Jag har haft den här artikeln liggande ett tag utan att publicera den och den handlar inte om Jimmy Durmaz. Men med tanke på det hat som han fick efter matchen mot Tyskland tänkte jag att det kunde vara dags att påminna om att mångfald och pluralism alltid varit en styrka för att nå sportframgångar.
Sverige är till antalet invånare ett ganska litet land, men vi når förvånansvärt ofta framgångar inom olika sporter. En viktig förklaring är naturligtvis att vi är ett rikt och välmående land där de flesta har goda möjligheter att prova och utöva olika sporter. Men en viktig nyckel till framgång är också att vi i flera sporter lyckats bredda basen för vilka som deltar i utövandet.
I vissa sporter har vi en naturlig fördel. Att vi tillhör de bästa inom bandy, längdskidor, alpint och ishockey är kanske inte så konstigt med tanke på våra kalla vintrar. Men hur kom det sig att Sverige en gång blev en av världens främsta nationer i idrottsgrenar som till exempel tennis och golf? Två överklassporter med konservativa koder där de mest framgångsrika spelarna, med några få undantag, hade det engelska språket och medlemskap i det brittiska samväldet som gemensam nämnare.
Offentliga investeringar i tennisbanor under 1960- och 1970-talen tillsammans med Björn Borgs framgångar ökade medelklassens intresse för tennisen. Vad gäller golfen så ökade antalet banor kraftigt under 1980-talet, det blev billigare att spela och fler svenska golfspelare nådde framgångar internationellt. Golf blev på 1980- och 1990-talen en trendsport bland medelklassen. I andra länder var tennis- och golfbanor ofta privata, dyra och inget för gemene man. I Sverige blev de offentliga satsningarna, ett ökat utbud av banor samt några bra spelare istället startskottet för att medelklassen och delar av arbetarklassen började spela. Även de alpina idrotterna rönte framgång av ungefär samma skäl.
En markant ökning av antalet utövare inom dessa sporter samt att de svenska stjärnorna tränade betydligt hårdare och mer strukturerat än vad tidigare stjärnor gjort skapade därför stora svenska framgångar inom sporter som länge hade förknippats med överklassen.
En annan sport där mångfalden och bredden av utövare ökat är inom basketen. Det är den sport som är mest jämlik i Sverige sett till etnisk bakgrund och socioekonomisk grupptillhörighet. Fotboll är också bra på det – vad gäller killar. Men basketen lyckas även rekrytera tjejerna. Det är en sport som varit bra på att lokalisera sig i invandrartäta områden och ledarna rekryteras från de områden där flickorna bor vilket har visat sig vara viktigt, inte minst för nyanlända. Att det svenska herrlandslaget i fotboll fortfarande kan slå de bästa lagen, medan damlandslagets prestationer under senare år varit modesta tror jag beror på detta. Och vi kan sannolikt räkna med framtida framgångar inom basketen, inte minst ungdomslandslagen i basket har presterat väldigt bra under senare år.
Fotboll – en idrott för överklassen?
Men för en del sporter är problemet det omvända – det gäller att göra sporten attraktiv för medel- och överklassen. På 1950- och 1960-talen var England kanske bäst i världen på fotboll, med 1966 som höjdpunkt då England vann världsmästerskapet. I boken ”Känner ni vibbarna? – fotbollen och det nya Sverige” skriver Erik Niva att fotbollen ofta varit en sport för arbetarklassen, men det som gjorde att Tyskland, Spanien, Holland med flera länder gick om England var att man i dessa länder blev bättre på att inkludera medel- och överklassen i fotbollen. Urvalet av människor som spelade blev helt enkelt mycket större i Tyskland jämfört med England. Det tog också längre tid för engelsmännen att ta in nya vetenskapliga rön kring kost och träningsmetoder. Kanske en konsekvens av konservatism och en romantiserad arbetarklasskultur kring fotbollen. Anders Limpar har vittnat om tiden i Arsenal, där stora mängder alkohol och snabbmat var mer regel än undantag. Anders som i det närmaste var nykterist var något av en udda fågel i detta sammanhang.
Mångfald utifrån ett annat perspektiv är det som skapar Norges framgångar i Vinter-OS. Trots att Norge är ett litet land befolkningsmässigt bor en stor andel där förutsättningarna är bra för vintersporter. Huvudstaden ligger i princip i anslutning till ett stort berg och friluftsområden. Alla kan ta bussen till backen. Även invånarna i Trondheim har nära till att utöva vintersport och nästan inga norrmän är mer än någon timmes resa till en skidbacke. Stockholm och framförallt Malmö och Göteborg har inte alls samma förutsättningar. Vintern är kort, det mesta regnar bort – för att travestera en gammal låt med Tomas Ledin.
Det handlar om att skapa ett överbryggande socialt kapital
Kunskapsnivån kring hur man tränar, äter och kring taktik för att nå bra resultat har generellt varit hög i Sverige. Men på den fronten har många länder gått ikapp och kanske i vissa fall också förbi. Vi har inte samma konkurrensfördel vad gäller vårt humankapital. Men vi kanske fortfarande har det vad gäller vårt sociala kapital. Vi har t.ex. fått hit människor från stora delar av världen till Sverige. Det kan uppstå kulturkrockar och konflikter med stor invandring, men vad gäller idrott är det ofta en stor fördel med mångfald. Men det gäller att vara inkluderande. Det är skillnad att få komma till alla fester, istället för att med nåder bli bjudna till några. Det är självklart att lagen blir bättre om alla får möjlighet att delta. Att ha med alla de bästa, istället för att plocka de bästa ur en selekterad grupp av privilegierade.
Men som Erik Niva skriver i sin bok, mångfald kräver mer av alla. Det finns inte så många hemligheter kvar i dagens idrott. I elitfotbollen känner alla varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gruppkemin och att vara så inkluderande som möjligt. Det viktigaste är hur man får ihop olika typer av talanger och personligheter, utan att det uppstår missförstånd, bråk och konflikter. Inom elitfotbollen måste djupt religiösa afrikaner, reserverade skandinaver och temperamentsfyllda sydeuropéer kunna samsas. Östersund FK:s tidigare tränare Graham Potter har förstått detta. Ett fotbollslag som gått från division 2 till framgångar i Europa League. De blandar in teater, dans och musik för att skapa mod, självkänsla och gruppkemi i ett lag präglat av mångfald. Att bli framgångsrik i en lagidrott handlar idag helt enkelt om att bygga tillit och psykologisk trygghet mellan människor som på många sätt kan vara väldigt olika.
Och det är i grunden vad ett överbryggande socialt kapital handlar om.
