I ett tidigare blogginlägg använde jag en metafor där jag liknade den liberala demokratin vid en symfoniorkester – där samspelet, tilliten och det gemensamma ansvaret skapar en helhet som är större än summan av delarna.
Jag kom sedan att tänka på den välkända affischen från 1970-talet, en slags politisk satir med en metafor om två kor: ”Kommunism: Du har två kor – staten tar båda men ger dig mjölken.” Kanske kan jag, med utgångspunkt i min orkesterliknelse, försöka göra något liknande – men för de mest tongivande politiska strömningar jag sett under min livstid: kommunism, nyliberalism, postmodernistisk vänsterradikalism och högerpopulism – samt den liberala demokratin.
Kommunism
Dirigenten styr med järnhand. En liten skara av lojala musiker belönas med privilegier och ser till att makten inte utmanas. Majoriteten spelar bara så mycket som krävs för att undvika bestraffning, medan några försöker stjäla och sälja instrumenten. Man försöker spela unisont – men utan ansvar, utan passion och utan utveckling. Dirigenten är tondöv, musikerna rädda och resultatet blir i bästa fall monotoni, i sämsta fall kakafoni.
Nyliberalism
De flesta förstår och följer musikens grundregler, men det handlar här om att synas och höras, så alla överröstar varandra med solospel. Musikerna tävlar med varandra, utan att lyssna på helheten. Vissa blir stjärnor, andra som sköter grundkompet får ingen uppmärksamhet alls. Nya stycken komponeras i snabb takt – en del bra, men det mesta mediokert och anpassat för masskonsumtion. Stämningen i orkestern blir allt sämre, samspelet uteblir och musikerna tappar bort sin musikglädje i konkurrens och kommersialism.
Postmodernistisk vänsterradikalism
Man konstaterar att blåssektionen låter för mycket och har för många solon. De tystas ned. Andra instrument kvoteras in. Man turas om att vara dirigent. Det finns ingen formell hierarki, alla är med och bestämmer – men under ytan uppstår informella grupperingar som motarbetar varandra. Nya klanger, nya infallsvinklar – stundtals spännande och nyskapande, men när noter och musikteorin ifrågasätts som förtryckande patriarkala strukturer så blir det allt svårare för musikerna att skapa något gemensamt – allt som går fel skylls på blåssektionen, och trots att så många vill väl så uppstår både osämja och kakafoni.
Amerikansk högerpopulism
Dirigenten och Trump(etaren) kräver total lojalitet. De som ifrågasätter kastas ut ur orkestern – särskilt de udda och feminina instrumenten. I början övade många febrilt på sina stycken, men eftersom de kan förändras från dag till dag enligt dirigentens nycker så vet de flesta inte alls vad de ska spela. Dirigenten menar att andra länder stjäl landets musik. Han ska bland annat införa en jättetull (så kallad Jethro Tull) på engelsk musik som han menar stjäl mest av alla. Alla är rädda, ett illojal tanke kan kosta dem karriären. En del är duktiga, men det är bara de mediokra musikerna som står dirigenten närmast som belönas rikligt. Eftersom dirigenten bara får höra det han vill höra, så slutar musiken att utvecklas. Resultatet blir en politisk vals med falska undertoner som de lojala låtsas tycka om, men kakafonin lurar runt hörnet.
Liberala demokratin
Den byggs av mångstämmighet, den består av en mångfald av röster som tillsamman bildar en sammanhållen kör. Man spelar inte unisont, utan just symfoniskt – musiken bygger på kontraster, spänningar och dramatik. Varje instrument har sin egen karaktär. Det finns en hierarki, men den bygger enbart på skicklighet – inget annat. Musikerna följer dirigentens intentioner, man samspelar tillsammans och man litar på att människor förhåller sig till notsystemet och musikteori. När musikerna förstår grunderna och lyssnar in varandra, kan såväl solospel som improvistioner uppmuntras. Det utvecklar musiken och gör den mer kreativ och spännande.