Etikettarkiv: Identitetspolitik

USA – hur kunde det gå så fel?

Film, Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , , , , , , , , , ,

En kulturhistorisk berättelse om frihet, drömmar, rädsla och vägen mot auktoritärt tänkande.

USA är ett land som ofta förklaras i superlativ: världens starkaste ekonomi, den största militära makten, den mest inflytelserika kulturen. Samtidigt är det ett land där demokratin i dag diskuteras som bräcklig. Hur hamnade man där? Jag tror inte svaret ligger i en enskild president, ett parti eller ett val – utan det har varit en lång historisk utveckling där kultur, ekonomi, religion och identitet vävts samman till något betydligt mer explosivt. Man hade önskat att den här frustrationen kunde kanaliserats på ett annat sätt, men Trump var på rätt ställe vid rätt tidpunkt och blev den samlande kraften för ett långt och djupt missnöje.

Den här texten försöker förstå hur ett samhälle byggt på frihet kunde bli ett samhälle präglat av rädsla – och varför det är just där demokratin i västvärlden nu börjar vittra sönder.

Frontier-mentaliteten: när världen upplevdes som obegränsad

USA föddes inte ur brist, utan ur överflöd – åtminstone i upplevelsen. Till skillnad från Europa, där jord och resurser varit begränsade i århundraden, formades USA av idén om det oändliga: mer mark västerut, fler möjligheter, en ny chans om det gamla livet gick åt skogen.

Det skapade en kultur där gränser inte uppfattades som nödvändiga skydd, utan som hinder. Staten blev något man helst höll på armlängds avstånd. Individens rätt att ta för sig – ekonomiskt, geografiskt, socialt – blev norm. Sparsamhet, långsiktighet och kollektiv återhållsamhet fick svagare fäste än i samhällen där man lärt sig leva med knappa resurser.

Detta är en viktig grund för att förstå varför regler, skatter och gemensamma lösningar i USA ofta upplevs som intrång snarare än som investeringar.

Invandringslandet: selektionens två sidor

USA har alltid varit ett invandringsland. Människor har emigrerat dit för att söka något: bättre levnadsförhållanden, större frihet, ett nytt liv. Men migration handlar inte bara om att söka nytt, utan också om att fly från något.

Det är rimligt att anta – helt utan att moralisera – att ett invandringsland får en viss överrepresentation av människor som lämnar problem bakom sig: ekonomiska misslyckanden, svek och sociala skandaler och t.o.m. kriminalitet. Det är en logisk konsekvens av att migration alltid är selektiv. Samtidigt är det just denna selektion som skapat USA:s innovationskraft. Migration tenderar att gynna driftiga, riskbenägna och framtidsorienterade människor. Samma egenskaper som driver entreprenörskap och kreativitet kan dock – i ett samhälle med svaga skyddsnät – också bidra till allt hårdare konkurrens, låg empati för förlorare och en acceptans för hänsynslöst beteende.

USA har därför alltid rört sig på en knivsegg mellan dynamik och brutal konkurrens mellan människor.

Slavsystemet och kyrkans moraliska splittring

Slaveriet var inte bara ett ekonomiskt system – det var ett moraliskt trauma som delade landet i två konkurrerande världsuppfattningar. Även kyrkorna splittrades. Vissa samfund, särskilt i Södern, försvarade slaveriet teologiskt. Andra – som kväkarna och abolitionistiska rörelser i norr – drev en moralisk kamp mot det.

Resultatet blev inte en moralisk uppgörelse, utan en dubbel bokföring:

  • ett USA där religion står för medmänsklighet, jämlikhet och socialt ansvar
  • och ett USA där religion legitimerar hierarki, ordning och “naturliga” skillnader mellan människor

Denna spricka löper fortfarande rakt genom såväl kristendomen i USA som amerikansk politik.

Sekularisering, demografi och känslan av att bli undanträngd

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet sekulariserades USA gradvis – men asymmetriskt. Mer liberala och toleranta grupper lämnade i högre grad kyrkan. Medan det mer konservativt religiösa kärnblocket, länge upplevt att både Gud och nationen håller på att glida dem ur händerna.

Samtidigt förändras befolkningens sammansättning. Prognoser pekade på att den icke-hispaniska vita befolkningen kommer att utgöra mindre än 50 procent av USA:s befolkning runt mitten av 2040-talet. Många latinamerikaner är och identifierar sig också som vita, men i amerikansk identitetspolitik är dessa kategorier ofta laddade och politiserade.

För grupper som länge upplevt sig som normen – kulturellt, religiöst och demografiskt – skapar detta en existentiell oro (och innerst inne vet man hur man själv behandlat minoriteter). Tyvärr är rädsla för marginalisering för den egna gruppen ofta en starkare politisk kraft än hopp om förbättring för alla.

Den amerikanska drömmen – och när hissen fastnade

Under en lång period fanns i USA en ovanligt hög social rörlighet. Talang, arbete och ambition kunde ofta räcka långt. Den erfarenheten formade mantrat: alla kan lyckas bara man jobbar tillräckligt hårt!

Men från 1970-talet och framåt har den sociala rörligheten minskat kraftigt, samtidigt som ojämlikheten ökat. Drömmen lever kvar – men allt fler märker att stegen uppåt saknas. Och att vara fattig i USA innebär ofta:

  • begränsad tillgång till bra utbildning
  • bristande och dyr sjukvård
  • hög ekonomisk stress när de sociala skyddsnäten är dåliga och konkurrensen mellan människor hård

När myten överlever verkligheten uppstår ilska. Och ilskna människor söker enkla förklaringar och syndabockar.

Låga skatter, starkt civilsamhälle – och vad som hände när detta samhällskontrakt bröts

USA har historiskt haft lägre skatter och svagare sociala trygghetssystem än Europa. Det fungerade relativt väl så länge detta kompenserades av ett starkt civilsamhälle: lokala gemenskaper, kyrkor, föreningar och grannskap som ofta ägnade sig åt välgörenhetsarbete.

Samhällsforskaren Robert Putnam har visat hur detta sociala kapital internationellt sett varit högt i USA under mitten av 1900-talet – i nivåer som i början av 1960-talet låg i närheten av högtillitsländerna i Norden, men som därefter fallit kraftigt. Utvecklingen har gått mot färre föreningar, förre mötesplatser, färre nära vänner, ökad stress och minskad mellanmänsklig tillit.

När fabriker i mindre attraktiva orter och städer lades ned och jobben outsourcades, flyttade också de högutbildade. Kvar blev samhällen utan skatteutjämning, utan framtidstro och ofta med lågstatusjobb i logistik eller service som ersättning för jobb inom industrin – jobb som tidigare kunde ge såväl en hyfsad inkomst som yrkesstolthet. För många män innebar det både skam och ett status- och identitetsmässigt fall.

När gemenskapen och en identitet att vara stolt över försvinner återstår ensamhet. Och ensamhet är politiskt farlig.

Den tekniska revolutionen – när gemenskap ersattes av algoritmer

Samtidigt som det amerikanska civilsamhället försvagades, genomgick offentligheten en teknisk revolution. Sociala medier lovade gemenskap, men levererade i praktiken fragmentering. I stället för gemensamma arenor där människor med olika bakgrund möts, skapades digitala miljöer där algoritmer belönar ilska, förenkling och konflikt.

Plattformarnas affärsmodell bygger inte på förståelse, utan på engagemang – och få saker engagerar lika effektivt som indignation. Resultatet har blivit åsiktsbubblor där människor i allt högre grad exponeras för information som bekräftar den egna världsbilden och där motståndare inte längre uppfattas som felande medmänniskor, utan som hotfulla karikatyrer.

Detta har förstärkt polariseringen på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Missnöje som tidigare mildrades i mötet med grannar, arbetskamrater och föreningsliv, får nu växa ostört. När social tillit redan är låg blir digital politik inte ett komplement till demokratin, utan ett substitut för gemenskap – där identitet, vrede och grupptillhörighet ersätter samtal, kompromiss och gemensam verklighetsbild.

I ett samhälle där människor både är ensammare och mer uppkopplade än någonsin blir det allt lättare att radikaliseras, men allt svårare att förstå varandra.

När systemet slutade leverera – och ilskan blev permanent

USA:s politiska system är konstruerat för att begränsa maktmissbruk. Men samma spärrar som en gång skyddade friheten har i dag blivit ett hinder för förändring. Vetomöjligheter, tvåkammarsystem, juridifiering, stark federalism och procedurregler gör att även bred folklig enighet ofta fastnar i låsningar. För många medborgare skapar detta en upplevelse av ett samhälle där:

  • problem erkänns men inte löses
  • val hålls men vardagen förblir oförändrad
  • ansvar alltid kan skjutas vidare

När demokratin upplevs som oförmögen att leverera förbättringar försvinner inte missnöjet – det stelnar. Ilskan blir kronisk snarare än situationsbunden. I ett sådant klimat omtolkas kompromiss till svaghet, och institutioner ses inte längre som neutrala spelregler utan som verktyg för “de andra”.

Detta skapar en farlig förskjutning: från lojalitet mot systemet till lojalitet mot den egna gruppen – även när gruppen bryter mot demokratiska normer.

Rädsla som livsmiljö

USA präglas i dag av rädsla: rädsla för kriminalitet, skolskjutningar, droger, pedofiler, invandring, sjukdom, ekonomisk ruin. När trygghetssystemen är svaga blir varje risk personlig. När civilsamhället är svagt blir varje hot existentiellt.

När människor saknar stabila sociala sammanhang blir politik ett substitut för gemenskap. I frånvaron av starka lokala band – familj, föreningar, grannskap – blir den politiska identiteten ett sätt att återvinna mening, tillhörighet och värdighet. Polariseringen är därför inte bara ideologisk, utan existentiell: ett hot mot den egna gruppen upplevs som ett hot mot den egna identiteten.

Detta förstärks av att många amerikaner har liten kunskap om världen utanför den egna erfarenheten, vilket också gör dem farliga för de vet inte hur en riktig demokrati, en utvecklad välfärdsstat eller riktig frihet fungerar. David Bowie uttryckte detta på ett väldigt bra sätt i den här intervjun från 1990-talet.

Rädsla kräver enkla berättelser – och starka beskyddare.

Ojämlikhet, syndabockar och längtan efter ordning

Den ekonomiska polariseringen har ökat kraftigt sedan 1970-talet. De rikaste drar ifrån, medan majoriteten står still. Många upplever att deras barn kommer att få det sämre än de själva.

I ett samhälle med stark kommunistskräck – djupt präglad av kalla kriget och figurer som Joseph McCarthy – har omfördelning och välfärd länge misstänkliggjorts. Staten ses inte som en långsiktig investerare i människors hälsa och utbildning, utan som ett hot mot individuell frihet.

Under 1950-talet och början av 1960-talet så var skatterna mycket högre i USA än vad de är idag. Marginalskatten på de allra högsta inkomsterna var över 90 procent och företags-beskattningen var över 50 procent. Det fanns stora möjligheter till skatteavdrag, så få betalade så hög skatt – men det var ändå stor skillnad jämfört med idag. En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägna att fördela kakan. Sedan början av 1980-talet har ojämlikheten i USA ökat markant, först genom Reagans politik, sedan genom murens fall som öppnade upp kapitalmarknaden världen över.

När ekonomisk polarisering och ökad ojämlikhet blockeras som politisk förklaringsfaktor för det egna eländet söker man i stället kulturella syndabockar.

Identitetspolitik, elitförakt och backlash

Eftersom klassbaserad vänster haft svårt att slå igenom har en annan vänster vuxit fram – starkt fokuserad på identitet, språk och symboler. För många har detta upplevts som moraliskt fördömande av den egna livsstilen snarare än materiellt hjälpsamt.

När livet blir sämre och någon säger att problemet är ditt ordval eller vem du är, då röstar du inte på ett seminarium – du röstar på någon som lovar att slå näven i bordet.

Samtidigt har kulturella och/eller ekonomiska eliter i storstäderna ofta sett ned på människor från de lite fattigare delstaterna, där religion och konservativa värderingar varit starka. Ett tydligt exempel under valet 2016 var när Hillary Clinton talade om en stor ”basket of deplorables” – med syftning på ungefär hälften av Donald Trumps anhängare – vilket många upplevde som en förolämpning riktad mot just vita, landsbygdsbor och arbetarklassväljare. Detta har bidragit till ett växande elitförakt och en känsla av politiskt svek hos delar av befolkningen i USA.

Från lojalitet till lydnad

I denna miljö har politiken blivit tribal. Särskilt inom det republikanska partiet har lojalitet blivit viktigare än institutioner. Moderata röster har tystnat. Kyrkliga och politiska extrempositioner har förstärkts.

En del republikaner har också anammat ett sadokonservativt politiskt förhållningsätt. Målet är inte i första hand är att den förda politiken ska förbättra de egna livsvillkoren, utan att den ska försämra tillvaron för dem man uppfattar som motståndare eller fiender. Politik reduceras därmed till en fråga om hämnd, hierarki och status – att återställa en upplevd ordning där “vi” står över “dem”, även om kostnaden för detta också drabbar de egna leden.

Auktoritära system börjar sällan med en kupp. De börjar med att tillräckligt många människor upplever att demokratiska regler bara är legitima när de gynnar “oss” – och att rättvisa är något som ska skipas, inte förvaltas.

Avslutning: USA:s verkliga kris

USA:s kris är inte i första hand politisk. Den är kulturell och social. Ett samhälle byggt på frihet, men med allt svagare gemenskap. En dröm som överlevt sin materiella grund. En rädsla som vuxit i takt med ensamheten. År 1990 var det 3 procent som inte hade några vänner och 33 procent som hade minst 10 vänner; år 2021 var motsvarande siffror 12 respektive 13 procent (Källa: The Survey Center on American Life).

Vi kanske börjar i fel ända. Vi fruktar det dåliga ledarskapet i USA och hoppas på en förändring till det bättre. Men USA:s framtid hänger kanske inte i första hand på ledarskapet, utan på om människor vill varandra väl – oavsett etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning, kön eller politisk hemvist. Kommer det finnas kvar tillräckligt mycket tillit mellan människor för att en liberal och institutionellt effektiv demokrati ska kunna fungera?

En tunn fernissa av tillit

Socialt kapital, , , ,

Jag älskar Mallorca – en fantastisk ö med en charmig huvudstad, pittoreska byar, härliga stränder, ett skönt klimat stora delar av året och trevliga människor. När jag för några år sedan fick ekonomiska möjligheter så slog jag till och köpte en lägenhet i Palma. Jag har också en kusin som bor där med familj sedan 40 år tillbaka, så valet av Palma var inte svårt.

Det som slagit mig efter några år på Mallorca är hur vi svenskar som finns på ön tyr oss till varandra. Vi hjälper, informerar och tipsar varandra om allt från spansk byråkrati till bra caféer. Jag har inte mer än några års gymnasiespanska i bagaget och kan inte göra mig förstådd om inte personen talar engelska. Jag hade kontakt med svensktalande under hela köpprocessen från svenska mäklare till svensktalande jurist och bankkontakt. Det känns helt enkelt tryggare, man vet ofta vad som gäller och slipper begå kulturella misstag.

Men ibland sträcker sig den här hjälpsamheten ett steg längre än vad som är vanligt i Sverige vid kontakter med myndigheter, banker etc. Det var först när jag var tvungen att byta bankkontakt till en person som inte var svensk som jag förstod att vissa saker som jag trodde var gratis kostade pengar. Min svenska bankkontakt hade helt enkelt sett till att jag slapp betala visa avgifter – det verkar finnas en underförstådd regel här om att ”vi svenskar hjälper varandra”.

Vi tyr oss till varandra. Är det fel? Både ja och nej.

Människor har i alla tider tytt sig till den egna familjen, den egna stammen, den egna klanen. Det finns i vårt DNA, men det går inte att bygga större fungerande samhällsbyggen om inte människor ser förbi sin närmaste ingrupp. Vi måste ta ansvar, känna omtanke och behandla människor vi inte känner på ett rättvist sätt.  

Att de nordiska länderna plus ett tjugotal länder till byggt upp en så pass hög tillit så att en majoritet av medborgarna tror att vi i huvudsak vill varandra väl och inte försöker lura varandra är inte enkelt. En av de viktigaste nycklarna för detta stavas rättssäkerhet – att statsapparaten i den nation vi är medborgare i behandlar alla lika. Det ska inte gå att med makt eller pengar köpa sig förbi kön och fattiga människor eller minoriteter måste ha samma rättigheter som alla andra.

En vän till mig berättade om en rysk gästprofessor som tyckte att Sverige var det värsta land hon hade varit i. Hon tyckte det var obehagligt, för det fanns inga människor i Sverige – bara maskiner. Varför då undrade min vän? Det hon menade var vårt byråkratiska system. Hon behövde ha någon form av tillstånd och som gästforskare uppstod det ett problem av något slag. Hon menade att det inte spelade någon roll hur hon än försökte beveka handläggaren. Hon hade försökt med en snyfthistoria, hon hade spelat på sin kvinnlighet, hon hade försökt varit vänlig och hon hade blivit arg. Hon försökte till och med muta handläggaren. Hon beskrev exakt korruptionens bas, och det fungerade inte alls. Men inte bara korruptionen, utan också det mänskliga – ”det spelade ingen roll vad jag sa, eller vem jag var”. Hon uppfattade detta som ett omänskligt system. Men alternativet är ju korruption och nepotism, där man kan påverka ärenden med hjälp av en hög position, mutor, aggressivitet, kvinnlighet, hot, tårar eller vad den enskilde personen kan ha i sin verktygslåda för att försöka påverka handläggaren.

I många kulturer så anses det inte vara fel att ”smörja systemet lite” och ”utnyttja sin verktygslåda”. Och med tanke på att även vi svenskar ”tar hjälp” av varandra på ett sätt som ibland tänjer på gränserna här på Mallorca, så är det uppenbart att de ”svenska normerna på hemmaplan” endast är en tunn fernissa över den djupare medfödda instinkten att först och främst hjälpa vår familj, våra närmaste, vår ingrupp. I många situationer är det ju rätt att göra så – det måste vara så, men inte om det bryter mot lagar och regler eller sker på bekostnad av någon annans rättigheter eller resurser. Tyvärr behövs det inte mycket för att sätta sig själv och sina närmaste i centrum på ett sätt som skadar samhället i stort.

Och den där tunna fernissan av generell tillit är det mest välståndsskapande verktyget vi har. Vi måste helt enkelt bli bättre på att vårda tilliten. Den har så mycket större betydelse för både vårt individuella välbefinnande och Sveriges utveckling än vi tror. Vi tror kanske inte det är så farligt om vi inom olika grupper ”börjar ta hand om varandra”. Det är därför som identitetspolitiken är så farlig. När vi inte ser människan, utan någon som representerar den egna gruppen och att vi då, oavsett dennes handlingar eller vad vi tycker om hen, ska bidra till dennes bästa.

Och om jag ser till att du får det här, så nästa gång jag behöver något så ser jag till att du…osv. Då är vi på ett slutande plan. Det är inte svårt att förstå de mekanismer som styrt utvecklingen mot genomkorrupta samhällen som t.ex. Grekland eller Bulgarien. Däremot är det ytterst speciella förhållanden som skapar en bra grogrund för att utveckla ett högt socialt kapital. Borde vi inte vara mer intresserade av vad detta består i, så vi kan skapa mer av det som skapar positiva cirklar av utökad tillit och minska det som skadar tilliten?

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Socialt kapital, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Vi är röde, vi är hvite

Socialt kapital, TV, Video, , , , , , , , ,

Jag är mycket förtjust i den här reklamfilmen från Danmark som säkert många av er redan har sett. Den utgör ett skolexempel på vad överbryggande socialt kapital handlar om. Att se att vi har fler identiteter än en. Det är inte bara könet, etniciteten, sexualiteten eller något annat som ska identifiera oss. Jag har förståelse för att identitet är viktigt för många, att man känner en större trygghet ihop med likasinnade och att det gör världen lite enklare när våra fördomar blir bekräftade. Men jag vill hävda att vi människor är så mycket mer än de stereotyper som både högern och vänstern identitetsideologier vill sätta på oss. Och ska vi trots våra olikheter kunna leva ihop så måste vi våga mötas över gränserna och framförallt våga tänka annorlunda, vara annorlunda och ha andra intressen än vad som förväntas av oss utifrån våra kön, var vi kommer ifrån eller vilka politiska ideologier vi har. Det är brobyggarna, överbryggarna, som är hjältarna i mina ögon. Det är de som bryter mönster och umgås över gränserna som skapar tillit och socialt kapital i samhället.