Jag älskar Mallorca – en fantastisk ö med en charmig huvudstad, pittoreska byar, härliga stränder, ett skönt klimat stora delar av året och trevliga människor. När jag för några år sedan fick ekonomiska möjligheter så slog jag till och köpte en lägenhet i Palma. Jag har också en kusin som bor där med familj sedan 40 år tillbaka, så valet av Palma var inte svårt.
Det som slagit mig efter några år på Mallorca är hur vi svenskar som finns på ön tyr oss till varandra. Vi hjälper, informerar och tipsar varandra om allt från spansk byråkrati till bra caféer. Jag har inte mer än några års gymnasiespanska i bagaget och kan inte göra mig förstådd om inte personen talar engelska. Jag hade kontakt med svensktalande under hela köpprocessen från svenska mäklare till svensktalande jurist och bankkontakt. Det känns helt enkelt tryggare, man vet ofta vad som gäller och slipper begå kulturella misstag.
Men ibland sträcker sig den här hjälpsamheten ett steg längre än vad som är vanligt i Sverige vid kontakter med myndigheter, banker etc. Det var först när jag var tvungen att byta bankkontakt till en person som inte var svensk som jag förstod att vissa saker som jag trodde var gratis kostade pengar. Min svenska bankkontakt hade helt enkelt sett till att jag slapp betala visa avgifter – det verkar finnas en underförstådd regel här om att ”vi svenskar hjälper varandra”.
Vi tyr oss till varandra. Är det fel? Både ja och nej.
Människor har i alla tider tytt sig till den egna familjen, den egna stammen, den egna klanen. Det finns i vårt DNA, men det går inte att bygga större fungerande samhällsbyggen om inte människor ser förbi sin närmaste ingrupp. Vi måste ta ansvar, känna omtanke och behandla människor vi inte känner på ett rättvist sätt.
Att de nordiska länderna plus ett tjugotal länder till byggt upp en så pass hög tillit så att en majoritet av medborgarna tror att vi i huvudsak vill varandra väl och inte försöker lura varandra är inte enkelt. En av de viktigaste nycklarna för detta stavas rättssäkerhet – att statsapparaten i den nation vi är medborgare i behandlar alla lika. Det ska inte gå att med makt eller pengar köpa sig förbi kön och fattiga människor eller minoriteter måste ha samma rättigheter som alla andra.
En vän till mig berättade om en rysk gästprofessor som tyckte att Sverige var det värsta land hon hade varit i. Hon tyckte det var obehagligt, för det fanns inga människor i Sverige – bara maskiner. Varför då undrade min vän? Det hon menade var vårt byråkratiska system. Hon behövde ha någon form av tillstånd och som gästforskare uppstod det ett problem av något slag. Hon menade att det inte spelade någon roll hur hon än försökte beveka handläggaren. Hon hade försökt med en snyfthistoria, hon hade spelat på sin kvinnlighet, hon hade försökt varit vänlig och hon hade blivit arg. Hon försökte till och med muta handläggaren. Hon beskrev exakt korruptionens bas, och det fungerade inte alls. Men inte bara korruptionen, utan också det mänskliga – ”det spelade ingen roll vad jag sa, eller vem jag var”. Hon uppfattade detta som ett omänskligt system. Men alternativet är ju korruption och nepotism, där man kan påverka ärenden med hjälp av en hög position, mutor, aggressivitet, kvinnlighet, hot, tårar eller vad den enskilde personen kan ha i sin verktygslåda för att försöka påverka handläggaren.
I många kulturer så anses det inte vara fel att ”smörja systemet lite” och ”utnyttja sin verktygslåda”. Och med tanke på att även vi svenskar ”tar hjälp” av varandra på ett sätt som ibland tänjer på gränserna här på Mallorca, så är det uppenbart att de ”svenska normerna på hemmaplan” endast är en tunn fernissa över den djupare medfödda instinkten att först och främst hjälpa vår familj, våra närmaste, vår ingrupp. I många situationer är det ju rätt att göra så – det måste vara så, men inte om det bryter mot lagar och regler eller sker på bekostnad av någon annans rättigheter eller resurser. Tyvärr behövs det inte mycket för att sätta sig själv och sina närmaste i centrum på ett sätt som skadar samhället i stort.
Och den där tunna fernissan av generell tillit är det mest välståndsskapande verktyget vi har. Vi måste helt enkelt bli bättre på att vårda tilliten. Den har så mycket större betydelse för både vårt individuella välbefinnande och Sveriges utveckling än vi tror. Vi tror kanske inte det är så farligt om vi inom olika grupper ”börjar ta hand om varandra”. Det är därför som identitetspolitiken är så farlig. När vi inte ser människan, utan någon som representerar den egna gruppen och att vi då, oavsett dennes handlingar eller vad vi tycker om hen, ska bidra till dennes bästa.
Och om jag ser till att du får det här, så nästa gång jag behöver något så ser jag till att du…osv. Då är vi på ett slutande plan. Det är inte svårt att förstå de mekanismer som styrt utvecklingen mot genomkorrupta samhällen som t.ex. Grekland eller Bulgarien. Däremot är det ytterst speciella förhållanden som skapar en bra grogrund för att utveckla ett högt socialt kapital. Borde vi inte vara mer intresserade av vad detta består i, så vi kan skapa mer av det som skapar positiva cirklar av utökad tillit och minska det som skadar tilliten?