Motsatsen mot rasism är inte antirasism, utan en värld som inte är uppdelad i ”vi-och-dom”
Golnaz Hashemzadeh, författare och kolumnist i DN
Håller helt med Golnaz i nedanstående artikeln. Jag är självklart helt emot rasism, men i den antirasistiska rörelsen finns det en retorik som snarare ökar motsättningarna mellan människor än överbryggar dem.
Sverigedemokraterna använder ibland det sociala kapitalet som argument för sin kritik mot invandring, eftersom tilliten ofta försämras i områden med etnisk mångfald. Den här artikeln tycker jag reder ut begreppen på ett bra sätt, bl.a. så kommenterar den mest kända forskaren inom området, Robert Putnam, för- och nackdelar med invandring och etnisk mångfald.
”Huvudpoängen i våra forskningsresultat är att mångfald ger betydande fördelar. Vi säger visserligen att invandring och etnisk mångfald skapar svårigheter på kort sikt. Det är svårt att leva med etnisk mångfald. Och jag tror att vi progressiva som gillar invandring gör samhället en otjänst om vi försöker påstå att den är problemfri. Men vår forskning visar att en framgångsrik invandringsnation kan hantera motsättningarna och dra fördelar av dem.”
Putnam nämner vidare fyra områden – vid sidan av kulturliv och matvanor – där invandring och mångfald ger positiva bidrag:
Samtidigt poängterar han att invandring och etnisk mångfald kan skapa svårigheter på kort sikt. Jag har själv svårt för den retorik som speciellt vänstern i Sverige för, där man ofta är föraktfull och nästan demoniserar människor som är oroliga över en stor invandring och snabba förändringar i samhället. Det är faktiskt inget konstigt att önska sig ett homogent samhälle där man lätt kan identifiera sig med andra människor. Det är samma instinkt som när hipsters bosätter sig på Södermalm eller HBTQ-personer i Bagarmossen – man vill umgås med människor som har ungefär samma värderingar och intressen som man själv har. Men vi som tror på ett öppet, tolerant och pluralistiskt samhälle måste bli bättre på att peka på de fördelar som nämns i denna artikel – och även kunna prata om och hitta lösningar till de negativa effekter som faktiskt kan uppstå på kort sikt.
”Vem kan man lita på?” är en artikelserie i tre delar om frustration, misstro och tillit där första delen publicerades i Dagens Nyheter igår.
Första delen handlade om min hemstad Örebro och brukskommunen Hällefors. Intressant artikel som både tar upp betydelsen av tillit och den frustration som kan uppkomma när polarisering och sociala skillnader ökar – både ur invandrares och landsbygdsbors perspektiv.
Men jag undrar var författaren Henrik Berggren fått parafrasen på Hoola Bandoolas låt ifrån:-))
Den 1 juni i år bildades Center for Social Sustainability vid Karolinska institutet. Det ska dels kartlägga tidigare forskning, dels stötta nya forskningsprojekt om social hållbarhet. Och så ska man så småningom kunna ge kurser och utbildning inom den övergripande frågan: hur kan vi fungera bättre tillsammans, både som individer, i grupper och i organisationer, så att hela samhället blir mer hållbart?
”Allt som rör problemlösning i världen utgår från att det är människor som fattar besluten, säger Christina Andersson. Därför måste vi försöka förstå hur och varför vi agerar som vi gör och vad som möjliggör eller förhindrar att människor samverkar effektivt.”
Det ska verkligen bli intressant att följa denna forskning. Social hållbarhet täcker in många olika områden, men mest intressant tycker jag forskningen om samverkan ska bli. Alla framhäver betydelsen av samverkan (med all rätt), men hittills har det varit få som ägnat tid åt att verkligen förstå hur komplext det ibland kan vara att få människor med olika kulturer, värdegrunder, yrken och erfarenheter att samarbeta på ett framgångsrikt sätt.
Socialt kapital bryts ned om åsiktsskillnaderna blir för stora, när polariseringen mellan människor ökar, när människor inte möts och inte förstår varandra utan istället schabloniserar och i värsta fall demoniserar dem man ser som motståndare.
Jag har visat ett TED-talk med Sally Kohn i ett tidigare inlägg på bloggen. Nu hittade jag också en intervju med henne.
”I don’t think people who disagree with me are stupid — that’s the big the thing I’ve come to learn. They’re not stupid. They have real, genuine, authentic, understandable concerns and someone else connected with them first in explaining why those problems are the way they are. They’re not vindictive, they’re not mean — well, sure, some are — but by and large, not even close. When you actually do meet people face to face — whether it’s viewers who stop me on the street or some of the hosts or people I’ve been on with — you realize, “Wow, we all put each other in boxes. We do it on both sides.” You start to break through those boxes and see people as much more complex. It’s really just a metaphor for the fact that our problems are a lot more complex. Our disagreements are a lot more complex than we’re imagining they are right now.”
Arbetslösa med högt socialt kapital löper mindre risk att drabbas av ohälsa visar en stor forskningsstudie från Centrum för klinisk forskning i Västerås.
Ett starkt socialt stöd ger dem som drabbas av arbetslöshet en kraftigt skyddande effekt mot psykosomatiska sjukdomar, medan de som upplevde ett svagt socialt stöd och kände låg tillit till sina grannar och till myndigheter uppvisade dramatiskt sämre ohälsa.
Det är tydligen andra som haft samma idé som jag kring detta med att ha två röster i ett val – en för och en emot.
”Nyckelfrågan i experimentet är om demokrati bara ska handla om vad människor vill ha. Borde den inte också fånga vad vi som kollektiv inte vill ha?”
Henrik Evrell, digital strateg och initiativtagare till studien
Jag tycker det är intressant att fundera i dessa banor även utifrån ett svenskt perspektiv, men som jag skrivit tidigare ska inte nettokrati användas i utvecklade demokratier, utan i tidigare diktaturer som går till val för första gången eller i länder där de politiska institutionerna är svaga.
Nedan finns en länk till studiens Facebook-sida där det finns fler resultat att hämta. Bland annat att 80 procent av miljöpartisterna lägger sin negativa röst på SD. Motsvarande siffror för Socialdemokraterna och Moderaterna är 60 respektive 40 procent.
I ett tidigare inlägg på bloggen skrev jag om att medborgarna i f.d. diktaturer som går till val för första gången borde få avge två röster – en positiv och en negativ röst. Med ett traditionellt val är risken stor att det parti som vinner representerar den etniska grupp eller klan i landet som är störst och att dessa då främst ser till sina egna intressen. Med negativa röster skulle väljarna kunna rösta bort de politiker och de partier som inte företräder samtliga landets medborgare på ett bra sätt.
Jag ser inte samma fördelar med denna metod i utvecklade demokratier, men det är ändå intressant att resonera i dessa termer även här. I Sverige redovisar olika opinionsinstitut kontinuerligt vilka partier vi tycker bäst om eller tänker rösta på i nästa val. Mer ovanligt är att fråga om vilket parti vi tycker sämst om. SIFO presenterade för en tid sedan ett hemskhetsindex för de politiska partierna (se längst ned i artikeln). SD intar en svårslagen förstaplats på hemskhetsindexet med Fi och KD på andra respektive tredje plats.
Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har ungefär lika många sympatisörer, men är det självklart att de ska ha lika stor makt? Självklart tycker Sverigedemokraterna, som dock ofta får finna sig i att övriga partier går ihop för att stänga ute deras parti från makten. Men det är relativt få medborgare som tycker illa MP, desto fler som ogillar SD. Är det då inte rimligt att MP ges mer makt än SD, trots att de fått ungefär lika många röster?
Enligt samma resonemang och med statistik från hemskhetsindexet som underlag skulle en regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet utgöra den bästa kompromissen för Sveriges befolkning. Alla skulle givetvis inte vara nöjda med en sådan regering, men relativt få skulle vara djupt missnöjda. Kanske något att tänka på inför valet i höst?
Eftersom reformen var ett stort misslyckande och det hela tystats ned känner få till det, men år 1827 genomfördes en konsonant- och vokalutbytesreformen mellan Danmark och Polen. Polen fick då alla konsonanter och Danmark samtliga vokaler i alfabetet. Det som förutspåddes förenkla språkutvecklingen i de båda länderna har med tiden utvecklats till en lingvistisk katastrof. Såväl danskar som polacker har svårigheter att förstå sina egna språk. Det är inte ovanligt att polackerna börjar sina ord med fyra och t.o.m. fem konsonanter, medan danskarna visserligen fortfarande använder konsonanter i skrift men dessa är till fullo bortrationaliserade i det talade språket.
Nåväl, någon konsonant- och vokalutbytesreform har naturligtvis aldrig genomförts. Men såväl polskan som danskan anses vara bland de svåraste språken att lära sig. En stor tvärspråklig studie som jämfört ordförståelsen hos 8–15 månader gamla barn som har 18 olika germanska, romanska, slaviska och semitiska språk som modersmål visar att Danska ettåringar förstår markant färre ord än jämnåriga med andra modersmål och när barnen är tre år är skillnaderna ännu större. Danska barn har svårt att uppfatta vad föräldrarna säger. Därför är de långsammare att lära sig tala än andra barn.
Dessa fakta har också anammats av ett norskt komikergäng som på ett mycket roligt sätt driver med danskarna.
Men trots ”språkproblemen” tycks danskarna gör en hel del rätt. Enligt FN är danskarna världens lyckligaste folk och hamnar ofta före Sverige när det sociala kapitalet mäts.[1]
Men det var inte Danmark jag tänkte skriva om utan Polen. Jag läste i en artikel i DN från 2012 (går inte att hitta längre på DN:s hemsida) om Polens utveckling där en professor vid namn Janusz Czapinski är pessimistisk angående Polens framtid och det har inte med språkutvecklingen att göra. Den pessimistiska tonen överraskade mig eftersom jag efter flera besök i Polen har en ganska positiv syn på landets utveckling.
Han menar att Polens relativa framgång sedan kommunismens fall beror på att människor skaffat sig en bra utbildning och att de jobbar hårt för att få ett bättre liv. Att polska ungdomar anstränger sig bekräftas av resultaten från PISA-undersökningen som visar att de polska resultaten förbättrats mer än något annat land sedan början av 2000-talet.
På grund av sin historia lider de dock av brist på socialt kapital (vilket de delar med många andra länder i Östeuropa). Enligt Czapinski litar polacker i ganska låg grad på andra människor, de har liten tilltro till politiken och få engagerar sig för det gemensamma i föreningar eller i andra grupper. Endast nio procent ser något samband mellan sina liv och politiska beslut – en internationellt sett extremt låg siffra.
Det som jag tycker är mest intressant i artikeln är att han studerat olika länders utveckling kopplat till humankapitalet och det sociala kapitalet. Han menar att utbildningsnivån, dvs. humankapitalet, är den viktigaste utvecklingsfaktorn för fattigare länder och att detta är den viktigaste förklaringen till att Polen hittills utvecklats på ett bra sätt. Men när ett land passerat en viss nivå i ekonomisk utveckling övergår det sociala kapitalet till att bli den viktigaste utvecklingsfaktorn. Man når bara en viss nivå med hjälp av utbildning, individualism i egoistisk mening och hårt arbete. Han har t.o.m. satt ett årtal då han menar att Polen når taket om inte det sociala kapitalet stärks – och det är 2019.
[1] Källor: FN ”World Happiness Report”, World Value Study, Transparency International
Under mina tre senaste semestrar utomlands har jag och min tjej fixat boendet via sajten Airbnb. Det är smidigt, billigt och dessutom får man personlig kontakt med ägaren av lägenheten som kan ge tips om såväl ”hemliga” sevärdheter som bra restauranger.
Nu nämns just Airbnb samt taxitjänsten Uber som en ny typ av företag drivna av sociala ekosystem. Dessa företag erbjuder en teknisk plattform för privat utbyte av tjänster där tillit och öppenhet mellan köpare och säljare är en förutsättning. Airbnb har skapat en marknadsplats för uthyrning och bokning av privata bostäder. Hemsidan innehåller mer än 500 000 privata boenden i 192 länder och 33 000 städer.
Detta är företag som bygger sin existens på att människor vågar lita på varandra. Visserligen har Airbnb och Uber tagit fram plattformar, tekniska system och regelverk som göra att fler vågar ta steget. Men utan en grundläggande mellanmänsklig tillit skulle det inte fungera. Dessutom får folk från olika länder tillfälle att prata med varandra, ge varandra referenser och kanske t.o.m. bli vänner, vilket i sig bygger socialt kapital.
Barbara Grey beskriver tre olika nivåer av socialt företagande. En grupp av företag påverkar det sociala kapitalet genom socialt samhällsengagemang. De företag som nämns i artikeln har jag ingen relation till, men i Sverige finns det t.ex. flera företag som har som policy att anställa funktionshindrade. Den andra gruppen av företag som nämns är de som utgör en marknadsplats för människor som t.ex. Linkedin – de såväl påverkar som sammanför människor. Den tredje typen av företag är de, som likt Airbnb och Uber, påverkar, sammanför och initierar samarbeten mellan människor.
Jag har tidigare inte tänkt på Airbnb och Uber som företag som skapar socialt kapital och jag ser inte bara fördelar ur ett tillitsperspektiv[1]. Men genom alla de möten mellan människor som faktiskt sker genom Airbnb så vore det konstigt om inte tilliten också stärktes. Man får praktiska erfarenheter av att de flesta människor är att lita på, att de flesta anstränger sig för att utbytet ska bli bra för båda parter och dessutom skriver flertalet snälla referenser om varandra.
Frågan är vilket område som står på tur? Vilka privata ägodelar är vi beredda att dela med oss? Vad tror du?
[1] Eftersom den som hyr ut kan tacka nej till en gäst förekommer det säkerligen en del diskriminering på rätt lösa grunder. Samtidigt måste man ju väga detta mot att den som hyr ut lägenheten måste känna sig trygg med den person man släpper in i sin lägenhet. Tilliten stärks dock knappast för den person som vid åtskilliga tillfällen blir ratad som gäst.