Etikettarkiv: Social utveckling

Det är inte Europa som är svagt

Socialt kapital, Statistik, Uncategorized, , , , , , , , , , , , ,

Det finns en debatt just ni kring hur starkt eller svagt Europa är. Högernarrativet, som Putin och Trump med anhang, nu lyfter fram är att Europa är försvagat av liberalism, invandring, feminism och hbtq-rättigheter. Och att det är de högerpopulitiska partierna som ska rädda västvärlden från det som de ser som ett moraliskt moras.

Men är det verkligen Europa som är försvagat? Vi har visserligen tappat en del i ekonomisk styrka jämfört med USA, det har gjorts en del politiska misstag i flera länder och vänstern har kanske drivit den postmodernistiska ideologin lite för långt, men samtidigt är det till Europa som många människor lockas till – även ryska oligarker och kinesisk medelklass. Vi har onekligen något som många attraheras av, nämligen en förhållandevis hög tillit till varandra, en relativt hög tolerans mot det som är udda, annorlunda eller inte är norm, god hälsa och förnöjdsamhet med livet. Allt är verkligen inte bra, men i förhållande till många andra länder har vi i genomsnitt en hög livskvalitet! Statistiken inom en rad viktiga områden visar detta väldigt tydligt!

Det är farligt att se oss själva som försvagade – det gynnar våra motståndare. För att citera Polens premiärminister Donald Tusk ”Varför ska 500 miljoner européer be 300 miljoner amerikaner om beskydd från 140 miljoner ryssar som inte kan besegra 40 miljoner ukrainare”.

Europa har att göra med nationer som försvagats

Min poäng med detta inlägg är att jag inte tror att det som händer i världen nu med maktfullkomliga ledare som vill skapa en ny världsordning beror på att de representerar starka stater. Jag tror tvärtom att deras väg till makten kommer som ett svar på att dessa nationer (Ryssland, Kina och USA) inte fungerar bra – det är de som har försvagats. Kanske på lite olika sätt, men ändå har samtliga tre under lång tid tappat det som verkligen betyder något: befolkningens sociala välstånd, god miljö, lycka och tillit till varandra. Och i förlängningen kommer även dessa länders ekonomier att i allt högre grad påverkas negativt.

Jag ska inte säga att Kina, Ryssland eller USA är lika. De skiljer sig väldigt mycket åt. Ryssland har aldrig haft ett fungerande civilsamhälle, korruptionen och nepotismen är skyhög och tilliten till medmänniskor är låg, samtidigt som toleransen gentemot de som är annorlunda eller avvikande är extremt låg. Det är ett samhälle som under hundratals år präglats av våld, svält, umbäranden och där den enda strategin för överlevnad varit att hålla sig väl med makten. Hela kulturen bygger på att lojalitet till makthavare kan ge fördelar och att de som vägrar får betala ett högt pris. Alla former av civilsamhällen har under alla tider och olika former av styren motarbetats.

Ryssland står nu också för en knepig demografisk situation. FN:s prognos är att Ryssland kommer att vara mellan 74 till 112 miljoner invånare år 2100, jämfört med ca 143 miljoner idag. Enligt Storbritanniens försvarsministerium har Ryssland sannolikt förlorat ca 900 000 soldater – 250 000 som dödats och 650 000 som skadats svårt. Samtidigt har många välutbildade ryssar sedan länge flyttat från Ryssland och när kriget i Ukraina startade så flydde ytterligare ca 650000 för att slippa kriget. Barnafödandet är på ca 1,4 barn per kvinna och är på väg ned. Rubeln har tappat mycket i värde så gästarbetare från fattiga länder i Centralasien är inte lika benägna att flytta dit och ta arbeten i Ryssland. Ryssland har därmed drabbats av en perfekt demografiskt storm.

Det kan bli så att samtliga av de tre största europeiska länderna kommer att ha fler invånare än Ryssland om 75 år. Ryssland kommer också att ha en åldrande, till vissa delar traumatiserad och sjuklig befolkning. Om övriga världen kan fasa ut fossila bränsen har inte Ryssland så mycket att komma med. De kan naturligtvis ställa till med en hel del oro och jävligheter de närmaste åren, men på sikt har jag svårt att tro att Ryssland kan vara ett hot mot ett rustat Europa på andra sätt än att de har kärnvapen och en total hänsynslöshet mot den egna befolkningen.

Kinas ettbarnspolitik skapar nu problem

Kina har kanske ännu värre demografiska problem, även om deras situation i övrigt ser mycket bättre ut. Det finns hos många en omedvetenhet om demografins kraft att omvandla samhällen. Deras tidigare ettbarnspolitik innebär nu en kraftigt och snabbt åldrande befolkning och nativiteten har inte ökat trots att de för längesedan övergivet denna politik. Enligt FN:s senaste uppskattningar förväntas befolkningen halveras inom 45 år om nuvarande trender fortsätter. Staten kommer heller inte kunna lägga över ansvaret för vården av de gamla på barnen. Ofta finns det bara ett barn på två föräldrar och på fyra far- och morföräldrar. Och den personen kommer att behövas i yrkeslivet eftersom bristen på kompetens och arbetskraft kommer att bli hisnande stor i Kina. Ekonomin är redan i gungning och missnöjet växer, spekulationerna kring fastigheter och boende har gjort att många kineser nu också sitter fast i en skuldfälla (vem vill köpa hus och lägenheter om befolkningen kommer att halveras) och risken finns att många unga kineser inte kommer att få bättre än sina föräldrar ekonomiskt – trots att de har hög utbildning. Jag är dock ingen expert på Kina (jag har något mer koll på Ryssland och USA), så jag inser att Kina i egenskap av sin stora befolkning och också den relativt högt utbildade befolkningen kommer fortsätta att vara en stormakt med stort globalt inflytande – trots de demografiska problemen. Men de kommer att vara ekonomiskt försvagade och ha enormt stora problem med kompetensförsörjningen.

USA har förlorat sitt sociala kapital

I framförallt Ryssland, men även Kina är försvagningen demografiskt och ekonomisk och i mindre grad social eftersom dessa länder aldrig haft några starka civilsamhällen. I USA däremot är försvagningen social och institutionell – något som till viss del kan förklaras av en kraftig ökning av ojämlikheten samt en markant ökad polarisering av politiska åsikter.
Det verkar inte vara så många som känner till detta och jag blev själv överraskad när jag såg dessa siffror. Men mellan åren 1951-1963 så hade USA en marginalskatt på de allra högsta inkomsterna på 91-92 procent och företagsbeskattningen var 52 procent (dock med stora möjligheter för avdrag). Källa: Tax Policy Center och Internal Revenue Service (IRS). En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägan att fördela kakan. När muren föll, så föll de incitamentet för de rika och de med mest makt – man kunde i stort sett göra som man ville för att undvika skatt. Utvecklingen sker naturligtvis successivt, men finans- och makteliten har med tiden tagit sig allt större friheter. Tillväxten har ökat och det har naturligtvis gagnat ett stort antal människor. Många har ökat sitt välstånd och fattigdomen har minskat i världen. Men de rika har berikat sig ytterligare genom främst finanspolitiken och lån för att köpa fastigheter som i sin tur växt i värde som man sedan kunnat belåna igen samt genom att undkomma skatt i skatteparadis. Löneökningarna för toppchefer i amerikanska företag har varit enorma. År 2021 tjänade en genomsnittlig VD i ett av de 350 största amerikanska företagen 399 gånger mer än en typisk arbetare. År 1965 var denna siffra 20 gånger. Källa: Economic Policy Institue ”CEO pay has skyrocketed 1 322 procent since 1978”. Och när finanskrascher väl har skett, så har många i denna elit till stor del varit relativt skyddade eftersom länder ytterst sällan vågat låta banker gå i konkurs.

Om det gått dåligt för vanligt folk, så har näringslivet gått desto bättre. Marknadsvärdet för de sex stora bolagen i USA är nu högre än för alla Europas företag sammanslaget. Det finns stora förhoppningar kring AI och USA har ett övertag vad gäller dessa frågor. Europas nationer och EU har helt enkelt inte förmått haka på det här tåget. Så är det, men försvagningen har fram till Trumps vansinnespolitik inte varit ekonomiskt, utan snarare social och institutionell.

USA:s hela samhällskropp är nu i gungning. Det sociala kapitalet i USA har minskat mer än i någon annan liberal demokrati. På 1960-talet hade USA ett socialt kapital som var i närheten av de nordiska länderna. Idag ligger de på samma nivå som många öststatsländer och länder som Cypern och Grekland. Och detta är genomsnittssiffror – med tanke på att många i USA lever ett väldigt bra liv, så innebär det också att många lever i fattigdom och social misär. Vad gäller social välfärd och hälsa så börjar USA närma sig länder som betraktas som utvecklingsländer. Många amerikanska barn kan inte förvänta sig att ha samma levnadsstandard som sin föräldrar. USA har fått en kultur driven av rädsla och känslor samtidigt som många av de sammanhållande kitten i samhället försvunnit. Man har tappat förmågan att tänka kritiskt och deras ”riktiga” kultur har tagits över av stora företag som formar livet kring materialism och konsumtion. Högerpopulister pekar finger mot invandringen och globaliseringen – ja, den liberala vänstern har skäl att rannsaka sig kring dessa frågor. Men forskningen är tydlig att USA:s problem främst har andra orsaker.

USA har tappat både i tillit och social utveckling

Även om USA inte tappat så mycket ekonomisk makt (än), så har de förlorat mycket av det som gör stora delar av Europa starkt. Det som gör att människor mår bra och är lyckliga, nämligen tillit till sina medmänniskor och en hög social utveckling med tillgång till rent vatten, boende, sjukvård, utbildning, demokratiska rättigheter, miljö etc. År 1985 hade den genomsnittlige amerikanen tre när vänner, år 2004 var det endast två samtidigt som antalet utan vänner fördubblats. Nu har det gått 20 år till. Den amerikanska populära serien ”Vänner” där fem vänner lever nära varandra och umgås nästan dagligen, är långt ifrån den genomsnittlige amerikanens verklighet.

Nedanstående diagram visar de generella tilliten (Källa: Worlds Values Survey) och den sociala utveckling (Källa: Social Progress Index) i ett antal länder världen över. Det senare indexet visar snarare utkomst än inkomst. Ekonomiska variabler ingår här inte, utan det handlar om var man får ”mest pang för pengarna” – mest välfärd helt enkelt.

Det är de nordiska länderna i toppen plus Schweiz och Nederländerna. Dessa länder har en hög generell tillit och är de mest socialt utvecklade länderna. Sverige har tappat lite under senare år, både vad gäller tillit och social utveckling, så Danmark, Norge och Finland har dragit ifrån något. Sedan lite längre ned så hittar vi ett antal mellaneuropeiska länder som Österrike och Tyskland samt anglo-saxiska länder som Nya Zeeland (där tilliten är hög, men den sociala utvecklingen något lägre), Australien, Kanada och UK. Lite längre ned finns de öststatsländer som presterar bäst, de bästa asiatiska länderna samt de sydeuropeiska länderna. Och sämst till ligger många afrikanska länder samt länder från mellanöstern.

USA placering i det här diagrammet har kraftigt försämrats. Vad gäller tillit så var USA nästan i nivå med de nordiska länderna på 60-talet (på den tiden som skatten också var det), så det finns inget västland som så snabbt raserat tilliten. Civilsamhället var starkt, folk gick i kyrkan och engagerade sig på olika sätt i samhällslivet. Den genomsnittlige amerikanen hade många vänner. Det börjar nu också bli påtagligt att de förlorar vad gäller den sociala utvecklingen, trots att landet är världens största ekonomi och att många av världens idag mest dominerande företagen kommer därifrån. Litauen och Lettland ligger ungefär på samma nivå vad gäller social utveckling.

”Make America Great Again” borde handla om att ta USA tillbaka till den nivå de hade på 1960-talet som låg väldigt nära de nordiska länderna. Nu går USA raskt i riktning mot Ungern (se diagrammet)– kanske på fler sätt än vad gäller tillit och social utveckling.

Det är slående att så många med odemokratiska instinkter ofta är humorlösa, fanatiska och tror att öppenhet och frihet är svaghet. De fattar inte att det är precis tvärtom. Att det är just på grund av att många i Europa inte alltid går i takt och att vi skapat förhållandevis jämställda länder med en hög grad av social utveckling som gör oss starka. Det handlar om finmaskiska nät av tillit och initiativ samt en mångfald av mindre maktcentra som är grunden till den västerländska kulturen – en kultur som USA i mångt och mycket varit en del av fram tills nu. De samhällen som är toppstyrda, likriktade och auktoritära öppnar upp för inkompetens – ingen vågar till slut förmedla de dåliga nyheterna eller komma med nya insikter till den lilla klick av maktmänniskor som sitter i toppen. Men tyvärr har historien visat att korrupta makteliter har en förmåga att hålla sig kvar vid makten under ibland väldigt långa tidsperioder.

Men vad ska Europa göra nu?

Samtidigt som tilliten är en styrka, så har vi i Europa ibland agerat naivt. Mänskliga rättigheter får inte triumfa medborgerliga och demokratiska rättigheter, även om detta kan låta som ett högerpopulistiska narrativ så kan vi inte av moraliska eller principiella skäl tillåta oss gå i rakt motsatt riktning mot högerpopulister vad gäller t.ex. invandring. Vi måste förstå att det är viktigt att hålla ihop gemenskaper och värna det sociala kapitalet. Om mångkultur splittrar dessa sociala kitt och gemenskaper, så kan vi inte stoppa huvudet i sanden och kräva helt öppna gränser. Men det innebär inte att vi ska stänga gränserna helt eller anamma högerns syn på invandring – tvärtom vi ska stå upp för det humana, förstå att invandring i de flesta fall är något positivt, även om vi måste sätta gränser för hur många som kan komma och tona ned den postmodernistiska identitetspolitiken som jag menar varit kontraproduktiv och till viss del byggt på felaktiga antaganden.

Vi måste också vara mindre naiva kring när skurkstater och kriminella försöker tvätta sina pengar eller köpa upp fastigheter eller bolag helt fritt och anonymt. Den amerikanske journalisten Anne Applebaum menar att vi inte ska tillåta anonymt ägande av företag och fastigheter, att sociala medier regleras för att stoppa desinformation (eller att vi i Europa skapar egna alternativ), att vi hjälper fattiga länders nyhetsföretag att ha råd att köpa in nyheter från riktigt mediehus i stället för exempleivs ryska RT och att vi ser till att inte vara beroende av autokratiers när det kommer till varor de kan använda som handelsvapen, som energi eller kritisk teknologi.

Kan nu Europa agera kraftfullt kring detta, så borde det dels ske ett inflöde av kapital som tidigare gått till USA samtidigt som forskare och annan högt utbildad arbetskraft som inte längre är önskvärda i ett allt mer rasistiskt USA. istället söker sig till Europa. Ett Europa som till stora delar, tillsammans med Kanada, Australien samt Nya Zeeland, har något som USA förslösat, nämligen ett högt socialt kapital och en god social utveckling. Och tänk på att det som genom historien varit i stor konkurrensfördel, nämligen teknik och talang, numerna ganska lätt kan flyttas till andra länder, medan tillit är platsbundet. Och här har Europa internationellt en stor konkurrensfördel – men då måste vi också förstå hur vi värnar den här tillgången.

En hög tolerans kan delvis kompensera för lägre tillit

Socialt kapital, Statistik, , , , , , , , ,

I det förra inlägget skrev jag att det är tilliten som förenar de länder som har den bästa sociala utvecklingen (och i hög grad också den ekonomiska utvecklingen) i världen.

Det finns en del ytterligare intressanta iakttagelser att göra i diagrammet nedan över tilliten och den sociala utvecklingen bland världens länder.

USA och Storbritannien ligger trots mycket hög BNP, lite lägre både vad gäller tillit och social utveckling, vilket sannolikt beror på klassklyftor och att stora grupper känner att de fått det sämre. I början av 1960-talet låg tilliten i USA på nästan nordiska nivåer och även Storbritannien har minskat sitt sociala kapital. I flertalet av de demokratiska länderna i västvärlden har den här siffran varit ganska stabil över tiden. Men i USA och Storbritannien har de ekonomiska klyftorna helt enkelt blivit för stora, människor bor mer segregerat, den sociala rörligheten har minskat markant och alla har långt ifrån samma chanser i livet. Många känner sig som förlorare och känner att samhället är på väg åt fel håll – något som jag tror kan förklara såväl Trumps framgångar som Brexit.

Ett annat intressant resultat är att länder i Latinamerika som t.ex. Brasilien, Chile och Uruguay samt länder i Södra Europa som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike överpresterar vad gäller den sociala utvecklingen utifrån befolkningens tillitsnivåer. World Value Survey visar dock att länder i Latinamerika och södra Europa är avsevärt mer toleranta gentemot andra människor oavsett deras etnicitet, religion eller sexualitet än vad länder med låg tillit har i Östeuropa, Asien och Afrika. De har helt enkelt en hög tolerans som bidrar till en bättre social utveckling än vad som kan förväntas utifrån deras tillitsnivåer.

Tilliten förenar länder med hög social utveckling

Böcker & rapporter, Socialt kapital, Statistik, Uncategorized, , , , , , , , , , , , , , , , ,

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardinska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zoner”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där medellivslängden och andelen hundraåringar är ovanligt hög. Okinawaön söder om Japan, grekiska ön Ikaria, södra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica är de mest kända exemplen. Men även ett område i delar av Kalmar, Kronoberg och Halland i Södra Sverige brukar ibland definieras som en blå zon.

Framför våra ögon fanns det alltså livs levande exempel på hur befolkningar genom sin livsstil lyckats bli äldst i världen. Och kanske ännu viktigare: de har nått sin höga ålder friskare än oss andra, med mindre hjärtsjukdomar, mindre av flera cancersjukdomar samt färre fall av och senare insjuknande i demens. Varför hade ingen upptäckt eller tänkt på det tidigare? Intresset för de här områdena blev naturligtvis stort inom forskarvärlden och många har sedermera undersökt de blå zonerna för att hitta nycklarna till ett långt liv med god hälsa. Livsstilen avgör förstås inte allt, men mycket. Forskarna menar att skillnaderna i livslängd till ungefär 25 procent kan förklaras av ärvda gener och till ytterligare 25 procent av arvsanlag som vi själva faktiskt kan påverka något. Resten, 50 procent, beror helt på livsstilen.

Det som forskare har kommit fram till är att motion och den mat man äter är väldigt viktigt, men också att det behövs ett socialt nätverk och social delaktighet. Att man är aktiv och att man sätter upp mål för dagen. Att man har något att sträva mot och att man känner att det finns ett syfte, en mening med livet och något att tro på.

Den här forskningen har naturligtvis rönt stort intresse hos både allmänhet och politiker. Vem vill inte leva lite längre med hälsan i behåll? Och krasst sett så är friska och hälsosamma människor med många förvärvsaktiva år naturligtvis mumma för politiker som vill hålla ned de offentliga kostnaderna.

Men varför är inte forskare, politiker och journalister lika intresserade av vad det är som gör länder framgångsrika socialt? Varför ringar vi inte in de länder och de platser som är mest framgångsrika vad gäller hälsa, trygghet, miljö etc. och försöker förstå i grunden vad det är som förenar dem? Precis som vi gjort vad gäller de ”blå zonerna” och nyckeln till ett friskt åldrande?

Social progress imperative är en organisation eller snarare nätverk av organisationer som verkar för social utveckling. De genomför med jämna mellanrum en ranking av världens länder utifrån deras sociala utvecklingsnivå. De tittar på variabler som t.ex. hälsa, tillgång till utbildning, mänskliga rättigheter, trygghet, miljö, personlig frihet och inkludering.

De länder som toppar listan i ordning är: Norge, Sverige, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, Finland, Danmark, Holland, Australien, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA.

Vad har då dessa länder gemensamt? Finns det någon geografiskt samhörighet? Har de naturtillgångar? Utgör de finansiella centrum? Är de demokratiskt styrda? Eller är de präglade av samma politiska ideologi?

De socialt mest framgångsrika länderna är utspridda över stora delar av världen, även om flertalet finns i Europa. Det rör sig om de nordiska länderna, länder i Mellaneuropa, ett antal anglosaxiska länder som ingår i det Brittiska samväldet samt Japan. Några länder har stora naturtillgångar som t.ex. Norge och USA, medan andra i stort får klara sig utan som t.ex. Danmark, Holland och Japan. Stora finansiella centra finns i t.ex. Schweiz, Japan, Storbritannien och USA, medan t.ex. de nordiska ländernas och Nya Zeelands avtryck på finansmarknaderna är måttliga. Alla dessa länder förenas dock i att de är demokratiska, men å andra sidan finns det många demokratiskt styrda länder som inte alls är särskilt socialt utvecklade. Demokrati ger en bra grund att stå på för social utveckling, men det är inte demokrati som är den avgörande förklaringsfaktorn. Finns det då någon politiskt ideologi som visar sig vara mer framgångsrik än andra? Nej, det är svårt att se något mönster här. De framgångsrika nordiska länderna är högskatteländer med generella välfärdssystem präglade av socialistiska jämlikhetssideal. De mellaneuropeiska länderna Tyskland, Schweiz och Österrike samt Japan är mer konservativa. Det är länder som sätter familjen, auktoriteter och traditioner högre än vad vi gör i Sverige. De anglosaxiska länderna lutar åt den liberala ideologin med fri marknad, individuella rättigheter och skyldigheter samt i de flesta fall också en hög grad av privat finansierad välfärd.

Jag lyssnade på musikern och poeten Emil Jensens vinterpratarprogram i samband med att jag skrev detta inlägg och han sa där att ingen längre ställer frågor, utan att redan själv ha det smartaste svaret. Jag kände mig lite träffad, eftersom jag tycker att jag själv har det smartaste svaret. Enligt min mening är det en hög tillit och ett högt socialt kapital som förenar dessa ekonomiskt och socialt framgångsrika länder – inte geografi, naturtillgångar, eller politisk ideologi.

Det finns en internationell organisation som heter World Values Survey som genomför omfattande undersökningar om vilka normer och värderingar som finns i olika länder. En av frågorna handlar om tillit. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor?”  Genom att sätta generell tillit på den ena axeln och social utveckling på den andra fick jag fram följande diagram.

Som synes finns det ett väldigt starkt samband mellan tillit och social utveckling. Ju högre tilliten är desto större är den sociala utvecklingen. Men sambandet är avtagande. Störst betydelse för den sociala utvecklingen har tilliten när den ökar från ca 15 procent upp till 50 procent, dvs. upp till en nivå där mer än hälften i befolkningen svarar att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor.

Sambandet är som sagt väldigt starkt, men vilket kommer först? Är det tilliten som skapar en hög social utveckling, eller är det en hög social utveckling som skapar en hög tillit?  Det är förvisso så att t.ex. mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning stärker tilliten – utvecklingen sker i ett ömsesidigt växelspel. Men forskningen visar också att tillit i högre grad än social utveckling är den oberoende variabeln. Det är länder som tidigt i historien har haft ett högt socialt kapital som idag uppvisar de högsta nivåerna av social utveckling. Det är nämligen svårt att skapa stabila och rättvisa politiska och juridiska institutionerna, vilka ofta är en förutsättning för social utveckling, om korruption, nepotism och misstro råder.

Nästa steg är att studera hur den höga graden av tillit uppstått i respektive land. Motion, goda kostvanor och social delaktighet är de gemensamma nämnarna för ett friskt och långt liv i de blå zonerna. Vad är det som kan förklara de höga tillitsnivåerna i de mest socialt utvecklade länderna?

Den enkla och självklara förklaringen är att dessa länder tidigt lyckades implementera en väl fungerande byråkrati och meritokrati och kunde därmed tidigt stävja korruption och nepotism. Man övergav stamkulturen där plikter och skyldigheter  främst ligger gentemot stammen till en statskultur där man som individ har att följa nationens lagar och regler. Den andra förklaringen bygger på en hypotes som jag har. Jag tror att flertalet av dessa länder lyckats balansera de delvis motstridiga moraliska värdena frihet, jämlikhet och broderskap (i meningen ett starkt civilsamhälle). Frihet är liberalismens grundpelare, jämlikheten är socialismens, medan broderskapat kan sägas stå för konservatismen. Det har skett på lite olika sätt, men gemensamt är att inget värde – åtminstone inte under någon längre tid – getts för stort utrymme på bekostnad av de andra. Denna balans har utgjort en bra grogrund för tillit i dessa länder. Sverige höll på att få en obalans på 70-talet vad gäller frihet och USA samt Storbritannien har en obalans nu vad gäller jämlikhet. Denna hypotes kräver dock lite längre resonemang så jag tänker återkomma till detta i ett senare blogginlägg.