I två stora länder som gränsade till varandra fanns det en gång två dirigenter som ledde varsin stor orkester. Det var den yngre maestron monsieur Trudeaulutt och den äldre herr Trumpet.
Herr Trumpet hade tagit över orkestern med löften om att göra ”The music great again” och ”att ingen skulle behöva spela andra fiolen” i hans orkester. Herr Trumpet uppskattade musiker som kunde spela högt och han gillade långa solon. Alla musiker försökte därför överrösta varandra och ställa sig främst i orkestern. Blåsarna fick också snart en rad fördelar av herr Trumpet, vilket genast skapade missämja mellan stråksektionen och blåssektionen. Det är bra med konkurrens menade Herr Trumpet. Det tar fram det bästa i musikerna. Och den som är bäst ska naturligtvis höras mest.
De musiker som höll sig i bakgrunden, spelade enkelt, höll takten och såg till att det svängde fick aldrig någon uppmärksamhet av herr Trumpet. ”De som inte märks, räknas inte heller”, menade herr Trumpet. Men musiken lät hemsk – en högljudd kakafoni av gällt solospel framför en allt mer rödbrusig herr Trumpet som frenetiskt viftade med armarna.
I dirigent Trudeaulutts orkester var musikerna däremot väldigt måna av att såväl lyssna in varandra som att följa monsieur Trudeaulutts musikaliska intentioner. Samspelet var fantastiskt och när det fanns musikaliskt utrymme så lämnades även plats för improvisationer och solospel. Med tiden kom nya och för den klassiska musiken ovanliga instrument med i orkestern. Det kom banjospelare, sitarspelare, asiatiska flöjter, dragspelare och t.o.m. en Kazoo. Jo, ni får plats också! En del av de äldre violinisterna tyckte att det hade gått för långt när orkestern tog in en säckpipa. Men monsieur Trudeaulutt stod på sig – ”Alla behövs i min orkester!”. Det lät inte som man varit van vid. Men det uppstod ny musik som tidigare aldrig hörts. Musikerna började själva uppskatta det nya och frågade varandra nyfiket om varandras instrument och hur man spelade på dem. Det lät allt bättre och nästan alla ville lyssna till dem!
Detta retade herr Trumpet mycket, men istället för att låta fler instrument vara med i orkestern så menade herr Trumpet att det istället fanns onödiga instrument i orkestern som inte tillförde något. Där låg problemet, menade herr Trumpet. Bara man gjorde sig av med dessa skulle det låta bra. ”Det är viktigt att sätta upp gränser”, menade herr Trumpet. ”Hur skulle det se ut om det smög sig in en sitar eller bongotrummor i orkestern”, skrockade han belåtet för att i nästa mening tala uppskattande om balalajkor.
Han pratade ilsket och fördomsfullt om ”The Fagotts”, men de fick på nåder vara kvar eftersom det var traditionella instrument. Först åkte instrument som var i kraftig minoritet ut som xylofonen och harpsichorden, sedan de instrument som herr Trumpet menade var alltför feminina och kraftlösa som piccolaflöjten, harpan och triangeln. Herr Trumpet hävdade att han egentligen älskade dessa instrument och att röra vid dem. ”Om man bara är tillräckligt känd kan man få spela på vilket instrument som helst, menade herr Trumpet. Men de passade inte in i orkestern. Vissa ljud passar helt enkelt ihop. Så är det, menade herr Trumpet.
Herr Trumpet hade utlovat den bästa musiken, de ljudligaste trumpeterna, de snabbaste violinisterna. Men till Herr Trumpets ilska så glesnade köerna utanför konserthallen allteftersom kakafonin tilltog. Herr Trumpet skyllde på instrumenttillverkarna, på akustiken, på att violinisterna var omöjliga att samarbeta med, på recensenterna och på publiken. ”Ingen är så orättvist behandlad i musikhistorien som jag”, twittrade han.
Herr Trumpet satt till slut själv i sin loge. Alla musiker hade till slut övergivit honom. Han blåste ilsket i sin Trumpet. Ingen hade tidigare hört honom spela, men han hade själv alltid hävdat sin virtuositet. Det kom bara väsande missljud och saliv ur trumpeten…