Kloka Gunnar Wetterberg skriver en artikel om tillitens betydelse i jusektidningen Karriär.
”Tilliten betyder att Sverige fungerar smidigare och med färre kontrollanter än de flesta andra länder. Det är bättre för oss som människor att leva så, men det ger oss också en konkurrensfördel: det är lättare att göra affärer med hederliga länder. Därför måste vi ta itu med de avskräckande exemplen. Inte ens i det självbelåtna Norden kan man vara säker på att slippa korruptionen.”
I en debattartikel i Dagens Nyheter idag lyfter nio politiker, fackföreträdare och forskare behovet av en allmän obligatorisk medborgartjänst. Skälen är två.
Aktuell statistik över det sociala kapitalet visar att den generella tilliten bland framförallt unga minskar oroväckande snabbt. Det kan säkert ha flera olika skäl. Författarna till artikeln pekar på en ökad individualisering och fragmentarisering av samhället. Den gamla värnplikten och en sammanhållen skola var tidigare motverkande krafter, men dessa instrument för sammanhållning och integration är nu borttagna respektive försvagade.
Det andra skälet är att fler människor behöver utbildas kring civilförsvars-, kris- och katastrofinsatser, dvs. samhällsviktiga insatser som inte kan lösas tillfresställande på något annat sätt.
Svenska Dagbladet kör en artikelserie om ”Att ge och få”. I nedanstående artikel avhandlas svenskarnas höga ideella engagemang. Drygt hälften av alla svenska medborgare arbetar ideellt och fyra av 10 hävdar t.o.m. att det är en moralisk skyldighet att göra frivilliga insatser.
– Vi har en infrastruktur av föreningsliv som är helt extraordinär. Drygt 50 procent av befolkningen gör minst en ideell obetald insats under ett år och en grupp gör ofantligt stora insatser. Engagemanget är stabilt högt, säger Lars Svedberg, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal högskola.
Vanligast är att arbeta ideellt inom idrottsföreningar. På andra plats kommer att engagera sig i organisationer som utför socialt arbete, till exempel Röda korset eller Bris. Fler män (57 %) än kvinnor (50 %), har utfört något ideellt arbete under det senaste året.
I texten läser jag bland annat att Norge, Holland, Sverige och USA är de länder i världen där högst andel människor engagerar sig ideellt. De tre första länderna är också de som enligt World Value Survey hamnar främst vad gäller människors generella tillit till varandra. USA hade nästan samma tillitsnivåer som Holland och de nordiska länderna i början av 1960-talet, men där har tilliten dramatiskt minskat sedan dess. Fortfarande är det ideella engagemanget starkt, men faktorer som kraftigt ökad ojämlikhet, boendesegregering och låg social rörlighet har minskat det sociala kapitalet i USA.
Det här inlägget kanske inte främst handlar om socialt kapital, men jag är ju i grunden statistiker och kan inte låta bli att någon gång ibland även dela de funderingar jag har kring hur man tolkar statistik.
Internet har ju gjort det väldigt enkelt för kunder att betygssätta sin upplevelse av en vara eller tjänst. Men kan vi verkligen lita på dessa betyg? Lite fingervisning kan de säkert ge, men det kan vara bra att känna till hur lätt betygssättningen kan bli missvisande.
Jag läste nyligen i en artikel i tidningen Modern Psykologi att böcker som fått priser och uppmärksammats i media ganska snabbt får sämre betyg av läsarna. Det låter ju mycket märkligt, men anledningen är att priserna drar till sig ovana läsare som tycker att den prisbelönta boken är svårläst eller tråkig och därför ger boken ett lägre betyg än tidigare mer vana bokläsare gjort.
Samma sak tror jag gäller kunders betygssättning av hyrfilmer eller streamade filmer. En del dialogdrivna kvalitetsfilmer ska kanske inte marknadsföras som ”skrattfest” eller ”spännande thriller” som man ibland gör för att locka till sig kunder. Det drar till sig ”fel” kunder som i sitt missnöje över ”felvalet” ger bottenbetyg till filmer som egentligen håller hög kvalitet. De mer medvetna filmälskarna gör sällan samma felval. De ser inte på ”dåliga” filmer och betygsätter dem därför inte heller. Det medför att betygen för sämre filmer ofta överskattas medan betygen för kvalitetsfilmer underskattas.
Det fick mig också att fundera över hur föräldrar betygssätter privata respektive offentliga förskolor/skolor. Min hypotes är att de som väljer privata alternativ gör mer medvetna och kanske också ideologiskt färgade val och därför har starkare incitament att ge den skola de valt ett högre betyg. Människor är i allmänhet funtade så att vi i det längsta försvarar de val vi gjort. Det tar helt enkelt emot att för sig själv erkänna att den privata skola som man valt till sitt barn inte motsvarar förväntningarna. De som däremot inte gör något medvetet val, utan låter sina barn gå i den kommunala förskola eller skola som ligger geografiskt närmast, kan däremot ”kosta på sig” att vara missnöjda på ett annat sätt.
Det är min hypotes. Vad tror du?
Det har blivit några inlägg på detta tema, men jag tjatar vidare eftersom jag tycker det är viktigt.
Ska man föra en debatt på ett hederligt sätt så måste man utgå från vad åsiktsmotståndare faktiskt säger. Alltför ofta tycker jag att debattörer nästan medvetet tolkar in saker som motståndaren aldrig sagt eller skrivit. En tsunami av medvetna missförstånd i syfte att misskreditera, som en debattör uttryckte det efter att ha blivit kölhalad medialt.
Om det är medvetet eller omedvetet kan ju vara svårt att veta. Men sant är att vi sällan tar till oss vad andra säger om resonemangen inte stämmer in med vår världsbild.
”Våra åsikter baseras till stor del på instinktiva, känslomässiga reaktioner. Argumenten konstruerar vi i efterhand, för att våra åsikter ska verka välgrundade och faktabaserade. Vår världsbild är emellertid given av vårt arv och vår uppväxt i mycket större utsträckning än vi själva vill medge.”
Precis som forskaren Andreas Bergh skriver i artikeln nedan så är det en nedslående tanke att sakliga argument sällan får någon att ändra åsikt. Det som dock är bra med denna insikt är att man får större förståelse för varför folk tycker olika. Att en del inte tycker som jag beror inte på att de är idioter, de är en produkt av sin uppväxt och vilka subkulturer som de identifierar sig med. Och det gäller ju även för mig. Det är faktiskt rätt skönt att tänka så……
På uppdrag av ”Arena för tillväxt” håller jag på att skriva en rapport om det sociala kapitalets betydelse för lokal utveckling. Jag hinner därför inte skriva så mycket på bloggen. Däremot läser jag en hel del. Jag tänker successivt tipsa om och lägga upp korta referat på de böcker jag läst under arbetet med rapporten.
Jag tycker det är viktigt att läsa författare som har olika politiska åskådningar. Två böcker som jag plöjt under det senaste halvåret är Katrine Kielos ”Det enda könet” och Fredrik Segerfeldt ”Den nya jämlikheten”. En feministisk vänsterdebattör som tar ära och heder av den rationella och egennyttiga ekonomiske mannen och en liberalkonservativ Timbroförmåga som fått upp ögonen för att marknadsekonomi inte kan fungera utan en stabil och rättvis statsapparat. Även om böckerna inte uttalat handlar om socialt kapital, finns det mycket att hämta från båda som bekräftar dess betydelse. Båda böckerna är lättlästa och tankeväckande med intressanta exempel från historien.
Bra artikel av civilminister Ardalan Shekarabi i Svenska Dagbladet om avigsidorna med New Public Management (NPM). De senaste decennierna har mål- och resultatstyrning, ökande kontroll och användandet av ekonomiska incitament och köp-och-säljmodeller präglat offentlig sektor. Man har försökt göra marknad av ett område som inte har med marknaden att göra.
Allt är inte fel med NPM som Ardalan mycket riktigt beskriver, men det uppstår en annan incitamentsstruktur som riskerar att undergräva tilliten till välfärdens institutioner.
Det finns en paradox i att åtgärder som var tänkta att minska byråkratin idag har skapat en helt ny administrativ börda. Återrapporteringskrav, utvärderingar och kvantitativa jämförelser tynger välfärdsmedarbetarnas vardag, men har inte införts av en slump. De marknadsreformer som genomförts har haft svårt att garantera likvärdigheten. Kontroller har varit nödvändiga i såväl privat som offentligt utförd välfärd för att förhindra att ersättningsmodeller och konkurrens styr mot att man exempelvis försöker undvika brukare som upplevs som kostsamma. Förekomsten av ett vinstintresse i välfärden kräver reglering för att inte leda fel.
Avigsidorna med New Public Management urholkar tilliten. I stället för att lita på välfärdsmedarbetarnas kompetens och erfarenhet sätts fyrkantiga styrmodeller och betungande uppföljning i centrum.
I veckan var jag och såg den nya brittiska feelgood filmen Pride. Det är en film baserad på en sann historia från Margaret Thatchers Storbritannien i mitten av 1980-talet. Ett engagerat gäng gay-aktivister får plötsligt den något udda idén att från London samla in pengar för att stödja Walesiska gruvarbetares strejk. Att få de homofoba gruvarbetarna att ta emot hjälpen är dock inte det lättaste – till en början.
En riktigt bra och rolig film med strålande skådespelarinsatser. Filmen är också ett fantastiskt exempel på hur man bygger ett överbryggande socialt kapital mellan människor.
”De brittiska skådespelarna briljerar, från Bill Nighy till Dominic West i osannolikt ful frisyr. Och ut från biografen kommer man med ett nytt hopp om mänskligheten. Gick det att förenas över ”omöjliga” gränser på 80-talet måste det gå att göra igen.”
Maria Brander, filmrecensent på Expressen
Bra artikel i SvD den 7 januari. Torbjörn Sjöström, VD för Novus, ger en målande beskrivning av det hätska tonläget i den politiska debatten och vilka risker detta medför.
”Den ökande trenden att debattera ”vi och dom” leder till att alla är förlorare, det spelar ingen roll vem man syftar på. Den insortering som sker i syfte att bekämpa någon annan är alltid en uppslitande aktivitet, man måste efter att dammet lagt sig vara beredd på att ta konsekvenserna. Vinnaren kommer behöva ta hand om förloraren”.
Bra krönika om tillit (eller snarare bristen på tillit) av sportjournalisten och krönikören Pelle Blohm.
Trots att världen är större än någonsin verkar vi krypa ihop i allt mindre grupper. Vi stänger in oss. Ironiskt nog tillsammans med starka auktoriteter som sitter på den rätta sanningen. En sanning som inte får ifrågasättas. Den stora frågan är. Hur återfår vi förtroendet för det gemensamma samhället? Kittet som håller oss sammanlänkade. Lägereldar att mötas vid. Hur gör vi för att lita på varandra igen? Den här misstänksamheten. Suck…
– Här är extraordinariernas rum, upplyste vaktmästaren.
– Jaså! Är det många extra här i verket? frågade jag.
– Åjo, nog räcker de till.
– Vad gör de då för slag?
– De skriver, förstås, lite…
Han såg sig härvid så förtroendefull ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreteraren, kontrollörens och kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalen, Kammarförvantens, Ombudsmannens, Proto notariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum, stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten.
Utdrag från Röda rummet av August Strindberg
Grunden för de flesta myndigheters organisering är byråkratin. En byråkrati utövas via det skrivna ordet. Genom byråkratin eftersträvar staten att upprätthålla viktiga värden som förutsägbarhet, likabehandling, pålitlighet och rättssäkerhet.
”En värld utan offentliga byråkrater är en värld i anarki där den starkes inskränkta makt råder. Civilisationens framväxt i världshistorien hänger bokstavligt talat samman med framväxten av en organiserad byråkrati”
Anders Jonsson, Skriftställare och f.d. chefredeaktör på DN
Byråkrati är absolut nödvändigt för ett demokratiskt land. Staten måste vara regelstyrd och samma regler måste gälla för alla, annars blir maktutövandet oförutsägbart. Begreppet byråkrati vantolkas dock ofta och likställs med ineffektivitet och opålitlighet, likt August Strindbergs beskrivning av byråkratin i Sverige på 1800-talet. I värsta fall att byråkratin är korrupt, att det krävs mutor för att få en tjänst utförd eller att byråkraten ser till att hen själv eller släkt och vänner drar nytta av dennes position.
Sverige är långt ifrån förskonat från korruption, men i de flesta fall rör det sig om vänskapskorruption med tjänster och gentjänster eller svartarbete och internationellt sett anses korruptionen vara låg i Sverige. Däremot är det inte ovanligt att myndighetsutövningen kan upplevas som byråkratisk i ineffektiv mening. Lagstiftningen och regelverken kan vara skrivna på ett sätt så att en del speciella fall inte fångas upp i lagtexten och att den som drabbas av den ihåligt skrivna lagen kan bli upprörd och tycka att byråkraten agerar korkat eller känslolöst.
Fungerar inte regelverket ska handläggarna slå larm om att lagstiftningen inte täcker upp alla enskilda fall eller fungerar dåligt utifrån något annat perspektiv. Men det finns många exempel inom världshistorien på när så inte sker, där ämbetspersonen fullföljer sin plikt utan att ifrågasätta rimligheten.
År 1989 reste jag och en kompis jorden runt, bland annat var vi i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Idag finns en av världens högsta byggnader Petrona Twin Towers i Kuala Lumpur, men även när vi var där fanns det tecken på att staden ville markera sin storslagenhet. En av de första magnifika byggnaderna i staden byggdes under den tid som landet var kolonialiserat av Storbritannien. Det var den mycket vackra järnvägsstationen från 1910 – en mix av österländsk och västerländsk byggnadskonst. När byggnaden var klar uppmärksammade en nitisk representant för British Railway att taket på byggnaden inte klarade föreskrifternas krav på att klara minst en meter snö. Rätt ska vara rätt, bygget försenades och taket byggdes om, även om temperaturen i Kuala Lumpur sällan understiger 20 varma plusgrader och snö aldrig skådats på denna breddgrad.
I boken ”Sociala fällor och tillitens problem” menar Bo Rothstein att tilliten försämras kraftigt om människor känner sig felaktigt behandlade eller illa bemötta av personer i maktutövande ställning. Och förtroendet förloras inte enbart för den enskilde bygglovshandläggaren, socialsekreteraren eller läkaren, utan i värsta fall för hela kommunen, politiken i gemen eller samhället i stort. Bo Rothstein menar att grundbulten i de nordiska samhällens framgångssaga ligger i att vi i allmänhet kan räkna med att bli opartiskt och hederligt bemötta i våra kontakter med den offentliga sektorns personal.
Många menar att en handläggare bör ha en viss känsla för när lagstiftningen är helt uppåt vägarna och kunna se mellan fingrarna i specifika och ömmande fall. Det sociala kapitalet kan skadas om företagare och medborgare anser att myndighetsutövningen är felaktig eller orättfärdig.
Men byråkraten ska inte handla i godtycke, vilket innebär att olika personer får sitt ärende handlagt på olika sätt beroende på vilken handläggare hen möter. Forskningen har visat att de flesta föredrar något fyrkantiga regler (som de litar på att även konkurrenter och andra medborgare ”drabbas av”), än en oförutsägbar flexibilitet.
Att vara flexibel inför ”kunden” kan innebära att tröskeln för att vara ”mycket flexibel” om det är personer man känner eller kan få en gentjänst av blir allt lägre. Att alltid följa lagstiftningen är i förlängningen en garant för att korruption och mutor inte kan kila in sig. Har man väl öppnat Pandoras box kan det vara svårt att återgå till det tidigare tillståndet. Korruption är en så giftig avart på samhällskroppen att den med alla tillgängliga medel bör bekämpas och blir myndighetsutövningen för flexibel kan det sociala kapitalet skadas.
Hur man än vänder sig har man ändan bak. Det sociala kapitalet kan skadas av såväl för lite flexibilitet som för mycket. Men oavsett var tyngdpunkten ligger så är det viktigt att såväl företagare som privatpersoner känner sig väl bemötta, att de får bra information och att handläggningen sker snabbt och effektivt. Ibland bottnar ett missnöje inte i själva lagstiftningen, utan att man känt sig kränkt eller illa bemött av en handläggare som man upplevt som nonchalant eller oförstående.
Jag tycker dock det är viktigt att vi pratar om de här frågorna. Dels för att kvaliteten på byråkratin är viktig för ett lands möjligheter för att nå välstånd, dels för att det gäller att hitta en rimlig balans vad gäller hårdnackat regelrytteri och flexibilitet. Det är ofta etiskt svåra avvägningar som olika maktutövare måste göra. Hur tungt väger ett grovt regeltänjt myndighetsbeslut som skapar arbete till kommunen, mot att man riskerar att skapa en samhällsanda av tjänster och gentjänster. Det finns en väldigt fin gräns mellan samverkan och handslag under bordet mellan näringslivet och det offentliga som är lätt att överträda. Korruption kan faktiskt i vissa fall vara ett smörjmedel för att saker ska hända, men i förlängningen leder det sällan till något gott. Göteborg hade t.ex. innan mutskandalen ofta fått beröm för att samarbetsklimatet mellan politiker och näringsliv var så mycket bättre än i Stockholm och att det i Göteborg fanns en dynamik som saknades i Stockholm.
Idag när gränsdragningarna mellan den offentliga och den privata sektorn blir allt mer suddig, blir också tillfällena för korruption eller åtminstone att det förekommer tjänster och gentjänster allt större. Näringslivet försöker t.ex. värva politiker eller höga tjänstemän från den offentliga för att få tillgång till deras nätverk och insiderkunskaper. Filippa Reinfeldts anställning som lobbyist hos det privata vårdbolaget Aleris är ett aktuellt exempel. Jag tycker att politiker bör sättas i karantän under en tid, annars är vi inne på en farlig väg. Det viktiga är inte hur opartisk och korrekt hon själv anser sig vara, utan hur andra uppfattar hennes trovärdighet. En av alla dem som tappat sitt förtroende för henne uttryckte det så här på Facebook:
”Har inte hon jobbat åt privata vårdbolag hela tiden”
I veckan sände SVT ett program i serien ”Runda bordet” där ämnet för dagen var ”Klass och klyftor”. Bra program där folk som verkligen kan ämnet får prata till punkt. Denna gång var det riktigt bra och dessutom ett ämne som verkligen intresserar mig.
Tillit och socialt kapital stärks av om befolkningen uppfattar samhället som rättvist. Alltför stora klyftor i samhället, speciellt vad gäller ackumulerade förmögenheter som går i arv, är direkt skadligt för det sociala kapitalet. Länder med ett högt socialt kapital har ofta en jämn inkomst- och förmögenhetsfördelning alternativt en historia av relativ jämlikhet i immigantländer som t.ex. Kanada eller Australien.
Medverkande: Daniel Waldenström, professor nationalekonomi Uppsala universitet, Tobias Hübinette, docent och forskare Mångkulturellt centrum, Anna Balkfors, folkhälsovetare och f.d. huvudsekreterare Malmökommissionen, Carin Götblad, regionpolischef och Per Molander, generaldirektör Inspektionen för socialförsäkringen.
”Slow city”, eller ”Cittaslow” som är det ursprungliga italienska namnet, är ett internationellt nätverk av små städer som värnar lokala råvaror samt arbetar för hållbar utveckling. För drygt 10 år sedan var jag och några kollegor på studiebesök till Levanto, en pittoresk liten Cittaslowcertifierad stad som ligger i närheten världsarvet Cinque Terre.
Jag fick en känsla av att Cittaslow var en nationalistisk reaktion mot att många italienska företag fick allt svårare att konkurrera med omvärlden, men samtidigt fanns det en tilltalande filosofi kring detta varumärke.
I Sverige är Falköping den enda staden som hittills är certifierad som en ”Slow City” i Sverige. Jag tycker det i grunden är en bra idé. Det har säkert varit bra för Falköping, men vid den mediala lanseringen så blev det nog inte riktigt som kommunen tänkt sig.
I samband med offentliggörandet av Falköpings certifiering gick lokal-TV ut på stan och frågade ett antal personer om vad de tyckte. Den sista personen de intervjuade var en ung kille med kepsen på svaj som på frågan vad han tyckte om att Falköping nu skulle bli certifierad som en ”Slow city” responderade ungefär på följande sätt:
”Va…ska Falköping bli långsammare än den redan är!?”
Med dom orden klippte sändningen åter till studion där det sitter ett nyhetsankare som har svårt att hålla sig för skratt. Det kanske inte var så Falköping hade tänkt sig lanseringen som en ”Slow City”.
Men jag har full förståelse för att kommuner försöker sätta sitt namn på kartan. Det är en del i att försöka nå en större attraktivitet i allmänhetens ögon och därmed kunna locka till sig såväl människor som företag. Ibland går det bra, men det kan också vara bortkastade pengar. Journalisten Malin Siwe på Expressen och Timbro-gänget brukar inte vara sena med att lyfta sådana fall. Jag tror man framförallt ska vara försiktig med att lansera sig som något som man inte riktigt är – eller som i det här fallet vad man faktiskt är, fast kanske i fel bemärkelse!
Har ni tänkt på att svensk musik ofta går i moll. Ibland brukar det svenska popundret förklaras med att vi gör poplåtar som är sorgsna och glada på samma gång. Abba var mästare på det. Svenska jullåtar går också ofta i moll, fastän texterna förmedlar glädje. Men ett tydligt undantag är ”Hej Tomtegubbar”. Det är en riktig klämkäck visa i renaste dur, men så lyssnar man på texten.
”En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär”
Det är nästan så jag tycker låten är lite obehaglig. Fulla tomtenissar som lever i en värld av sorg och armod, där alkoholen ger lite glädje för stunden!
Sorg är hemskt, men vemod kan jag ibland tycka om. Den där känslan av glädje och sorg på samma gång som t.ex. kan inträffa om man tittar på en vacker solnedgång eller minns roliga stunder tillsammans med en nära släkting eller vän som gått bort (det måste ha gott en tid annars slår det över i sorg). Och jag älskar vemodiga låtar. Så nu vill jag tillsammans med Amanda Jenssen önska alla läsare av min blogg en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år. Ett år där vi tillsammans kan sprida betydelsen av ett gott socialt kapital!