Det jag kommit fram till är att ett högt överbryggande socialt kapital uppkommer vid balans – balans mellan tillit och tolerans, balans mellan individualism och kollektivism, balans mellan samarbete och konkurrens, balans mellan det som bra för mig och vad som är bra för samhället i stort samt balans mellan de tre stora ideologierna socialism (jämlikhet), liberalism (frihet) och konservatism (gemenskap). Jag vill likna uppkomsten av socialt kapital med vad som krävs för att symfonisk musik ska uppstå.

En symfoniorkester består av olika och sinsemellan väldigt annorlunda instrument som tillsammans bildar en sammanhängande enhet. Musiken (och det överbryggande sociala kapitalet) byggs av mångstämmighet, den består av en mångfald av röster som tillsamman bildar en sammanhållen kör. Varje instrument har sin egen karaktär. Vi människor måste kunna samspela tillsammans och lita på att människor förhåller sig till notsystemet och musikteori (dvs. de grundläggande formella och informella normer som finns i ett samhälle). Men samtidigt, om vi förstår grunderna och lyssnar in orkestern, kan vi göra både solon och improvisationer samt utföra musikaliska experiment som förbättrar och utvecklar musiken (dvs. tolerera annorlunda och nya idéer samt pröva det som kan anses vara normbrytande). Men har vi inga enhetliga normer eller värderingar för hur musik ska låta (dvs. noter och en gemensam historia av vad som uppfattas vara bra melodier), så blir det en kakafoni av ljud.

Men vi ska inte heller spela unisont, utan just symfoniskt. Ett lyckat symfoniskt verk bygger inte på det unisona, entydiga, utan på kontraster, spänningar och dramatik. Precis som en liberal demokrati med ett högt överbryggande socialt kapital gör.

Idéen om liknelsen med en symfonisk orkester har jag fått från John Sjögren, journalist och kulturskribent på bland annat Svenska Dagbladet.