Etikettarkiv: Balans

Varför är balans bra för det sociala kapitalet?

De flesta är överens om att balans i livet är bra. Och det är något många längtar efter – balans mellan hur man spenderar sin tid fördelat på fritid och jobb, hur man umgås med nära och kära men också får utrymme för egen tid och reflektion, balans mellan att agera för att må bra själv och att agera för andra människors bästa. Balans i vad man äter och hur man motionerar. Det är svårt att hjälpa andra om man inte själv mår bra. Och det är svårt att agera med omtanke när stressnivån är hög. Balans gör att vi hänger tryggt på flera trådar – familjetråden, jobbtråden, vänskapstråden, hobbytråden etc.

Men det är också viktigt med balans mellan olika idéer och perspektiv och mellan olika identiteter. Och har inte hela miljöfrågan och klimathotet att göra med att vi inte klarat av att leva i balans med naturen? Människans inverkan har skapat obalanser i ekosystemen. Klimatet förändras, vilket påverkar naturen, den biologiska mångfalden försämras, djurarter utrotas, medan andra invasiva arter tar överhanden. Det är nu bråttom att ställa om såväl produktion som konsumtion för att dämpa de processer i ekosystemen som människan satt i gång genom överkonsumtion och att inte leva i balans med naturen.

Samma sak med demografi. Ett samhälle fungerar som bäst när det finns en balans mellan andelen barn, förvärvsarbetade och äldre (och mellan könen). När det uppstår förskjutningar i denna balans uppstår det ofta problem; stora yngre ålderskullar som har svårt att få jobb har historiskt ofta lett till uppror och revolutioner, hög andel äldre kan leda till stagnerande ekonomier och övervikt av män eller kvinnor innebär att många inte får möjligheten att bli förälder och att såväl sociala problem som hälsoproblem kan uppstå hos dem som i slutänden ”blir över”.

Yin & Yang

Idén om vikten av balans är inte ny. Redan för flera tusen år sedan utvecklade kineserna en filosofi kring begreppen Yin och Yang. De är motpoler till varandra och finns i allt, från universums materia till datorprogrammeringens ettor och nollor. Yin och Yang är ett dynamiskt och holistiskt system där balansen mellan motpolerna anses vara grunden för att kunna uppnå lycka, hälsa och välbefinnande.

Som ett bra exempel kan nämnas motpolerna ordning och kaos där Yin symboliserar ordning och Yang kaos. Balans uppnås när man har ena benet fast förankrat i ordning och trygghet, och det andra i kaos; möjlighet, tillväxt och äventyr. När livet plötsligt visat sig intensivt, fängslande och meningsfullt, när tiden går och du är så upptagen av det du gör att du inte märker det – det är där och då du befinner dig precis på gränsen mellan ordning och kaos. Vi behöver rutiner och traditioner. Det är ordning. Det kan dock bli för mycket ordning och det är inte heller bra, men kaos kan översvämma oss så att vi dränks. Vi måste hålla oss på den smala vägen – balansen i yin och yang, mellan ordning och kaos. Det är där vi är på samma gång tillräckligt stabila, tillräckligt utforskande, tillräckligt föränderliga, tillräckligt reparerande och tillräckligt samarbetande. (J. Peterson ”12 livsregler – ett motgift mot kaos”)

Det finns en avgörande skillnad i hur många människor förstår de här grundläggande motsatserna i väst, och hur de förstås inom traditionell kinesisk kultur. I väst ser vi ofta att motsatser är i opposition, en kamp som beror på deras inre natur. I kinesisk kultur ser man i stället att dessa motsatser kompletterar och är beroende av varandra.

Balans mellan socialism, liberalism och konservatism

Vad har då detta med socialt kapital att göra? Först och främst så påverkas tilliten av hur människor mår och med balans i livet är människor mindre stressade och har ofta bättre psykisk och fysisk hälsa. Men jag har med tiden också blivit alltmer övertygad om att balans även är viktigt inom politiken. Det är när de tre stora ideologierna – socialism, liberalism och konservatism balanserar varandra, när politiken lyckas hålla sig på den smala vägen, som bäst förutsättningar för ett högt socialt kapital uppstår.

För det verkar inte vara politiken eller ideologin i sig som är avgörande för hur det sociala kapitalet (och därmed välståndet) utvecklas i ett land. Det viktiga är i stället hur bra samhället institutionellt fungerar, frånvaron av korruption och att det upprätthålls en balans mellan viktiga, men ofta motstridiga, värden. Frihet (liberalism), jämlikhet (socialism) och gemenskap (konservatism) tilltalar oss alla på olika sätt, men ofta känner vi att något av dessa värden är viktigare än de andra och det avgör då i vilken riktning vi tenderar att lägga vår röst vid politiska val.

Alltför stor jämlikhet inskränker friheten för människor och kan vara hämmande för kreativitet, entreprenörskap och utveckling, alltför stor frihet innebär den starkes rätt, orättvisor och klasskillnader och alltför starka gemenskaper skapar ofta ett vi och dom och förtryck av minoriteter och oliktänkande.

Socialt kapital handlar i grunden om att hitta en bra balans mellan tillit och tolerans, där tilliten hör ihop med jämlikhet, gemenskap och social kontroll (ordning) och tolerans med frihet, öppenhet och pluralism (kaos).

Pluralism utan ansvarskänsla för gemensamma värden leder till kaos. Samhällelig ansvarskänsla utan pluralism leder till totalitära lösningar.”

John W Gardner

De länder som har högst socialt kapital i världen är de nordiska länderna som med höga skatter, stor offentlig sektor och välfärdssystem drar åt socialism och jämställdhet, de mellaneuropeiska länderna med Tyskland, Österrike och Schweiz som drar åt konservatismen – de sätter familjen och den lokala gemenskapen i centrum och är försiktiga med snabba förändringar. Och till sist de anglosaxiska länderna som Kanada, Australien, Nya Zeeland, Irland och Holland som är mer liberala, frihetliga och med lägre skatter[1]. De drar politiken i olika riktningar, men det de har gemensamt är att de i modern tid sällan drivit den ideologi de lutar åt för långt. De nordiska länderna har undvikit socialismens värsta avarter och är alla utpräglade marknadsekonomier. Tyskland, Schweiz, Österrike har relativt måttlig ojämlikhet och har av historiska skäl hittills haft en spärr mot etno-nationalism och grov högerpopulism och Kanada, Australien, Irland, Nya Zeeland och Holland är långt ifrån några nyliberala nattväktarstater, utan har fungerande välfärdssystem som skapar ekonomisk trygghet och jämnar ut skillnader i inkomster. Visst har det funnits tillfällen, inte minst i Sverige, där vindarna ibland blåst lite för hårt i någon riktning – men man har hela tiden haft förmågan att (i alla fall hittills) räta upp skutan igen och även om polariseringen inom länderna ökat, så har det inte förlamat politiken i samma utsträckning som i t.ex. USA.

I USA och Storbritannien har det uppstått obalanser

Men USA och Storbritannien då – historiskt sett väl fungerande och framgångsrika länder med högt välstånd? Speciellt USA hade på 1960-talet ett högt socialt kapital, men det är två länder där det uppstått obalanser i takt med att människors politiska åsikter har polariserats. Utvecklingen har flera orsaker, men en ökad ojämlikhet är en starkt bidragande faktor. Och de tre ideologierna har i speciellt USA dragits till sin spets i form av nyliberalism, moralkonservativ nationalism med rasistiska drag och en vänsterradikal postmodernistisk identitetspolitik som polariserat befolkningen. Jag vill verkligen inte påstå att allt var bättre på 1960-talet i USA, men den utveckling som varit har tärt på det sociala kapitalet.

När en viss politisk riktning drivs för långt, så tvingas fler ta ställning för eller emot denna riktning och det riskerar då att uppstå en större misstro mot ”de andra” – de som inte tycker som jag. Folk börjar tänka på politik och vad människor står för i termer av ont eller gott, i stället för rätt eller fel. Vi lever i en tid när allt fler känner sig hotade och sluter sig inom en enda befäst identitet. Människor har dock flera sidor och överbryggande identiteter. Utmaningen är att lära sig balansera vitt skilda engagemang och lojaliteter. Folk betraktar ofta sig själva på basis av den av alla deras lojaliteter som står under starkast attack. Om man utsätts för missaktning för att man är muslim, kristen, svart, vit, vänsterradikal eller konservativ är det naturliga instinkten att fokusera helt på den identiteten.

Historien upprepar sig – nya politiska idéer kring hur befolkningen ska befrias från sina bojor och lyckogöras slutar ofta illa. För att inte de mest rättrogna och de som brinner mest för sin sak ska få tolkningsföreträde så krävs det måttfullhet hos den breda massan. Det kanske inte finns någon evig sanning! Framåtskridande handlar inte om att krossa ondskefulla motståndare utan om att hitta en balans mellan motstridiga värden – mellan frihet och trygghet, mellan mångfald och gemenskap. Och det kommer alltid att finnas hinder och sidospår på vägen dit. Det finns inget slutgiltigt sätt att lösa dessa frågeställningar på, det hela handlar om ett ständigt sökande. Man får nöja sig med att hitta en bra balans mellan olika ståndpunkter att vara medveten om att saker förändras och det måste det göra för att en plats ska utvecklas. Det är ett samspel mellan ordning och kaos, där nya balanser uppstår över tiden.

I Sverige har nyliberalismen och den vänsterradikala postmodernismen dragit oss mot kaos. Ibland har detta varit på gott, ibland på ont. Förespråkare för dessa ideologier är ofta tvärsäkra på att deras väg är den rätta, men det krävs en förståelse för att man kan se saker från olika perspektiv och det kan finnas fler än en lösning på ett problem. Driver man en utveckling väldigt långt, så uppstår det ofta oväntade effekter som de som varit pådrivande sällan eller aldrig tänkt på. Kanske behöver vi idag lite mer ordning igen, en aning mer konservatism och en aning mer gammaldags socialdemokrati. Jag inser att många inte kommer att hålla med mig, och delvis tror jag det har att göra med att vi kanske tolkar vad konservatism är på olika sätt, precis som många tolkar socialism och liberalism på olika sätt. Jag är i grunden socialliberal, men jag tror att det bästa botemedlet mot skadlig nationalism, är måttlig konservatism. Vi i Sverige har haft en så stark aversion mot konservatism att vi kanske tappat bort en del viktiga värden på vägen. Det kan handla om konservatismen syn på civilsamhället och lokala gemenskapers betydelse, respekten för auktoriteter som t.ex. lärare eller forskare, bildningsideal och att med rättigheter följer även en del skyldigheter. Många tycks glömma bort att det svenska Folkhemmet faktiskt byggde på en del konservatism kring skötsamhet, bildning och ett nationellt samhällskontrakt.

Samtidigt är jag rädd att de misstag som Sverige gjort bäddat för en konservatism som drivs alldeles för långt mot dess avarter etno-nationalism och högerpopulism. Många politiker spelar idag på rädslor och otrygghet, vilket är en grogrund för att skapa nationalistiska strömningar och sociala medier och dess algoritmer har en tendens att knuffa in människor allt längre ut på ytterkanterna och när det blåser högervindar så blir jag rädd att båten återigen kantrar. Oavsett ideologi så finns det en del galenpannor i ytterkanterna – och i speciellt den bruna högern så kan dessa galenpannor vara riktigt farliga för demokratin i ett land. Vi behöver inte politiker som polariserar och drar saker till sin spets – vi behöver i stället ledare som ”kan röra sig värdigt mellan sina olika identiteter”.

Slutsteget är att träna på jämvikt. Det är det drag som vi ska söka efter hos ledare. Det är förmågan att röra sig värdigt mellan sina olika identiteter – att balansera sina passioner, välsignelser och smärtor med flera andras passioner, välsignelser och smärtor. En person i jämvikt har inte en svagare känsla i sina förbindelser utan väver samman flera djupa förbindelser till en enda symfoni. En god karaktär betyder inte att man lever sitt liv i enlighet med någon regel (det finns sällan regler för hur goda kvalitéer ska kombineras eller svåra val klaras ut), utan att man lever ett liv i balans. Att uppnå balans är en estetisk och poetisk övning som handlar om att spela olika toner på ett harmoniskt sätt.

David Brooks


[1] Irland har dock vissa konservativa drag vad gäller normer och Holland är snarare liberala vad gäller normer än politik

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.