Två saker som jag ofta skrivit om på min blogg är hur den tilltagande åsiktspolariseringen riskerar att rasera tilliten i samhället och hur viktigt det är att länder lyckas skapa stabila och rättvisa offentliga institutioner som uppfattas som legitima av medborgarna.

I början av 2017 publicerade Dagens Nyheter en artikel signerad av Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, där han på ett mycket bra sätt sammanfattar precis de farhågor jag har om framtiden och även lyfter just försvaret av starka offentliga institutioner som ett av våra viktigaste verktyg för att motverka den utveckling som vi idag ser med polarisering, främlingsfientlighet, otrygghet, hat etc.

”I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.”

”Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.”

”Skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.”

”Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten.”

”Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen till döds.”

Länk till artikel i DN

I förståelsen för detta resonemang ligger också behovet av att värna det sociala kapitalet och att upprätta kunskap om mekanismerna bakom tilliten. Anders Ekström pekar på vikten av offentliga institutioners funktion som grupp- och gränsöverskridande och att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. Den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Bauman är inne på samma spår. Han menar att vi måste utveckla vår dialogförmåga för att överbrygga olikheter i samhället. Han pekar på tre fundament för dialogen: 1) Informalitet – det går inte att bestämma reglerna för dialogen i förväg, de måste uppstå efter hand. 2) Öppenhet – man måste gå in i dialogen med attityden att man kan ha fel. Jag har rätt och du är dum skapar inget bra samtalsklimat. 3) Samarbete – efter dialogen bör det inte finnas någon vinnare eller förlorare. Alla bör gå ut ur dialogen berikade. Syftet är att berika våra erfarenheter, vidga horisonter och vår smala repertoar att ta itu med livets svårigheter och utmaningar.

Tyvärr är mekanismerna för att sålla in oss i fållor kring vilka vi är och vilka åsikter vi har idag väldigt starka. Och det blir allt färre mötesplatser där vi ser varandra i ögonen när vi uttalar våra åsikter. Det är sannerligen inte så ofta vi sitter runt lägerelden längre, vilket faktiskt är människans första och mest naturliga mötesplats för dialog.

Jag tycker den här artikeln slår huvudet på spiken vad som är vårt största samhällsproblem idag. Men jag är inte säker på att jag förstått vad den här artikeln velat säga för 15 år sedan, innan jag började intressera mig för det sociala kapitalet. Jag undrar därför hur många som överhuvudtaget kan ta till sig det här resonemanget. Problemet med ökad polarisering är lätt att ta till sig, men det finns liksom ingen försvarare av institutionerna i samhället. Det finns ingen som står på barrikaderna för en fungerande och rättvis byråkrati och meritokrati – lika lite som någon hejar på domaren i fotboll.

Det är först när domaren är uppenbart mutad, korrupt eller påtagligt okvalificerad för rollen som vi reagerar, men oftast bara om det är till det egna lagets nackdel. Det är väldigt svårt att på ett rättvist sätt genomföra en match om domaren inte är att lita på. Och det är väldigt svårt att skapa rättvisa förhållanden och utveckling i ett land om institutioner som t.ex. polis, domstol, skatteverk, lantmäteri eller kommunernas tillståndsgivning inte går att lita på. När chefer, handläggare och andra anställda ger fördelar till den egna gruppen och medveten (eller omedvetet) väljer bort, underkänner  eller ger negativa besked till personer som tillhör ”fel grupp”. I klaner, i sekter, i det identitetspolitiska tänket och i patriarkala strukturer så finns det krafter som mer eller mindre drar åt ett sådant håll – och de krafterna måste vi vara på vakt inför. De skadar samhället hårt.