En konsultfloskel inom näringslivet på 1990-talet var att kineserna har samma tecken för orden kris och möjlighet. Efter en check på Google verkar detta vara en sanning med modifikation. Dessutom går utvecklingen idag så snabbt inom näringslivet att en allvarlig kris sällan leder till något nytt storartat, utan snarare till nedskärningar eller konkurs.
Däremot kan en kris för ett land, region, stad eller by vara startskottet för en genomgående förändring[1]. När människor väl förstår att det är allvar och att man måste hjälpas åt för att övervinna en kris, så är vi både anpassningsbara och empatiska.
Samhällen som upplever en kris, t.ex. att den största arbetsgivaren lägger ned eller flyttar sin verksamhet har en större förmåga att sluta upp kring ett gemensamt mål, lägga eventuella dispyter åt sidan, kavla upp skjortärmarna och börja samverka. Om platsen istället för en sakta tynande tillvaro är det inte ovanligt med avundsjuka mellan grannbyar, politiska strider mellan blocken och ingenting tycks vara för smått för att inte gräla om det. En näringslivschef för en tynande kommun sa en gång att han var avundsjuk på de kommuner som drabbats av en rejäl kris. Det är först då man inser allvaret, små dispyter eller anledningar till irritation slängs överbord och istället arbetar man målinriktat för att rädda skutan.
Ett bra och aktuellt internationellt exempel kommer från Balkan. Efter översvämningarna i våras vittnar folk om solidaritet och att katastrofen har haft en förenande effekt. Grannar har hjälpt varandra, vilket kanske inte är så ovanligt. Men här handlar det om byar som är muslimska eller serbiska och som varit fiender sedan kriget på 1990-talet. De drabbade har inte förväntat sig att grannbyarna skulle ställa upp på det sätt som många gjort. Katastrofen har inneburit att människor sinsemellan överbryggat politiska, nationalistiska eller religiösa hinder. Nöden och empatin människor emellan har helt enkelt fört dem samman och det som hänt kan vara startskottet för försoning.
För en tid sedan var jag på begravning. En vän från högskoletiden gick mycket hastigt och sorgligt bort. Det var en mycket fin begravning med vacker musik, minnestal m.m. Gråten låg nära, men också skrattet när minnestalare och kompisar från högskoletiden berättade anekdoter om honom. Sorg förenar, jag kände att de människor som jag delat de där intensiva studieåren med faktiskt stod mig ganska nära. Och det var tydligen inte bara jag som kände så. Vår gamla klass från högskoletiden ska i höst nu träffas igen efter snart 30 år!
Det kanske är så att kris och sorg ofta förenar människor. Vi tvingas stanna upp ett tag, blir medvetna om sammanhang, att vi kanske behöver varandra och vi börjar också fundera kring vad vi gemensamt kan göra för att det ska bli bättre. Det sociala kapitalet växer – vi visar såväl empati som handlingskraft när det verkligen gäller. Men den stora frågan kvarstår – varför är detta så mycket svårare under normala omständigheter?
[1] Vill bara förtydliga att jag inte menar inbördeskrig eller andra kriser där människor ställs mot varandra.