Kategoriarkiv: Humor

Följ Jan & Karina på Instagram

Humor, Uncategorized, ,

Ni som följt min blogg vet att jag ibland lägger ut lite skämt och politisk satir här under fliken humor, dvs. text som inte har ett dugg att göra med mitt intresse för tillit och socialt kapital. Men nu har jag hittat ett bättre forum för detta.

Jag och min kära sambo Karina Jakobsson, som har fotografering som stort intresse, har skapat ett alter ego i ”Jan & Karina” där vi lägger ut foton med pappaskämt, ordvitsar, visdomsord, absurd humor och politisk satir….ja, det mesta inom området humor. Nedan följer några smakprov.

Följ oss på: https://www.instagram.com/janokarina/

Monsieur Trudeaulutt och herr Trumpet

Humor, Uncategorized, , , , ,

I två stora länder som gränsade till varandra fanns det en gång två dirigenter som ledde varsin stor orkester. Det var den yngre maestron monsieur Trudeaulutt och den äldre herr Trumpet.

Herr Trumpet hade tagit över orkestern med löften om att göra ”The music great again” och ”att ingen skulle behöva spela andra fiolen” i hans orkester. Herr Trumpet uppskattade musiker som kunde spela högt och han gillade långa solon. Alla musiker försökte därför överrösta varandra och ställa sig främst i orkestern. Blåsarna fick också snart en rad fördelar av herr Trumpet, vilket genast skapade missämja mellan stråksektionen och blåssektionen. Det är bra med konkurrens menade Herr Trumpet. Det tar fram det bästa i musikerna. Och den som är bäst ska naturligtvis höras mest.

De musiker som höll sig i bakgrunden, spelade enkelt, höll takten och såg till att det svängde fick aldrig någon uppmärksamhet av herr Trumpet. ”De som inte märks, räknas inte heller”, menade herr Trumpet.  Men musiken lät hemsk – en högljudd kakafoni av gällt solospel framför en allt mer rödbrusig herr Trumpet som frenetiskt viftade med armarna.

I dirigent Trudeaulutts orkester var musikerna däremot väldigt måna av att såväl lyssna in varandra som att följa monsieur Trudeaulutts musikaliska intentioner. Samspelet var fantastiskt och när det fanns musikaliskt utrymme så lämnades även plats för improvisationer och solospel. Med tiden kom nya och för den klassiska musiken ovanliga instrument med i orkestern. Det kom banjospelare, sitarspelare, asiatiska flöjter, dragspelare och t.o.m. en Kazoo. Jo, ni får plats också! En del av de äldre violinisterna tyckte att det hade gått för långt när orkestern tog in en säckpipa. Men monsieur Trudeaulutt stod på sig – ”Alla behövs i min orkester!”. Det lät inte som man varit van vid. Men det uppstod ny musik som tidigare aldrig hörts. Musikerna började själva uppskatta det nya och frågade varandra nyfiket om varandras instrument och hur man spelade på dem. Det lät allt bättre och nästan alla ville lyssna till dem!

Detta retade herr Trumpet mycket, men istället för att låta fler instrument vara med i orkestern så menade herr Trumpet att det istället fanns onödiga instrument i orkestern som inte tillförde något. Där låg problemet, menade herr Trumpet.  Bara man gjorde sig av med dessa skulle det låta bra. ”Det är viktigt att sätta upp gränser”, menade herr Trumpet. ”Hur skulle det se ut om det smög sig in en sitar eller bongotrummor i orkestern”, skrockade han belåtet för att i nästa mening tala uppskattande om balalajkor.

Han pratade ilsket och fördomsfullt om ”The Fagotts”, men de fick på nåder vara kvar eftersom det var traditionella instrument. Först åkte instrument som var i kraftig minoritet ut som xylofonen och harpsichorden, sedan de instrument som herr Trumpet menade var alltför feminina och kraftlösa som piccolaflöjten, harpan och triangeln. Herr Trumpet hävdade att han egentligen älskade dessa instrument och att röra vid dem.  ”Om man bara är tillräckligt känd kan man få spela på vilket instrument som helst, menade herr Trumpet. Men de passade inte in i orkestern. Vissa ljud passar helt enkelt ihop. Så är det, menade herr Trumpet.

Herr Trumpet hade utlovat den bästa musiken, de ljudligaste trumpeterna, de snabbaste violinisterna. Men till Herr Trumpets ilska så glesnade köerna utanför konserthallen allteftersom kakafonin tilltog. Herr Trumpet skyllde på instrumenttillverkarna, på akustiken, på att violinisterna var omöjliga att samarbeta med, på recensenterna och på publiken. ”Ingen är så orättvist behandlad i musikhistorien som jag”, twittrade han.

Herr Trumpet satt till slut själv i sin loge. Alla musiker hade till slut övergivit honom. Han blåste ilsket i sin Trumpet. Ingen hade tidigare hört honom spela, men han hade själv alltid hävdat sin virtuositet. Det kom bara väsande missljud och saliv ur trumpeten…

Sommarens boktips: Björnstad

Böcker & rapporter, Humor, Socialt kapital, , , , , , , , , , , , , ,

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

Alla puckon på ett ställe!

Humor, Uncategorized, , ,

”Hjärnforskningen visar att vi nästan bara tar till oss det som bekräftar det som vi redan tror oss veta. Eftersom vi helst umgås med människor som tror sig veta ungefär samma saker som vi själva tror oss veta, så förstärks det som vi tror oss veta så mycket att det vi tror oss veta med tiden faktiskt blir sant. Och när något är sant, så är ju avvikande information per definition osann, det finns då ingen anledning att reflektera, tänka, lyssna eller bearbeta ny information.

Vi ser förundrat och ibland förskräckt på dem som inte vet rätt. De vet ju inte ens hut! Och trots att vi så många gånger talat om för dom att de inget begriper så verkar dom inte ändra sig. Till slut blir man ju arg!”

 alla-puckon-samlade-pa-ett-stalle

 

 

Slow City

Humor, Socialt kapital, Uncategorized, , , ,

”Slow city”, eller ”Cittaslow” som är det ursprungliga italienska namnet, är ett internationellt nätverk av små städer som värnar lokala råvaror samt arbetar för hållbar utveckling. För drygt 10 år sedan var jag och några kollegor på studiebesök till Levanto, en pittoresk liten Cittaslowcertifierad stad som ligger i närheten världsarvet Cinque Terre.

Jag fick en känsla av att Cittaslow var en nationalistisk reaktion mot att många italienska företag fick allt svårare att konkurrera med omvärlden, men samtidigt fanns det en tilltalande filosofi kring detta varumärke.

Sex nyckelområden för Cittaslow

I Sverige är Falköping den enda staden som hittills är certifierad som en ”Slow City” i Sverige. Jag tycker det i grunden är en bra idé. Det har säkert varit bra för Falköping, men vid den mediala lanseringen så blev det nog inte riktigt som kommunen tänkt sig.

I samband med offentliggörandet av Falköpings certifiering gick lokal-TV ut på stan och frågade ett antal personer om vad de tyckte. Den sista personen de intervjuade var en ung kille med kepsen på svaj som på frågan vad han tyckte om att Falköping nu skulle bli certifierad som en ”Slow city” responderade ungefär på följande sätt:

”Va…ska Falköping bli långsammare än den redan är!?”

Med dom orden klippte sändningen åter till studion där det sitter ett nyhetsankare som har svårt att hålla sig för skratt. Det kanske inte var så Falköping hade tänkt sig lanseringen som en ”Slow City”.

Men jag har full förståelse för att kommuner försöker sätta sitt namn på kartan.  Det är en del i att försöka nå en större attraktivitet i allmänhetens ögon och därmed kunna locka till sig såväl människor som företag. Ibland går det bra, men det kan också vara bortkastade pengar. Journalisten Malin Siwe på Expressen och Timbro-gänget brukar inte vara sena med att lyfta sådana fall. Jag tror man framförallt ska vara försiktig med att lansera sig som något som man inte riktigt är – eller som i det här fallet vad man faktiskt är, fast kanske i fel bemärkelse!

Sällan svart eller vit

Humor, Statistik, Uncategorized, , , ,

“Kan det inte vara positivt med aids?”. Det kommer ingen att tycka. Men istället för att bara säga “nej, det är hemskt”, gräv lite mer i din hjärna och se vad du kommer fram till. Det kan göra dig starkare i din övertygelse än du var innan. Skulle du komma fram till att tvärtemot-argumentet håller i någon fråga, då får du ju byta åsikt. Hela poängen med samhället vi lever i är att ha ett öppet klimat där vi kan samtala om alla frågor, och då är det viktigt att börja med sig själv. Det är väldigt sällan som det är svart eller vitt.”

Soran Ismael, komiker och debattör

Jag önskar att fler kunde resonera som Soran Ismael. Man måste gräva lite och väga synpunkter mot varandra. Ofta är sanningen komplex. Det finns inga enkla lösningar. Även de till synes bästa lösningarna har en baksida, som ibland t.o.m. kan vara kontraproduktiv för det man vill uppnå.

Mitt första jobb efter högskolan var på SCB i Örebro. Där fanns det en duktig utredare som hette Kjell Jansson som gärna vände och vred på argumenten och som gillade att ibland provocera fram en diskussion på kafferasten. Jag lärde mig en hel del av honom kring hur jag skulle tänka för att bli en bra analytiker. Bland annat att sanningen ofta varken är svart eller vit och kanske inte alltid så intressant (åtminstone inte ur medias perspektiv). Å ena sidan, å andra sidan och å tredje sidan……

Jag rusade en gång in till Kjell med vad jag tyckte nya och väldigt intressanta siffror inom ett område. Han tog tabellen ifrån mig, studerande den ett tag, sedan la han huvudet på sned och sa: ”

”Janne, en sak ska du veta – tycker du att en siffra är intressant, då är den med stor sannolikhet fel!”

Och naturligtvis hade han rätt. Jag hade gjort en tankevurpa och den statistik jag tog fram baserades på felaktiga uppgifter. Sanningen var långt ifrån så intressant som jag trodde. Och jag lärde mig att kolla en extra gång om det var en siffra eller någon faktauppgift som var lite ”för bra för att vara sann”.

 

Samverkan genom humor

Humor, Socialt kapital, Uncategorized, Video, , , ,

Humor sägs indikera intelligens och öka chansen att föra sina gener vidare. Men vilken roll spelar humor i andra former av samspel som inte har med kärleksrelationer att göra?

I septembernumret av Modern Pyskologi finns det en artikel som redovisar resultat som forskarna  Oliver Curry och Robin Dunbar vid universitetet i Oxford kommit fram till.

Deras forskning visar att människor som delar vissa gemensamma kulturella drag t.ex. att de gillar samma saker inom litteratur, idrott och musik har lättare att samarbeta. Kanske inte så överraskande, men den allra viktigaste kulturella draget var förmågan att skratta gemensamt. Delad humor stärker samarbeten i mycket högre grad än någon annan kulturell samhörighet och dessutom blir vi mer altruistiska gentemot dem vi delar skrattet med.

Det får mig att fundera kring hur viktigt det är att vi får ta del av humor från andra länder och kulturer. Och att vi kan hitta mötesplatser där invandrade och svenskfödda kan få skratta tillsammans.

För några år sedan såg jag fyra ståuppkomiker med ursprung från Mellanöstern som uppträdde tillsammans under namnet ”Axis of Evil”: två palestinier (Aron Kader och Dean Obeidallah), en egyptier (Ahmed Ahmed) och en iranier (Maz Jobrani). Gruppen driver med sig själva och de stereotyper som finns kring dem. Syftet är också att försöka ändra på de schablonbilder som finns kring olika folkgrupper. I västvärlden ser vi ju i princip bara arga araber i film och på TV, aldrig araber som skrattar. Ursprungligen turnerade de i USA, men deras popularitet har även fört dem till ett flertal länder i Mellanöstern. I klippet nedan framträder Maz Jobrani i Doha, Qatar – inför en publik av araber som gapskrattar!

Länk till klipp med Maz Jobrani