Eftersom reformen var ett stort misslyckande och det hela tystats ned känner få till det, men år 1827 genomfördes en konsonant- och vokalutbytesreformen mellan Danmark och Polen. Polen fick då alla konsonanter och Danmark samtliga vokaler i alfabetet. Det som förutspåddes förenkla språkutvecklingen i de båda länderna har med tiden utvecklats till en lingvistisk katastrof. Såväl danskar som polacker har svårigheter att förstå sina egna språk. Det är inte ovanligt att polackerna börjar sina ord med fyra och t.o.m. fem konsonanter, medan danskarna visserligen fortfarande använder konsonanter i skrift men dessa är till fullo bortrationaliserade i det talade språket.
Nåväl, någon konsonant- och vokalutbytesreform har naturligtvis aldrig genomförts. Men såväl polskan som danskan anses vara bland de svåraste språken att lära sig. En stor tvärspråklig studie som jämfört ordförståelsen hos 8–15 månader gamla barn som har 18 olika germanska, romanska, slaviska och semitiska språk som modersmål visar att Danska ettåringar förstår markant färre ord än jämnåriga med andra modersmål och när barnen är tre år är skillnaderna ännu större. Danska barn har svårt att uppfatta vad föräldrarna säger. Därför är de långsammare att lära sig tala än andra barn.
Dessa fakta har också anammats av ett norskt komikergäng som på ett mycket roligt sätt driver med danskarna.
Men trots ”språkproblemen” tycks danskarna gör en hel del rätt. Enligt FN är danskarna världens lyckligaste folk och hamnar ofta före Sverige när det sociala kapitalet mäts.[1]
Men det var inte Danmark jag tänkte skriva om utan Polen. Jag läste i en artikel i DN från 2012 (går inte att hitta längre på DN:s hemsida) om Polens utveckling där en professor vid namn Janusz Czapinski är pessimistisk angående Polens framtid och det har inte med språkutvecklingen att göra. Den pessimistiska tonen överraskade mig eftersom jag efter flera besök i Polen har en ganska positiv syn på landets utveckling.
Han menar att Polens relativa framgång sedan kommunismens fall beror på att människor skaffat sig en bra utbildning och att de jobbar hårt för att få ett bättre liv. Att polska ungdomar anstränger sig bekräftas av resultaten från PISA-undersökningen som visar att de polska resultaten förbättrats mer än något annat land sedan början av 2000-talet.
På grund av sin historia lider de dock av brist på socialt kapital (vilket de delar med många andra länder i Östeuropa). Enligt Czapinski litar polacker i ganska låg grad på andra människor, de har liten tilltro till politiken och få engagerar sig för det gemensamma i föreningar eller i andra grupper. Endast nio procent ser något samband mellan sina liv och politiska beslut – en internationellt sett extremt låg siffra.
Det som jag tycker är mest intressant i artikeln är att han studerat olika länders utveckling kopplat till humankapitalet och det sociala kapitalet. Han menar att utbildningsnivån, dvs. humankapitalet, är den viktigaste utvecklingsfaktorn för fattigare länder och att detta är den viktigaste förklaringen till att Polen hittills utvecklats på ett bra sätt. Men när ett land passerat en viss nivå i ekonomisk utveckling övergår det sociala kapitalet till att bli den viktigaste utvecklingsfaktorn. Man når bara en viss nivå med hjälp av utbildning, individualism i egoistisk mening och hårt arbete. Han har t.o.m. satt ett årtal då han menar att Polen når taket om inte det sociala kapitalet stärks – och det är 2019.
[1] Källor: FN ”World Happiness Report”, World Value Study, Transparency International