När jag rensade bland gamla filer på jobbdatorn i somras, så hittade jag följande text som jag skrev för nästan 10 år sedan. Jag hade precis börjat jobba med näringslivsfrågor på SKL och försökte hitta på en metafor för hur företagandet förändrats i globaliseringens fotspår.
”Vi kan jämföra ett företag med en människokropp där övergången från industrialismen till kunskaps- och kommunikationssamhället inneburit att ansvaret för olika kroppsfunktioner förändrats. Tidigare var de anställda företagets muskler. Det var de som utförde det tunga arbetet. Hjärnan bestod av företagsledningen och hjärtat av företagets ägare. I dagens globaliserade kunskapssamhälle behövs knappast musklerna i Sverige, personalen har istället blivit företagets hjärna. Företagsledningen är numera kroppens ryggrad, dvs. den del av kroppen som möjliggör att kroppens delar kan kommunicera med varandra. Eftersom ägandet till stor del ligger hos kapital- och pensionsfondsförvaltare och därmed till syvende og sist hos oss själva så är det vi som samhällsmedborgare som måste ta företagen till våra hjärtan. Vi behöver företagen för att garantera oss ett fortsatt högt välstånd. Och de stora företagen behöver oss som kritiska konsumenter och etiska placerare för att inte riskera en ryggradslös ledning.