Samarbete – en evolutionär framgångssaga

Dela gärna!

Den viktigaste teknologiska landvinningen i människans historia är varken stenyxan, hjulet eller datorn – det är väskan! Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapade hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten och säkrandet av livsmedelstillförseln. Sett ur ett evolutionsperspektiv måste väskan ha varit en absolut omvälvande uppfinning.

Det är författaren Lasse Berg som i boken ”Gryning över Kalahari” gör en fascinerande genomgång av mänsklighetens ursprung där han bland annat för fram teorin om väskans betydelse för att vissa grupper av homininer1 klarade sig bättre, medan andra grupper eller arter dog ut. Forskare tror idag att vi härstammar från en liten folkstam på kanske 10 000 människor någonstans i Afrika för 150 000 år sedan. Vår egen art fanns redan långt tidigare, men klimatet blev oerhört torrt och kallt vid denna tidpunkt och det var inte långt ifrån att människan helt dog ut. Det var med utgångspunkt från denna lilla folkspillra som blev kvar som människans evolution tog fart på allvar. Väskan uppfanns, vi delade mat inom gruppen, hjärnan växte successivt, vi började använda och förstå symboler för att kommunicera och bilda föreställningar om vår omvärld och vi utvecklade talförmågan. Under denna utvecklingsprocess stärktes vår förmåga att känna empati. Vi kunde föreställa oss hur andra människor tänkte och kunde leva oss in i deras känslor.

Ensam är inte stark

Våra hjärnor började växa snabbare, vilket troligtvis berodde på en kombination av förändrad mer proteinrik kost med större inslag av fisk och skaldjur samt att de grupper som vi ingick i blev allt större, vilket krävde alltmer komplexa samspel och utvecklad språkförmåga. Större grupper hade lättare att överleva, speciellt om de kunde knoppa av andra grupper som de lyckades ha fortsatt goda relationer med. Det gällde att skaffa sig rätt vänner, bygga koalitioner och även att ha en förmåga att vara socialt manipulativ. De som hade bäst förståelse för enskilda gruppmedlemmars egenskaper och deras inbördes relationer blev socialt framgångsrika och fick fler chanser att sprida sina gener.

Människans framgångshistoria handlar om social organisation. Ingen annan varelse har lyckats med konststycket att i samma utsträckning som människan genomföra komplicerade samarbeten med individer långt utanför den närmaste familjen och t.o.m. forma lagarbeten där vinsten inte är omedelbar utan kommer först i en osäker framtid. Det var denna förmåga som tog människan ut på vandringar till andra kontinenter utanför Afrika…2

Inledningen ovan är hämtat från boken ”Rent spel” som jag skrev åt SKR och organisationen Arena för Tillväxt år 2006-2007. Jag ger bort den här boken grattis, så vill du ha en eller flera exemplar kontakta mig.

Vi blev beroende av varandra

Grunden för den utveckling som beskrivs ovan är att våra föregångare blev beroende av varandra. När våra hjärnor och huvuden blev större blev det allt svårare för kvinnan att föda barnet. Ett människobarn är därför inte fullt utvecklat när det föds utan behöver flera vuxna som tar hand om det. Utifrån ett evolutionärt perspektiv räckte det inte för pappan att ”sprida sin säd” utan han måste också ge mamman och barnet mat och beskydd. Att kunna kommunicera med varandra blev naturligtvis en framgångsfaktor för överlevnad. Steg för steg blev vi alltmer altruistiska och samarbetsinriktade. Talet utvecklades och i denna process bildades sedan större grupper på ca 20–30 personer som delade maten och hjälpte varandra. Det är så vi har levt i tio tusentals år fram till att jordbrukssamhällena utvecklades i Mesopotamien för 10–15000 år sedan.

Många evolutionsbiologer hävdar att förmågan att känna tillit har blivit en framgångsfaktor i våra genuppsättningar. Människor som litar på andra är bättre på att samarbeta och mer benägna att hjälpa varandra än misstänksamma personer. Samarbete utvecklade också talet och förmågan att kommunicera med varandra. Därmed fick dessa grupper en fördel, när det gäller att skapa gemenskaper och hålla ihop grupper. De grupper av människor som levde på savannen och som var bra på att samverka med varandra hade större chanser att överleva än de som var aggressiva och krigiska. Den kommunicerande och samverkande människan skapade kulturer där kunskap och information kunde överföras mellan generationer. Vi kunde lära av varandra och förändra oss. De tillitsfulla har därför kunnat föra sin kultur och sina gener vidare. Att vara aggressiv och krigisk kapabel kan naturligtvis ha varit en fördel evolutionärt om det uppstod brist på mat eller när fiendskap mellan grupper uppstod, men att kunna samverka inom gruppen har även varit en framgångsfaktor i krig.

Människan är dock dubbel till sin natur

De överlevnadsvillkor som en gång gällde för oss som art, har fortfarande stor betydelse för hur vi agerar idag. Samhället har förändrat sig snabbt, men våra hjärnor är anpassade för savannen. Så för att förstå oss människor måste vi förstå hur vi först byggde upp det sociala livet i små grupper av 20–30 människor. Med utgångspunkt i det vi vet om ursprungsbefolkningar som levt kvar in i modern tid, så kan utvecklingen ta olika riktningar. Ibland mer krigiskt som i Sepik-området i Nya Guinea där nästan inga samhällen vuxit sig större än 300 personer. Man har inte klarat av att leva i större grupper utan stora konflikter. Ön har endast ca 7,5 miljoner invånare, men på grund av konflikterna och att man historiskt haft svårt att bygga något överbryggande socialt kapital mellan grupperna så talas det över 800 språk på ön3.

Men som jag skrev ovan är det mycket som tyder på att de grupper som lyckats leva mer fredligt med varandra också varit mer framgångsrika evolutionärt. Journalisten och dokumentärfilmaren Lasse Berg har specifikt studerat Khiosan-folket i Södra Afrika, där människor lever monogamt, solidariskt och jämställt. I huvudsak ett lättjefullt liv fyllt med berättande, skratt, andligt färgad konst, rytmik och dans. Man har löst konflikter genom samtal samt ett visst mått av social kontroll, men ytterst sällan genom våld.

Att utvecklingen kan ta olika vägar kan exemplifieras med våra genetiskt närmaste släktingar schimpansen och bonbonen. Schimpansen lever under en strikt patriarkal hierarki, visserligen med sociala band och altruistiskt beteenden, men också med revirstrider och dödliga konflikter. Medan bonbonen är organiserade i mer platta strukturer där honorna har företräde vad gäller t.ex. mat. Sexualiteten används både för att stärka de sociala banden och för att lösa konflikter.

Människan är alltså dubbel till sin natur. Vi kan känna stor empati och tillit och ha förmåga att samarbeta med andra (även med dem vi inte känner), men vi kan också utföra de mest besinningslösa våldsdåd. Filosofer och andra har i alla tider tvistat om människans inbyggda godhet eller ondska, men evolutionsbiologer har visat att vi i grunden varken är onda eller goda – utan just ömsesidiga och av dubbel natur. Det är därför som människor i olika tider och på olika platser skapat kulturer där normer och värderingar kunnat se väldigt olika ut. Genetiskt är vi människor väldigt lika varandra, men hur vi organiserar våra samhällen och vilka normer, värderingar och kultur som följer med den organisationen kan skilja sig markant åt.

Med denna dubbla natur följer tyvärr främlingsfientlighet

Människan är som sagt i grunden empatisk och tillitsfull, vi speglar oss i andra och är måna om att socialt agera på ett sätt som gör oss accepterade och omtyckta. Men det gäller framför allt i ingruppen. Hjärnan har under evolutionens gång lärt sig att hantera den egoistiska människans nödvändiga inordning i sin grupp, men hjärnan är dåligt anpassad för att hantera motsättningen mellan grupper. Vi kan känna misstro och måla upp hemska fördomar om ”de andra”.

Det krävs väldigt lite för att vi ska känna gemenskap med en grupp och känna fientlighet mot dem som inte ingår i denna grupp. Vetenskapliga experiment har visat att även i helt slumpmässiga uppdelningar där man singlade slant om i vilket grupp man placerades i, så återkom samma mönster. Vi diskriminerar utgruppens medlemmar till fördel för ingruppen. Ingruppens medlemmar bedöms som individer, medan ”de andra” är likadana allihop. Dessutom skapar och reproducerar vi negativa budskap om utgruppen. Evolutionen har inte hunnit anpassa våra hjärnor till globaliseringens utmaningar. Fortfarande värnar den automatiskt om den egna gruppen och är i grunden främlingsfientlig.

Detta sätt att dela in oss i vi-och-dom, på in- och utgrupper, var under tusentals år fullkomligt rationellt. Även om vi kunde leva fredligt inom den egna gruppen var det inte ovanligt att bli dödad av en fientlig stam eller av okända människor. I vår ursprungliga livsmiljö i jägar- och samlargrupper löpte män 25 procents risk att under sitt liv bli dödad av någon från en annan grupp än den egna4.

De kan visserligen vara rationellt med försiktighet gentemot människor vi aldrig träffat tidigare, men att på förhand döma ut grupper eller individer som ingår i grupper som vi betraktar som främlingar är idag orimligt och leder till såväl till lidande för enskilda individer, orättvisor för de grupper som drabbas samt ett försämrat överbryggande socialt kapital – och i förlängningen en sämre ekonomi, sämre hälsa och en olyckligare befolkning. Och det gäller för alla, även för de grupper som är i majoritet och som har mer makt än andra.

Människan är i vissa avseenden programmerad för tribalism. Men inte i alla avseenden, och inte på sätt som vi är oförmögna att stå emot. Framför allt är mänskliga samhällen mer plastiska än individer och de kan utformas av frivilliga val – val som i sin tur har styrts av förnuft och god vilja och institutionernas utformning.

Jonathan Rauch, amerikansk författare och journalist

De i grunden egoistiska och aggressiva förtidsmänniskorna kunde med hjälp av väskan, delandet, en ökande empati, talet och förmågan att samverka bli gemenskapssökande samhällsvarelser. Nu står vi inför en liknande utmaning för mänskligheten. Att med hjälp av förnuft, medmänsklighet, rättvisa samhälleliga institutioner, gränsöverskridande möten samt ökad tillit minska främlingsfientlighet och fördomar. Men ansvaret för detta ligger inte bara på majoritetsgrupper – tillit och socialt kapital byggs som sagt upp genom ömsesidighet.

1Utdöda förmänniskor och oss själva, dvs. alla tvåbenta primater.

2 Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, 2005

3 Håkan Lindgren, ”Så blev européerna världens konstigaste folk”, SvD 2021-04-06

4Mikael Klintman, ”Grupptillhörighet viktigare än sanning”, www.forskning.se, 2019-12-19

3 tankar kring ”Samarbete – en evolutionär framgångssaga

  1. Håller med, med en liten invändning. Tesen att 25% dödades av någon i en annan grupp tror jag man ska ta med många nypor salt. Det måste vara väldigt svårt att undersöka. Vår benägenhet till ingruppande kan mycket väl förklaras på andra sätt. Dels är ju ingruppandet kulturellt betingat i alla kulturer där det kan undersökas. Vi är ju socialiserade att göra så. Dels kan det vara en konsekvens av vårt medfödda behov att känna oss själva genom att identifiera oss med likasinnade, liksom behovet av allianser som sociala varelser.

    1. Hej Klas! Tack för responsen! Ja, så kanske det är. Det man har gjort är att undersöka gamla skelett som man hittat och undersökt vilka skador de har haft, men jag läste någonstans att en del av de skador man trodde att människor åsamkat varandra troligtvis var gjorda av rovdjur. Olika forskare tvistar ju om detta – är människan i grunden ond eller god. Lasse Berg och Rutger Bregman menar att vi i grunden är goda och att de flesta jägare och samlare levde fredligt, Steven Pinker och källan jag använde Mikael Klintman att vi var mer våldsamma. Men min poäng i inlägget är just att vi är ömsesidiga – under vissa förutsättningar kan det växa fram en kultur och värderingar där människor är väldigt goda mot varandra, under andra förutsättningar kan vi vara väldigt aggressiva. Min andra poäng är att det är de samverkande grupperna som skapat sig konkurrensfördelar evolutionärt, vilket är grunden till en mer generell tillit.

      1. Tack! Jag håller som sagt med om din poäng. Jag har kollat upp saken lite närmare nu. Klintman refererar till LeBlanc som hänvisar till Kelly som visar sig hämta siffran 25% från antropologiska studier inom områden som är kända för sin krigiska kultur, Nya Guinea och Arnhem Land. Boken ”Att döda en människa” undersöker frågan. Där framgår att krig har varit vanligt sedan jordbrukets uppkomst för 10 000 år sedan, av förklarliga skäl. De skriver ”I boken War, Peace, and Human Nature som gavs ut 2013 har arkeologerna Jonathan Haas och Matthew Piscitelli gått igenom 2 930 skelett från Homo sapiens från 400 arkeologiska fyndplatser som alla är äldre än 10 000 år. Bara en liten del av dem, sammanlagt fyrtio stycken frản ett fåtal platser, visar upp tveksamma bevis för att det eventuellt förekommit konflikter och ingen av skadorna på de enskilda skeletten kan accepteras som bevis för krig – möjligen individuellt våld men det kan lika gärna vara andra typer av skador.”

Lämna ett svar till admin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.