas verksamhet rörde i början främst kyrkans ekonomi, men under slutet av 1700-talet skedde en förändring och allt fler frågor rörde fattiga, skolgång, sjukvård, brandskydd, försäkringar, vägbyggen och representation i olika samhällsorgan. Kort sagt utvecklades den moderna synen på vad som är gemensamma lokala angelägenheter.2

Långt före 1900-talets industrialisering och folkrörelser hade Sverige å ena sidan en statsapparat med ideologiska, ekonomiska och politiska ambitioner (tack vare Axel Oxenstierna), å andra sidan en offentlighet med häradsting, sockenstämmor och bystämmor där bönderna kunde öva det politiska språket, artikulera ett folkligt motstånd och nå kompromisser. Bönder kunde unna sig att vara starka individer, men samtidigt lärde de sig att ta hänsyn till varandra, när besluten skulle fattas i byn. Det gav frihet, men utkrävde ansvar.

Tidig läskunnighet i Sverige

Redan vikingarna kan antas ha haft viss läsförmåga med tanke på alla runstenar. Men den mer utvecklade läsförmågan kom av att Bibeln tidigt översattes till svenska tack vare den svenska reformatorn Olaus Petri, och av att kyrkan bedrev hemundervisning och kampanjer för läskunnighet på 1700-talet. I en artikel i SvD beskriver historikern Dick Harrison3 hur prästerna praktiskt gick till väga. Prästen och hans sekreterare anlände till människors hem med en lista, en så kallad husförhörslängd, i vilken de förde bok över hur det stod till med läskunnigheten i socknen. Det var inte meningen att någon skulle komma undan. Självägande bönder, landbor, drängar, pigor och barn skulle alla redovisa vad de kunde och utvärderas på skalan 1 till 5. Den som gjorde dåligt ifrån sig fick skämmas inför samtliga grannar. I mitten av 1700-talet tycks mellan 70 och 90 procent av svenska folket ha kunnat läsa hjälpligt och redan runt år 1800 bedömdes så gott som alla kunna läsa, även om skrivkunnigheten var lägre. I ett europeiskt perspektiv var det rekordhöga siffror.

Till saken hör att det sociala trycket inom socknen utplånade de annars så grundläggande klasskillnaderna. Läskunnigheten var jämnt fördelad på yrken och kön. Inom forskningen har det påpekats att statskyrkans läskunnighetsoffensiv kompletterades av böndernas aktiva vilja att tillskansa sig rudimentär bildning. Inte nog med att man därmed kunde stava sig igenom Bibeln, man kunde också ta del av almanackan, skrifter av vikt för jordbruk och näringsliv samt offentliga kungörelser. Folk insåg att läskunnigheten gynnade dem själva, vilket sporrade dem att förkovra sig.

Med skönlitteraturen växte empatin

När tryckfriheten släpptes fri 1809 så innebar det stora förändringar för kulturen och sällskapslivet. Det uppstod en ”friare ton, ett sammansmältande av de förr mer åtskilda samhällsklasserna, ett mindre avstånd mellan förmän och underlydande” var en del av den nya tiden…Ett mediesamhälle höll på att formas, i och med detta skapades en känsla av samtidighet och samhörighet, av förändring och förening – men också en känsla av normupplösning, offentligt skvallrande och kulturell förflackning4.

Förutom att tidningsläsandet ökade, så började vanligt folk också intressera sig för skönlitteratur, något som tidigare enbart slagit igenom på bred front inom över- och medelklassen. Man börjar också se teaterföreställningar och lyssna på musik under tystnad, i stället för som tidigare under högljutt pratande. Tortyr förbjöds, dödstraffen blev färre, mer skonsamma och inte till allmän beskådan. Man började alltmer känna empati med människor som man inte kände.

Det började skrivas romaner. De var skrivna av män, men har kvinnor i huvudrollen. Kvinnorna kunde vara från enklare överklass eller proletär tjänsteflicka, men de beundrande läsarna var ur alla samhällsklasser och av båda könen. Rousseau fick brev från hovmän, präster, militärer och många enkla människor som berättade att de ”slukat” boken, gråtit över Julies död och plågats över hennes tragiska öde. Empati är inget som uppstår på 1700-talet, men den utvecklas då. Empatin är starkt beroende av den kultur som finns där människan växer upp och formas. Genom den skönlitterära berättelsen förstärks hjärnans biologiska funktion att känna empati. Empatin är inte längre kopplad till den egna familjen, släkten eller byn. Läsarna känner empati med en fiktiv person…Genom att människor börjar identifiera sig med människor från andra folk, klassen, kön eller åldrar än de själva, blir de lättare mottagliga för tanken om jämlikhet. Ur denna tid med ökad frihet för individen, men ökad empati genom läsning som leder till större inlevelse i andra människors liv, föds tanken på mänskliga rättigheter.

Dan Korn, folklivsskildrare, författare och samhällsdebattör

Framväxten av tidskrifter och böcker medförde också att ett mer enhetligt riksspråk växte fram som trängde ut dialekter och tidningarna använde ”vi” om det egna landets invånare. De flesta människor känner inte fler än ca 150 personer, men på 1800-talet så började vi leva i en föreställning om att vi i någon mening vet hur de flesta andra människor tänker och handlar och vad som är bra och dåligt för det stora flertalet. Vi vidgade våra cirklar för vilka människor vi känner sympati och har ett gemensamt ansvar för.

Sverige var på 1800-talet fortfarande ett mycket fattigt och ojämlikt land. Några få personer ägde mycket, medan andra levde i misär. Under missväxtåren 1867–1869 svalt svenskar ihjäl och många sökte sig till ett bättre liv som utvandrad till USA. Men den utveckling som jag hittills beskrivit med frånvaron av klaner, en förhållandevis funktionsduglig offentlig administration, relativt sett fria bönder som kunde göra sin röst hörd samt en läskunnig befolkning la grunden till såväl en lyckosam industrialisering, en ökad demokratisering samt ett socialt kapital mellan såväl människor som till samhällets institutioner som få andra länder i världen kommit i närheten av.

1 Henrik Berggren & Lars Trägårdh, ”Är svensken människa? : Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige”, 2006

2 Peter Aronsson, ”Sammanhang och sanning – Berättelser om det lokala självstyret och Sveriges historia”, 1994

3 Dick Harrison, ”Svensken var läskunnig långt före kristendomen”, SvD 2020-09-24

4 Henrik Höjer, ”Moralpanik när åsikterna släpptes fria”, SvD 2011-12-29