Kunden har alltid rätt brukar det heta, men har du samma rätt om du är medlem? Något jag funderat över är hur förvirrat och ologiskt begreppen kund, medlem och medborgare numera används.
Företagen vill idag helst göra oss kunder till medlemmar. Det är förståeligt. Jag har som kund inga skyldigheter gentemot ett företag mer än att betala för varan. Men som medlem får jag en annan relation till företaget. Jag blir en del av en föreställd gemenskap och kanske får jag positiva känslor för företaget. Om jag visar mig köplojal mot företaget kan jag också få en del erbjudanden och rabatter, men i det beroendeförhållande som byggs upp försvagas i någon mening också mina rättigheter som kund. Genom att få rabatter och uppmärksamhet från företaget kan jag t.o.m. känna lite skuld om jag på något sätt ”sviker”, t.ex. genom att klaga eller handla hos en konkurrent.
Genom medlemskapet ger vi också företaget information om oss själva som kan användas för att rikta reklam till oss och på aggregerad nivå också användas för att få kunskap om konsumtionsmönster inom olika kundkategorier. Ja, just, det – kundkategorier! Ur företagens perspektiv är vi ju inte medlemmar, utan mycket entydigt kunder.
I relationen till ideella föreningar så börjar vi istället alltmer se oss som kunder istället för medlemmar. Kanske en konsekvens av att företagen börjat definiera oss som medlemmar? Många förstår inte att ett medlemskap innebär skyldigheter, inte bara rättigheter. Till exempel rätten att delta i föreningens verksamhet och att utöva medlemsinflytande genom att rösta på föreningens årsmöte, men också skyldighet att betala medlemsavgifter och att följa föreningens stadgar och bestämmelser. En mycket stor majoritet av alla människor som jobbar för en förening gör det också helt ideellt.
Men många som betalat en medlemsavgift tror att de har köpt en tjänst. De ställer då samma höga krav på effektivitet och service på de ideellt arbetande medlemmarna som på ett företag samt kräver att ”tjänsten” anpassas till deras omedelbara behov eller vilja, t.ex. att sonen Albin alltid ska spela som forward i knattelaget. Inte underligt att det ideella engagemanget hos många som konfronteras av kravställande egocentriska människor efterhand då tynar bort.
Sist men inte minst har vi den offentliga sektorns välfärdsfunktioner. Där blir vi som brukare eller medborgare numera kallade kunder av privata vårdföretag och skolor. Men det är ett missförstånd att det t.ex. är elever eller vårdbehövande äldre som här är kunder, det är istället kommunen som är kund eftersom det är de som köper tjänsten av företagen. Brukaren ges visserligen möjlighet att välja, men det är kommunen (eller andra offentliga institutioner) som är kunden.
En ytterligare infallsvinkel kring frågan kring privat eller offentlig utförare är lämpligheten i att privatisera myndighetsutövning, som t.ex. betygssättning eller bilprovning. Centralt för myndighetsutövning är att den ska vara rättssäker. Det får inte finnas incitament hos den som ska sköta utövningen att inte följa en byråkratisk ordning med generella regler och stark objektivitet.
Man är en kund till företag, inte en medlem. Man är en brukare eller medborgare i förhållandet till det offentliga, inte en kund. Och man är en medlem i ideella föreningar vilket inbegriper både rättigheter och skyldigheter – inte en kund som köpt sig fri från skyldigheterna genom att betala en medlemsavgift. Så enkelt är det, men så i hopblandat i dagens samhälle.
Varför skriver jag då om detta i min blogg? Jo, jag tror att den här sammanblandningen kan skada tilliten i samhället. Jag återkommer till det i ett senare inlägg.