Dela gärna!

Det mest tillitsraserande en människa kan drabbas av är att bli utesluten från sin egen grupp (de man umgås och identifierar sig med) och att bli orättvist behandlad av människor som i någon form har makt över en. Det kan t.ex. vara polis, domstol, byråkrater, socialsekreterare, läkare, lärare, bankpersonal eller försäkringshandläggare.

För någon månad sedan avslöjade Expressen och Svenska Dagbladet namnet på den nätbloggare och författare som gått under pseudonymen ”Julia Ceasar”. En person som är starkt invandrarfientlig och som genom sin goda skrivförmåga fått ett stort genomslag i den växande nätrörelsen mot invandring. Hennes bok ”Världsmästarna” har blivit en bibel för många Sverigedemokrater och hon är otvivelaktigt en person som blivit väldigt inflytelserik i dessa kretsar.

Jag använder sällan ordet rasist. De flesta är inte främlingsfientliga på grund av att de hatar människor med annan  hudfärg, utan det handlar mer om rädsla för andra kulturer och oro för att en hög invandring medför negativa konsekvenser för Sverige. Men efter att ha läst några av hennes texter, så tvekar jag inte att ta ordet rasist i min mun. Och hon är minst lika hatisk till politiker, ”gammalmedia” och ”kultureliten”.

Jag läste också med intresse de artiklar som då skrevs om avslöjandet. Jag tycker för övrigt att det var helt rätt att avslöja hennes riktiga namn. En person som skapat sig ett så stort inflytande över andra människor kan inte räkna med att få fortsätta att vara anonym. Ett demokratiskt samhälle kräver att makt utövas transparant.

Men vad är det som får en människa att bli så hatisk och konspiratoriskt lagd? Jo, när jag läst artiklarna i Expressen och Svenska Dagbladet slår det mig att hon råkat ut för de två saker som jag nämner i början av artikeln som de mest tillitsraserande som en människa kan råka ut för.

I slutet av 1980-talet fick ”Julia Ceasar” sjukdomen ”oral galvanism”, namnet för de besvär som de drabbade ansåg kom från tandfyllningsmaterialet amalgam. År 1989 publicerade hon en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att 10-20 procent av den vuxna befolkningen var förgiftad och att de som drabbats avfärdades och hånades. Hon menade att det pågår en förgiftningskatastrof som skulle komma att gå till historien som det största någonsin. Hon bedrev också en kamp mot sin kommun i fyra år för att få sin bostad elsanerad. År 1993 förtidspensionerades ”Julia Ceasar”, då endast 49 år gammal.

Jag vet inte vad som är sant vad gäller ”oral galvanism” eller elallergi. Rätta mig om jag har fel, men vad jag förstår så har forskare inte kunnat hittat några samband mellan symptom och elektriska fält eller amalgam. Men många av dem som led alternativt trodde sig lida av dessa sjukdomar fick brottas med en oförstående läkarkår. Många kände sig kränkta, illa bemötta och orättvist behandlade. Ofta slutade många års kamp för att bli trodd med en förtidspension och ett liv i bitterhet mot myndigheter och läkare.

Med tanke på de åsikter hon har och den konspiratoriska läggningen så är det ingen vild gissning att hon också kan ha blivit utstött och kanske t.o.m. mobbad av sina kollegor på DN. Det är svårt att gå emot sin egen grupp, att märka att de åsikter man själv har inte överensstämmer med vad som är ”comme il faut” i den egna gruppen. Känner man sig utfrusen kan detta mycket väl leda till ett hat mot de tidigare kollegorna och de värdringar de står för.

”Julia Ceasar” har sannolikt upplevt de två mest tillitraserande faktorerna som kan hända en människa. Det har gjort henne hatiskt, inte bara mot sina tidigare kollegor, utan också mot deras värderingar och mot myndigheter som hon sannolikt upplever har förstört hennes liv. När man inte har någon tillit till myndigheter, journalister och de som har makt, så är det lätt att tro att det finns konspirationer – att människor har en hemlig agenda. 

Jag länkar inte till artiklarna för mitt syfte är inte att ”hänga ut henne”, utan jag vill öka förståelsen för hur människor kan bli hatiska och att denna förståelse också kan leda till att vi kan bli bättre på att se och bemöta de människor som ligger i riskzonen.