Bi Puranen Sommar i P1

Jag lyssnade på Bi Puranen som sommarpratare. En kvinna som hunnit med mycket under sitt liv och som med sin gedigna forskarbakgrund och sitt arbete med projektet World Values Survey  (WVS) har en hel del intressant att berätta.

Länk till artikel samt podcastversion av sommarpratet

Bi Puranen och forskarna som är knutna till WVS kan med hjälp av de frågor som ställs i undersökningen visa att andelen våld i världen markant minskat under lång tid. Visserligen har terrorismen ökat, men den utgör en bråkdel av allt våld som sker. Terrorism och krig ger dock starka rubriker. Den långsiktiga kontinuerliga och långsamma nedgången av våld i världen är däremot inte medialt intressant.

”Parallellt med de blixtbelysta bilderna pågår en långsam process som sakta men obändigt, trots periodvisa bakslag, leder mot fred och frihet.”

Bi Puranen menar att förändringen dels beror på att allt fler länder går från att vara diktaturer till demokratier. Demokratier krigar nästan aldrig mot varandra. Men det minskade våldet har i högsta grad också att göra med kulturella förändringar som är knutna till en modernisering. Det har skett en form av social och kognitiv revolution. Utbildningsnivån och humankapitalet växer. Toleransen för ”outgroups”, som t.ex. homosexuella eller minoritetsgrupper, har tvärtemot mediabilden ökat i flertalet länder.

Jag tror att de toleranta värdegrunderna sprids i länder där människor känner att det går åt rätt håll – utbildningsnivån ökar, människor får det bättre och har framtidstro. Många länder i Syd- och Mellanamerika, i Asien och Afrika har gått från diktaturer till mer eller mindre bra fungerande demokratier, de har höga tillväxtsiffror och bättre välfärd. Något som inte minst statistikern och professorn i internationell hälsa Hans Rosling visar med sina bubblor över världens utveckling. I dessa länder sprids freds- och frihetsbejakande värdegrunder som tolerans, jämställdhet och minskad auktoritetstro, visserligen från en ibland låg nivå men med en tydlig riktning åt rätt håll. Sedan finns det naturligtvis en hel del undantag; Ryssland, oroligheterna i arabvärlden, konflikten mellan Israel och Palestina, länder i Europa som i krisens fotspår tagit ett steg åt det politiskt bruna som t.ex. Grekland och Ungern. Men de utgör, tvärtemot vad många tror, undantag från den i huvudsak positiva bilden.

Länk till Hans Roslings föredrag

.

 

Sällan svart eller vit

“Kan det inte vara positivt med aids?”. Det kommer ingen att tycka. Men istället för att bara säga “nej, det är hemskt”, gräv lite mer i din hjärna och se vad du kommer fram till. Det kan göra dig starkare i din övertygelse än du var innan. Skulle du komma fram till att tvärtemot-argumentet håller i någon fråga, då får du ju byta åsikt. Hela poängen med samhället vi lever i är att ha ett öppet klimat där vi kan samtala om alla frågor, och då är det viktigt att börja med sig själv. Det är väldigt sällan som det är svart eller vitt.”

Soran Ismael, komiker och debattör

Jag önskar att fler kunde resonera som Soran Ismael. Man måste gräva lite och väga synpunkter mot varandra. Ofta är sanningen komplex. Det finns inga enkla lösningar. Även de till synes bästa lösningarna har en baksida, som ibland t.o.m. kan vara kontraproduktiv för det man vill uppnå.

Mitt första jobb efter högskolan var på SCB i Örebro. Där fanns det en duktig utredare som hette Kjell Jansson som gärna vände och vred på argumenten och som gillade att ibland provocera fram en diskussion på kafferasten. Jag lärde mig en hel del av honom kring hur jag skulle tänka för att bli en bra analytiker. Bland annat att sanningen ofta varken är svart eller vit och kanske inte alltid så intressant (åtminstone inte ur medias perspektiv). Å ena sidan, å andra sidan och å tredje sidan……

Jag rusade en gång in till Kjell med vad jag tyckte nya och väldigt intressanta siffror inom ett område. Han tog tabellen ifrån mig, studerande den ett tag, sedan la han huvudet på sned och sa: ”

”Janne, en sak ska du veta – tycker du att en siffra är intressant, då är den med stor sannolikhet fel!”

Och naturligtvis hade han rätt. Jag hade gjort en tankevurpa och den statistik jag tog fram baserades på felaktiga uppgifter. Sanningen var långt ifrån så intressant som jag trodde. Och jag lärde mig att kolla en extra gång om det var en siffra eller någon faktauppgift som var lite ”för bra för att vara sann”.

 

Google satsar på tillit och tolerans

I tidningen Modern Psykologi, september 2014, läser jag om Googles ledarskaps- och arbetsplatsmiljö. Google hamnar ofta högst upp på listor där studenter får frågan var de helst skulle vilja jobba och man blir naturligtvis nyfiken på vad det är som studenterna attraheras av. Det som slår mig är att många av de idéer och  metoder de använder för att få till en kreativ arbetsmiljö handlar om att skapa tillit och tolerans.

De har t.ex. färre titlar – inga senior vice presidents hit och dit i onödan. Alla ska kunna prata med alla och det ska snabbt gå att justera i organisationen och ändra rollerna om detta behövs. De jobbar i hög grad i små team med en platt och icke-byråkratisk struktur.

En av 7 Google-anställda har inte akademisk examen. I anställningsprocessen jämförs inte kandidaterna med varandra utan istället utgår Google från vad företaget behöver. Efter några år på Google står de anställdas förmåga inte alls i relation till hur hen presterat i skolan. Kan sökande visa i de ganska omfattande anställningsintervjuerna att de har potential och är ”rätt man eller kvinna” för jobbet så spelar en examen inte någon roll för Google.

När man rekryterat gör man det yttersta för att trigga den kreativa förmågan som varje individ besitter. Google har insett att det därför krävs djupa kunskaper inom beteendevetenskapliga ämnen. De söker också medarbetare som snarare drivs av inre motivation än yttre i form av titlar och höga positioner.

Man tar in omvärlden, ser det som händer utifrån olika perspektiv och tar in det man ser in i den egna organisationen. Man faller aldrig till ro, utan är i ständig förnyelse parallellt med en skalbar och effektiv verksamhet.

Man är duktig på att samarbeta med andra utanför organisationen. Innovation finns ofta utanför de egna väggarna. Man strävar efter att utveckla saker tillsammans med andra utan att ingen part ska känna sig lurad.

Alla ovanstående punkter handlar i någon mening om att bygga tillit och tolerans. Google bygger  broar mellan människor, istället för att skapa hierarkiska ordningar. När Google visar tillit till sina anställda, skapar det i sin tur hög tillit även mellan kollegorna. Genom att anställa människor med olika erfarenheter och bakgrunder skapas en tolerant, öppen och icke-hierarkisk miljö där det överbryggande sociala kapitalet stärks. Google bygger upp kunskap kring hur människor tänker, agerar och fungerar ihop. De föredrar att anställa prestigelösa människor med en inre drivkraft framför att anställa statusjägare med vassa armbågar som riskerar att sprida osämja. De inte bara pratar om att samverka och skapa kreativa miljöer, de skaffar också långtgående kunskaper om hur man gör för att främja detta. En god omvärldsbevakning kommer dels av att medvetandegöra vikten av detta, dels genom att föra in olika perspektiv på frågorna, vilket man får genom att anställa människor med olika erfarenhet och bakgrund.

De verkar i alla fall ha en bra arbetsplatsmiljö. Om de i övrigt lever upp till måttot ”Don’t be evil”, låter jag vara osagt!

 

 

 

Samverkan genom humor

Humor sägs indikera intelligens och öka chansen att föra sina gener vidare. Men vilken roll spelar humor i andra former av samspel som inte har med kärleksrelationer att göra?

I septembernumret av Modern Pyskologi finns det en artikel som redovisar resultat som forskarna  Oliver Curry och Robin Dunbar vid universitetet i Oxford kommit fram till.

Deras forskning visar att människor som delar vissa gemensamma kulturella drag t.ex. att de gillar samma saker inom litteratur, idrott och musik har lättare att samarbeta. Kanske inte så överraskande, men den allra viktigaste kulturella draget var förmågan att skratta gemensamt. Delad humor stärker samarbeten i mycket högre grad än någon annan kulturell samhörighet och dessutom blir vi mer altruistiska gentemot dem vi delar skrattet med.

Det får mig att fundera kring hur viktigt det är att vi får ta del av humor från andra länder och kulturer. Och att vi kan hitta mötesplatser där invandrade och svenskfödda kan få skratta tillsammans.

För några år sedan såg jag fyra ståuppkomiker med ursprung från Mellanöstern som uppträdde tillsammans under namnet ”Axis of Evil”: två palestinier (Aron Kader och Dean Obeidallah), en egyptier (Ahmed Ahmed) och en iranier (Maz Jobrani). Gruppen driver med sig själva och de stereotyper som finns kring dem. Syftet är också att försöka ändra på de schablonbilder som finns kring olika folkgrupper. I västvärlden ser vi ju i princip bara arga araber i film och på TV, aldrig araber som skrattar. Ursprungligen turnerade de i USA, men deras popularitet har även fört dem till ett flertal länder i Mellanöstern. I klippet nedan framträder Maz Jobrani i Doha, Qatar – inför en publik av araber som gapskrattar!

Länk till klipp med Maz Jobrani

 

Samverkan stavas ibland med ä – samvärkan

I mitt jobb på SKL arbetar jag bland annat med att utveckla det lokala företagsklimatet i kommunerna. Kommunens betydelse för det lokala företagsklimatet är något som ofta uppmärksammas i diverse rankingundersökningar, men SKL har också påtalat att näringslivet själva starkt bidrar till hur bra det lokala företagsklimatet är. I kommuner där företagen är bra på att samverka såväl med varandra som med kommunen och andra offentliga institutioner är ofta företagsklimatet bra.

Jens Eklinder-Frick har i sin doktorsavhandling följt två svenska klusterinitiativ. Han lyfter fram betydelsen av samarbeten över företagsgränserna, men också att det behövs kunskap och en strategi över hur man ska göra för att få samarbeten att fungera på ett bra sätt.

Ska man exempelvis främja ett ökat samarbete mellan människor som redan känner eller är förtrogna med varandra (inbundet socialt kapital) eller ska man satsa på att skapa möten mellan människor med olika bakgrunder (överbryggande socialt kapital)?

Vi lär oss nya saker och får nya perspektiv genom att träffa människor med andra bakgrunder och erfarenheter, men det är lättare att samarbeta med folk man redan känner eller som man identifierar dig med. Vi lär oss inte så mycket nytt av den sortens inbundna kontakter. Å andra sidan: om man bara skapar nya kontakter, kan det vara svårt att föra arbetet framåt.

Jens Eklinder-Frick beskriver bland annat ett klustersamarbete i Söderhamn där det inbundna sociala kapitalet satte hinder i vägen för det man ville uppnå. När Ericssonfabriken stängde i Söderhamn fanns det mycket högteknologiskt kunnande i regionen. Företagarna ansåg att de behövde göra något för att all den här kunskapen inte skulle försvinna ur regionen. De ville föra samman kunskapsföretagen med de tillverkningsföretag som fanns i området. Men det blev svårt att förena de två grupperna. Det inbundna sociala kapitalet var starkare än det överbryggande – man ville helst samarbeta med människor man kände till.

Samverkan stavas ibland med ä – samvärkan. I Söderhamn hade man denna gång ingen strategi för hur man skulle komma vidare. Man lyckades inte sammanföra de två kunskapsområdena.  Bruksortskulturen är bra för lojaliteten och skapar gemenskap, men när bruket är borta, måste ”vi-och-dom”-känslan brytas. Då blir det inbundna sociala kapitalet istället ett hinder mot att släppa in nya influenser och idéer.

Länk till artikel

Det personliga har blivit automatiserat

Lena Sundström är en författare och krönikör som jag uppskattar. Hon skriver ofta träffsäkert, med både hjärta och hjärna och ofta med en  snygg tvist på slutet.

I en krönika i Dagens Nyheter från den 24 oktober lyckas hon fånga något som jag själv har funderat kring. Att ny teknik skalat bort en mängd korta möten med människor. De personliga tipsen från musiknörden i skivaffären som efter några år kan din musiksmak utan och innan,  videoaffärsföreståndaren som skiner upp inför filmen man valt och glatt berättar att det är en av hens favoritfilmer, banktjänstemannen som faktiskt välkomnade dig som kund även om du bara skulle sätta in pengarna i spargrisen.

En mängd ofrivilliga kontaktytor har försvunnit. Har det en negativ inverkan på det sociala kapitalet? Ja, litegrann tror jag. Det finns säkert en stor portion nostalgi i detta som inte alls har med socialt kapital att göra, men jag håller med Lena – vi har vunnit tid och sparat pengar, men kanske har vi förlorat något annat på vägen.

Länk till artikel i DN

 

 

Varför går det så bra för mormoner?

Något som förbryllat mig är hur en religiös sektliknande grupp som mormonerna i USA kan vara så framgångsrika vad gäller entreprenörskap, kreativitet och ledarskap.

Utifrån det jag tidigare skrivit är mormonernas framgångar en paradox. Tillit och samarbetsförmåga mellan människor inom en sluten grupp som liknar och identifierar sig med varandra är inte tillräckligt för att skapa utveckling och framgång på den nivå som mormonerna uppnått, det krävs även tillit och utbyte mellan människor med olika bakgrund, erfarenheter och kunskaper.

Mormoner utöver en stark social kontroll på varandra och skulle kunna liknas vid en sekt. Men det är inte en allt igenom kvävande miljö eftersom mormoner tar med sig något från ungdomsåren som många menar har stor betydelse för deras framgångar.

En artikel i Svenska Dagbladet från den 25 juni år 2012* ger en del svar på det jag funderat över. En del av de faktorer som i artikeln lyfts fram som viktiga för mormoners framgång har att göra med ett starkt inbundet socialt kapital där den sociala kontrollen med ordning och lydnad är ett bärande inslag. Det handlar om barn som tidigt får ta ansvar i kyrkoarbetet, att utbildning värdesätts högt, att mormoner inte dricker alkohol och att det finns en stor familjefokus. Det finns starka sociala normer att förhålla sig till, vilket kan vara bra för dem som trivs i de roller som förväntas av dem. Men värre för dem som bryter normerna eller som vantrivs, t.ex. homosexuella eller kvinnor som inte vill anpassa sig till de patriarkala strukturerna. Den närmaste jämförelsen man kan göra med Sverige i sannolikt Gnosjö där den relativa framgången sägs bero på ”Gnosjöandan” – en cocktail av entreprenörsanda och samarbetsförmåga bl.a. grundat på kyrkans centrala roll i samhället.

Enligt forskningen så kan man bara komma till en viss gräns utvecklingsmässigt om man helt förlitar sig på ett starkt inbundet socialt kapital. Professor Richard Florida menar att tolerans är en viktig faktor för att en plats eller land ska nå framgång. Är toleransen låg så uppstår ett samhällsklimat som stöter bort människor som kan bidra med andra perspektiv och kunskaper. Det blir en idéfattig och intellektuellt torftig miljö där nya innovationer sällan föds och där försvarare av det rådande är mångtaliga. Förändringar i omvärlden upplevs som hotfulla och risken är stor att man missar viktiga omvärldsförändringar och att man hamnar på efterkälken.

Men det som artikeln också lyfter som viktigt för mormonernas framgångar är de tvååriga missionärsuppdragen utomlands. Detta leder till insyn i andra kulturer, till tvåspråkighet och nätverk i andra länder. Missionärserfarenheterna från långa dagar med dörrknackande i främmande land kan bidra till ökad kunskap om såväl förhandling, övertalning, laganda som om avslag och besvikelser. Det är först efter missionärsuppdraget som mormonerna genomför sin akademiska utbildning och har då en rad viktiga erfarenheter och viktig kunskap med sig. Man är vid det laget ofta också gifta samt några år äldre än de flesta andra amerikaner som genomför en akademisk utbildning. Mormoner anses i USA vara mer etiska och bättre på att samarbeta än andra medborgare.

Ett högt inbundet socialt kapital är i viss mening bra. Det leder till trygghet, ansvar och medskapande, men ska gruppen nå framgång krävs att man kan hantera det inbundna sociala kapitalets negativa sidor som social kontroll,  låg tolerans mot det avvikande och försämrad innovationsförmåga. Missionärsuppdragen utomlands och de erfarenheter som detta bidrar med tillsammans med  en hög utbildningsnivå kanske är de balanserande faktorerna som gör att mormoner som grupp är mer framgångsrika än andra, trots att gruppens starka sociala kapital snarare är inbundet än överbryggande.

* Jag printade ut artikeln, men tyvärr finns den inte kvar på Svenska Dagbladets webbsida.

Ta korruption på allvar

Sverige tillhör de minst korrupta länderna i världen, men korruption kan ändå utgöra ett problem och kosta såväl samhället som medborgarna pengar. Vänskapskorruption förekommer och det finns tecken på att korruptionen generellt ökar i Sverige. Det är viktigt att hålla detta samhällsgift i schack och jag blir lite orolig när experter hävdar att politiker och myndigheter inte riktigt tar frågan på allvar i Sverige. Bland annat anser OECD att det finns brister i arbetet mot korruption och organisationen Transparency International anser att engagemanget för arbete mot korruption är lågt bland riksdagspartierna.

”Gemene man förstår fortfarande inte vad korruption är. Därför tror vi att det inte förekommer. Samtidigt vet vi att det kostar enorma summor pengar. Räknar man in svartarbete kostar korruption det svenska samhället 10000 kronor per invånare och år*. Politiker pratar om att få fram mer pengar till finansiering, men ingen pratar om hur vi kan spara genom att förbättra systemen som finns.”

Louise Brown, utbildad antikorruptionsrevisor

Länk till artikel i Jusektidningen

* Enligt rapport 2013:2 från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.

Demokratins vardagliga mirakel

DN-skribenten Richard Swartz skriver ofta bra om tillståndet i världen. Denna gång om f.d. diktaturers mödosamma processer för att utvecklas till fungerande demokratier.

Närmare besedd liknar det moderna västerländska samhällets vardag ett mirakel. Ett lika intrikat som sinnrikt urverk som, besjälat av samhällsandan, verkar sköta sig självt. Bussar och tåg går i tid, sopor hämtas, bilar stannar för rött, folk behåller sin plats i kön, post bärs ut, bröd bakas, el och vatten tas ur väggen, de moraliska eller ekonomiska nollsummespelen hör till undantagen och bara sällan blir man slagen med järnrör. En och annan gammal tant blir till och med hjälpt över gatan. Och alltsammans frivilligt utan vare sig tvång eller våld. Denna vardagens samhällsanda verkar vara en blandning av tillit och tolerans. Den håller i gång vad som lätt skulle kunna gå i stå eller falla itu, och ju äldre jag blir desto mer häpnar jag över att det faktiskt inte gör det.

Länk till artikel i DN

Allting hänger ihop

Jag brukar ibland beskriva lokal utveckling som en länk av faktorer som är kopplade till varandra i ett sammanhängande kretslopp. Vilka är din kommuns starkaste respektive svagaste länkar?

Jag tar gärna emot synpunkter. Är det någon faktor som är viktig som jag inte fått med?

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag, välfärd, bra infrastruktur och låga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande offentliga institutioner som främjar jämlikhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Korruption – ett hot mot civilisationen

Mycket bra artikel om korruption från Riksbankens Jubileumsfond. Allt från hur korruption är roten till mycket ont som händer här i världen, till hur Sverige lyckades minska korruptionen och effektivisera den svenska byråkratin under mitten och slutet av 1800-talet. Intressant också att fler kvinnor i beslutande positioner tenderar att minska korruptionen, speciellt vad gäller den beslutsnivå som ligger närmast människor, dvs.  kommunerna.

”Det är korruptionen som dödar och orsakar lidande i fattiga länder, inte bristen på mat och läkemedel”

Bo Rotstein, statsvetare Göteborgs universitet

Länk till artikeln

Medieutvecklingen – demokratins klimatfråga

I en artikel i DN den 2 oktober skriver ett antal forskare inom området medier och demokrati om behovet av en ny mediepolitik.

”Medan en del allt mer aktivt söker nyheter i det nya medielandskapet, blir det samtidigt lättare än någonsin för andra att helt undvika nyheter. Risken för ökade kunskapsklyftor och förtroendeklyftor är därför överhängande, och medieutvecklingen innebär därför ett hot mot den sociala sammanhållningen, toleransen och de gemensamma värdegrunderna.”

Se artikeln från DN

Landsbygds-, glesbygds- och förortskommuner hamnar i medieskugga, allt fler medier riktar in sig på underhållning snarare än samhällsbärande journalistik och det stora medieutbudet innebär att vi kan välja den  information och de budskap som bekräftar det som vi redan tror oss veta. Åsiktspolariseringen ökar och förståelsen för andras åsikter, argument och tankar undergrävs. Jag håller helt med författarna om att en ny medietid kräver en ny mediepolitik. Inte främst för mediernas skull, utan för medborgarnas och demokratins skull.

Från jordbruks- till ordbrukssamhälle

Begreppet socialt kapital missförstås ibland eftersom kapital ofta kopplas till pengar och fysiska ägodelar, men kapital betyder egentligen resurser och om människor bygger upp nätverk och uppträder på ett sätt som skapar tillit mellan människor så är detta en resurs för såväl individen som samhället.

Inom miljörörelsen och teoribildningen kring hållbar utveckling används ofta begreppet nationalförmögenhet. Här framträder en bredare bild av ekonomin än den som vanligtvis brukar debatteras i ekonomisk-politiska sammanhang eller som ryms inom BNP-måttet. Den nationella förmögenheten utgörs av fyra kapitalsorter; naturkapital, fysiskt kapital, humankapital och socialt kapital. I förmögenheten ligger ju också ett finansiellt kapital, men jag antar att detta kapital i detta sammanhang inkluderas i det fysiska kapitalet.

Naturkapital omfattar alla de oumbärliga tjänster och resurser som människor förlitar sig på för sin överlevnad och för att upprätthålla ekonomisk aktivitet. De olika resurserna brukar delas upp i två olika kategorier, dels ändliga resurser som till exempel fossila bränslen och mineraler och dels förnybara resurser som sol, vind, vatten, vegetation och djurliv. Fysiskt kapital är de fysiska ”verktyg” vi har skapat, t.ex. industrier, maskiner, verktyg och byggnader, fordon, infrastrukturer etc. Humankapitalet är bundet till människorna i form av kunskaper, kompetens, erfarenhet, yrkeskunnande och hälsa. Det sociala kapitalet finns i relationerna mellan individer och aktörer i samhället. Det utgör själva kittet i samhället och består dels av samhällets formella institutioner, dvs. hur samhället på papperet är inrättat med lagstiftning, statsförvaltning, ägarstruktur, rättsväsende etc., dels av de informella regler som befolkningen själva sätter upp i form av normer, värderingar, sedvänjor etc. Avgörande för storleken på det sociala kapitalet är hur väl de formella institutionerna fungerar i praktiken och vilket förtroende som finns för dessa institutioner bland medborgarna samt hur tillitsskapande de informella spelreglerna mellan människor är.

Nationalekonomers försök till tolkning av hållbar utveckling brukar vara att det totala kapitalet inte skall minska över tiden, dvs. man kan inte i längden öka BNP-tillväxten i all oändlighet om naturkapitalet förstörs, människors hälsa försämras eller om korruptionen ökar. En snävare mer ekologisk tolkning är att naturkapitalet inte får minska över tiden.

Man brukar ibland tala om att det inträffar paradigmskiften och att vi under årens lopp levt i olika typer av samhällen. Fram till 1800-talets början så levde vi i ett jordbrukssamhälle. Med ångmaskinen föddes  industrisamhället. I takt med ökad globalisering och internationell konkurrens övergick vi  till kunskapssamhället och idag med IT och ett enormt informationsflöde menar många att vi lever i ett kommunikationssamhälle. Eller ordbrukssamhälle som min  facebookvän Anne Källdén mycket fiffigt kommenterade.

Det som slagit mig är att olika kapitaltyper varit viktigast för att skapa makt och rikedom för individen under de fyra samhällsepokerna. Jordbrukssamhällets främsta tillgång var naturkapitalet. Den som ägde marken var den som hade makt och rikedom. De viktigaste ekonomiska, politiska och sociala skiljelinjerna i jordbrukssamhället handlade därför om äganderätten till jorden. Industrisamhällets främsta tillgång var det fysiska kapitalet. Naturkapitalet hade givetvis fortfarande betydelse, men nu blev i stället det fysiska kapitalet i form av maskiner, byggnader, infrastruktur för energi och fordon den viktigaste tillgången för att skaffa sig förmögenhet och makt. I kunskapssamhället var humankapitalet den allra viktigaste tillgången för individen. Det var kunskap, kompetens, kreativitet och entreprenöriellt tänkande som gav pengar och höga positioner i samhället.

Idag menar många att vi lever i ett kommunikationssamhälle. Det är människor som syns och tar plats i det stora informationsflödet, de som åtnjuter ett stort förtroende från andra människor och som har starka och/eller stora nätverk som har störst möjlighet att nå höga positioner och tjäna pengar. I kommunikationssamhället är socialt kapital den kapitalsort som har störst betydelse för hur väl en människa lyckas.

Det här är en liten hemsnickrad teori, så jag tar gärna emot synpunkter!

Socialt kapital ger makt till de snälla

Vad är det som är viktigt för oss människor? Många skulle nämna demokrati, tillväxt, sociala relationer, hälsa, trygghet och lycka? Media är fulla med reportage och artiklar kring hur vi ska bli lyckliga, få bättre hälsa, hur vi bygger relationer och vad vi kan göra för att förbättra vår ekonomi.

En i stort sett enig forskarkår menar att det sociala kapitalet i mycket hög grad påverkar dessa faktorer positivt. Men när samma faktorer som tidningarna skriver spaltmeter om lyfts från individnivå till en kollektiv nivå dör intresset totalt.

Socialt kapital kanske är ett dumt begrepp. Man kan tänka sig att ordet socialt skulle locka till sig vänstersympatisörer och att kapital göra högersympatisörer nyfikna, men det kanske är tvärtom – det blir ett konstigt begrepp för alla. Kanske problemet är att forskare är oense om vad exakt socialt kapital är? Ekonomi har funnits som forskningsområden i flera hundra år, socialt kapital blev etablerat som begrepp först på 1990-talet, så det är en relativt ny vetenskap. Ett annat skäl till att det inte fått så stor uppmärksamhet är kanske att området spänner över så många vetenskaper som statsvetenskap, nationalekonomi, sociologi, filosofi, evolutionspsykologi etc.

Ofta använder man istället ordet tillit, men det kan också vara svårt att ta till  sig. Tillit bygger på kasulitet, dvs. jag litar på dig om jag tror att du är att lita på och du litar på mig om du tror att jag är att lita på. Det är ett ömsesidig samspel, där det kan vara svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget.

Det enklaste vore kanske att prata om hur man kan vara snäll – som läkaren, professorn och författaren Stefan Einhorn gör. Det är enkelt att ta till sig. Men om ingen annan är snäll kan det vara dumt att vara snäll. Där tilliten och det sociala kapitalet är lågt råkar den snälla illa ut.

Socialt kapital skapar strukturer som gör att det lönar sig att vara snäll. Snälla människor kan lita på att andra människor man möter belönar snällheten istället för att dra egennytta av den. I länder och platser med ett lågt socialt kapital råkar den snälla personen ofta illa ut, det är istället den som är misstänksam som klarar sig bäst och den mest hårdföra som tar makten, får tolkningsföreträdet och skaffar fördelar för sig själv och sina närmaste.

Det är därför jag tycker socialt kapital är så viktigt!

Tillit föder tillit, hat föder hat

Motsatsen mot rasism är inte antirasism, utan en värld som inte är uppdelad i ”vi-och-dom”

Golnaz Hashemzadeh, författare och kolumnist i DN

Håller helt med Golnaz i nedanstående artikeln. Jag är självklart helt emot rasism, men i den antirasistiska rörelsen finns det en retorik som snarare ökar motsättningarna mellan människor än överbryggar dem.

 Länk till artikel i DN