En kulturhistorisk berättelse om frihet, drömmar, rädsla och vägen mot auktoritärt tänkande.
USA är ett land som ofta förklaras i superlativ: världens starkaste ekonomi, den största militära makten, den mest inflytelserika kulturen. Samtidigt är det ett land där demokratin i dag diskuteras som bräcklig. Hur hamnade man där? Jag tror inte svaret ligger i en enskild president, ett parti eller ett val – utan det har varit en lång historisk utveckling där kultur, ekonomi, religion och identitet vävts samman till något betydligt mer explosivt. Man hade önskat att den här frustrationen kunde kanaliserats på ett annat sätt, men Trump var på rätt ställe vid rätt tidpunkt och blev den samlande kraften för ett långt och djupt missnöje.
Den här texten försöker förstå hur ett samhälle byggt på frihet kunde bli ett samhälle präglat av rädsla – och varför det är just där demokratin i västvärlden nu börjar vittra sönder.
Frontier-mentaliteten: när världen upplevdes som obegränsad
USA föddes inte ur brist, utan ur överflöd – åtminstone i upplevelsen. Till skillnad från Europa, där jord och resurser varit begränsade i århundraden, formades USA av idén om det oändliga: mer mark västerut, fler möjligheter, en ny chans om det gamla livet gick åt skogen.
Det skapade en kultur där gränser inte uppfattades som nödvändiga skydd, utan som hinder. Staten blev något man helst höll på armlängds avstånd. Individens rätt att ta för sig – ekonomiskt, geografiskt, socialt – blev norm. Sparsamhet, långsiktighet och kollektiv återhållsamhet fick svagare fäste än i samhällen där man lärt sig leva med knappa resurser.
Detta är en viktig grund för att förstå varför regler, skatter och gemensamma lösningar i USA ofta upplevs som intrång snarare än som investeringar.
Invandringslandet: selektionens två sidor
USA har alltid varit ett invandringsland. Människor har emigrerat dit för att söka något: bättre levnadsförhållanden, större frihet, ett nytt liv. Men migration handlar inte bara om att söka nytt, utan också om att fly från något.
Det är rimligt att anta – helt utan att moralisera – att ett invandringsland får en viss överrepresentation av människor som lämnar problem bakom sig: ekonomiska misslyckanden, svek och sociala skandaler och t.o.m. kriminalitet. Det är en logisk konsekvens av att migration alltid är selektiv. Samtidigt är det just denna selektion som skapat USA:s innovationskraft. Migration tenderar att gynna driftiga, riskbenägna och framtidsorienterade människor. Samma egenskaper som driver entreprenörskap och kreativitet kan dock – i ett samhälle med svaga skyddsnät – också bidra till allt hårdare konkurrens, låg empati för förlorare och en acceptans för hänsynslöst beteende.
USA har därför alltid rört sig på en knivsegg mellan dynamik och brutal konkurrens mellan människor.
Slavsystemet och kyrkans moraliska splittring
Slaveriet var inte bara ett ekonomiskt system – det var ett moraliskt trauma som delade landet i två konkurrerande världsuppfattningar. Även kyrkorna splittrades. Vissa samfund, särskilt i Södern, försvarade slaveriet teologiskt. Andra – som kväkarna och abolitionistiska rörelser i norr – drev en moralisk kamp mot det.
Resultatet blev inte en moralisk uppgörelse, utan en dubbel bokföring:
- ett USA där religion står för medmänsklighet, jämlikhet och socialt ansvar
- och ett USA där religion legitimerar hierarki, ordning och “naturliga” skillnader mellan människor
Denna spricka löper fortfarande rakt genom såväl kristendomen i USA som amerikansk politik.
Sekularisering, demografi och känslan av att bli undanträngd
Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet sekulariserades USA gradvis – men asymmetriskt. Mer liberala och toleranta grupper lämnade i högre grad kyrkan. Medan det mer konservativt religiösa kärnblocket, länge upplevt att både Gud och nationen håller på att glida dem ur händerna.
Samtidigt förändras befolkningens sammansättning. Prognoser pekade på att den icke-hispaniska vita befolkningen kommer att utgöra mindre än 50 procent av USA:s befolkning runt mitten av 2040-talet. Många latinamerikaner är och identifierar sig också som vita, men i amerikansk identitetspolitik är dessa kategorier ofta laddade och politiserade.
För grupper som länge upplevt sig som normen – kulturellt, religiöst och demografiskt – skapar detta en existentiell oro (och innerst inne vet man hur man själv behandlat minoriteter). Tyvärr är rädsla för marginalisering för den egna gruppen ofta en starkare politisk kraft än hopp om förbättring för alla.
Den amerikanska drömmen – och när hissen fastnade
Under en lång period fanns i USA en ovanligt hög social rörlighet. Talang, arbete och ambition kunde ofta räcka långt. Den erfarenheten formade mantrat: alla kan lyckas bara man jobbar tillräckligt hårt!
Men från 1970-talet och framåt har den sociala rörligheten minskat kraftigt, samtidigt som ojämlikheten ökat. Drömmen lever kvar – men allt fler märker att stegen uppåt saknas. Och att vara fattig i USA innebär ofta:
- begränsad tillgång till bra utbildning
- bristande och dyr sjukvård
- hög ekonomisk stress när de sociala skyddsnäten är dåliga och konkurrensen mellan människor hård
När myten överlever verkligheten uppstår ilska. Och ilskna människor söker enkla förklaringar och syndabockar.
Låga skatter, starkt civilsamhälle – och vad som hände när detta samhällskontrakt bröts
USA har historiskt haft lägre skatter och svagare sociala trygghetssystem än Europa. Det fungerade relativt väl så länge detta kompenserades av ett starkt civilsamhälle: lokala gemenskaper, kyrkor, föreningar och grannskap som ofta ägnade sig åt välgörenhetsarbete.
Samhällsforskaren Robert Putnam har visat hur detta sociala kapital internationellt sett varit högt i USA under mitten av 1900-talet – i nivåer som i början av 1960-talet låg i närheten av högtillitsländerna i Norden, men som därefter fallit kraftigt. Utvecklingen har gått mot färre föreningar, förre mötesplatser, färre nära vänner, ökad stress och minskad mellanmänsklig tillit.
När fabriker i mindre attraktiva orter och städer lades ned och jobben outsourcades, flyttade också de högutbildade. Kvar blev samhällen utan skatteutjämning, utan framtidstro och ofta med lågstatusjobb i logistik eller service som ersättning för jobb inom industrin – jobb som tidigare kunde ge såväl en hyfsad inkomst som yrkesstolthet. För många män innebar det både skam och ett status- och identitetsmässigt fall.
När gemenskapen och en identitet att vara stolt över försvinner återstår ensamhet. Och ensamhet är politiskt farlig.
Den tekniska revolutionen – när gemenskap ersattes av algoritmer
Samtidigt som det amerikanska civilsamhället försvagades, genomgick offentligheten en teknisk revolution. Sociala medier lovade gemenskap, men levererade i praktiken fragmentering. I stället för gemensamma arenor där människor med olika bakgrund möts, skapades digitala miljöer där algoritmer belönar ilska, förenkling och konflikt.
Plattformarnas affärsmodell bygger inte på förståelse, utan på engagemang – och få saker engagerar lika effektivt som indignation. Resultatet har blivit åsiktsbubblor där människor i allt högre grad exponeras för information som bekräftar den egna världsbilden och där motståndare inte längre uppfattas som felande medmänniskor, utan som hotfulla karikatyrer.
Detta har förstärkt polariseringen på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Missnöje som tidigare mildrades i mötet med grannar, arbetskamrater och föreningsliv, får nu växa ostört. När social tillit redan är låg blir digital politik inte ett komplement till demokratin, utan ett substitut för gemenskap – där identitet, vrede och grupptillhörighet ersätter samtal, kompromiss och gemensam verklighetsbild.
I ett samhälle där människor både är ensammare och mer uppkopplade än någonsin blir det allt lättare att radikaliseras, men allt svårare att förstå varandra.
När systemet slutade leverera – och ilskan blev permanent
USA:s politiska system är konstruerat för att begränsa maktmissbruk. Men samma spärrar som en gång skyddade friheten har i dag blivit ett hinder för förändring. Vetomöjligheter, tvåkammarsystem, juridifiering, stark federalism och procedurregler gör att även bred folklig enighet ofta fastnar i låsningar. För många medborgare skapar detta en upplevelse av ett samhälle där:
- problem erkänns men inte löses
- val hålls men vardagen förblir oförändrad
- ansvar alltid kan skjutas vidare
När demokratin upplevs som oförmögen att leverera förbättringar försvinner inte missnöjet – det stelnar. Ilskan blir kronisk snarare än situationsbunden. I ett sådant klimat omtolkas kompromiss till svaghet, och institutioner ses inte längre som neutrala spelregler utan som verktyg för “de andra”.
Detta skapar en farlig förskjutning: från lojalitet mot systemet till lojalitet mot den egna gruppen – även när gruppen bryter mot demokratiska normer.
Rädsla som livsmiljö
USA präglas i dag av rädsla: rädsla för kriminalitet, skolskjutningar, droger, pedofiler, invandring, sjukdom, ekonomisk ruin. När trygghetssystemen är svaga blir varje risk personlig. När civilsamhället är svagt blir varje hot existentiellt.
När människor saknar stabila sociala sammanhang blir politik ett substitut för gemenskap. I frånvaron av starka lokala band – familj, föreningar, grannskap – blir den politiska identiteten ett sätt att återvinna mening, tillhörighet och värdighet. Polariseringen är därför inte bara ideologisk, utan existentiell: ett hot mot den egna gruppen upplevs som ett hot mot den egna identiteten.
Detta förstärks av att många amerikaner har liten kunskap om världen utanför den egna erfarenheten, vilket också gör dem farliga för de vet inte hur en riktig demokrati, en utvecklad välfärdsstat eller riktig frihet fungerar. David Bowie uttryckte detta på ett väldigt bra sätt i den här intervjun från 1990-talet.
Rädsla kräver enkla berättelser – och starka beskyddare.
Ojämlikhet, syndabockar och längtan efter ordning
Den ekonomiska polariseringen har ökat kraftigt sedan 1970-talet. De rikaste drar ifrån, medan majoriteten står still. Många upplever att deras barn kommer att få det sämre än de själva.
I ett samhälle med stark kommunistskräck – djupt präglad av kalla kriget och figurer som Joseph McCarthy – har omfördelning och välfärd länge misstänkliggjorts. Staten ses inte som en långsiktig investerare i människors hälsa och utbildning, utan som ett hot mot individuell frihet.
Under 1950-talet och början av 1960-talet så var skatterna mycket högre i USA än vad de är idag. Marginalskatten på de allra högsta inkomsterna var över 90 procent och företags-beskattningen var över 50 procent. Det fanns stora möjligheter till skatteavdrag, så få betalade så hög skatt – men det var ändå stor skillnad jämfört med idag. En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägna att fördela kakan. Sedan början av 1980-talet har ojämlikheten i USA ökat markant, först genom Reagans politik, sedan genom murens fall som öppnade upp kapitalmarknaden världen över.
När ekonomisk polarisering och ökad ojämlikhet blockeras som politisk förklaringsfaktor för det egna eländet söker man i stället kulturella syndabockar.
Identitetspolitik, elitförakt och backlash
Eftersom klassbaserad vänster haft svårt att slå igenom har en annan vänster vuxit fram – starkt fokuserad på identitet, språk och symboler. För många har detta upplevts som moraliskt fördömande av den egna livsstilen snarare än materiellt hjälpsamt.
När livet blir sämre och någon säger att problemet är ditt ordval eller vem du är, då röstar du inte på ett seminarium – du röstar på någon som lovar att slå näven i bordet.
Samtidigt har kulturella och/eller ekonomiska eliter i storstäderna ofta sett ned på människor från de lite fattigare delstaterna, där religion och konservativa värderingar varit starka. Ett tydligt exempel under valet 2016 var när Hillary Clinton talade om en stor ”basket of deplorables” – med syftning på ungefär hälften av Donald Trumps anhängare – vilket många upplevde som en förolämpning riktad mot just vita, landsbygdsbor och arbetarklassväljare. Detta har bidragit till ett växande elitförakt och en känsla av politiskt svek hos delar av befolkningen i USA.
Från lojalitet till lydnad
I denna miljö har politiken blivit tribal. Särskilt inom det republikanska partiet har lojalitet blivit viktigare än institutioner. Moderata röster har tystnat. Kyrkliga och politiska extrempositioner har förstärkts.
En del republikaner har också anammat ett sadokonservativt politiskt förhållningsätt. Målet är inte i första hand är att den förda politiken ska förbättra de egna livsvillkoren, utan att den ska försämra tillvaron för dem man uppfattar som motståndare eller fiender. Politik reduceras därmed till en fråga om hämnd, hierarki och status – att återställa en upplevd ordning där “vi” står över “dem”, även om kostnaden för detta också drabbar de egna leden.
Auktoritära system börjar sällan med en kupp. De börjar med att tillräckligt många människor upplever att demokratiska regler bara är legitima när de gynnar “oss” – och att rättvisa är något som ska skipas, inte förvaltas.
Avslutning: USA:s verkliga kris
USA:s kris är inte i första hand politisk. Den är kulturell och social. Ett samhälle byggt på frihet, men med allt svagare gemenskap. En dröm som överlevt sin materiella grund. En rädsla som vuxit i takt med ensamheten. År 1990 var det 3 procent som inte hade några vänner och 33 procent som hade minst 10 vänner; år 2021 var motsvarande siffror 12 respektive 13 procent (Källa: The Survey Center on American Life).
Vi kanske börjar i fel ända. Vi fruktar det dåliga ledarskapet i USA och hoppas på en förändring till det bättre. Men USA:s framtid hänger kanske inte i första hand på ledarskapet, utan på om människor vill varandra väl – oavsett etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning, kön eller politisk hemvist. Kommer det finnas kvar tillräckligt mycket tillit mellan människor för att en liberal och institutionellt effektiv demokrati ska kunna fungera?
