Etikettarkiv: Konservatism

Utan en riktig mitt i politiken riskerar samhället att falla sönder

Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , ,

Jag har ett problem inför valet: jag har egentligen inget parti att rösta på. Det låter kanske som den vanliga klagan från en väljare som inte riktigt bestämt sig. Men mitt problem är snarare det motsatta. Jag vet ganska väl var jag står politiskt. När jag placerar mina åsikter på de två axlar som ofta används för att beskriva svensk politik – höger–vänster och GAL–TAN – hamnar jag nästan precis i mitten.

Kompromisser som för oss framåt – eller ständig kamp för att motarbeta fienden?

Partierna gör det däremot inte. De drar i allt högre utsträckning åt olika håll, och under de senaste decennierna har den traditionella höger–vänster-konflikten dessutom fått sällskap av GAL–TAN-dimensionen. Politik handlar därför inte längre bara om skatter, ägande, välfärd och ekonomisk fördelning. Frågor om migration, nationell identitet, kön, kultur, klimat och auktoritet har blivit minst lika viktiga. Det har gjort politiken mer mångdimensionell. Men också mer polariserad.

Och här kommer min grundläggande invändning mot hur vi brukar tala om politik: jag tror inte att ett välfungerande samhälle kan byggas på föreställningen att en ideologi till slut ska besegra de andra. Resultatet blir snarare ett politiskt system där partierna ägnar allt större kraft åt att blockera och motarbeta varandra och allt mindre kraft åt att fatta de långsiktiga beslut som landet behöver.

Jag är övertygad om att Sverige skulle fungera bättre – och att vi som bor här skulle må bättre – om det fanns en starkare politisk mitt. Inte därför att mitten alltid har rätt eller att aktivism aldrig är bra, utan därför att demokratin kräver partier som kan acceptera att motståndaren ibland har en poäng, att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim del av samhället och att många tagna beslut måste kunna överleva ett regeringsskifte.

Tre idéer som mår bäst i balans

De tre stora politiska idétraditionerna bär var och en på något som ett samhälle behöver.
Liberalismen betonar individens frihet, självbestämmande, företagsamhet och rätten att gå sin egen väg.

Socialismen betonar jämlikhet, solidaritet och insikten att våra möjligheter i livet inte enbart är resultatet av våra egna val.

Konservatismen betonar gemenskap, traditioner, institutioner, kontinuitet, ansvar och de normer som får människor att känna förpliktelser gentemot det egna landet.

Problemet uppstår när någon av dessa principer får stå ensam och framför allt när de drivs till sina onda tvillingbröder – nyliberalismen, kommunismen och den auktoritära nationalismen.

Frihet utan gemenskap riskerar att skapa ett samhälle där var och en främst ser till sig själv. Jämlikhet driven alltför långt kan kräva så mycket styrning och omfördelning att individuell frihet och initiativkraft hämmas. Gemenskap utan tillräcklig tolerans för individualitet kan i sin tur bli konformism, social kontroll och fientlighet mot människor som avviker.

Det intressanta är därför kanske inte vilken av de tre idéerna som har rätt. De har rätt samtidigt. Det är balansen mellan dem som är det svåra.

Hur kommer vinnarna att behandla förlorarna?

Det är därför ytterkanterna gör mig orolig. Ju längre ut mot de politiska kanterna man kommer, desto större blir risken att de vid en maktposition får ”problem” med människor som inte delar den egna världsbilden. Historiskt har båda vänstern och högern alltför ofta frestats av tanken ”att ändamålet helgar medlen”. Motståndaren blir inte bara någon som har fel, utan någon vars inflytande måste begränsas: man avhumaniserar grupper, försvårar deras deltagande i samhällsdebatten, tystar eller försöker misstänkliggöra dem.

En majoritet av sympatisörer med V och SD respekterar naturligtvis våra demokratiska principer och har politiker som utifrån sina respektive perspektiv försöker skapa ett bättre Sverige. Men det är också rimligt att anta att partier långt ut på den politiska skalan får en överrepresentation av människor med mer extrema åsikter. Jag har särskilt svårt att känna förtroende för V och SD i utrikespolitiska frågor. Kring SD har det funnits och finns personer och miljöer med en alltför förstående inställning till Ryssland, vilket jag ser riktigt allvarligt på. V har å sin sida en stark antiimperialistisk och postkolonial idétradition som ibland fått partiet att hamna helt fel. Kritik mot USA och väst har alltför ofta fått väga tyngre än vilka värderingar de rörelser och regimer man stött faktiskt representerat.

Ett steg mot mitten

Min önskan i det här valet är därför ganska enkel: att fler av oss tar ett steg in mot mitten – framför allt att de som väljer mellan SD och någon av de andra borgerliga partierna väljer bort SD och att de som väljer mellan V, MP och S väljer bort V. Jag vill långsiktigt se en starkare mitt i svensk politik. För mitten behöver inte vara platsen där politiska idéer blir till en färglös sörja. Den kan vara platsen där de tvingas möta verkligheten – där man på allvar debatterar och diskuterar viktiga frågor och inte bara står och skriker på varandra.

Vi kommer fortfarande att vara oense om skatter, migration, fördelningsfrågor, kärnkraft, vinster i välfärden och en massa annat. Så ska det vara. Politik utan konflikt är vare sig möjlig eller önskvärd och aktivism kan ibland snabba på en utveckling. Men det är en stor skillnad mellan att se sin politiska motståndare som någon man vill besegra i en omröstning och som någon man vill besegra som samhällskraft.

Ett demokratiskt samhälle behöver konservativa, liberaler, gröna och socialister. Men det behöver framför allt människor och partier som accepterar att ingen av dem kommer att få allt de vill och vars främsta drivkraft inte är att bekämpa ”dom andra”.

Så inför det här valet är min uppmaning inte att alla ska komma överens. Bara att vi tar ett steg in mot mitten. Sedan kan vi fortsätta bråka där.

PS! Och jag ser gärna att någon av de partier som ligger mig närmast (MP, S, C eller L) också kan röra sig politiskt åt mitten – enligt valkompassens karta står jag ensam …

Har förlusten av tillit bäddat för en konservativ regering?

Socialt kapital, Statistik, Uncategorized, , , , , , , , ,

Det var i 1800-talets Tyrolen som man började använda kanariefåglar för att varna för höga halter kolmonoxid. Fåglarna fördes ned i den mörka gruvan och sattes i en bur hängandes i gruvtaket. När halten av den luktfria och osynliga gasen kolmonoxid ökade så påverkade det kanariefågeln som svimmade av eller dog. Detta var en tydlig signal för gruvarbetarna att genast avsluta arbetet och ta sig upp ur gruvan. Då kanariefåglar är känsligare för kolmonoxid än människor så reagerar de snabbare på en ökad halt i luften, innan det börjar påverka människor.1)

På samma sätt kan man idag använda förlust av tillit som en varning för när ett samhälle får svårare att hålla ihop och för när befolkningen i stället blir splittrad och polariserad. Det är mycket som talar för att en lägre tillit, speciellt hos delar av befolkningen, är en viktig förklaring till att vi nu har en konservativ regering.

De med låg tillit röstar på SD

Något som är tydligt i statistiken är att de grupper och de regioner i Sverige där tilliten är som lägst, där är också SD som störst. Och när tilliten i ett land minskar och speciellt när människor inte längre upplever sig vara trygga då ökar både konservatismen och högerpopulismen. Det finns en tydlig parallell till USA som är det land i Västvärlden där den generella tilliten i befolkningen minskat mest sedan 1960-talet, något som lagt grunden till att en högerpopulistisk narcissist kunde bli president i USA.

Den generella tilliten är fortfarande internationellt hög i Sverige, men den har minskat i vissa grupper. Och även om tilliten endast minskat marginell sett över hela befolkningen, så har SD blivit det parti där så kallade lågtillitare söker sig. Det är inte bland socialdemokrater generellt man hämtat röster, utan bland de tidigare socialdemokrater som känner låg tillit. Det är inte bland moderater generellt man lockat till sig röster, utan det är hos tidigare moderater som känner låg tillit. SD har blivit en magnet för människor som har svårt att lita på människor generellt, som i högre grad än genomsnittet tror att politiker är korrumperade och sviker det allmännas bästa, att maktutövande personer har en dold agenda och att det finns sammanslutningar i världen och i Sverige som konspirerar bakom vår rygg.

Felaktig bild eller en rimlig reaktion?

Frågan är om de har någon fog för den lägre tilliten? Till viss del tror jag att den lägre tilliten kan skyllas på sociala medier och de algoritmer som har som mål att framkalla starka känslor hos människor. En del människor som fastnat i dessa algoritmer pumpas ständigt med negativa och ibland hatiska bilder av politiker och debattörer med vänstersympatier, men många som har gått till SD är också människor som är arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade eller som bor i kommuner och på platser där utvecklingen sedan 1990-talet har blivit sämre. Det har uppstått en spricka mellan stad och land kring hur man röstar. När människor som tidigare kände att samhället höll ihop och att man kunde lita på de flesta människor man mötte i sin vardag, inte längre gör det – då minskar också den generella tilliten.

När många tycker att politiker och media är upptagna av frågor som inte berör dem samtidigt som utvecklingen i den ort man bor under mer än 30 år gått i fel riktning, med färre arbetstillfällen, minskad service och ungdomar som flyttar, är det lätt att känna sig sviken av samhället. Lägg till detta att andelen lågt utbildade invandrare där många är försörjda av det offentliga blivit en kraftigt ökande andel av vissa småstäders befolkning, en ökad kriminalitet som följer i fotspåren av att alltför många invandrade hamnar i utanförskap2) samt höga el- och bensinpriser – som i mycket högre grad drabbar befolkningen på landsbygden än i Stockholms innerstad, så är det kanske inte så konstigt att många tycker att det var bättre förr och att de röstar på ett parti som säger att de ska få tillbaka detta förr.

Ungdomar röstar allt mer konservativt

En annan sak som överraskade många var att ungdomarna röstade konservativt. Men med tanke på att tilliten sjunkit markant bland ungdomar, är det kanske inte så konstigt. Bland de äldre ökar däremot tilliten, vilket beror på att den mest tillitsfulla generationen – fyrtiotalisterna – blivit en allt större del av gruppen äldre.

ÅlderÅr 2005År 2010År 2015År 2021Förändring 2005-2021, %-enheter
16–29 år374141436
30–44 år262630304
44–64 år222223231
65–84 år22202220-2
Totalt262728282
Tabell 1 Andel (%) som uppgett att de har svårt att generellt lita på andra människor 2005, 2010, 2015 och 2021

Enligt omvärldsspanarna på Kairos Future har det länge varit en trend att ungdomar blir alltmer konservativa – framtiden framstår som hotfull med klimatförändringar, krig, pandemier samt en rädsla för att inte få ett bra jobb och bostad. De vill i mindre utsträckning än tidigare generationer resa och se världen, i stället vill de få ett stabilt jobb, gifta sig och skaffa barn. När omvärlden känns komplex och otrygg, så är en naturlig reaktion att sluta sig inåt – allt fler ungdomar söker snarare tryggheten i den lilla världen än spänningen i den stora, dvs. precis tvärtemot min egen tågluffande och backpackande generation som skulle uppleva världen och gärna sköt fram vuxenlivet och bildandet av familj till långt över 30-årsstrecket. Denna trend har heller inte blivit mindre av en (i mina ögon) överbeskyddande föräldrageneration som skjutsar sina barn till alla aktiviteter – det är förståeligt, men denna rädsla förs över på barnen som blir allt mer trygghetssökande.

När människor får svårare att lita på människor generellt, så söker man sig till sammanhang och grupper där man känner sig trygg och där man vågar lita på andra. Samma tendens finns faktiskt även på den politiska vänsterkanten fast den där får andra uttryck – t.ex. genom att skapa ”trygga rum” och med alla medel stänga ute åsikter som upplevs som kränkningar. Det kan tyckas sympatiskt, men vill man bara umgås med människor som man identifierar sig med eller tycker lika som en själv så riskerar samhörigheten och solidariteten med andra människor att försvagas.

Det är dock viktigt att poängtera att gruppen ungdomar inte är homogen på något sätt. När man pratar om att ungdomar är på ett visst sätt, så är det snarare ett uttryck för att en del normer och värderingar går i en viss riktning eller att gruppen konservativa har ökat något i förhållande till dem som har mer liberala eller vänsterorienterade åsikter.

Vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?

Men oavsett hur man ser på konservatism eller hur man röstar, så är en lägre tillit ett samhällsproblem. Det som politiker och andra debattörer nu behöver göra, det är att ställa sig ett antal frågor.

  • Vad är tillit och varför är den viktig för att ett samhälle ska fungera på ett bra sätt?
  • Varför har många människor förlorat tilliten?
  • Finns det reella skäl till att en del människor minskat tilliten eller bygger den förlorade tilliten på en förvanskad bild av verkligheten?
  • Och vad kan vi göra för att människor ska få tillbaka tilliten?

Jag är helt övertygad om att det går att vända på kuttingen, men då behöver vi ta fram bra svar på de här fyra frågorna. Vill ni diskutera dessa frågor så deltar jag gärna med min tankar kring detta.

1) Källa: https://proregcontrol.se/gaslarm-forr-i-tiden/

2) Invandrade är överrepresenterade bland lågt utbildade och kriminella i Sverige. Men flertalet invandrade är naturligtvis varken lågt utbildade eller kriminella. Kriminologen och författaren Leif GW Persson sa en gång att 97 av 100 svenskar aldrig begår ett allvarligt brott under sin livstid, och bland utrikes födda är motsvarande siffra 95 av 100. Det innebär en överrepresentation på hela 67 procent (fem är 67 procent större än tre), MEN också att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott utan är goda samhällsmedborgare på samma sätt som flertalet svenskar är det. Så det är här viktigt att kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Socialt kapital, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!