Kategoriarkiv: Artiklar

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.

Nya knappar för social media

De tidigare funktionerna för delning som jag hade fungerade inte så bra. Jag fick dem t.ex. aldrig att fungera på Iphone och Ipad. Så nu har jag efter mycket möda fått ett nytt tillägg för sociala medier installerat som verkar funka precis som jag vill. Tyvärr försvann flertalet av tidigare likes och delningar, så ni får gärna fylla på med lite ”likes”. Det ser lite tomt annars!

OBS! Följa knappen sitter längst ned till höger på bloggens sidor!

Tillitsreform

Det finns statistik som tyder på att tilliten och det sociala kapitalet minskar såväl i Sverige som globalt. Det är därför glädjande att regeringen nu lyfter betydelsen av ett tillitsfullt samhälle och att de vill utveckla en tillitsbaserad styrning av det offentliga Sverige.

Tillitsreformen är en prioriterad process för det offentliga Sverige. Regeringen vill med reformen utveckla en tillitsbaserad styrning med fokus på medarbetarnas kunskap. Målet är att proffsen i offentlig sektor ska tillåtas vara proffs. Med detta skapas större nytta och kvalitet för medborgarna. Som ett led i denna process inrättas en delegation som ska arbeta för ökad tillit i styrningen av den offentliga sektorn och välfärdstjänsterna.

Länk till regeringens pressmeddelande

Nauru – landet som grävde sin egen grav

I slutet av 1980-talet reste jag och min kompis Micke jorden runt under ett halvår. En av de platser vi besökte var ön Guam. Det är ett amerikanskt territorium i Stilla havet som ligger ca tre timmars flygväg österut från Filippinerna. Mickes bror jobbade där som kock på ett lyxhotell ägt av staten Nauru, därav det ganska ovanliga resmålet. Vi bodde några nätter på lyxhotellet och Mickes bror berättade då dråpliga historier från det märkliga landet Nauru som vid den tiden var så rikt, men som på kort tid efteråt schabblade bort allt.

Jag skrev om denna ö redan 2007 i boken ”Rent spel”. Jag hade burit med mig historien om Nauru sedan min resa. Denna lilla söderhavsö erbjöd nämligen en fascinerande sannsaga med en närmast övertydlig sensmoral kring ämnet hållbar utveckling. Nu verkar dock andra ha fått upp ögonen för denna sedelärande historia. Läkaren, författaren och nesofilen (ö-älskaren) Anders Källgård har skrivit en bok om Naurus uppgång och fall och jag har även läst andra artiklar där författarna fascineras över öns historia. Hur kunde en ö som de första kolonisatörerna gav namnet ”Pleasant Island” förvandlas till det minst besökta landet i världen.

Nauru är ett av världens minsta länder med knappt 10 000 invånare fördelade på 21 kvadratkilometer. Landet blev självständigt 1968 och kunde tack vare stora tillgångar av brytbart fosfat nå en mycket hög ekonomisk tillväxt och hade under några år på 1970-talet världens högsta BNP per capita. Men i början av 1990-talet började tillgångarna av fosfat att sina.

Brytningen av fosfaten har dock skapat en miljökatastrof av gigantiska mått och över 80 procent av ön utgörs idag av ett obeboeligt och ogästvänligt månlandskap. Dessutom har 40 procent av det marina livet dött av fosfatavrinning. Det finns i princip ingen odlingsbar mark på ön längre och landets matförsörjning har sedan länge ombesörjts genom import av billig västerländsk bearbetad mat.

När Nauru blev självständigt 1968 bestod menyn av fisk, kokos samt frukt och rotfrukter som man själva odlade.  De flesta var smala och hade god hälsa. När invånarna under 1970-talet fick pengar av staten och snabbt höjde sin levnadsstandard minskade incitamenten för arbete, istället importerades billig arbetskraft från grannöar. Sambanden mellan utbildning, kompetens och ett bättre liv försvagades av de snabba rikedomarna. Samtidigt försvann mycket av de gamla traditionerna och kunskaperna i takt med en snabb förändring av livsstilen. Satellit-TV och snabbmat introducerades, liksom cigaretter och alkohol, och trots de korta avstånden på ön köpte många bil eller motorcykel.

När fosfaten tog slut visade sig att de pengar som investerats utomlands i stort sett var borta. Befolkningen hade under lång tid kommit att lita på och bli beroende av statens försörjning och blev såväl besvikna som arga, vilket ett tjogtal regeringsskiften sedan 1995 vittnar om. Utländska bedragare fann i Nauru ett perfekt land att agera i – mycket pengar samt naiva eller korrumperade politiker – och landet har förlorat stora summor pengar på dåliga affärer och kortsiktigt slöseri.

Tragikomiska berättelser från guldåren finns det gott om, som när polischefen köpte en Lamborghini för att omedelbart vid leveransen inse dels att bilen var för låg för att kunna köra över de kokosnötter som ofta låg och skräpade på öns enda väg, dels att han själv var för tjock för att få plats i bilen.

Källa: Läkartidningen, 3 februari 2016, artikel av Anders Källgård

När ekonomin under slutet av 1990-talet havererade gjorde landet desperata försök att hitta nya inkomstkällor. Man sålde pass till al-Qaidamedlemmar och det startades ett stort antal offshore-banker som främst användes för att tvätta svarta pengar från den ryska maffian, för att nämnda några. FN och USA har numera tvingat Nauru att upphöra med verksamheterna och landet är idag bankrutt och helt beroende av bistånd. En kortvarig inkomstkälla på 00-talet blev de två förläggningar som Australien byggde upp för flyktingar som sökt asyl i Australien. De är dock numera nedlagda.

Innan fosfaten började brytas hade medborgarna god hälsa, egna rika traditioner och stark tillit till såväl varandra som till sitt samhälle. Öborna beskrevs som extremt vänliga av de första kolonisatörerna. På bara en generation har allt förändrats. Nauru har idag världens fetaste befolkning. Nästan 95 procent är överviktiga och nästan två tredjedelar av befolkningen har typ 2 diabetes vid 60 års ålder. Till detta ska läggas en omfattande alkohol- och tobakskonsumtion och en sjukvård som för länge sedan gett upp om att ge en bra sjukvård till alla med hälsoproblem.  Dessutom är ca 90 procent av den förvärvsaktiva befolkningen arbetslösa.

Yahoo travel service rekommenderar inte Nauru till någon att besöka utom personer med ett ytterst specialiserat intresse för gruvnäring, fascination för mänsklig dårskap eller en önskan att besöka vartenda land i världen.

Det finns en glasklar sensmoral i denna historia: det kan gå riktigt illa om man prioriterar kortsiktig ekonomisk tillväxt framför de övriga resurser som är viktiga för den hållbara utvecklingen, som naturkapitalet, humankapitalet och det sociala kapitalet. Alla dessa resurser eller kapitalsorter har raserats i Nauru, vilket också är ett viktigt skäl till att man inte kunnat förvalta de rikedomar man initialt byggde upp. I många länder med svag statsmakt och korruption kan tillväxt genom naturresurser vara till skada för människor eftersom eliten då inte behöver bry sig om sina medborgare. Det är viktigt att förstå att ekonomisk tillväxt inte bör vara ett mål i sig, däremot kan ekonomisk tillväxt vara ett medel för att uppnå viktiga samhällsmål som t.ex. en ren miljö, god hälsa, utbildning, social trygghet och god samhällsanda.

Kanske är Nauru en metafor för Jorden, men för Nauru blev dårskapen så oerhört tydlig eftersom de negativa konsekvenserna av elitens och befolkningens handlingar slog tillbaka mycket snabbt och drabbade dessutom enbart dem själva. De grävde bokstavligt talat sin egen grav. För Jorden och alla dess invånare är återkopplingen mellan våra handlingar och dess konskevenser desto otydligare, sällan särskilt direkta och drabbar först dem som är minst skyldiga. Kommer vi då att klara av att se dårskapen?

Nära Nauru av Anders Källgård
Dråplig reseskildring från Travel Forum

Dominobrickor som står glest

Kuratorn Mahmoud Azzam har skrivit en masteruppsats om unga vuxna från Rosengård och socialt kapital. Det finns några riktigt bra liknelser i artikeln för att beskriva behovet av ett överbryggande socialt kapital i området.

Studien visar att ungdomarna i Rosengård var väldigt aktiva med att bygga relationer inom området och hade nära relationer med sina familjer. Men familjerna hade inga förbindelser utåt och ungdomarna fick inte kontakt med personer som kan bidra med andra typer av kunskap och inspiration. På det sättet kan man likna Rosengård vid en by på landet, ett ruralt område.

Det fungerar lite som dominobrickor. Inne i området står dominobrickorna närmare varandra, medan utåt sett är det mer glest mellan brickorna och man når kanske inte fram. Då växer man upp i den här slutenheten som bygger på familj, släkt och i närområdet.

Sverige är väldigt framåt i världen när det gäller socialt arbete. Men socialt kapital är något som används väldigt sällan i det sociala arbetet. För att kunna överbrygga glesheten mellan brickorna så behövs det mäklare som skapar tajtare kontakter mellan unga vuxna i området och resurserna som finns ute i samhället. Om du vill arbeta och studera till exempel, hur kan jag hjälpa dig med det? Har jag några kontakter som kan hjälpa dig? Det blir en utmaning för det sociala arbetet att hitta personer som kan inspirera unga vuxna. Personer som kan vara förebilder, länkar och ha en överbryggande roll

Artikel från Akademikerförbundet

Tillit och tolerans säljer bra

Här kommer en julhälsning från Arena för Tillväxt. Den organisation som jag skrivit boken ”Tillit och tolerans” åt. Boken säljer bra!

Julhälsning från Arena för Tillväxt

”En av årets stora succéer är boken ”Tillit och tolerans – Det sociala kapitalet betydelse för en plats utveckling” som Jan Torége skrivit för Arenans räkning. Boken presenterades första gången under Almedalsveckan och den har haft en strykande åtgång under hösten. Det sociala kapitalet är ett spår som vi kommer vidareutveckla ur ett integrationsperspektiv. Hur kan man lokalt arbeta aktivt med det sociala kapitalet för att skapa inkludering och delaktighet för alla.”

Artikelserie om tillit i DN

Dagens Nyheter kör nu en artikelserie om tillit. I den första artikeln intervjuas två parakrobater, ett yrke där man måste lita på varandra till hundra procent. I den andra artikel intervjuas Bo Rothstein kring betydelsen av  att vi uppfattar företrädare för den offentliga sektorn som hederliga. Hur står det till med tilliten i Sverige? Minskar tilliten bland ungdomar? Hur påverkar det stora antalet nyanlända tilliten i Sverige? Det handlar den tredje delen av artikelserien om. Historikern Lars Trägårdh intervjuas.

”Folk blir nog mer misstänksamma när tilliten krackelerar i samhället. Och samtidigt börjar man tänka mer egoistiskt eftersom man inte litar på att någon annan ska ta hand om en. Då tar man hand om sig själv och vill inte offra något för någon annan. Det blir som att hoppet för samhället försvinner lite grann samtidigt.”

Saara och Peter, parakrobater

”Om rektorn ser till att grannens barn får höga betyg, om socialchefen anställer sin dotter eller om polisen nonchalerar inbrottet i din bostad – ja, då kan tilliten börja minska. Om vi inte kan lita på tjänstemän som ju ska vara hederliga, hur kan vi då lita på andra människor?”

”När det förekommer korruption och mutor, och människor behandlas olika av offentliga tjänstemän på grund av sin bakgrund, blir tilliten låg. Det påverkar människors relationer till andra, men också hela samhället.”

”Vi vet att i regioner där myndigheterna uppfattas som rättfärdiga, och där man tror att de agerar korrekt, har etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten.”

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap

Lars Trägårdh framhåller att vi länge hade en allmän skola med barn från olika miljöer. Vi hade också en värnplikt där unga män mötte jämnåriga från olika delar av landet och från olika klasser. Till det ska läggas en hög konsumtion av tidningar och medier som knöt samman befolkningen i ett gemensamt samtal.

”Idag har vi en segregerad skola där en del barn gå i friskolor, medan andra går i kommunala skolor. Den allmänna värnplikten är skrotad och medievärlden är allt mer segregerad så man inte längre behöver ta del av andra åsikter än de man redan är bekväm med”.

Lars Trägårdh, historiker

Artikelserie om tillit, 1 – parakrobater
Artikelserie om tillit, 2- Bo Rothstein
Artikelserie om tillit, 3 – Tilliten minskar bland unga

Betydelsen av gränsgångare

Marina Jogmark har skrivit en intressant doktorsavhandling om utvecklingen i Karlskrona mellan åren 1998-2002. På 1980-talet såg allt nattsvart ut för Karlskrona. Den traditionella industrin krisade och stödpaketen avlöste varandra utan större resultat. Men under slutet av 1990-talet vände allt och Karlskrona-Ronneby blev centrum för en växande högskola och stora och små IT- och telekomföretag blomstrade. Staden blev en viktig del av det svenska IT-undret!

Jag har inte läst avhandlingen, men från artikeln som är länkad nedan framgår några faktorer som jag tidigare pekat på som viktig för lokal utveckling.

Marina skriver bland annat att hon i högre utsträckning än vad som är vanligt i studier om lokal utveckling lyft fram det sociala kapitalets och enskilda människors betydelse för lokal utveckling. Det är alltid roligt när forskningen lyfter fram sådant som jag själv försökt betona under alla de år som jag jobbat med lokala utvecklingsfrågor.

Marina skriver vidare om betydelsen av att det finns personer, eldsjälar och ledarfigurer som kan agera gränsgångare och som kan överbrygga mentala och kulturella skillnader mellan olika grupper i samhället (i det här fallet mellan den traditionella industrin och människor med traditionella normer och de högt utbildade som flyttade till staden i slutet av 1990-talet, t.ex. studenter, forskare, It-tekniker och säljare).

Gränsgångarna är extremt viktiga för det överbryggande sociala kapitalet. De rör sig i flera olika miljöer och känner människor i alla läger. De för samman folk från olika grupperingar och kan medla om det uppstår misstro eller konflikter mellan grupperna.

Just detta med gränsgångare är något som jag kommer att återkomma till i bloggen. Vilka är de egentligen? Vad gör dem till gränsgångare? Och varför är de så viktiga?

Länk till Sydöstran

Ny bok från Putnam

Den forskare som betytt mest för att popularisera området socialt kapital är den amerikanske forskaren Robert Putnam. Efter hans två böcker ”Making democracy work” och ”Bowling alone” har han hög status i forskarvärlden. Nyligen kom han ut med en ny bok som fått stor uppmärksamhet. Den handlar om hur det sociala kapitalet utvecklats i USA med utgångspunkt från barnen.

Boken heter just ”Our kids” och nedan följer tre recensioner/artiklar om boken i Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens Samhälle.

Recension i GP
Artikel i SvD
Krönika från Dagens Samhälle

Den amerikanska drömmen tycks vara nåbar för allt färre. På 1950-talet var det självklart att barnen skulle få en ekonomisk standard som översteg föräldrarnas. Idag är det inte alls lika vanligt att barnen når den standard som deras föräldrar haft.

Men vad beror det på att så många amerikaner under så lång tid fått det allt sämre, och konsekvent misslyckas med att klättra på den socioekonomiska stegen?

I Putnams 50-tal var skillnaderna mellan fattiga och rika barn i skolan liten – så pass, skriver han, att många inte visste, eller inte brydde sig, om en klasskompis hade rika eller fattiga föräldrar. Idag lever alltfler familjer i bostadsområden som är ekonomiskt separerade och skolorna har blivit alltmer segregerade. Utvecklingen har inte gått lika långt i Sverige som i USA, men även vi brottas med en ökad inkomstojämlikhet, segregerat boende och större skillnader i skolresultat mellan elever som går i olika skolor. Det är som Mats Edman skriver i sin krönika en risk i att den utveckling man nu ser i USA kan läsas som såväl facit som prognos även för Sverige.

Även om jag inte läst boken själv än, så vill jag ändå rekommendera den till såväl politiker som journalister och andra makthavare. Det är en bok om en möjlig framtid även i Sverige, en framtid som få vill ha.

Korruption skapar polarisering

Artikel om korruption och bristen på grävande journalistik i SvD.

Artikel i SvD

”Låg korruption, och att allmänheten litar på att makten granskar och att ansvar utkrävs, skapar förtroende för det öppna samhället. Att det är företagens och individernas skicklighet och ansträngningar i öppen konkurrens som avgör vem som lyckas, snarare än kontakter med lagstiftare och andra makthavare, bygger tillit till en öppen konkurrensbaserad ekonomi. Medborgare som tvärt om upplever samhället som korrumperat och orättfärdigt och att deras egna livschanser förminskas av svågerpolitik och vänskapskorruption dras till politiska extremer till höger och vänster”.

Mats Olin, Chef för Timbro Medieinstitut