Kategoriarkiv: Musik

David Byrne

Idoler är kanske fel ord, men jag har ett antal musiker som jag håller väldigt högt. Det som de har gemensamt är att de är originella, de imiterar inte utan skapar sitt eget universum. Det är David Bowie, Frank Black (The Pixies), Robert Smith (The Cure), Olle Ljungström och inte minst David Byrne som började i bandet Talking Heads. [1]

Jag satt en kväll och tittade på liveframträdanden med Talking Heads och David Byrne på Youtube. Precis som med Bowie kan jag avundsjukt konstatera att han bara blir snyggare med åren. Men förutom det så var det två saker som slog mig. Det ena är att Byrne alltid lyckas kombinera kreativitet och en hög grad av konstnärlighet med både sväng och starka melodier – vilket inte är så lätt att kombinera. Det andra som slår mig är att han alltid har brutit mot normer och schabloner om hur musik ska spelas och om hur musiker ska se ut eller agera på scenen. Musiken är ofta en smältdegel av rock, pop, funk latino och afrikansk musik och banden han omgett sig med under åren är alla en mosaik av olika etniciteter, mest män men också påfallande många kvinnor i bärande musikroller, musiker med olika musikaliska bakgrunder och så David Byrne själv som enligt uppgift ska ha Asperger’s syndrom.

Min sajt är ingen musikblogg, men jag tänkte här göra ett undantag och visa några klipp för att framhäva min poäng. Det första inslaget är från en livespelning i Rom, Italien 1980. Talking heads hade precis släppt ”Remain in light” och åkte på turné med ett utvidgat band av 9 personer. Något som behövdes för att kunna återge den ljudkakafoni som fanns på skivan. ”Remain in light” är den skivan som fick mig att börja lyssna på rytmisk musik. Förutom den rytmiska reggaen var jag helt inne på rock, punk och new wave vid den tidpunkten, men Talking heads och just den skivan fick mig att vidga mina musikaliska vyer. Bandet består här av fem vita musiker, de fyra originalmedlemmar i Talking heads samt den experimentella gitarristen Adrian Belew från King Crimson, tre svarta oerhört skickliga musiker, två kvinnor varav Tina Weymouth på bas samt David Byrne själv. Hur många multikulturella band fanns det 1980? De var långt före sin tid. De enda jag spontant kan komma på är Paul Simon och Ry Cooder som tidigt använde sig av musiker från alla världens hörn.

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=YO7N2tFb0X8[/embedyt]

Det andra klippet är från filmen ”Stop making sense” som anses vara en av de bästa musikfilmer som spelats in. Jag såg faktiskt denna på bio 1983 i Örebro. Trots att allting utspelade sig på en filmduk så är det en av mitt livs bästa konsertupplevelser. Jag har valt ”Burning down the house” som var den stora hiten för Talking Heads just då, men varenda låt är bra eller åtminstone sevärd i filmformatet. Här är Talking Heads förstärka av tre svarta musiker samt två svarta körsångerskor. Det blir en ypperlig mix av Talking Heads ursprungligen ”kritvita” konstnärspop och svart funk.

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=FBUe_v6Mi70[/embedyt]

Sista klippet är från 2015 då David Byrne gav sig ut på turné tillsammans med den lika experimentuella och skickliga St Vincent samt med ett brassband som kunde röra sig fritt på scenen. Här i en av Talking Heads allra största kommersiella succéer. i en brassversion. Jag har aldrig sett någon göra något liknande på scen.

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=jZVL8gIUII8[/embedyt]

Åter till själva poängen med inlägget, dvs. kopplingen till socialt kapital. Jag menar att allt som överbrygger olika grupperingar, när man utforskar och använder sig av varandras kulturella uttryck och skapar något nytt som kan uppskattas av alla, så är det något som skapar tillit och socialt kapital. Jag kan förstå att minoriteter och folkslag kan reagera på när vita använder symboler från andras kulturer på ett kitschigt eller alltför kommersiellt sätt. Men att generellt slå ned på vita som i sin konst, musik eller uttryck lånar av andra tycker jag snarare skapar rasism än motverkar den. Ju mer vi lånar från varandra, desto bättre är det – åtminstone om det görs med respekt. Det vore ju vansinne att kalla Paul Simon, Peter Gabriel, Ry Cooder och David Byrne för rasister även om de i någon mening exploaterat andra kulturers musik. Jag tror helt enkelt att kulturell appropriering, om den görs på rätt sätt, är en viktig nyckel för att minska diskriminering och rasism. Och varför kan inte minoriteter appropriera ”vit musik”, eller återappropriera kanske man ska säga när det kommer till just rock. Det är gränsgångarna, de som rör sig över olika kulturer och grupperingar, som skapar tillit i samhället – inte de som vill isolera respektive kulturer från varandras.

På tal om återappropriering så kommer till slut ett klipp med TV on the Radio, ett amerikanskt band som består av tre svarta och en vit musiker som spelar rock bättre än de flesta andra.

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=MxawVMQ02dc[/embedyt]

[1] Nej, jag har inte glömt bort tjejerna. Jag älskar Chrissie Hynde, Patti Smith, First Aid Kit m.fl., men de skapar inte sitt eget universum. Björk och PJ Harvey gör det – och jag tycker de är hur coola som helst, men de är bättre på sound än melodier.

Ingen är starkare än sin svagaste länk

Ingen plats, kommun, region eller land är starkare än sin svagaste länk. Därför måste man arbeta väldigt brett med utvecklingsfrågor. Svårast är ofta de mjuka faktorerna som tillit och tolerans, som bygger på tämligen komplicerade historiska, sociala och psykologiska processer.

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag. Välfärd, bra infrastruktur och måttliga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande och rättssäkra offentliga institutioner som främjar jämlikhet och jämställdhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Med fördel kan följande låt spelas i samband med läsningen ovan!

Så enkelt är det

En man for på ett blixtbesök ut på landet till sin far, som levde där med sina katter

”Jag stannar inte länge här, jag har ont om tid idag, det snurrar runt mest hela tiden

Jag sliter men får inget gjort, jag är ett nervvrak när som helst. Säg, varifrån får du din stillhet?”

Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, för det är faktiskt ganska enkelt.

”När jag sover, sover jag. När jag vaknar, vaknar jag

När jag tänker, tänker jag. När jag äter, äter jag

När jag jobbar, jobbar jag. När jag drömmer, drömmer jag

När jag talar, talar jag. När jag lyssnar, lyssnar jag.”

”Säg vad, är nu detta för prat? Jag gör ju likadant som du, men ändå når jag ingen stillhet.”

Den gamle lutar sig nu tillbaks. ”Lyssna nu på mig en stund, du gör det mesta annorlunda

”När du sover, vaknar du, när du vaknar tänker du

När du tänker äter du, och när du äter, jobbar du

När du jobbar drömmer du, när du drömmer, talar du

När du talar, lyssnar du. När du lyssnar, sover du”

Det här är en låttext av trubaduren och f.d. prästen Börge Ring. Hur många är det som känner igen sig?

Häxprocess

Igår upptäckte jag Kjell Höglunds låt ”Häxprocess” från 1973. Kanske inget musikaliskt mästerverk, men texten är fantastisk och känns påfallande aktuell år 2016. Nedan är första versen i den hela 15 minuter långa låten.

”Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
den kommer väl till pass när det är något vi vill ha
och eftersom ju ännu inte allt är perfekt
så behövs det då och då ett passande objekt
på vilket vi kan avreagera vår affekt
och därigenom återfå en smula självrespekt
vi behöver sällan någon lysande ursäkt
det räcker många gånger med en påhittad defekt
sen samlas alla rättvisans vänner till process
som pågår bakom lyckta dörrar vanligtvis till dess
att dom i målet fallit efter fastställt formulär
efteråt förklarar vi vårt handlingssätt så här:
”allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
så då brände vi för säkerhets skull en häxa till”

Where the hell is Matt?

År 2003 fick Matt Harding en briljant idé när han och kompisen backpackade i Asien. Varför inte dansa lite löjligt framför sevärdheterna och lägga upp filmerna på Youtube så att vännerna kunde se var han och reskompisen varit. Filmerna fick så mycket uppmärksamhet, så att Matt en dag kontaktades av ett företag som sålde tuggummi. De ville att Matt skulle åka Jorden runt och spela in en ny film som bolaget kunde använda i reklamsyfte. Företaget betalade rubbet!

”It’s important to travel. It helps us learn what we’re capable of, that the path laid in front of us isn’t the only one we can choose, and that we don’t need to be so afraid of each other all the time.”

Men det blev ytterligare två filmer.  Matt hade under den andra resan upptäckt att det absolut bästa inslaget kom från Rwanda där det inte fanns någon storslagen sevärdhet. Istället åkte han till en liten by och dansade med en grupp barn. Det fångade något nytt, människor som dansade, skrattade och hade roligt tillsammans. Matt fick än en gång åka på bolagets bekostnad och nu exploderade fenomenet i sociala medier. Den fjärde filmen har Matt bekostat själv och den kom 2012.

”I used to think were either good at something or bad at something and there wasn’t much you could do to change it. I wished I’d learned sooner that you can get better at most things just by doing them over and over again. It really is that simple.”

Jag blev själv fascinerad av dessa filmer när de kom. Jag blir glad av dem och precis som Matt själv säger i det första citatet: De bidrar till att människor blir mindre rädda för varandra! Dessutom dansar han som jag gör!

De tre filmerna nedan är den första egenproducerade amatörfilmen, den tredje som fick oerhört stor uppmärksamhet samt den fjärde avslutande som Matt själv producerat tillsammans med sin fru Melissa.