DN-skribenten Richard Swartz skriver ofta bra om tillståndet i världen. Denna gång om f.d. diktaturers mödosamma processer för att utvecklas till fungerande demokratier.
Närmare besedd liknar det moderna västerländska samhällets vardag ett mirakel. Ett lika intrikat som sinnrikt urverk som, besjälat av samhällsandan, verkar sköta sig självt. Bussar och tåg går i tid, sopor hämtas, bilar stannar för rött, folk behåller sin plats i kön, post bärs ut, bröd bakas, el och vatten tas ur väggen, de moraliska eller ekonomiska nollsummespelen hör till undantagen och bara sällan blir man slagen med järnrör. En och annan gammal tant blir till och med hjälpt över gatan. Och alltsammans frivilligt utan vare sig tvång eller våld. Denna vardagens samhällsanda verkar vara en blandning av tillit och tolerans. Den håller i gång vad som lätt skulle kunna gå i stå eller falla itu, och ju äldre jag blir desto mer häpnar jag över att det faktiskt inte gör det.