Sverigedemokraterna använder ibland det sociala kapitalet som argument för sin kritik mot invandring, eftersom tilliten ofta försämras i områden med etnisk mångfald. Den här artikeln tycker jag reder ut begreppen på ett bra sätt, bl.a. så kommenterar den mest kända forskaren inom området, Robert Putnam, för- och nackdelar med invandring och etnisk mångfald.
”Huvudpoängen i våra forskningsresultat är att mångfald ger betydande fördelar. Vi säger visserligen att invandring och etnisk mångfald skapar svårigheter på kort sikt. Det är svårt att leva med etnisk mångfald. Och jag tror att vi progressiva som gillar invandring gör samhället en otjänst om vi försöker påstå att den är problemfri. Men vår forskning visar att en framgångsrik invandringsnation kan hantera motsättningarna och dra fördelar av dem.”
Länk till artikel
Putnam nämner vidare fyra områden – vid sidan av kulturliv och matvanor – där invandring och mångfald ger positiva bidrag:
- Högre kreativitet – första generationens invandrare har fått 3-4 gånger fler Nobelpris och Oscars än USA-födda.
- Snabbare ekonomisk tillväxt och högre BNP.
- En föryngring av arbetskraften i länder med åldrande befolkning (anm: något som är en stark bidragande orsak till att tillväxten ökar).
- En resursöverföring till de fattiga hemländerna som är större än dagens u-hjälp, skuldnedskrivningar och frihandelsavtal.
Samtidigt poängterar han att invandring och etnisk mångfald kan skapa svårigheter på kort sikt. Jag har själv svårt för den retorik som speciellt vänstern i Sverige för, där man ofta är föraktfull och nästan demoniserar människor som är oroliga över en stor invandring och snabba förändringar i samhället. Det är faktiskt inget konstigt att önska sig ett homogent samhälle där man lätt kan identifiera sig med andra människor. Det är samma instinkt som när hipsters bosätter sig på Södermalm eller HBTQ-personer i Bagarmossen – man vill umgås med människor som har ungefär samma värderingar och intressen som man själv har. Men vi som tror på ett öppet, tolerant och pluralistiskt samhälle måste bli bättre på att peka på de fördelar som nämns i denna artikel – och även kunna prata om och hitta lösningar till de negativa effekter som faktiskt kan uppstå på kort sikt.
De som förespråkar multietniska samhällen påminner i sin tro väldigt mycket om kommunister. Utopin i sig är det ju i sig inget fel på och på samma sätt hävdar man att efter lite kortsiktiga problem så väntar lyckoriket.
Men väldigt få i dag tror på kommunismen eftersom erfarenheten visar att alla försök att omsätta det i praktiken i slutänden grundligt misslyckas och bara gett upphov till elände. På samma sätt finns det faktiskt ingen anledning att tro att det går att skapa stabila, harmoniska multietniska nationer eftersom erfarenheten visar att sådana försök har varit misslyckade och varför skall man då försöka? Man behöver bara studera Brasilien och länderna i Afrika, med den etniska, religiösa och kulturella mångfald dessa länder uppvisar så borde det ju enligt den multikulturaristiska tron vara bäddat för nationell framgång och harmoni av sällan skådat slag. Men dessa länder präglas i praktiken i stället av paralyserande avgrundsdjupt hat och misstro mellan olika befolkningsgrupper. Vilken anledning finns det att tro att vi skall lyckas där de misslyckats? Bengt Nilsson, som har mångårig erfarenhet att arbeta som journalist i Afrika, Mellanöstern och Asien, skriver om situationen här: Den mångkulturella utopin
Jag håller med om att det finns en del som har en för naiv syn på det mångkulturella samhället, man jag tror å andra sidan att du har en alltför mörk syn på densamma. Vi lever inte längre på 1800-talet med en strikt uppdelad värld, utan i en globaliserad värld där allting hänger ihop. Att försöka gå tillbaka till hur världen såg ut för över 100 år sedan är ingen framgångsväg. Vi måste försöka leva med varandra. Biologiskt litar vi och känner stark empati med dem vi identifierar oss med, men det innebär inte att vi inte kan känna empati och lära oss lita på även andra. Mångfald förstärker problemen i illa fungerande stater som fastnat i korruption och nepotism, men de mest framgångsrika länderna i världen präglas av mångfald. Brasilien och många multietniska länder i Sydamerika hamnar i toppen på rankingen över världens mest lyckliga länder. Homogena öststatsländer i Europa hamnar däremot mycket lågt. En del homogena asiatiska länder präglas av stark social kontroll vilket påverkar deras upplevda lycka negativt. Världen är komplex, det är inte så enkelt att hitta enkla sambandsbevis. Om mångkulturella samhällen ska fungera hänger det mycket på oss själva som människor – är i vi i grunden tillitsfulla och toleranta så kommer integrations- eller assimileringsprocesserna att fungera bra, är vi negativa eller t.o.m. hatiska mot invandrare så blir det naturligtvis problem. Vi väljer själva väg…..
Nja, anledning till att jag har en ganska mörk syn på det mångkulturella samhället är av precis av samma anledning som jag har en ganska mörk syn på kommunismen, det är för att erfarenheten visar att de fungerar dåligt. Men visst, man kan på samma sätt hävda att om det kommunistiska samhället skall fungera så hänger det på att människor solidariskt sätter kollektivets intressen framför sina egna. Utopin är det inget fel på, det enda felet är att det finns en massa människor som inte förstår ”sitt eget bästa” och måste fås att bli mer solidariska för att det kommunistiska samhället skall fungera. Det kommunistiska samhället ansågs ju också vara historiskt oundvikligt, människor måste därför, vare sig de ville eller inte, lära sig leva i det och fås att överge sina gammalmodiga borgerliga värderingar. Alla som opponerade sig mot utvecklingen avvisades med att de var ”reaktionära folkfiender”.
Precis på samma sätt anses nu en multietnisk, globaliserad värld vara oundvikligt och människor måste därför, vare sig de ville eller inte, lära sig leva i den och fås att överge gammalmodig nationalism och önskan om etnisk homogenitet. Alla som opponerar sig mot utvecklingen avvisas med att de är inskränkta ”rasister”, eller i bästa fall några förändringsobenägna stackare med omotiverad oro, som måste fås att bli mer tillitsfulla och toleranta för att det nya multietniska samhället skall fungera.
Problemet med bägge utopierna är att de utgår från hur människor BORDE vara inte hur de ÄR. Lika lite som de flesta känner någon större lust att åsidosätta sina egna intressen och osjälviskt arbeta för kollektivet så vill finns det i praktiken något större längtan efter etnisk mångfald. Det gäller inte minst bland anhängarna, lika lite som nomenklaturan i kommunistländerna oftast själva kände någon lust att avstå personlig berikning och bekvämlighet så vill de som förespråkar ett multietniskt samhälle själva bo i multietniska områden. Att försöka omvandla människor till ”kosmopolitiska världsmedborgare” är därför nog i praktiken ett lika dödfött projekt som försöken att skapa den ”klasslösa människan”.
I praktiken så innebär verkligt multietniska samhällen antingen omfattande etnisk segregation eller etniska konflikter (det gäller inte minst länderna i Sydamerika!). Dessa samhällen kan visst fungera ganska bra ändå och toleransen mot andra etniska grupper kan vara stor så länge som man känner att de inte inkräktar på den egna gruppens välstånd, makt och position. Det stora problem visar sig dock när det blir hårdare tider, katastrofer eller större utmaningar (och de kommer garanterat!), då faller dessa samhällen samman i sina beståndsdelar medan mer homogena samhällen samlar sig. Så problemen är inte främst på kort sikt utan snarare på längre…
Du kan ju argumentera på ett bra sätt kring denna fråga och känner uppenbarligen en djup oro för utvecklingen. Jag har full respekt för detta. Jag är inte 100 procent säker på att jag har rätt. Risken finns att motsättningar kan eskalera om ett land hamnar i ekonomiskt fritt fall. När människor känner att utvecklingen går framåt och att man får det bättre, så är man mer generös mot andra. Ser man inget ljus i mörkret, så värnar man den egna familjen och de man identifierar sig med. Jag tror detta är en viktig anledning till att SD gått framåt så starkt i detta val. SD ökade mest i kommuner med hög arbetslöshet på landsbygden samt i Skåne (där SD:s framgångar bygger på en mer främlingsfientlig logik).
Men jag är ändå optimist. De invandrare och deras barn som varit i Sverige i minst 15 år har ju i huvudsak integrerats och till stor del assimilerats på ett bra sätt. Det har berikat Sverige såväl ekonomiskt som kulturellt.
Jag kan inte bortse från att det finns vissa risker med hög invandring, speciellt om de som kommer har låg utbildning och kommer från länder som står kulturellt långt från Sverige. Men du kan å andra sidan inte blunda för det faktum att de länder som är de mest framgångsrika i världen präglas av tolerans, öppenhet och pluralism.