I slutet av 1980-talet reste jag och min kompis Micke jorden runt under ett halvår. En av de platser vi besökte var ön Guam. Det är ett amerikanskt territorium i Stilla havet som ligger ca tre timmars flygväg österut från Filippinerna. Mickes bror jobbade där som kock på ett lyxhotell ägt av staten Nauru, därav det ganska ovanliga resmålet. Vi bodde några nätter på lyxhotellet och Mickes bror berättade då dråpliga historier från det märkliga landet Nauru som vid den tiden var så rikt, men som på kort tid efteråt schabblade bort allt.
Jag skrev om denna ö redan 2007 i boken ”Rent spel”. Jag hade burit med mig historien om Nauru sedan min resa. Denna lilla söderhavsö erbjöd nämligen en fascinerande sannsaga med en närmast övertydlig sensmoral kring ämnet hållbar utveckling. Nu verkar dock andra ha fått upp ögonen för denna sedelärande historia. Läkaren, författaren och nesofilen (ö-älskaren) Anders Källgård har skrivit en bok om Naurus uppgång och fall och jag har även läst andra artiklar där författarna fascineras över öns historia. Hur kunde en ö som de första kolonisatörerna gav namnet ”Pleasant Island” förvandlas till det minst besökta landet i världen.
Nauru är ett av världens minsta länder med knappt 10 000 invånare fördelade på 21 kvadratkilometer. Landet blev självständigt 1968 och kunde tack vare stora tillgångar av brytbart fosfat nå en mycket hög ekonomisk tillväxt och hade under några år på 1970-talet världens högsta BNP per capita. Men i början av 1990-talet började tillgångarna av fosfat att sina.
Brytningen av fosfaten har dock skapat en miljökatastrof av gigantiska mått och över 80 procent av ön utgörs idag av ett obeboeligt och ogästvänligt månlandskap. Dessutom har 40 procent av det marina livet dött av fosfatavrinning. Det finns i princip ingen odlingsbar mark på ön längre och landets matförsörjning har sedan länge ombesörjts genom import av billig västerländsk bearbetad mat.
När Nauru blev självständigt 1968 bestod menyn av fisk, kokos samt frukt och rotfrukter som man själva odlade. De flesta var smala och hade god hälsa. När invånarna under 1970-talet fick pengar av staten och snabbt höjde sin levnadsstandard minskade incitamenten för arbete, istället importerades billig arbetskraft från grannöar. Sambanden mellan utbildning, kompetens och ett bättre liv försvagades av de snabba rikedomarna. Samtidigt försvann mycket av de gamla traditionerna och kunskaperna i takt med en snabb förändring av livsstilen. Satellit-TV och snabbmat introducerades, liksom cigaretter och alkohol, och trots de korta avstånden på ön köpte många bil eller motorcykel.
När fosfaten tog slut visade sig att de pengar som investerats utomlands i stort sett var borta. Befolkningen hade under lång tid kommit att lita på och bli beroende av statens försörjning och blev såväl besvikna som arga, vilket ett tjogtal regeringsskiften sedan 1995 vittnar om. Utländska bedragare fann i Nauru ett perfekt land att agera i – mycket pengar samt naiva eller korrumperade politiker – och landet har förlorat stora summor pengar på dåliga affärer och kortsiktigt slöseri.
Tragikomiska berättelser från guldåren finns det gott om, som när polischefen köpte en Lamborghini för att omedelbart vid leveransen inse dels att bilen var för låg för att kunna köra över de kokosnötter som ofta låg och skräpade på öns enda väg, dels att han själv var för tjock för att få plats i bilen.
Källa: Läkartidningen, 3 februari 2016, artikel av Anders Källgård
När ekonomin under slutet av 1990-talet havererade gjorde landet desperata försök att hitta nya inkomstkällor. Man sålde pass till al-Qaidamedlemmar och det startades ett stort antal offshore-banker som främst användes för att tvätta svarta pengar från den ryska maffian, för att nämnda några. FN och USA har numera tvingat Nauru att upphöra med verksamheterna och landet är idag bankrutt och helt beroende av bistånd. En kortvarig inkomstkälla på 00-talet blev de två förläggningar som Australien byggde upp för flyktingar som sökt asyl i Australien. De är dock numera nedlagda.
Innan fosfaten började brytas hade medborgarna god hälsa, egna rika traditioner och stark tillit till såväl varandra som till sitt samhälle. Öborna beskrevs som extremt vänliga av de första kolonisatörerna. På bara en generation har allt förändrats. Nauru har idag världens fetaste befolkning. Nästan 95 procent är överviktiga och nästan två tredjedelar av befolkningen har typ 2 diabetes vid 60 års ålder. Till detta ska läggas en omfattande alkohol- och tobakskonsumtion och en sjukvård som för länge sedan gett upp om att ge en bra sjukvård till alla med hälsoproblem. Dessutom är ca 90 procent av den förvärvsaktiva befolkningen arbetslösa.
Yahoo travel service rekommenderar inte Nauru till någon att besöka utom personer med ett ytterst specialiserat intresse för gruvnäring, fascination för mänsklig dårskap eller en önskan att besöka vartenda land i världen.
Det finns en glasklar sensmoral i denna historia: det kan gå riktigt illa om man prioriterar kortsiktig ekonomisk tillväxt framför de övriga resurser som är viktiga för den hållbara utvecklingen, som naturkapitalet, humankapitalet och det sociala kapitalet. Alla dessa resurser eller kapitalsorter har raserats i Nauru, vilket också är ett viktigt skäl till att man inte kunnat förvalta de rikedomar man initialt byggde upp. I många länder med svag statsmakt och korruption kan tillväxt genom naturresurser vara till skada för människor eftersom eliten då inte behöver bry sig om sina medborgare. Det är viktigt att förstå att ekonomisk tillväxt inte bör vara ett mål i sig, däremot kan ekonomisk tillväxt vara ett medel för att uppnå viktiga samhällsmål som t.ex. en ren miljö, god hälsa, utbildning, social trygghet och god samhällsanda.
Kanske är Nauru en metafor för Jorden, men för Nauru blev dårskapen så oerhört tydlig eftersom de negativa konsekvenserna av elitens och befolkningens handlingar slog tillbaka mycket snabbt och drabbade dessutom enbart dem själva. De grävde bokstavligt talat sin egen grav. För Jorden och alla dess invånare är återkopplingen mellan våra handlingar och dess konskevenser desto otydligare, sällan särskilt direkta och drabbar först dem som är minst skyldiga. Kommer vi då att klara av att se dårskapen?