– Här är extraordinariernas rum, upplyste vaktmästaren.
– Jaså! Är det många extra här i verket? frågade jag.
– Åjo, nog räcker de till.
– Vad gör de då för slag?
– De skriver, förstås, lite…
Han såg sig härvid så förtroendefull ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreteraren, kontrollörens och kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalen, Kammarförvantens, Ombudsmannens, Proto notariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum, stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten.
Utdrag från Röda rummet av August Strindberg
Grunden för de flesta myndigheters organisering är byråkratin. En byråkrati utövas via det skrivna ordet. Genom byråkratin eftersträvar staten att upprätthålla viktiga värden som förutsägbarhet, likabehandling, pålitlighet och rättssäkerhet.
”En värld utan offentliga byråkrater är en värld i anarki där den starkes inskränkta makt råder. Civilisationens framväxt i världshistorien hänger bokstavligt talat samman med framväxten av en organiserad byråkrati”
Anders Jonsson, Skriftställare och f.d. chefredeaktör på DN
Byråkrati är absolut nödvändigt för ett demokratiskt land. Staten måste vara regelstyrd och samma regler måste gälla för alla, annars blir maktutövandet oförutsägbart. Begreppet byråkrati vantolkas dock ofta och likställs med ineffektivitet och opålitlighet, likt August Strindbergs beskrivning av byråkratin i Sverige på 1800-talet. I värsta fall att byråkratin är korrupt, att det krävs mutor för att få en tjänst utförd eller att byråkraten ser till att hen själv eller släkt och vänner drar nytta av dennes position.
Sverige är långt ifrån förskonat från korruption, men i de flesta fall rör det sig om vänskapskorruption med tjänster och gentjänster eller svartarbete och internationellt sett anses korruptionen vara låg i Sverige. Däremot är det inte ovanligt att myndighetsutövningen kan upplevas som byråkratisk i ineffektiv mening. Lagstiftningen och regelverken kan vara skrivna på ett sätt så att en del speciella fall inte fångas upp i lagtexten och att den som drabbas av den ihåligt skrivna lagen kan bli upprörd och tycka att byråkraten agerar korkat eller känslolöst.
Fungerar inte regelverket ska handläggarna slå larm om att lagstiftningen inte täcker upp alla enskilda fall eller fungerar dåligt utifrån något annat perspektiv. Men det finns många exempel inom världshistorien på när så inte sker, där ämbetspersonen fullföljer sin plikt utan att ifrågasätta rimligheten.
År 1989 reste jag och en kompis jorden runt, bland annat var vi i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Idag finns en av världens högsta byggnader Petrona Twin Towers i Kuala Lumpur, men även när vi var där fanns det tecken på att staden ville markera sin storslagenhet. En av de första magnifika byggnaderna i staden byggdes under den tid som landet var kolonialiserat av Storbritannien. Det var den mycket vackra järnvägsstationen från 1910 – en mix av österländsk och västerländsk byggnadskonst. När byggnaden var klar uppmärksammade en nitisk representant för British Railway att taket på byggnaden inte klarade föreskrifternas krav på att klara minst en meter snö. Rätt ska vara rätt, bygget försenades och taket byggdes om, även om temperaturen i Kuala Lumpur sällan understiger 20 varma plusgrader och snö aldrig skådats på denna breddgrad.
I boken ”Sociala fällor och tillitens problem” menar Bo Rothstein att tilliten försämras kraftigt om människor känner sig felaktigt behandlade eller illa bemötta av personer i maktutövande ställning. Och förtroendet förloras inte enbart för den enskilde bygglovshandläggaren, socialsekreteraren eller läkaren, utan i värsta fall för hela kommunen, politiken i gemen eller samhället i stort. Bo Rothstein menar att grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga ligger i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal.
Många menar att en handläggare bör ha en viss känsla för när lagstiftningen är helt uppåt vägarna och kunna se mellan fingrarna i specifika och ömmande fall. Det sociala kapitalet kan skadas om företagare och medborgare anser att myndighetsutövningen är felaktig eller orättfärdig.
Men byråkraten ska inte handla i godtycke, vilket innebär att olika personer får sitt ärende handlagt på olika sätt beroende på vilken handläggare hen möter. Forskningen har visat att de flesta föredrar något fyrkantiga regler (som de litar på att även konkurrenter och andra medborgare ”drabbas av”), än en oförutsägbar flexibilitet.
Att vara flexibel inför ”kunden” kan innebära att tröskeln för att vara ”mycket flexibel” om det är personer man känner eller kan få en gentjänst av blir allt lägre. Att alltid följa lagstiftningen är i förlängningen en garant för att korruption och mutor inte kan kila in sig. Har man väl öppnat Pandoras box kan det vara svårt att återgå till det tidigare tillståndet. Korruption är en så giftig avart på samhällskroppen att den med alla tillgängliga medel bör bekämpas och blir myndighetsutövningen för flexibel kan det sociala kapitalet skadas.
Hur man än vänder sig har man ändan bak. Det sociala kapitalet kan skadas av såväl för lite flexibilitet som för mycket. Men oavsett var tyngdpunkten ligger så är det viktigt att såväl företagare som privatpersoner känner sig väl bemötta, att de får bra information och att handläggningen sker snabbt och effektivt. Ibland bottnar ett missnöje inte i själva lagstiftningen, utan att man känt sig kränkt eller illa bemött av en handläggare som man upplevt som nonchalant eller oförstående.
Jag tycker dock det är viktigt att vi pratar om de här frågorna. Dels för att kvaliteten på byråkratin är viktig för ett lands möjligheter för att nå välstånd, dels för att det gäller att hitta en rimlig balans vad gäller hårdnackat regelrytteri och flexibilitet. Det är ofta etiskt svåra avvägningar som olika maktutövare måste göra. Hur tungt väger ett grovt regeltänjt myndighetsbeslut som skapar arbete till kommunen, mot att man riskerar att skapa en samhällsanda av tjänster och gentjänster. Det finns en väldigt fin gräns mellan samverkan och handslag under bordet mellan näringslivet och det offentliga som är lätt att överträda. Korruption kan faktiskt i vissa fall vara ett smörjmedel för att saker ska hända, men i förlängningen leder det sällan till något gott. Göteborg hade t.ex. innan mutskandalen ofta fått beröm för att samarbetsklimatet mellan politiker och näringsliv var så mycket bättre än i Stockholm och att det i Göteborg fanns en dynamik som saknades i Stockholm.
Idag när gränsdragningarna mellan den offentliga och den privata sektorn blir allt mer suddig, blir också tillfällena för korruption eller åtminstone att det förekommer tjänster och gentjänster allt större. Näringslivet försöker t.ex. värva politiker eller höga tjänstemän från den offentliga för att få tillgång till deras nätverk och insiderkunskaper. Filippa Reinfeldts anställning som lobbyist hos det privata vårdbolaget Aleris är ett aktuellt exempel. Jag tycker att politiker bör sättas i karantän under en tid, annars är vi inne på en farlig väg. Det viktiga är inte hur opartisk och korrekt hon själv anser sig vara, utan hur andra uppfattar hennes trovärdighet. En av alla dem som tappat sitt förtroende för henne uttryckte det så här på Facebook:
”Har inte hon jobbat åt privata vårdbolag hela tiden”