Etikettarkiv: Civilsamhället

USA – hur kunde det gå så fel?

Film, Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , , , , , , , , , ,

En kulturhistorisk berättelse om frihet, drömmar, rädsla och vägen mot auktoritärt tänkande.

USA är ett land som ofta förklaras i superlativ: världens starkaste ekonomi, den största militära makten, den mest inflytelserika kulturen. Samtidigt är det ett land där demokratin i dag diskuteras som bräcklig. Hur hamnade man där? Jag tror inte svaret ligger i en enskild president, ett parti eller ett val – utan det har varit en lång historisk utveckling där kultur, ekonomi, religion och identitet vävts samman till något betydligt mer explosivt. Man hade önskat att den här frustrationen kunde kanaliserats på ett annat sätt, men Trump var på rätt ställe vid rätt tidpunkt och blev den samlande kraften för ett långt och djupt missnöje.

Den här texten försöker förstå hur ett samhälle byggt på frihet kunde bli ett samhälle präglat av rädsla – och varför det är just där demokratin i västvärlden nu börjar vittra sönder.

Frontier-mentaliteten: när världen upplevdes som obegränsad

USA föddes inte ur brist, utan ur överflöd – åtminstone i upplevelsen. Till skillnad från Europa, där jord och resurser varit begränsade i århundraden, formades USA av idén om det oändliga: mer mark västerut, fler möjligheter, en ny chans om det gamla livet gick åt skogen.

Det skapade en kultur där gränser inte uppfattades som nödvändiga skydd, utan som hinder. Staten blev något man helst höll på armlängds avstånd. Individens rätt att ta för sig – ekonomiskt, geografiskt, socialt – blev norm. Sparsamhet, långsiktighet och kollektiv återhållsamhet fick svagare fäste än i samhällen där man lärt sig leva med knappa resurser.

Detta är en viktig grund för att förstå varför regler, skatter och gemensamma lösningar i USA ofta upplevs som intrång snarare än som investeringar.

Invandringslandet: selektionens två sidor

USA har alltid varit ett invandringsland. Människor har emigrerat dit för att söka något: bättre levnadsförhållanden, större frihet, ett nytt liv. Men migration handlar inte bara om att söka nytt, utan också om att fly från något.

Det är rimligt att anta – helt utan att moralisera – att ett invandringsland får en viss överrepresentation av människor som lämnar problem bakom sig: ekonomiska misslyckanden, svek och sociala skandaler och t.o.m. kriminalitet. Det är en logisk konsekvens av att migration alltid är selektiv. Samtidigt är det just denna selektion som skapat USA:s innovationskraft. Migration tenderar att gynna driftiga, riskbenägna och framtidsorienterade människor. Samma egenskaper som driver entreprenörskap och kreativitet kan dock – i ett samhälle med svaga skyddsnät – också bidra till allt hårdare konkurrens, låg empati för förlorare och en acceptans för hänsynslöst beteende.

USA har därför alltid rört sig på en knivsegg mellan dynamik och brutal konkurrens mellan människor.

Slavsystemet och kyrkans moraliska splittring

Slaveriet var inte bara ett ekonomiskt system – det var ett moraliskt trauma som delade landet i två konkurrerande världsuppfattningar. Även kyrkorna splittrades. Vissa samfund, särskilt i Södern, försvarade slaveriet teologiskt. Andra – som kväkarna och abolitionistiska rörelser i norr – drev en moralisk kamp mot det.

Resultatet blev inte en moralisk uppgörelse, utan en dubbel bokföring:

  • ett USA där religion står för medmänsklighet, jämlikhet och socialt ansvar
  • och ett USA där religion legitimerar hierarki, ordning och “naturliga” skillnader mellan människor

Denna spricka löper fortfarande rakt genom såväl kristendomen i USA som amerikansk politik.

Sekularisering, demografi och känslan av att bli undanträngd

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet sekulariserades USA gradvis – men asymmetriskt. Mer liberala och toleranta grupper lämnade i högre grad kyrkan. Medan det mer konservativt religiösa kärnblocket, länge upplevt att både Gud och nationen håller på att glida dem ur händerna.

Samtidigt förändras befolkningens sammansättning. Prognoser pekade på att den icke-hispaniska vita befolkningen kommer att utgöra mindre än 50 procent av USA:s befolkning runt mitten av 2040-talet. Många latinamerikaner är och identifierar sig också som vita, men i amerikansk identitetspolitik är dessa kategorier ofta laddade och politiserade.

För grupper som länge upplevt sig som normen – kulturellt, religiöst och demografiskt – skapar detta en existentiell oro (och innerst inne vet man hur man själv behandlat minoriteter). Tyvärr är rädsla för marginalisering för den egna gruppen ofta en starkare politisk kraft än hopp om förbättring för alla.

Den amerikanska drömmen – och när hissen fastnade

Under en lång period fanns i USA en ovanligt hög social rörlighet. Talang, arbete och ambition kunde ofta räcka långt. Den erfarenheten formade mantrat: alla kan lyckas bara man jobbar tillräckligt hårt!

Men från 1970-talet och framåt har den sociala rörligheten minskat kraftigt, samtidigt som ojämlikheten ökat. Drömmen lever kvar – men allt fler märker att stegen uppåt saknas. Och att vara fattig i USA innebär ofta:

  • begränsad tillgång till bra utbildning
  • bristande och dyr sjukvård
  • hög ekonomisk stress när de sociala skyddsnäten är dåliga och konkurrensen mellan människor hård

När myten överlever verkligheten uppstår ilska. Och ilskna människor söker enkla förklaringar och syndabockar.

Låga skatter, starkt civilsamhälle – och vad som hände när detta samhällskontrakt bröts

USA har historiskt haft lägre skatter och svagare sociala trygghetssystem än Europa. Det fungerade relativt väl så länge detta kompenserades av ett starkt civilsamhälle: lokala gemenskaper, kyrkor, föreningar och grannskap som ofta ägnade sig åt välgörenhetsarbete.

Samhällsforskaren Robert Putnam har visat hur detta sociala kapital internationellt sett varit högt i USA under mitten av 1900-talet – i nivåer som i början av 1960-talet låg i närheten av högtillitsländerna i Norden, men som därefter fallit kraftigt. Utvecklingen har gått mot färre föreningar, förre mötesplatser, färre nära vänner, ökad stress och minskad mellanmänsklig tillit.

När fabriker i mindre attraktiva orter och städer lades ned och jobben outsourcades, flyttade också de högutbildade. Kvar blev samhällen utan skatteutjämning, utan framtidstro och ofta med lågstatusjobb i logistik eller service som ersättning för jobb inom industrin – jobb som tidigare kunde ge såväl en hyfsad inkomst som yrkesstolthet. För många män innebar det både skam och ett status- och identitetsmässigt fall.

När gemenskapen och en identitet att vara stolt över försvinner återstår ensamhet. Och ensamhet är politiskt farlig.

Den tekniska revolutionen – när gemenskap ersattes av algoritmer

Samtidigt som det amerikanska civilsamhället försvagades, genomgick offentligheten en teknisk revolution. Sociala medier lovade gemenskap, men levererade i praktiken fragmentering. I stället för gemensamma arenor där människor med olika bakgrund möts, skapades digitala miljöer där algoritmer belönar ilska, förenkling och konflikt.

Plattformarnas affärsmodell bygger inte på förståelse, utan på engagemang – och få saker engagerar lika effektivt som indignation. Resultatet har blivit åsiktsbubblor där människor i allt högre grad exponeras för information som bekräftar den egna världsbilden och där motståndare inte längre uppfattas som felande medmänniskor, utan som hotfulla karikatyrer.

Detta har förstärkt polariseringen på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Missnöje som tidigare mildrades i mötet med grannar, arbetskamrater och föreningsliv, får nu växa ostört. När social tillit redan är låg blir digital politik inte ett komplement till demokratin, utan ett substitut för gemenskap – där identitet, vrede och grupptillhörighet ersätter samtal, kompromiss och gemensam verklighetsbild.

I ett samhälle där människor både är ensammare och mer uppkopplade än någonsin blir det allt lättare att radikaliseras, men allt svårare att förstå varandra.

När systemet slutade leverera – och ilskan blev permanent

USA:s politiska system är konstruerat för att begränsa maktmissbruk. Men samma spärrar som en gång skyddade friheten har i dag blivit ett hinder för förändring. Vetomöjligheter, tvåkammarsystem, juridifiering, stark federalism och procedurregler gör att även bred folklig enighet ofta fastnar i låsningar. För många medborgare skapar detta en upplevelse av ett samhälle där:

  • problem erkänns men inte löses
  • val hålls men vardagen förblir oförändrad
  • ansvar alltid kan skjutas vidare

När demokratin upplevs som oförmögen att leverera förbättringar försvinner inte missnöjet – det stelnar. Ilskan blir kronisk snarare än situationsbunden. I ett sådant klimat omtolkas kompromiss till svaghet, och institutioner ses inte längre som neutrala spelregler utan som verktyg för “de andra”.

Detta skapar en farlig förskjutning: från lojalitet mot systemet till lojalitet mot den egna gruppen – även när gruppen bryter mot demokratiska normer.

Rädsla som livsmiljö

USA präglas i dag av rädsla: rädsla för kriminalitet, skolskjutningar, droger, pedofiler, invandring, sjukdom, ekonomisk ruin. När trygghetssystemen är svaga blir varje risk personlig. När civilsamhället är svagt blir varje hot existentiellt.

När människor saknar stabila sociala sammanhang blir politik ett substitut för gemenskap. I frånvaron av starka lokala band – familj, föreningar, grannskap – blir den politiska identiteten ett sätt att återvinna mening, tillhörighet och värdighet. Polariseringen är därför inte bara ideologisk, utan existentiell: ett hot mot den egna gruppen upplevs som ett hot mot den egna identiteten.

Detta förstärks av att många amerikaner har liten kunskap om världen utanför den egna erfarenheten, vilket också gör dem farliga för de vet inte hur en riktig demokrati, en utvecklad välfärdsstat eller riktig frihet fungerar. David Bowie uttryckte detta på ett väldigt bra sätt i den här intervjun från 1990-talet.

Rädsla kräver enkla berättelser – och starka beskyddare.

Ojämlikhet, syndabockar och längtan efter ordning

Den ekonomiska polariseringen har ökat kraftigt sedan 1970-talet. De rikaste drar ifrån, medan majoriteten står still. Många upplever att deras barn kommer att få det sämre än de själva.

I ett samhälle med stark kommunistskräck – djupt präglad av kalla kriget och figurer som Joseph McCarthy – har omfördelning och välfärd länge misstänkliggjorts. Staten ses inte som en långsiktig investerare i människors hälsa och utbildning, utan som ett hot mot individuell frihet.

Under 1950-talet och början av 1960-talet så var skatterna mycket högre i USA än vad de är idag. Marginalskatten på de allra högsta inkomsterna var över 90 procent och företags-beskattningen var över 50 procent. Det fanns stora möjligheter till skatteavdrag, så få betalade så hög skatt – men det var ändå stor skillnad jämfört med idag. En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägna att fördela kakan. Sedan början av 1980-talet har ojämlikheten i USA ökat markant, först genom Reagans politik, sedan genom murens fall som öppnade upp kapitalmarknaden världen över.

När ekonomisk polarisering och ökad ojämlikhet blockeras som politisk förklaringsfaktor för det egna eländet söker man i stället kulturella syndabockar.

Identitetspolitik, elitförakt och backlash

Eftersom klassbaserad vänster haft svårt att slå igenom har en annan vänster vuxit fram – starkt fokuserad på identitet, språk och symboler. För många har detta upplevts som moraliskt fördömande av den egna livsstilen snarare än materiellt hjälpsamt.

När livet blir sämre och någon säger att problemet är ditt ordval eller vem du är, då röstar du inte på ett seminarium – du röstar på någon som lovar att slå näven i bordet.

Samtidigt har kulturella och/eller ekonomiska eliter i storstäderna ofta sett ned på människor från de lite fattigare delstaterna, där religion och konservativa värderingar varit starka. Ett tydligt exempel under valet 2016 var när Hillary Clinton talade om en stor ”basket of deplorables” – med syftning på ungefär hälften av Donald Trumps anhängare – vilket många upplevde som en förolämpning riktad mot just vita, landsbygdsbor och arbetarklassväljare. Detta har bidragit till ett växande elitförakt och en känsla av politiskt svek hos delar av befolkningen i USA.

Från lojalitet till lydnad

I denna miljö har politiken blivit tribal. Särskilt inom det republikanska partiet har lojalitet blivit viktigare än institutioner. Moderata röster har tystnat. Kyrkliga och politiska extrempositioner har förstärkts.

En del republikaner har också anammat ett sadokonservativt politiskt förhållningsätt. Målet är inte i första hand är att den förda politiken ska förbättra de egna livsvillkoren, utan att den ska försämra tillvaron för dem man uppfattar som motståndare eller fiender. Politik reduceras därmed till en fråga om hämnd, hierarki och status – att återställa en upplevd ordning där “vi” står över “dem”, även om kostnaden för detta också drabbar de egna leden.

Auktoritära system börjar sällan med en kupp. De börjar med att tillräckligt många människor upplever att demokratiska regler bara är legitima när de gynnar “oss” – och att rättvisa är något som ska skipas, inte förvaltas.

Avslutning: USA:s verkliga kris

USA:s kris är inte i första hand politisk. Den är kulturell och social. Ett samhälle byggt på frihet, men med allt svagare gemenskap. En dröm som överlevt sin materiella grund. En rädsla som vuxit i takt med ensamheten. År 1990 var det 3 procent som inte hade några vänner och 33 procent som hade minst 10 vänner; år 2021 var motsvarande siffror 12 respektive 13 procent (Källa: The Survey Center on American Life).

Vi kanske börjar i fel ända. Vi fruktar det dåliga ledarskapet i USA och hoppas på en förändring till det bättre. Men USA:s framtid hänger kanske inte i första hand på ledarskapet, utan på om människor vill varandra väl – oavsett etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning, kön eller politisk hemvist. Kommer det finnas kvar tillräckligt mycket tillit mellan människor för att en liberal och institutionellt effektiv demokrati ska kunna fungera?

Putin – en medeltida furste?

Citat, Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , , , , , , , , , ,

Ryssland är ett dysfunktionellt land. En historia av feodalism med livegenskap, kommunism, en kort period av vilda western liberalism på 1990-talet då oligarker passade på att plundra statliga och gemensamma tillgångar samt nu en auktoritär kleptokrati med stormaktsambitioner har inte varit nådigt mot detta arma land. Rysslands befolkning har sedan 1990 minskat från 148 miljoner till 145 miljoner och mycket tyder på att minskningen fortsätter. Ryssland anses ha flest hiv-smittade utanför subsahariska Afrika. Många gånger överförs smittan via injektionssprutor som delas av narkotikamissbrukare. Årligen begås 38,7 självmord per 100 000 invånare enligt WHO, det är en av de högsta frekvenserna i världen. Nästan 400 000 ryssar har dött i pandemin och endast ca 50 procent är färdigvaccinerade. Männens medellivslängd är på grund av alkoholism och droger endast 59 år och det har bedömts att det sker fler aborter än födslar i Ryssland. 2004 gjorde minst 1,6 miljoner kvinnor abort (en femtedel av dem var yngre än 18 år) och cirka 1,5 miljoner barn föddes. En orsak anses vara att ett första barns födelse gör många familjer fattiga.1

Men varför har det gått så illa? Jag läste en intervju med den finländska författaren Sofi Oksanen där hon framhöll att Ryssland var fast i medeltida värderingar. Hon menade att det ryska politiska tänkandet är feodalt. De har en liten omåttlig rik elit som plundrat sitt land och som vältrar sig i smaklös lyx, medan fattiga lever i olycka och super ihjäl sig – det går att dra paralleller till tiden före den franska revolutionen. Ryssland har också länge använt lönnmord som ett medel för påverkan, och de har en samling av konstiga gifter som de använder för att oskadliggöra meningsmotståndare. Det är medeltida metoder. Det har också kommit som en chock för västvärlden hur medeltida brutal rysk krigsföring är. Hur man avrättar folk öppet och bombar sjukhus och andra civila mål, allt för att skapa humanitära katastrofer och därmed tvinga befolkningen till underkastelse.

Under medeltiden handlade makt om att erövra områden och att visa sin styrka på slagfältet. Makteliten världen över blev rika genom att erövra och/eller plundra andra landområden, ta slavar eller till och med plundra den egna befolkningen. Rikedom var ett nollsummespel där den starkaste tog vad den kunde. Likt medeltidens kungar har Ryssland alltid haft stormaktsambitioner och erövrat och exploaterat områden med naturtillgångar. Det är också genom naturtillgångar som landet – eller snarare delar av befolkningen – kunnat bli relativt rikt. Det är inte genom samarbete, innovationer, kreativitet och hög produktivitet – som är en funktion av en fri marknad och fria människor – som ekonomin växt. I det avseendet har Ryssland mer gemensamt med Saudi-Arabien och Iran, än USA och Västeuropa.

Rysslands och västvärldens historia skiljer sig åt

Jag har i ett antal blogginlägg den senaste månaden beskrivet historiska händelser i västvärlden som med tiden givit oss demokrati i stället för diktatur, en lagbunden rättsskipning i stället för blodshämnd och meritokrati i stället för nepotism. Ryssland har inte haft samma utveckling – alla de steg som tillsammans bidragit till de värderingar och normer som vi tar för givna i västvärlden har aldrig tagits i Ryssland.

Den katolska kristendomens förbud mot månggifte, ändrade arvsregler som stärkte kvinnans position, celibatet för präster (som minskade incitamenten för korruptionen) samt pesten som slog sönder tidigare familjestrukturer och maktförhållanden i Västeuropa ledde till relativt små familjer i jämförelse med storfamiljerna och klanerna i Östeuropa och Mellanöstern. De små familjerna innebar dock en ökad ekonomisk sårbarhet vid sjukdom och dödsfall inom familjen. I storfamiljen så var det i stället klanens skyldighet att hjälpa dem som drabbats av sjukdom eller dödsfall i familjen. Men i de mindre familjeenheterna började i stället människor att samarbeta med varandra för att skapa en större trygghet i livet – i och med detta byggdes det också upp lokal tillit i byarna som inte baserades på familjeförhållanden. Även skrån och gillen bröt loss individer från deras familjer och förenade dem i nya sociala strukturer, baserade på yrkesidentitet.

I Västeuropa blev man inte längre bunden vid sin klan, utan kunde bli del i andra gemenskaper som byar tillsammans med flera olika familjer och grupper, eller i skrån. Man samarbetade för gemensamma intressen och för att skapa en större trygghet för sin egen familj. Denna utveckling tillsammans med naturvetenskapens framsteg, en ökad läsförmåga i befolkningen samt ett ökat tvivel på kristendomen och den av ”Gud givna ordningen” blev startskottet för upplysningstiden. Människans förnuft sattes i centrum. Förmågan att kunna tänka själv och inte okritisk ta till sig det som makthavare säger blev allt vanligare, liksom tanken att samhället kunde utvecklas bäst av jämlika människor i samverkan. Upplysningstiden gav i sin tur grunden för industrialiseringen, den fria marknaden, föreningsliv, demokratiseringen, likhet inför lagen, meritokrati, kvinnlig rösträtt, ökad jämlikhet och jämställdhet samt mänskliga rättigheter.

Så mycket annat följer av detta, som en rad dominobrickor – rationellt tänkande i stället för konformism, en vilja att pröva nyheter och förbättringar i stället för klansamhällets fientlighet mot allt som hotar dess traditioner. I förlängningen: demokrati, naturvetenskap och sekularisering. Här uppstår det som kallas västerländska värderingar. Förändrade sociala relationer ger upphov till psykologiska förändringar.

Håkan Lindgren, frilansande journalist (artikel om Joseph Heinrich bok, SvD 2021-04-06)

Fördelar genom samarbete eller genom kontakter med överheten

Vi i väst tror ibland att våra ideal kring demokrati, likhet inför lagen, meritokrati och mänskliga rättigheter är universella, men så är det inte – kultur och ideal skiljer sig mellan olika länder och regioner i världen. Det rör sig om normer och värderingar som formats genom långa sociala och ekonomiska processer i respektive lands historia. En avgörande skillnad mellan Västeuropa och Ryssland är att människor i Ryssland genom hela sin historia främst skaffat sig fördelar genom vertikala kontakter, dvs. i tur och ordning med tsaren eller storbönder, inom den kommunistiska hierarkiska ordningen och nu genom kontakter med den kleptokratiska politiska eliten och oligarker. Kontakter som baseras på tjänster och gentjänster och nu på privilegier för den medelklass som underordnar sig den politiska och ekonomiska eliten. I västvärlden började i stället en mellanmänsklig tillit byggas upp genom samarbete av civilt slag. Människor som hjälpte och litade på varandra och som därmed kunde skapa trygghet och förbättra sina liv, i vissa regioner utan någon illasinnad överhet att förhålla sig till. Liknande utveckling kan man även se i länder utanför västvärlden som överpresterar ur ett socialt perspektiv, t.ex. Costa Rica. I Ryssland har i stället horisontella samarbeten i alla tider riskerat att bestraffas, eftersom de utgjort ett hot mot makten.

I Ryssland anses det som intelligens att inte lita på någon

Anna-Lena Laurén, Svd:s rysslandskorrespondent

De ”västliga” idealen med demokrati, likhet inför lagen, meritokrati och mänskliga rättigheter har otvivelaktigt lett till framgångar och spridit sig i världen. Men alla länder har inte haft förutsättningar för att anamma dem och många länder sitter fast i strukturer som är svåra att förändra. Det är t.ex. svårt att få bukt med korruption och nepotism eftersom människor som sitter på maktpositioner tjänar på dem. Och klanstrukturer är om möjligt ännu svårare att förändra, eftersom människor har levt under sådana förutsättningar i tusentals år.

Kommer Ryssland att implodera av sin egen inkompetens

Det är svårt att exakt veta Putins bevekelsegrunder för kriget, men att Putin hatar västvärlden och de värderingar och normer vi står för är ingen vild gissning. Han ser att unga människor i Ryssland och befolkningen i Ukraina i allt högre utsträckning anammar västvärlden tankesätt och vill leva sina liv utifrån dessa värderingar. För Putin, för den rysk-ortodoxa kyrkan, för den ekonomiska eliten som plundrat samhället och kanske också för delar av den ryska befolkningen som lever kvar i ”de medeltida värderingarna” eller som inte vågar lita på att förändring är av godo, utgör västvärldens tankesätt ett hot.

Putin är ingen idiot, han förstår vad han gör. Men något han aldrig förstått är att allting fungerar sämre i en diktatur än i en demokrati, även i krig. Trots att Ryssland är överlägset vad gäller utrustning, mannar och ondskefullhet, så går inte kriget Putins väg. Delvis beror detta på dåligt engagemang och stridsvilja. Många unga ryska soldater vet knappast varför de krigar och vill inte heller slåss mot människor som de upplever vara precis som de själva är och som pratar ryska. Men det beror också på att militära medel har förskingrats, på otydliga beslutsvägar och en rädsla bland underordnade att ge korrekt, men icke önskad, information till överordnade.

Den ryska krigsmakten har de senaste fem veckorna demonstrerat basala svagheter vad gäller moral, logistik, kommunikation, planering och försörjning. Sedan 2000-talets början har Putin pumpat in mångmiljardbelopp i vad han förväntade sig skulle bli en global militär spjutspets, präglad av högteknologi och effektivitet. En respektingivande militärmakt för 2020-talet. Vad han i stället tycks sitta med är en demoraliserad och korrupt massarmé av 1900-talsslag, ett resultat av den slutenhet och bristande ärlighet som det repressiva Putinsystemet frammanat.

Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, från artikel i DN ”Goda och dåliga nyheterna om Putins krigsmaskin”, 2022-04-03

Vi får hoppas att Ryssland imploderar av sin egen inkompetens och att Putin kommer att ställas inför domstolen i Haag för sina krigsbrott. Sedan tror jag faktiskt att väst behöver hjälpa Ryssland att komma på rätt spår med någon form av nutida Marshallhjälp. Helst med inriktning mot att stärka lokala civilsamhällen, att minska korruptionen i viktiga ryska institutioner samt att ge stöd för att landet ska orka bryta upp med sitt förflutna. Hur ska då det gå till? Estland är ett av de öststatsländer som efter murens fall lyckats ganska bra. Det som skedde där var en kraftig föryngring samt fler kvinnor på ledande poster i samhället. Det tror jag också är rätt väg att gå för Ryssland – de gamla gubbarna som präglats av Sovjettidens mentalitet och ”medeltida värderingar” måste bort på alla ledande positioner.

Epilog

När jag hade skrivit färdigt den här inlägget så publicerade Dagens Nyheter en artikel av den ryske författare Michail Sjisjkin, som numera är bosatt i Schweiz. Han bekräftar det som jag skriver ovan. Att det finns en avgrund mellan mentaliteten bland människor i den moderna världen och majoriteten av Michails landsmän, nämligen den största revolutionen som mänskligheten har åstadkommit: övergången från stammedvetande till individuellt medvetande, från stammens överhöghet till individens suveränitet. En del ryssar är beredda att leva i en värld där den mänskliga individen är det högsta värdet, men majoriteten lever mentalt fortfarande kvar i det patriarkala förflutna, där stammen alltid har rätt och man inte får önska en dålig kung ur världen.2

1 Wikipedia, ”Rysslands demografi”

2 Michail Sjisjkin, ”Putin är bara ett symtom – inte själva sjukdomen”, 2022-04-04

Det sociala kapitalets geografiska fördelning

Socialt kapital, Statistik, , , , , , ,

Den kommun i Sverige som har det högsta överbryggande sociala kapitalet är…?

Jag har tagit fram ett mått på det sociala kapitalet och utifrån detta rankat samtliga Sveriges kommuner. Måttet är framtaget utifrån vad jag själv anser bör ingå, men även utifrån vilken statistik som är tillgänglig. Precis som för många andra statistiska mått så finns det brister och detta mått fångar knappast in alla viktiga faktorer som det sociala kapitalet består av. Dessutom ger olika forskare olika tyngd åt olika aspekter av det sociala kapitalet, så vilka variabler som ska ingå och vilken vikt de ska ha är inte självklart på något sätt. Se mitt förra inlägg för att se vilka variabler som ingår i måttet.

Den här statistiken kan säkert upplevas som känslig eftersom den i någon mening är ett mått på hur människors sätt att vara påverkar utvecklingen i den egna kommunen. Så innan jag går in på statistiken, så är det några saker som behöver klargöras.

Sverige har generellt ett högt socialt kapital och det är inte jättestora skillnader mellan kommunerna vad gäller t.ex. den generella tilliten till sina medmänniskor. Skillnaderna är avsevärt större när man jämför olika länder. De kommuner som ligger sämst till har ungefär samma generella tillit som människor i genomsnitt har i Tyskland, så även de kommuner som rankas lägst har i ett internationellt perspektiv ett högt socialt kapital.

Ofta ligger förklaringen till ett lägre socialt kapital i kommunens historia. Har befolkningen generellt kunnat förbättra sin situation genom egna insatser eller genom horisontella samarbeten mellan jämbördiga parter, eller har man historiskt varit beroende av en adelsfamilj eller av en dominerande arbetsgivare för att skapa ett bra liv åt sig själv och sin familj. Bruksorter och kommuner med stora slott och herresäten har av den anledningen ofta lite lägre socialt kapital – levnadsmönster, normer och värderingar tycks föras över från en generation till en annan. Men naturligtvis spelar händelser i modern tid också roll. Stora mut- och korruptionsskandaler påverkar t.ex. förtroendet för kommunen och den generella tilliten. I speciellt städer spelar den fysiska stadsplaneringen en viktig roll för att skapa bra offentliga mötesplatser och för att undvika boendesegregering. Faktorer som ett skickligt ledarskap, bra skolor, ett starkt civilsamhälle och att kommunen är en bra arbetsgivare och har en effektiv och rättssäker myndighetsutövning är andra saker som spelar roll.

Ett lågt socialt kapital påverkar kommunens utveckling negativt, men det kan också vara så att en dålig utveckling i kommunen påverkar det sociala kapitalet negativt. Tillit bygger på ömsesidighet – man ger vad man får och man får vad man ger. Det kan i vissa orter finnas väl motiverande skäl till att människor tappat förtroendet till t.ex. den egna kommunen eller till den nationella politiken. En politiskt misskött kommun där vissa orter förfördelats samtidigt som den stora arbetsgivaren flyttar till ett låglöneland och den privata och offentliga servicen monteras ned är knappast något som bygger ett starkt socialt kapital.

Det är viktigt för kommuner som hamnar lite lågt att fundera kring varför man gör det och vad man kan göra för att förstärka det sociala kapitalet. Det kan helt enkelt vara en (av flera) viktiga förklaringar till att det inte går så bra för kommunen.

Tydliga geografiska mönster

I vissa områden finns det ganska tydliga geografiska mönster, vilket bekräftar att socialt kapital är något som åtminstone delvis har historiska förklaringar.

OBS! Jag har ändrat i den ursprungliga kartan som publicerades här. Det är kategoriseringen av lågt, genomsnittligt och högt socialt kapital i kartfunktionen som blev lite fel. Några kommuner som har legat på gränsen mellan två kategorier kan därför ha bytt färg i den uppdaterade kartan nedan.

Socialt kapital

För pilen över kartan för att identifiera kommunen.

Högst socialt kapital finns längst Norrlands norra kust samt i stora delar av Norrbotten, runt Storsjön i Jämtland och Siljan i Dalarna, i Halland samt delar av Värmland och Västra Götaland. Även en del av de mer välbeställda förortskommunerna till våra tre storstäder hamnar högt i rankingen – men långt ifrån alla.

Lägre socialt kapital återfinns främst i en del av Norrlands inlands- och skogslän, delar av Dalarna och Gävleborg, Bergslagen, Dalsland samt stora delar av Skåne och Södra Kronoberg.

Ranking av kommunerna

Jag kommer inte att publicera hela rankingen på en gång, utan det kommer att ske i omgångar. Den kommun som rankas högst får vänta lite på att få se sitt resultat. Nästa inlägg publicerar måndagen den 27 november.

De kommuner som är intresserade av att veta mer om undersökningen, ert resultat och socialt kapital får gärna ta kontakt med mig. Även andra synpunkter och frågor kring undersökningen och resultaten är välkomna.

Dans och skratt får oss att samarbeta

Artiklar, Socialt kapital, , , , , , , , , , , , ,

Jag gästbloggar på Elisabeth Jönsson blogg ”Punctum saliens”.

Inlägget handlar om vad det är som får oss att samarbeta och om integration.

https://www.punctumsaliens.se/skribenterpunctumsaliens/dans-och-skratt-far-oss-att-samarbeta-jan-torege/

Jag hör av mig när jag känner mig redo

Artiklar, Socialt kapital, , , , , , ,

Artikel i Dagens Nyheter om det minskade antalet föreningsmedlemmar. Det är en lång artikel med flera spår kring vad det minskade intresset för föreningsliv beror på. En del menar att det är förödande för det sociala kapitalet att föreningslivet minskar, medan andra hävdar att vi hittar nya vägar för att engagera oss.

De vanliga förklaringsfaktorerna tas upp i artikeln, som t.ex. den ökande stressen i samhället, svårigheterna att få livspusslet att gå ihop och det ökade utbudet av nöjen och fritidsaktiviteter. Men man resonerar även om den något minskade tilliten bland unga kan ha betydelse och om föreningslivets professionalisering och den ökade administrativa bördan gör att eldsjälar till slut tröttnar.

Länk till artikel DN

För drygt 10 år sedan var jag med och genomförde en undersökning på SKL om medborgarinflytandet i 27 kommuner. Vi använde nedanstående citat som rubrik på rapporten:

”Jag hör av mig när jag känner mig redo”

Det vi fann i undersökningen var att det fanns ett mycket starkt latent engagemang, men just nu hann man inte. I respondenternas kommentarer i enkäten känner jag igen resonemanget från artikeln: Stress, problem att få livspusslet att gå ihop och ett ökat utbud av andra aktiviteter som gör att man inte hinner engagera sig i föreningar eller hjälporganisationer. Detta innebär dock inte att man är oengagerad, men man är inte beredd att ge av sin tid på samma sätt som tidigare. Det krävs då något extra.

Jag har följt kriget i Syrien och den flyktingkris som uppstått. De fruktansvärda bilder som spreds via sociala medier och på nyheterna i veckan som gått har onekligen satt igång något hos många människor. För mig är det självklart att vi måste öppna våra gränser för människor som flyr. Men däremot är jag inte säker på om denna invandring kommer att gynna Sverige. Om integrationen inte fungerar, om landet fylls av enklaver med utanförskap och fattigdom samtidigt som en alltmer röststark främlingsfientlig grupp påverkar den politiska agendan då riskerar det sociala kapitalet att raseras.

Om invandring är bra för ett land beror på oss själva. Sett över en längre period har invandringen varit till godo för Sverige – demografiskt, ekonomiskt och kulturellt. Men detta är inte självklart i framtiden. Integrationen av flyktingar som kommer från länder som kulturellt skiljer sig från Sverige är svårare än den arbetskraftsinvandring som Sverige tidigare haft. Det kräver att vi gör något mer än trycker på like-knappen och delar artiklar i sociala medier som förlöjligar Sverigedemokrater. Därför är det oerhört glädjande att människor nu verkar vilja engagera sig på allvar och alltmer inta en aktiv roll för att på olika sätt stödja och hjälpa de människor som kommer till Sverige.  Folk hör av sig till hjälporganisationer, man tar privata initiativ, det bildas facebookgrupper som organiserar stöd, de kreativa idéerna hur vi kan stödja flyktingar och främja integrationen flödar i sociala medier (idén om att villaägare bygger Attefallshus för flyktingar tycker jag är fantastisk). Dessutom skänker människor pengar på ett sätt som inte setts sedan Tsunamins dagar.

Det får mig att tänka på citatet från rapporten – ”Jag hör av mig när jag känner mig redo”. Det där latenta engagemanget som träder i kraft när det verkligen behövs.

Vi är många som är redo nu!

 

 

 

 

 

 

Varannan svensk jobbar ideellt

Artiklar, Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , , , , ,

Svenska Dagbladet kör en artikelserie om ”Att ge och få”. I nedanstående artikel avhandlas svenskarnas höga ideella engagemang. Drygt hälften av alla svenska medborgare arbetar ideellt och fyra av 10 hävdar t.o.m. att det är en moralisk skyldighet att göra frivilliga insatser.

– Vi har en infrastruktur av föreningsliv som är helt extraordinär. Drygt 50 procent av befolkningen gör minst en ideell obetald insats under ett år och en grupp gör ofantligt stora insatser. Engagemanget är stabilt högt, säger Lars Svedberg, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal högskola.

Vanligast är att arbeta ideellt inom idrottsföreningar. På andra plats kommer att engagera sig i organisationer som utför socialt arbete, till exempel Röda korset eller Bris. Fler män (57 %) än kvinnor (50 %), har utfört något ideellt arbete under det senaste året.

I texten läser jag bland annat att Norge, Holland, Sverige och USA är de länder i världen där högst andel människor engagerar sig ideellt. De tre första länderna är också de som enligt World Value Survey hamnar främst vad gäller människors generella tillit till varandra. USA hade nästan samma tillitsnivåer som Holland och de nordiska länderna i början av 1960-talet, men där har tilliten dramatiskt minskat sedan dess. Fortfarande är det ideella engagemanget starkt, men faktorer som kraftigt ökad ojämlikhet, boendesegregering och låg social rörlighet har minskat det sociala kapitalet i USA.

 

Artikel från SvD