Etikettarkiv: Kommunism

Två kor och en symfoniorkester

I ett tidigare blogginlägg använde jag en metafor där jag liknade den liberala demokratin vid en symfoniorkester – där samspelet, tilliten och det gemensamma ansvaret skapar en helhet som är större än summan av delarna.

Jag kom sedan att tänka på den välkända affischen från 1970-talet, en slags politisk satir med en metafor om två kor: ”Kommunism: Du har två kor – staten tar båda men ger dig mjölken.” Kanske kan jag, med utgångspunkt i min orkesterliknelse, försöka göra något liknande – men för de mest tongivande politiska strömningar jag sett under min livstid: kommunism, nyliberalism, postmodernistisk vänsterradikalism och högerpopulism – samt den liberala demokratin.

Kommunism

Dirigenten styr med järnhand. En liten skara av lojala musiker belönas med privilegier och ser till att makten inte utmanas. Majoriteten spelar bara så mycket som krävs för att undvika bestraffning, medan några försöker stjäla och sälja instrumenten. Man försöker spela unisont – men utan ansvar, utan passion och utan utveckling. Dirigenten är tondöv, musikerna rädda och resultatet blir i bästa fall monotoni, i sämsta fall kakafoni.

Nyliberalism

De flesta förstår och följer musikens grundregler, men det handlar här om att synas och höras, så alla överröstar varandra med solospel. Musikerna tävlar med varandra, utan att lyssna på helheten. Vissa blir stjärnor, andra som sköter grundkompet får ingen uppmärksamhet alls. Nya stycken komponeras i snabb takt – en del bra, men det mesta mediokert och anpassat för masskonsumtion. Stämningen i orkestern blir allt sämre, samspelet uteblir och musikerna tappar bort sin musikglädje i konkurrens och kommersialism.

Postmodernistisk vänsterradikalism

Man konstaterar att blåssektionen låter för mycket och har för många solon. De tystas ned. Andra instrument kvoteras in. Man turas om att vara dirigent. Det finns ingen formell hierarki, alla är med och bestämmer – men under ytan uppstår informella grupperingar som motarbetar varandra. Nya klanger, nya infallsvinklar – stundtals spännande och nyskapande, men när noter och musikteorin ifrågasätts som förtryckande patriarkala strukturer så blir det allt svårare för musikerna att skapa något gemensamt – allt som går fel skylls på blåssektionen, och trots att så många vill väl så uppstår både osämja och kakafoni.

Amerikansk högerpopulism

Dirigenten och Trump(etaren) kräver total lojalitet. De som ifrågasätter kastas ut ur orkestern – särskilt de udda och feminina instrumenten. I början övade många febrilt på sina stycken, men eftersom de kan förändras från dag till dag enligt dirigentens nycker så vet de flesta inte alls vad de ska spela. Dirigenten menar att andra länder stjäl landets musik. Han ska bland annat införa en jättetull (så kallad Jethro Tull) på engelsk musik som han menar stjäl mest av alla. Alla är rädda, ett illojal tanke kan kosta dem karriären. En del är duktiga, men det är bara de mediokra musikerna som står dirigenten närmast som belönas rikligt. Eftersom dirigenten bara får höra det han vill höra, så slutar musiken att utvecklas. Resultatet blir en politisk vals med falska undertoner som de lojala låtsas tycka om, men kakafonin lurar runt hörnet.

Liberala demokratin

Den byggs av mångstämmighet, den består av en mångfald av röster som tillsamman bildar en sammanhållen kör. Man spelar inte unisont, utan just symfoniskt – musiken bygger på kontraster, spänningar och dramatik. Varje instrument har sin egen karaktär. Det finns en hierarki, men den bygger enbart på skicklighet – inget annat. Musikerna följer dirigentens intentioner, man samspelar tillsammans och man litar på att människor förhåller sig till notsystemet och musikteori. När musikerna förstår grunderna och lyssnar in varandra, kan såväl solospel som improvistioner uppmuntras. Det utvecklar musiken och gör den mer kreativ och spännande.

Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?

När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.

Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.

Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?

Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.

Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!

Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.

Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?

Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.

https://www.youtube.com/watch?v=etIqln7vT4w