Här följer en kort instruktionsvideo om hur man bidrar till att skapa tillit i samhället. Håll till godo!
Kategoriarkiv: Film
13 trender och utmaningar för kommunerna
Omvärldsbevakning och analys är nödvändigt för att förstå händelser och trender som kan påverka det kommunala uppdraget i framtiden. Genom omvärldsbevakning skapas en bättre helhetssyn samt ett bättre underlag för strategiska val. Min arbetsplats Sveriges Kommuner och Landsting stödjer på olika sätt våra medlemmars (kommuners, landstings och regioners) omvärldsbevakning.
Under 2017 och början av 2018 har jag tillsammans med tre kollegor genomfört en omvärldsspaning om utmaningar för det kommunala uppdraget fram mot år 2030. Arbetet har resulterat i en analysrapport med 13 trender, en animerad film samt underlag för att en grupp själv ska kunna genomföra en workshop (se film och länk nedan).
Startskottet för arbetet var en träff med 30 kollegor samt tjänstemän från kommunerna där ett stort antal trender samlades in. Sedan har vi fyra i projektgruppen samt i viss mån även kollegor på SKL undersökt om det finns källor och statistik som styrker trenderna samt formulerat oss kring 13 trender som vi ansett vara speciellt viktiga.
Det kanske inte är så överraskande, med mig i projektgruppen, att en trend om ”minskad tillit” har slunkit med bland de 13 trenderna…
Länk till information på SKL:s webplats”
[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=B30suFW3qQ0[/embedyt]
Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?
När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.
Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.
Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?
Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.
Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!
Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.
Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?
Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.
https://www.youtube.com/watch?v=etIqln7vT4w
Social hållbarhet
Centrum för social hållbarhet är ett nytt tvärvetenskapligt forskningscentrum som ska informera om spännande, kreativa och konkreta forskningsresultat om hur människor kan samverka mer effektivt och hållbart. Social hållbarhet är ett närbesläktat begrepp till socialt kapital, men har ingen exakt definition. Ofta är social hållbarhet en omskrivning för social trivsel och gemenskap. Nyckelfaktorer är medkänsla, tillit och altruism såväl på individnivå som för samhället i stort. Eller som överkonstapel Bastian från Kamomilla stad sammanfattar det hela:
”Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till. Men i övrigt kan man göra som man vill”
Professorn och författaren Stefan Einhorn vid Karolinska institutet berättar i filmen nedan om bakgrunden till att CSS skapades.
Länk till filmen
Pride
I veckan var jag och såg den nya brittiska feelgood filmen Pride. Det är en film baserad på en sann historia från Margaret Thatchers Storbritannien i mitten av 1980-talet. Ett engagerat gäng gay-aktivister får plötsligt den något udda idén att från London samla in pengar för att stödja Walesiska gruvarbetares strejk. Att få de homofoba gruvarbetarna att ta emot hjälpen är dock inte det lättaste – till en början.
En riktigt bra och rolig film med strålande skådespelarinsatser. Filmen är också ett fantastiskt exempel på hur man bygger ett överbryggande socialt kapital mellan människor.
”De brittiska skådespelarna briljerar, från Bill Nighy till Dominic West i osannolikt ful frisyr. Och ut från biografen kommer man med ett nytt hopp om mänskligheten. Gick det att förenas över ”omöjliga” gränser på 80-talet måste det gå att göra igen.”
Maria Brander, filmrecensent på Expressen
Länk till recension i Expressen
Where the hell is Matt?
År 2003 fick Matt Harding en briljant idé när han och kompisen backpackade i Asien. Varför inte dansa lite löjligt framför sevärdheterna och lägga upp filmerna på Youtube så att vännerna kunde se var han och reskompisen varit. Filmerna fick så mycket uppmärksamhet, så att Matt en dag kontaktades av ett företag som sålde tuggummi. De ville att Matt skulle åka Jorden runt och spela in en ny film som bolaget kunde använda i reklamsyfte. Företaget betalade rubbet!
”It’s important to travel. It helps us learn what we’re capable of, that the path laid in front of us isn’t the only one we can choose, and that we don’t need to be so afraid of each other all the time.”
Men det blev ytterligare två filmer. Matt hade under den andra resan upptäckt att det absolut bästa inslaget kom från Rwanda där det inte fanns någon storslagen sevärdhet. Istället åkte han till en liten by och dansade med en grupp barn. Det fångade något nytt, människor som dansade, skrattade och hade roligt tillsammans. Matt fick än en gång åka på bolagets bekostnad och nu exploderade fenomenet i sociala medier. Den fjärde filmen har Matt bekostat själv och den kom 2012.
”I used to think were either good at something or bad at something and there wasn’t much you could do to change it. I wished I’d learned sooner that you can get better at most things just by doing them over and over again. It really is that simple.”
Jag blev själv fascinerad av dessa filmer när de kom. Jag blir glad av dem och precis som Matt själv säger i det första citatet: De bidrar till att människor blir mindre rädda för varandra! Dessutom dansar han som jag gör!
De tre filmerna nedan är den första egenproducerade amatörfilmen, den tredje som fick oerhört stor uppmärksamhet samt den fjärde avslutande som Matt själv producerat tillsammans med sin fru Melissa.
Bi Puranen Sommar i P1
Jag lyssnade på Bi Puranen som sommarpratare. En kvinna som hunnit med mycket under sitt liv och som med sin gedigna forskarbakgrund och sitt arbete med projektet World Values Survey (WVS) har en hel del intressant att berätta.
Länk till artikel samt podcastversion av sommarpratet
Bi Puranen och forskarna som är knutna till WVS kan med hjälp av de frågor som ställs i undersökningen visa att andelen våld i världen markant minskat under lång tid. Visserligen har terrorismen ökat, men den utgör en bråkdel av allt våld som sker. Terrorism och krig ger dock starka rubriker. Den långsiktiga kontinuerliga och långsamma nedgången av våld i världen är däremot inte medialt intressant.
”Parallellt med de blixtbelysta bilderna pågår en långsam process som sakta men obändigt, trots periodvisa bakslag, leder mot fred och frihet.”
Bi Puranen menar att förändringen dels beror på att allt fler länder går från att vara diktaturer till demokratier. Demokratier krigar nästan aldrig mot varandra. Men det minskade våldet har i högsta grad också att göra med kulturella förändringar som är knutna till en modernisering. Det har skett en form av social och kognitiv revolution. Utbildningsnivån och humankapitalet växer. Toleransen för ”outgroups”, som t.ex. homosexuella eller minoritetsgrupper, har tvärtemot mediabilden ökat i flertalet länder.
Jag tror att de toleranta värdegrunderna sprids i länder där människor känner att det går åt rätt håll – utbildningsnivån ökar, människor får det bättre och har framtidstro. Många länder i Syd- och Mellanamerika, i Asien och Afrika har gått från diktaturer till mer eller mindre bra fungerande demokratier, de har höga tillväxtsiffror och bättre välfärd. Något som inte minst statistikern och professorn i internationell hälsa Hans Rosling visar med sina bubblor över världens utveckling. I dessa länder sprids freds- och frihetsbejakande värdegrunder som tolerans, jämställdhet och minskad auktoritetstro, visserligen från en ibland låg nivå men med en tydlig riktning åt rätt håll. Sedan finns det naturligtvis en hel del undantag; Ryssland, oroligheterna i arabvärlden, konflikten mellan Israel och Palestina, länder i Europa som i krisens fotspår tagit ett steg åt det politiskt bruna som t.ex. Grekland och Ungern. Men de utgör, tvärtemot vad många tror, undantag från den i huvudsak positiva bilden.
Länk till Hans Roslings föredrag
.
Humankapital versus socialt kapital
Eftersom reformen var ett stort misslyckande och det hela tystats ned känner få till det, men år 1827 genomfördes en konsonant- och vokalutbytesreformen mellan Danmark och Polen. Polen fick då alla konsonanter och Danmark samtliga vokaler i alfabetet. Det som förutspåddes förenkla språkutvecklingen i de båda länderna har med tiden utvecklats till en lingvistisk katastrof. Såväl danskar som polacker har svårigheter att förstå sina egna språk. Det är inte ovanligt att polackerna börjar sina ord med fyra och t.o.m. fem konsonanter, medan danskarna visserligen fortfarande använder konsonanter i skrift men dessa är till fullo bortrationaliserade i det talade språket.
Nåväl, någon konsonant- och vokalutbytesreform har naturligtvis aldrig genomförts. Men såväl polskan som danskan anses vara bland de svåraste språken att lära sig. En stor tvärspråklig studie som jämfört ordförståelsen hos 8–15 månader gamla barn som har 18 olika germanska, romanska, slaviska och semitiska språk som modersmål visar att Danska ettåringar förstår markant färre ord än jämnåriga med andra modersmål och när barnen är tre år är skillnaderna ännu större. Danska barn har svårt att uppfatta vad föräldrarna säger. Därför är de långsammare att lära sig tala än andra barn.
Länk till artikel i Språktidningen
Dessa fakta har också anammats av ett norskt komikergäng som på ett mycket roligt sätt driver med danskarna.
Länk till filmklipp på Youtube
Men trots ”språkproblemen” tycks danskarna gör en hel del rätt. Enligt FN är danskarna världens lyckligaste folk och hamnar ofta före Sverige när det sociala kapitalet mäts.[1]
Men det var inte Danmark jag tänkte skriva om utan Polen. Jag läste i en artikel i DN från 2012 (går inte att hitta längre på DN:s hemsida) om Polens utveckling där en professor vid namn Janusz Czapinski är pessimistisk angående Polens framtid och det har inte med språkutvecklingen att göra. Den pessimistiska tonen överraskade mig eftersom jag efter flera besök i Polen har en ganska positiv syn på landets utveckling.
Han menar att Polens relativa framgång sedan kommunismens fall beror på att människor skaffat sig en bra utbildning och att de jobbar hårt för att få ett bättre liv. Att polska ungdomar anstränger sig bekräftas av resultaten från PISA-undersökningen som visar att de polska resultaten förbättrats mer än något annat land sedan början av 2000-talet.
På grund av sin historia lider de dock av brist på socialt kapital (vilket de delar med många andra länder i Östeuropa). Enligt Czapinski litar polacker i ganska låg grad på andra människor, de har liten tilltro till politiken och få engagerar sig för det gemensamma i föreningar eller i andra grupper. Endast nio procent ser något samband mellan sina liv och politiska beslut – en internationellt sett extremt låg siffra.
Det som jag tycker är mest intressant i artikeln är att han studerat olika länders utveckling kopplat till humankapitalet och det sociala kapitalet. Han menar att utbildningsnivån, dvs. humankapitalet, är den viktigaste utvecklingsfaktorn för fattigare länder och att detta är den viktigaste förklaringen till att Polen hittills utvecklats på ett bra sätt. Men när ett land passerat en viss nivå i ekonomisk utveckling övergår det sociala kapitalet till att bli den viktigaste utvecklingsfaktorn. Man når bara en viss nivå med hjälp av utbildning, individualism i egoistisk mening och hårt arbete. Han har t.o.m. satt ett årtal då han menar att Polen når taket om inte det sociala kapitalet stärks – och det är 2019.
[1] Källor: FN ”World Happiness Report”, World Value Study, Transparency International