Jag har ett problem inför valet: jag har egentligen inget parti att rösta på. Det låter kanske som den vanliga klagan från en väljare som inte riktigt bestämt sig. Men mitt problem är snarare det motsatta. Jag vet ganska väl var jag står politiskt. När jag placerar mina åsikter på de två axlar som ofta används för att beskriva svensk politik – höger–vänster och GAL–TAN – hamnar jag nästan precis i mitten.

Kompromisser som för oss framåt – eller ständig kamp för att motarbeta fienden?

Partierna gör det däremot inte. De drar i allt högre utsträckning åt olika håll, och under de senaste decennierna har den traditionella höger–vänster-konflikten dessutom fått sällskap av GAL–TAN-dimensionen. Politik handlar därför inte längre bara om skatter, ägande, välfärd och ekonomisk fördelning. Frågor om migration, nationell identitet, kön, kultur, klimat och auktoritet har blivit minst lika viktiga. Det har gjort politiken mer mångdimensionell. Men också mer polariserad.

Och här kommer min grundläggande invändning mot hur vi brukar tala om politik: jag tror inte att ett välfungerande samhälle kan byggas på föreställningen att en ideologi till slut ska besegra de andra. Resultatet blir snarare ett politiskt system där partierna ägnar allt större kraft åt att blockera och motarbeta varandra och allt mindre kraft åt att fatta de långsiktiga beslut som landet behöver.

Jag är övertygad om att Sverige skulle fungera bättre – och att vi som bor här skulle må bättre – om det fanns en starkare politisk mitt. Inte därför att mitten alltid har rätt eller att aktivism aldrig är bra, utan därför att demokratin kräver partier som kan acceptera att motståndaren ibland har en poäng, att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim del av samhället och att många tagna beslut måste kunna överleva ett regeringsskifte.

Tre idéer som mår bäst i balans

De tre stora politiska idétraditionerna bär var och en på något som ett samhälle behöver.
Liberalismen betonar individens frihet, självbestämmande, företagsamhet och rätten att gå sin egen väg.

Socialismen betonar jämlikhet, solidaritet och insikten att våra möjligheter i livet inte enbart är resultatet av våra egna val.

Konservatismen betonar gemenskap, traditioner, institutioner, kontinuitet, ansvar och de normer som får människor att känna förpliktelser gentemot det egna landet.

Problemet uppstår när någon av dessa principer får stå ensam och framför allt när de drivs till sina onda tvillingbröder – nyliberalismen, kommunismen och den auktoritära nationalismen.

Frihet utan gemenskap riskerar att skapa ett samhälle där var och en främst ser till sig själv. Jämlikhet driven alltför långt kan kräva så mycket styrning och omfördelning att individuell frihet och initiativkraft hämmas. Gemenskap utan tillräcklig tolerans för individualitet kan i sin tur bli konformism, social kontroll och fientlighet mot människor som avviker.

Det intressanta är därför kanske inte vilken av de tre idéerna som har rätt. De har rätt samtidigt. Det är balansen mellan dem som är det svåra.

Hur kommer vinnarna att behandla förlorarna?

Det är därför ytterkanterna gör mig orolig. Ju längre ut mot de politiska kanterna man kommer, desto större blir risken att de vid en maktposition får ”problem” med människor som inte delar den egna världsbilden. Historiskt har båda vänstern och högern alltför ofta frestats av tanken ”att ändamålet helgar medlen”. Motståndaren blir inte bara någon som har fel, utan någon vars inflytande måste begränsas: man avhumaniserar grupper, försvårar deras deltagande i samhällsdebatten, tystar eller försöker misstänkliggöra dem.

En majoritet av sympatisörer med V och SD respekterar naturligtvis våra demokratiska principer och har politiker som utifrån sina respektive perspektiv försöker skapa ett bättre Sverige. Men det är också rimligt att anta att partier långt ut på den politiska skalan får en överrepresentation av människor med mer extrema åsikter. Jag har särskilt svårt att känna förtroende för V och SD i utrikespolitiska frågor. Kring SD har det funnits och finns personer och miljöer med en alltför förstående inställning till Ryssland, vilket jag ser riktigt allvarligt på. V har å sin sida en stark antiimperialistisk och postkolonial idétradition som ibland fått partiet att hamna helt fel. Kritik mot USA och väst har alltför ofta fått väga tyngre än vilka värderingar de rörelser och regimer man stött faktiskt representerat.

Ett steg mot mitten

Min önskan i det här valet är därför ganska enkel: att fler av oss tar ett steg in mot mitten – framför allt att de som väljer mellan SD och någon av de andra borgerliga partierna väljer bort SD och att de som väljer mellan V, MP och S väljer bort V. Jag vill långsiktigt se en starkare mitt i svensk politik. För mitten behöver inte vara platsen där politiska idéer blir till en färglös sörja. Den kan vara platsen där de tvingas möta verkligheten – där man på allvar debatterar och diskuterar viktiga frågor och inte bara står och skriker på varandra.

Vi kommer fortfarande att vara oense om skatter, migration, fördelningsfrågor, kärnkraft, vinster i välfärden och en massa annat. Så ska det vara. Politik utan konflikt är vare sig möjlig eller önskvärd och aktivism kan ibland snabba på en utveckling. Men det är en stor skillnad mellan att se sin politiska motståndare som någon man vill besegra i en omröstning och som någon man vill besegra som samhällskraft.

Ett demokratiskt samhälle behöver konservativa, liberaler, gröna och socialister. Men det behöver framför allt människor och partier som accepterar att ingen av dem kommer att få allt de vill och vars främsta drivkraft inte är att bekämpa ”dom andra”.

Så inför det här valet är min uppmaning inte att alla ska komma överens. Bara att vi tar ett steg in mot mitten. Sedan kan vi fortsätta bråka där.

PS! Och jag ser gärna att någon av de partier som ligger mig närmast (MP, S, C eller L) också kan röra sig politiskt åt mitten – enligt valkompassens karta står jag ensam …