Ett dokument som anses vara en milstolpe för framväxten av mänskliga rättigheter är Magna Charta – det stora dokumentet. År 1215 tvingades Kung John av England att signera Magna Charta, där grunderna står för vad som senare kom att definieras som mänskliga rättigheter. Bland dem var kyrkans rättighet att vara fri från inblandning av regeringen, alla fria medborgares rättighet att äga och ärva egendom och att skyddas från orimliga skatter. Det fastställde rätten för änkor som ägde egendom att välja att inte gifta om sig, och fastställde principer för vederbörliga processer och likhet inför lagen. Där fanns även avdelningar som förbjöd mutor och tjänstefel av ämbetsmän. Magna Charta anses allmänt som ett av de viktigaste juridiska dokumenten i utvecklingen av den moderna demokratin1. Till en början så gällde dock inte likhet inför lagen för alla. Det var fria män som behandlades lika, men bara det var ett stort steg från den ordning som tidigare gällde. En viktig orsak till att industrialismen tog fart i just England är sannolikt landets tidiga införande av lagbundenhet framför blodsband. Och England kanske var det första land i världen där lagen skyddade ägandet av mark, fastigheter eller företag från att stjälas, konfiskeras eller skattas bort av lynniga makthavare.
Från träskmark till ett högtillitssamhälle
Förutom de nordiska länderna, så är det Holland som sticker ut i Europa som ett land med ett mycket högt socialt kapital. År 1568 var Holland ett litet vindpinat träskområde utan naturresurser, en liten vrå av den spanska kungens arvsländer. 80 år senare hade Holland inte bara blivit självständiga från Spanien, utan också avlöst spanjorerna och deras bundsförvanter portugiserna som herrar över världshaven, byggt upp ett nederländskt imperium och blivit Europas rikaste land. En viktig förklaring till det Ostindiska kompaniets och Hollands framgångar på 1600-talet handlade om att bygga institutionell tillit. Man lyckades få den spirande finansmarknadens förtroende. För det första var Holland och de aktiebolag som där byggdes upp pedantiska med att betala tillbaka sina lån till fullo och i tid. För det andra var det nederländska rättsväsendet självständigt och skyddade privata rättigheter, bland annat egendomsrätten. I Spanien så struntade kungen vid samma tid att betala både ränta och amorteringar till sina borgenärer och beslagtog så småningom alla pengar som lånats ut. Kriget mot Frankrike var viktigare än att hålla löften till simpla långivare. Detta innebar naturligtvis att kapitalet vid denna tidpunkt sökte sig från länderna med sämst rättssäkerhet och i stället främst sökte sig till Holland och även England där en bra avkastning på utlånat kapital i hög grad kunde garanteras2.
Det blev allt svårare att bestraffa oliktänkande
Holland och England blev två länder vars styre i förhållandevis hög grad baserades på tolerans och handel, i stället för förtryck och plundring. Såväl det finansiella kapitalet som intellektuella sökte sig dit. Även om just dessa två länder fick ett försprång gentemot andra länder i Europa under denna tid, så hade redan processen satts i gång i hela Europa. Det blev allt svårare för kyrkan, furstar eller kungar att bestraffa människor som hävdade sin rätt att tänka fritt.
Europa bestod av mängder av statsbildningar, fria städer, självständiga universitet och en mångfald kyrkor. Det gjorde det omöjligt att koordinera repressionen. Det som bestraffades på en plats uppmuntrades på en annan och den furste som förbjöd nya teorier och innovationer såg sig snart omsprungen av de furstar som tillät dem. Även böcker och brev rörde sig över gränserna.
Johan Norberg, liberal författare och debattör
Människans förnuft sattes i centrum
Detta la grunden för Upplysningstiden, som var en kulturhistorisk rörelse i Europa under sent 1600-tal och under 1700-talet. Man kan säga att övergången från klanstrukturer till kärnfamiljer och utökade individuella rättigheter la grunden för denna utveckling. Man var inte bunden vid sin klan, utan kunde bli del i andra gemenskaper som byar med flera olika familjer och grupper, eller i skrån. Man samarbetade för gemensamma intressen och för att skapa större trygghet för sin egen familj. Startskottet för upplysningstiden blev sedan naturvetenskapens framsteg, ökad läsförmåga i befolkningen och ett ökat tvivel på kristendomen och den av ”Gud givna ordningen”. I stället sattes människans förnuft i centrum, att alla kan tänka själv och inte okritisk ta till sig det som makthavare säger. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan.
Ni lämnar vi den europeiska utvecklingen ett tag och går i nästa inlägg över till Sverige. Vad är det i svensk och nordisk historia som inneburit att tilliten och det sociala kapitalet växt och blivit bland de högsta i världen?
När vi gick över från att leva i jägar- och samlarsamhällen till jordbrukssamhällen så blev människan tvungen att hitta nya sätt att organisera sig på. Hierarkier skapades där en del hade mer makt och tillgångar än det stora flertalet och i stället för i små grupper om 20–30 personer så utökades familjekonstellationerna till att sedermera bli stora klaner som dominerade såväl visa yrken som byar eller städer. Det är i klanstrukturer som människan har levt och fortfarande lever i stora delar av världen. Jag kommer att återkomma till vad det innebär att leva i klansamhällen, men det här inlägget kommer att handla om hur ett mindre antal länder i Västeuropa successivt övergav detta sätt att organisera samhället på. En utveckling som med tiden har givit oss demokrati i stället för diktatur, en lagbunden rättsskipning i stället för blodshämnd och meritokrati i stället för nepotism.
I stora delar av Europa och i det man kallar västvärlden är människor mer benägna att lita på främlingar och är mer inställda på samarbete med människor man inte känner (dvs. de har ett högre socialt kapital). Något som i hög grad har varit en framgångsfaktor för dessa länder. Vad beror det på? Joseph Heinrich, som är evolutionsforskare vid Harvard, menar i boken ”The Weirdest People in the World”, att startskottet för denna utveckling var att kristendomen införde ett antal regler som successivt bröt sönder de europeiska klansamhällena. Även Dan Korn, svensk folklivsskildrare och samhällsdebattör, beskriver denna utveckling i sin bok ”Kalla Anka på kräftskiva”.
Enligt Heinrick inleddes denna process i början av 400-talet när kristendomen förbjöd månggifte, liksom traditionen att en änka måste gifta om sig med sin döde makes bror, så att hon stannade inom klanen. Månggifte var tidigare det normala, där män med status och makt togs sig flera fruar, medan andra blev utan. Inom kristendomen blev i stället kärnfamiljen ett ideal. Dan Korn framhäver också celibatet för präster och arvsrätt för kvinnor. Detta innebar att en rad gårdar kom att tillhöra barnlösa änkor. Och om inga arvingar fanns så ärvde kyrkan gården. Det fanns även de som testamenterade gårdar till kyrkan för att försäkra sig om en plats i himmelen. Här fanns alltså en organisation med ett allt större jordinnehav, där de verksamma tjänstemännen inte kunde göra det som människor gjort i alla tider; favorisera de egna barnen. Kyrkan blev en jordägare av storformat och alla dessa gårdar arrenderades ut. Arrendatorn behövde inte vara släkt eller grannar, utan kunde komma från någon annan bygd. Därmed bröts klanstrukturerna i byarna över hela det område i de delar av Europa som kontrollerades av kyrkan.
En annan förklaring till att klanernas makt successivt bröts är faktiskt pesten1. Demograferna De Moor och Luiten van Zanden har i sin forskning visat att pesten minskade befolkningen dramatiskt. Det innebar i sin tur att värdet på jord och andra fasta tillgångar minskade och att värdet på arbetskraft ökade. Framför allt drabbades delar av Västeuropa hårt av pesten, medan delar av Östeuropa i stort sett undkom denna farsot. Gårdar stod tomma och mindre bördiga jordar odlades inte längre. Bristen på arbetskraft innebar att det var lätt att få bra betalt för jobb utanför hemmet. Genom ökade reallöner och lägre tillgångspriser var det lättare för unga att lämna hemmet, söka ett arbete och spara pengar eller andra tillgångar som senare kunde investeras i en egen gård eller jord. Efter pestens härjningar bestod hushållen i stora delar av Västeuropa för det mesta bara av två vuxna, deras barn och kanske någon äldre förälder till de vuxna samt eventuellt någon piga eller dräng. Dessa relativt små familjer, i jämförelse med storfamiljerna och klanerna i Östeuropa och Mellanöstern, innebar en ökad ekonomisk sårbarhet vid sjukdom eller dödsfall inom familjen. I storfamiljen så var det klanens skyldighet att hjälpa dem som drabbats av sjukdom eller dödsfall i familjen. Men i de mindre familjeenheterna började i stället familjerna att samarbeta med varandra för att skapa en större trygghet i livet och genom samarbetet mellan hushållen så underlättades även skötsel av allmänningar och byggandet av lokal infrastruktur som t.ex. vägar och broar. Familjer som inte var släkt, men som geografiskt rörde sig i samma miljöer började därför med tiden alltmer lita på varandra.
Kvinnors ställning stärktes
Införande av kristendom i Europa samt pestens härjningar stärkte också kvinnornas ställning i samhället. De fick i och med katolicismens framväxt viss arvsrätt och i efterdyningarna av pesten så började kvinnor och män gifta sig först i samband med att de kunde skapa ett eget hushåll och försörjning, t.ex. ett jordbruk eller hantverksrörelse. Paren var också i högre utsträckning i ungefär samma ålder, vilket gav mer jämbördiga förhållanden än under den tid klanerna dominerade och då kvinnorna blev bortgifta i mycket tidig ålder. En man och en kvinna som gifte sig i det medeltida Europa fick alltså som unga bestämma relativt självständigt över sitt eget hushåll.
Joseph Heinrick pekar också på betydelsen av det medeltida skråväsendet framväxt i Europa. Idag betraktas ofta skråväsendet som ett hinder mot modernitet och frihandel, men utan skrån kanske det inte blivit någon modernitet, menar Heinrick. Skrån och gillen bröt loss individer från deras familjer och förenade dem i nya sociala strukturer, baserade på yrkesidentitet. En medeltida europeisk stad kunde på ytan likna en stad i Mellanöstern eller Kina, men dess sociala organisation skilde sig rejält från resten av världen. Ungdomar gick i lära hos personer de inte var släkt med och kunde få lån eller råd från sina äldre kollegor inom skrået. Föreställningen att människor har individuella rättigheter, eller att samhället är ett ömsesidigt kontrakt mellan främlingar skulle ha låtit fullständigt absurd under större delen av mänsklighetens historia. I Europa började nu sådana idéer låta naturliga.
Så mycket annat följer av detta, som en rad dominobrickor – rationellt tänkande i stället för konformism, en vilja att pröva nyheter och förbättringar i stället för klansamhällets fientlighet mot allt som hotar dess traditioner. I förlängningen: demokrati, naturvetenskap och sekularisering. Här uppstår det som kallas västerländska värderingar. Förändrade sociala relationer ger upphov till psykologiska förändringar. En tydlig skillnad är att andra människors avsikt börjar tillmätas större betydelse, även när man råkar illa ut: ville den där främlingen verkligen skada mig, eller var det ett uppriktigt misstag? I traditionella samhällen är man mer benägen att döma oavsiktliga misstag lika hårt som avsiktliga brott. Människors status i familjehierarkin är viktigare än deras inre avsikter. En annan viktig skiljelinje är synen på äkta och hycklade känslor. Inom klanen är det sunt förnuft att underkasta sig mäktiga familjemedlemmar och att anpassa sitt beteende efter situationen; utanför klanen börjar den som byter ansikte framstå som falsk och inkonsekvent. Principer och opersonliga fakta avgör vad som är rätt, inte farfar. För att förklara Europas historia brukar man hänvisa till renässansen, reformationen och upplysningen, men när de inträffar har Europa varit inne på en avvikande kurs i över tusen år.
Håkan Lindgren, frilansande journalist (artikel om Joseph Heinrich bok, SvD 2021-04-06)
Det européer lyckades med var att med hjälp av förändrade äktenskapsmönster, demografiska konsekvenser av pesten samt genom nya gemenskaper, i skrån och byar, så sakteliga börja bygga en mellanmänsklig tillit och ett överbryggande socialt kapital som med tiden gav allt större konkurrensfördelar gentemot de länder där klanen utgjort utgångspunkt för samhällsorganisationen.
¹) Dan Korn, ”Kalle Anka på kräftskiva”, 2017 och Peter Frankopan, ”Sidenvägarna”, 2018
Den viktigaste teknologiska landvinningen i människans historia är varken stenyxan, hjulet eller datorn – det är väskan! Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapade hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten och säkrandet av livsmedelstillförseln. Sett ur ett evolutionsperspektiv måste väskan ha varit en absolut omvälvande uppfinning.
Det är författaren Lasse Berg som i boken ”Gryning över Kalahari” gör en fascinerande genomgång av mänsklighetens ursprung där han bland annat för fram teorin om väskans betydelse för att vissa grupper av homininer1 klarade sig bättre, medan andra grupper eller arter dog ut. Forskare tror idag att vi härstammar från en liten folkstam på kanske 10 000 människor någonstans i Afrika för 150 000 år sedan. Vår egen art fanns redan långt tidigare, men klimatet blev oerhört torrt och kallt vid denna tidpunkt och det var inte långt ifrån att människan helt dog ut. Det var med utgångspunkt från denna lilla folkspillra som blev kvar som människans evolution tog fart på allvar. Väskan uppfanns, vi delade mat inom gruppen, hjärnan växte successivt, vi började använda och förstå symboler för att kommunicera och bilda föreställningar om vår omvärld och vi utvecklade talförmågan. Under denna utvecklingsprocess stärktes vår förmåga att känna empati. Vi kunde föreställa oss hur andra människor tänkte och kunde leva oss in i deras känslor.
Ensam är inte stark
Våra hjärnor började växa snabbare, vilket troligtvis berodde på en kombination av förändrad mer proteinrik kost med större inslag av fisk och skaldjur samt att de grupper som vi ingick i blev allt större, vilket krävde alltmer komplexa samspel och utvecklad språkförmåga. Större grupper hade lättare att överleva, speciellt om de kunde knoppa av andra grupper som de lyckades ha fortsatt goda relationer med. Det gällde att skaffa sig rätt vänner, bygga koalitioner och även att ha en förmåga att vara socialt manipulativ. De som hade bäst förståelse för enskilda gruppmedlemmars egenskaper och deras inbördes relationer blev socialt framgångsrika och fick fler chanser att sprida sina gener.
Människans framgångshistoria handlar om social organisation. Ingen annan varelse har lyckats med konststycket att i samma utsträckning som människan genomföra komplicerade samarbeten med individer långt utanför den närmaste familjen och t.o.m. forma lagarbeten där vinsten inte är omedelbar utan kommer först i en osäker framtid. Det var denna förmåga som tog människan ut på vandringar till andra kontinenter utanför Afrika…2
Inledningen ovan är hämtat från boken ”Rent spel” som jag skrev åt SKR och organisationen Arena för Tillväxt år 2006-2007. Jag ger bort den här boken grattis, så vill du ha en eller flera exemplar kontakta mig.
Vi blev beroende av varandra
Grunden för den utveckling som beskrivs ovan är att våra föregångare blev beroende av varandra. När våra hjärnor och huvuden blev större blev det allt svårare för kvinnan att föda barnet. Ett människobarn är därför inte fullt utvecklat när det föds utan behöver flera vuxna som tar hand om det. Utifrån ett evolutionärt perspektiv räckte det inte för pappan att ”sprida sin säd” utan han måste också ge mamman och barnet mat och beskydd. Att kunna kommunicera med varandra blev naturligtvis en framgångsfaktor för överlevnad. Steg för steg blev vi alltmer altruistiska och samarbetsinriktade. Talet utvecklades och i denna process bildades sedan större grupper på ca 20–30 personer som delade maten och hjälpte varandra. Det är så vi har levt i tio tusentals år fram till att jordbrukssamhällena utvecklades i Mesopotamien för 10–15000 år sedan.
Många evolutionsbiologer hävdar att förmågan att känna tillit har blivit en framgångsfaktor i våra genuppsättningar. Människor som litar på andra är bättre på att samarbeta och mer benägna att hjälpa varandra än misstänksamma personer. Samarbete utvecklade också talet och förmågan att kommunicera med varandra. Därmed fick dessa grupper en fördel, när det gäller att skapa gemenskaper och hålla ihop grupper. De grupper av människor som levde på savannen och som var bra på att samverka med varandra hade större chanser att överleva än de som var aggressiva och krigiska. Den kommunicerande och samverkande människan skapade kulturer där kunskap och information kunde överföras mellan generationer. Vi kunde lära av varandra och förändra oss. De tillitsfulla har därför kunnat föra sin kultur och sina gener vidare. Att vara aggressiv och krigisk kapabel kan naturligtvis ha varit en fördel evolutionärt om det uppstod brist på mat eller när fiendskap mellan grupper uppstod, men att kunna samverka inom gruppen har även varit en framgångsfaktor i krig.
Människan är dock dubbel till sin natur
De överlevnadsvillkor som en gång gällde för oss som art, har fortfarande stor betydelse för hur vi agerar idag. Samhället har förändrat sig snabbt, men våra hjärnor är anpassade för savannen. Så för att förstå oss människor måste vi förstå hur vi först byggde upp det sociala livet i små grupper av 20–30 människor. Med utgångspunkt i det vi vet om ursprungsbefolkningar som levt kvar in i modern tid, så kan utvecklingen ta olika riktningar. Ibland mer krigiskt som i Sepik-området i Nya Guinea där nästan inga samhällen vuxit sig större än 300 personer. Man har inte klarat av att leva i större grupper utan stora konflikter. Ön har endast ca 7,5 miljoner invånare, men på grund av konflikterna och att man historiskt haft svårt att bygga något överbryggande socialt kapital mellan grupperna så talas det över 800 språk på ön3.
Men som jag skrev ovan är det mycket som tyder på att de grupper som lyckats leva mer fredligt med varandra också varit mer framgångsrika evolutionärt. Journalisten och dokumentärfilmaren Lasse Berg har specifikt studerat Khiosan-folket i Södra Afrika, där människor lever monogamt, solidariskt och jämställt. I huvudsak ett lättjefullt liv fyllt med berättande, skratt, andligt färgad konst, rytmik och dans. Man har löst konflikter genom samtal samt ett visst mått av social kontroll, men ytterst sällan genom våld.
Att utvecklingen kan ta olika vägar kan exemplifieras med våra genetiskt närmaste släktingar schimpansen och bonbonen. Schimpansen lever under en strikt patriarkal hierarki, visserligen med sociala band och altruistiskt beteenden, men också med revirstrider och dödliga konflikter. Medan bonbonen är organiserade i mer platta strukturer där honorna har företräde vad gäller t.ex. mat. Sexualiteten används både för att stärka de sociala banden och för att lösa konflikter.
Människan är alltså dubbel till sin natur. Vi kan känna stor empati och tillit och ha förmåga att samarbeta med andra (även med dem vi inte känner), men vi kan också utföra de mest besinningslösa våldsdåd. Filosofer och andra har i alla tider tvistat om människans inbyggda godhet eller ondska, men evolutionsbiologer har visat att vi i grunden varken är onda eller goda – utan just ömsesidiga och av dubbel natur. Det är därför som människor i olika tider och på olika platser skapat kulturer där normer och värderingar kunnat se väldigt olika ut. Genetiskt är vi människor väldigt lika varandra, men hur vi organiserar våra samhällen och vilka normer, värderingar och kultur som följer med den organisationen kan skilja sig markant åt.
Med denna dubbla natur följer tyvärr främlingsfientlighet
Människan är som sagt i grunden empatisk och tillitsfull, vi speglar oss i andra och är måna om att socialt agera på ett sätt som gör oss accepterade och omtyckta. Men det gäller framför allt i ingruppen. Hjärnan har under evolutionens gång lärt sig att hantera den egoistiska människans nödvändiga inordning i sin grupp, men hjärnan är dåligt anpassad för att hantera motsättningen mellan grupper. Vi kan känna misstro och måla upp hemska fördomar om ”de andra”.
Det krävs väldigt lite för att vi ska känna gemenskap med en grupp och känna fientlighet mot dem som inte ingår i denna grupp. Vetenskapliga experiment har visat att även i helt slumpmässiga uppdelningar där man singlade slant om i vilket grupp man placerades i, så återkom samma mönster. Vi diskriminerar utgruppens medlemmar till fördel för ingruppen. Ingruppens medlemmar bedöms som individer, medan ”de andra” är likadana allihop. Dessutom skapar och reproducerar vi negativa budskap om utgruppen. Evolutionen har inte hunnit anpassa våra hjärnor till globaliseringens utmaningar. Fortfarande värnar den automatiskt om den egna gruppen och är i grunden främlingsfientlig.
Detta sätt att dela in oss i vi-och-dom, på in- och utgrupper, var under tusentals år fullkomligt rationellt. Även om vi kunde leva fredligt inom den egna gruppen var det inte ovanligt att bli dödad av en fientlig stam eller av okända människor. I vår ursprungliga livsmiljö i jägar- och samlargrupper löpte män 25 procents risk att under sitt liv bli dödad av någon från en annan grupp än den egna4.
De kan visserligen vara rationellt med försiktighet gentemot människor vi aldrig träffat tidigare, men att på förhand döma ut grupper eller individer som ingår i grupper som vi betraktar som främlingar är idag orimligt och leder till såväl till lidande för enskilda individer, orättvisor för de grupper som drabbas samt ett försämrat överbryggande socialt kapital – och i förlängningen en sämre ekonomi, sämre hälsa och en olyckligare befolkning. Och det gäller för alla, även för de grupper som är i majoritet och som har mer makt än andra.
Människan är i vissa avseenden programmerad för tribalism. Men inte i alla avseenden, och inte på sätt som vi är oförmögna att stå emot. Framför allt är mänskliga samhällen mer plastiska än individer och de kan utformas av frivilliga val – val som i sin tur har styrts av förnuft och god vilja och institutionernas utformning.
Jonathan Rauch, amerikansk författare och journalist
De i grunden egoistiska och aggressiva förtidsmänniskorna kunde med hjälp av väskan, delandet, en ökande empati, talet och förmågan att samverka bli gemenskapssökande samhällsvarelser. Nu står vi inför en liknande utmaning för mänskligheten. Att med hjälp av förnuft, medmänsklighet, rättvisa samhälleliga institutioner, gränsöverskridande möten samt ökad tillit minska främlingsfientlighet och fördomar. Men ansvaret för detta ligger inte bara på majoritetsgrupper – tillit och socialt kapital byggs som sagt upp genom ömsesidighet.
1Utdöda förmänniskor och oss själva, dvs. alla tvåbenta primater.
2 Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, 2005
3 Håkan Lindgren, ”Så blev européerna världens konstigaste folk”, SvD 2021-04-06
4Mikael Klintman, ”Grupptillhörighet viktigare än sanning”, www.forskning.se, 2019-12-19
Ni som följt min blogg vet att jag ibland lägger ut lite skämt och politisk satir här under fliken humor, dvs. text som inte har ett dugg att göra med mitt intresse för tillit och socialt kapital. Men nu har jag hittat ett bättre forum för detta.
Jag och min kära sambo Karina Jakobsson, som har fotografering som stort intresse, har skapat ett alter ego i ”Jan & Karina” där vi lägger ut foton med pappaskämt, ordvitsar, visdomsord, absurd humor och politisk satir….ja, det mesta inom området humor. Nedan följer några smakprov.
Det har nästan gått ett år sedan jag gjorde något inlägg här på bloggen. Dels har jag varit projektledare för ett framtidsprojekt på Sveriges Kommuner och Regioner som tagit väldigt mycket tid, dels så har jag haft lite problem med min webbplats. Det var helt enkelt dags för en uppdatering av vissa funktioner, göra webbplatsen säker samt leva upp till GDPR-lagstiftningen. Jag har därför tagit hjälp av en konsult som sett över min blogg. Tyvärr försvann då alla mina gamla ”likes”, så nu finns det en ny sådan funktion inlagd. Det går också att dela mina inlägg, men då måste man klicka på rubriken så att inlägget visas separat på en sida.
Är det något som ni ser inte fungerar som det ska på webbplatsen – kontakta mig gärna då!
Från och med 2021 så arbetar jag bara 60 procent på SKR. Resten av tiden tänker jag engagera mig i saker som jag tycker är intressant och roligt samt försöka träna lite mer. Och vad är mer intressant eller viktigare än det sociala kapitalet? Den är grunden för att vi människor överhuvudtaget ska kunna existera fredligt tillsammans. Vi ser hur katastrofala följderna kan bli i ett land som USA där det sociala kapitalet eroderats markant sedan början av 1960-talet. I Sverige är vi långt ifrån läget i USA, men en minskad tillit hos framförallt unga personer indikerar att allt inte står rätt till här heller. Håller denna trend i sig, så kommer det sociala kapitalet på lång sikt markant minska även i Sverige. Vi måste därför förstå vad det sociala kapitalet är, hur viktig det är som resurs och vad vi kan göra för att stärka det – och jag har under de 20 år jag intresserat mig för ämnet byggt upp såväl kunskap som idéer kring hur vi kan göra just detta.
Jag tar gärna uppdrag inom detta område, som föreläsare, skribent, utbildare eller konsult. Hör av er om ni vill veta mer?
Mina sex rapporter/idéskrifter för Arena för Tillväxt
För några månader sedan fick jag reda på att Arena för Tillväxt ska upphöra. Det är en organisation som ägdes av SKL tillsammans med Swedbank och ICA, som arbetade för att främja lokalt och regionalt tillväxtarbete genom kunskapsförmedling och processtöd till kommunerna. Den 26 juni hade de ett avslutningsmingel som jag tyvärr inte kunde vara med på och den 30 juni upphörde organisationen.
Jag tycker det är väldigt sorgligt för det har varit en mycket viktig del av mitt yrkesliv. Jag har skrivit hela sex rapporter/idéskrifter för dem. Några av de här böckerna är jag väldigt stolt över. ”Spela roll” har lästs av ca 15–20000 personer och har använts som studentlitteratur på flera akademiska institutioner, bland annat på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Senast i våras så hade vi en praktikant på SKL som berättade att boken fortfarande ingår som del i utbildningen för kulturgeografer.
Jag är väldigt tacksam för att Arenan trodde på den ganska vaga idé som jag hade i början av 2000-talet om att skriva en annorlunda bok om tillväxt med människors egna drivkrafter och förmågor samt den lokala samhällsandan i fokus. Att människor själva kan göra skillnad för en plats och att den lokala samhällsandan har betydelse låter som självklarheter idag, men få skrev då om utveckling i termer av kultur, tillit och tolerans. Boken stack även ut genom layout, en stor mängd citat samt roliga illustrationer av Ulf Lundqvist. I böckerna ”Rent spel” och ”Tillit och tolerans” (som jag skrev på konsultuppdrag från Arenan) har jag fått möjligheten att fortsätta spinna vidare på min idéer om vad det är som gör att ett samhälle eller plats utvecklas på ett bra sätt.
Den enkla tankemodell för lokal utveckling som vi tog fram till boken Spela roll. En plats utveckling beror på dess förutsättningar, men också på den kultur och samhällsanda som råder där.
Så ett stort tack till alla som jobbat på Arena för Tillväxt och som jag fått jobba tillsammans med under dessa år. Anders Flanking, Roland Lexén, Per Sandgren, Katrien Vanhaverbeke, Anna Kelly, Stefan Wing, Elizabeth Gillingsjö, Linnéa Hassis och alla andra som jag jobbat tillsammans med på Arenan. Tack också till Måns Norberg som var medskribent till Spela roll och som alltid kommit med kloka inspel till de böcker jag skrivit.
Jag kommer att sakna Arenan……
PS Vissa av böckerna är idag svåra att få tag på förutom som PDF, men vill du ha ett exemplar går det bra att kontakta mig på e-post eller telefon.
Håller rädslan på att ta över fullständigt? Jag har nu kollat på ett antal politiska debatter inför EU-valet och frågorna om trygghet och säkerhet dominerar och i en del sociala medier verkar Sverige snart gå under av en ökad kriminalitet.
Men det är något som skaver. Jag har precis gått igenom Folkhälsomyndighetens statistik från deras hälsoenkät där flera frågor ställs om sociala relationer, t.ex. om man varit utsatt för våld, kränkningar eller hot eller om man känner tillit till andra.
Det finns mycket litet som indikerar att det blivit värre i Sverige. Fyra procent har blivit utsatta för fysiskt våld under 2018 – det var lika stor andel år 2005. Fem procent har blivit utsatta för hot, vilket är en procentenhet mer än 2005. 22 procent har angett att de blivit kränkta, vilket är en procentenhet mindre än år 2005. Vad gäller andelarna som anger att de saknat emotionellt respektive praktiskt stöd är dessa i princip oförändrade över tiden. Andelen som angett att de har ett lågt socialt deltagande har minskat från 19 till 17 procent.
Det finns inga dramatiska förändringar överhuvudtaget utom vad gäller en fråga: ”Händer det att du avstår från att gå ut ensam av rädsla för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad?”. Här har det skett en ökning med tre procentenheter från 2005 till 2018 och med hela sju procentenheter från 2015 till 2018. Andelen som känt sig rädd uppgår till 28 procent.
Man kan också konstatera att det främst är unga och medelålderns kvinnor upp till 45 år som blivit mer rädda – inte pensionärerna. De har tvärtom blivit något tryggare sedan år 2005, men de är kanske inte ute på sociala medier lika mycket som unga. Samtidigt är andelen som varit utsatta för fysiskt våld oförändrat för unga kvinnor (16-29 år) och kraftigt minskande för unga män – från 11 till 7 procent sedan år 2005. Detta har sannolikt att göra med att alkoholkonsumtionen minskar bland ungdomar och att fler är hemma på helgerna och spelar dataspel.
Jag har själv blivit påverkad av det höga tonläget kring frågor om kriminalitet. Jag trodde verkligen statistiken skulle indikera en försämring. Men de brott som ökat är sannolikt sådana som tidigare varit väldigt ovanliga och de bostadsområden i Sverige som markant känner av en ökning är relativt få. Vad jag förstått av annan statistik så har våldtäkterna ökat (även om det kanske främst är benägenheten att anmäla som ökat och att definitionen om vad som är våldtäkt vidgats), gruppvåldtäkterna har ökat och kriminalitet kopplat till gäng. Stöldligor härjar periodvis i olika delar av landet och risken för terrorism har ökat. Men när baserna för en procentuell beräkning är låg, så kan en liten antalsökning ge sken av att procentuellt vara väldigt stor. Om det sker 10 gruppvåldtäkter ett år och 20 nästa år, så är det en ökning med 100 procent.
Men brott som är ovanliga drabbar inte särskilt många människor, även om de markant ökar. Folk som bor i Lidköping, Mjölby, Hudiksvall och Östra Göinge kan vara precis lika trygga nu som för 15 år sedan, även om gängkriminaliteten och dödsskjutningar ökat i Bergsjön, Rosengård och Vivalla.
Jag tror inte heller att invandrare skiljer sig särskilt mycket från svenskar vad gäller sexualbrott, våld, hot och andra grova brott. Denna typ av brott är tabu i nästan alla kulturer (med vissa undantag för sexualbrott). Länder som har en hög brottslighet är inte drabbade på grund av sin kultur, utan på grund av korruption 1). Politiker, polis, domstol och höga tjänstemän är korrumperade och staten klarar inte av att driva ett våldsmonopol. Däremot kan det finns kulturella skillnader mellan en del invandrade och de som är uppvuxna i Sverige vad gäller hur man ser på fusk kring skatter och bidrag. Det är synen på staten och graden av tillit till andra människor och samhällets institutioner som här kan skilja kulturellt.
Men för allvarliga brott så visar Folkhälsomyndighetens enkät, som genomförts under många år, att det faktiskt inte är så många som drabbas och om invandringen inneburit en ökning av kriminaliteten så är den ännu ganska marginell och drabbar främst de som bor i samma områden som de kriminella. En del faktorer som mäts i denna studie går snarare i en positiv riktning. Jag tror Sverige är på väg att bli som USA, att tidningar och politiker förstorar de negativa känslorna inför en liten ökning av kriminaliteten för att sälja lösnummer respektive fiska efter röster samtidigt som en del sociala medier spär på rädslan genom att utmåla invandrare som generellt farliga.
Jag tycker man måste ta gängkriminalitet och risken för terrorism på stort allvar och även en liten ökning är allvarlig. Det för med sig oerhört negativa konsekvenser för dem som drabbas. Men jag vänder mig mot de bilder som målas upp av politiker och media i dagsläget. Det kan bli så att bilden av verkligheten i slutändan är farligare, än själva verkligheten….
1) Korruption är ju i någon mening också ett utslag av kultur. Men här hamnade jag i ett cirkelresonemang. Så det blev en fotnot istället.
Det finns en fara i att korruption ökar hur man än angriper problemet. Korruption kan äta sig in i systemen och förstöra institutionerna inifrån och skapa djupa orättvisor i samhället. Det är därför viktigt att avslöja korruption i tidiga skeden. Samtidigt finns det en fara i att utmåla korruptionen som värre än den är. Risken finns att medborgarna då slutar lita på politiker, polisen, domstol, skatteverk, handläggare på myndigheter etc, vilket är minst lika farligt. Det är en svår balansgång eftersom både förnekandet och överdrifter vad gäller korruption leder fel.
När det kommer till invandring finns samma problematik. Här har politiken och media tidigare blundat för att det finns problem, t.ex. med klanstrukturer, med hedersvåld, mansöverskott, segregering och utanförskap som kan leda till kriminalitet och gängbildning. Det gör vi inte på samma sätt längre, men om vi istället målar upp invandrare kollektivt som ett hot och ett problem så är vi verkligen ute på hal is.
Leif G W Persson sa en gång att 97 procent av samtliga som är födda i Sverige aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. Motsvarande siffra bland utrikes födda är 95 procent. Detta innebär att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. De flesta är hederliga och skötsamma medborgare.
Men om det är fem av hundra istället för tre av hundra som begår ett allvarligt brott under sin livstid innebär detta en överrepresentation bland utrikes födda på nästan 70 procent. Det går inte att blunda för en sådan skillnad. Det krävs forskning för att ta reda på vad det beror på och stora insatser för att minska en sådan överrepresentation.
Precis som vad gäller korruptionen måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Både förnekandet av att det finns problem och överdrifter kring hur stora problemen är kan leda till ökad främlingsfientlighet och att tilliten i samhället raseras.
Nu har jag haft den här bloggen i nästan fem år. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få respons av er som prenumererar eller tillfälligt varit inne på bloggen. Den har också gett upphov till boken ”Tillit och Tolerans” samt ett 30-tal föredrag. Närmare 30000 besökare har jag haft, varav ca 10 procent varit återkommande besökare. Det är kanske inte så mycket jämfört med många andra, men förhoppningvis har jag väckt intresset för socialt kapital bland några. Den största uppmärksamheten fick jag i samband med att jag rankade kommunernas sociala kapital. Då var det flera tusen besökare som var inne på bloggen. Min humorsida ger också en hel del likes och uppmärksamhet.
Vad kan man förvänta sig av bloggen i framtiden? Ja, det är mycket en fråga om tid. Men här följer några idéer jag har inför 2019:
Jag vill prova att lägga upp filmer. Ofta kan det vara enklare att uttrycka visa saker muntligt. Många tittar också idag hellre på en film än läser långa stycken.
Jag vill göra en lista på 50 faktorer som bygger det sociala kapitalet och presentera en punkt i taget. Allt från det individuellt enkla att t.ex. heja på sin granne till det institutionellt svåra som t.ex. att bygga och värna rättssäkerheten.
Jag kommer att uppdatera rankingen av kommuner utifrån deras sociala kapital. Kommer Trosa att behålla sin topplacering? Och är Umeå fortfarande bäst bland de större städerna?
Jag har länge varit försiktig med vad jag skriver. Jag har inte velat skrämma bort någon läsare genom att vara alltför politisk, men det har också inneburit att jag i viss mån censurerat mig själv. Jag ska i alla fall prova att sticka ut hakan lite mer (om man nu kan göra det när ens politiska ideologi är balans mellan ideologierna).
Är förlorad tillit den viktigaste förklaringen till att människor väljer högerpopulistiska ledare? Två tydliga exempel på detta är Rodrigo Duterte på Filippinerna och Jair Bolsonaro i Brasilien. Tittar man på World Values Survey så tillhör Filippinerna och Brasilien de länder (som inte är krigshärjade) som har den allra lägsta tilliten i världen – endast tre respektive sex procent av befolkningen anser att man i allmänhet kan lita människor. Det kan jämföras med 42 procent i Tyskland, 54 procent i Australien och hela 73 procent i Norge.
Med en så låg tillit som 3–6 procent så famlar man i mörkret. Stora delar av befolkningen har förlorat tron på demokratin eftersom de på goda grunder tror att politiker och maktelit skor sig. Brottsligheten är skyhög i Brasilien och Filippinerna, liksom fördelningen av inkomster. De fattiga ser orättvisor och korruption hos de rika, de rika och medelklassen ser kriminalitet och dålig moral hos de fattiga. Ingen litar på någon och alla är rädda. I förtvivlan över korruption, nepotism och kriminalitet så röstar man då på ”en stark ledare”. Har man drabbats tillräckligt många gånger av kriminalitet och tryggheten raserats så spelar det ingen roll om lösningarna kan tyckas omänskliga. Man lyssnar hellre till den som lovar hårda tag, ordning och reda och också direkt pekar ut grupper som ansvariga för kriminaliteten (ett klassiskt retoriskt högerpopulistiskt knep) än den som menar att utbildning och förbättrade levnadsförhållande vore en bättre väg för att långsiktigt minska kriminaliteten.
Högerpopulism är knappast lösningen på brottsligheten, det är en del av problemet. Den ställer grupp mot grupp, föraktar svaghet och tror på våld som lösning. Helt avgörande för att tilliten ska öka och utvecklingen ska vända är istället att sätta hårt mot korruptionen och nepotismen bland eliten, genom reformer minska ojämlikheten samt ge alla rätt till utbildning. Tyvärr har jag svårt att se att de här två herrarna kommer lyfta ett finger för att förbättra sina respektive länder avseende dessa punkter.
Det är bedrövligt att två så vackra länder med tjusiga människor som kan visa en enorm livsglädje vid festivaler, sport och allt som har med musik att göra (Filippinerna har världens mest musikaliska befolkning¹) har halkat så snett vad gäller korruption, kriminalitet och raserad tillit. Jag hoppas verkligen att deras framtid är ljusare än den ser ut just nu.
¹) Källa: www.theglobeandmail.com, ”Filipino house bands are hot around the globe”
Eftersom jag själv har introverta drag, så har jag naturligtvis funderat på om introverta är sämre på att skapa socialt kapital än extroverta. Extroverta tar ju fler kontakter och har större nätverk. De känner fler människor och har lättare att umgås i stora sammanhang och med olika typer av människor. Introverta trivs bättre i lugna miljöer och kan ha svårt för socialt mingelprat och drar sig helst undan med dem de redan känner.
Jag tror inte det är så stor skillnad mellan introverta och extroverta vad gäller antalet och kvaliteten på de allra närmaste vännerna. Men de extrovertas individuella sociala kapital är ofta större än introvertas. Extroverta har fler ytliga kontakter och stora nätverk. Det är ofta en fördel om man t.ex. letar jobb eller bostad eller behöver ha tag på en elektriker eller bilmekaniker. Att känna många människor ger helt enkelt fler möjligheter i livet. En del extroverta känner också människor i olika grupperingar och fungerar som en brygga för kontakter mellan dessa grupperingar. De bidrar till att människor med olika intressen, erfarenheter och bakgrunder träffas, vilket är grundläggande för att det så kallade överbryggande sociala kapitalet ska utvecklas.
Extroverta bidrar alltså till det sociala kapitalet i större utsträckning än introverta – självklart, eller hur? Nja, håll i hästarna ett tag. Det finns andra ingångar i ämnet. Forskningen visar nämligen att introverta inte är lika känsliga för grupptryck. Introverta är i många fall mindre benägna att tillhöra en grupp, går oftare sina egna vägar vad gäller värderingar och idéer och fastnar därför i mindre grad i olika åsiktskorridorer jämfört med de socialt anpassliga extroverta. Detta kan i vissa sammanhang vara en styrka för det sociala kapitalet. Om de extroverta fungerar som en brygga mellan människor rent fysiskt – de sammanför människor som annars aldrig skulle träffas, så länkar introverta genom sin självständighet samman tankar och idéer från olika grupper.
Det går naturligtvis inte att påstå det ena eller det andra om enskilda individer som är introverta och extroverta. Detta handlar om skillnader som kan uppmätas på gruppnivå, vilket är viktigt att lyfta fram eftersom många extroverta självklart också tänker självständigt. Precis som det finns en del introverta som gör allt för att socialt passa in.
Att människor inte är helt lika varandra vad gäller egenskaper och karaktär är uppenbart en styrka. Det finns så klart en anledning till att såväl introverta som extroverta har överlevt evolutionen. Hade det varit en nackdel att vara introvert hade vi sannolikt dött ut. Det hade bara varit extroverta människor kvar. Men så har inte hänt. Extroverta behöver oss introverta och vice versa om våra samhällen ska fungera. Vi kompletterar helt enkelt varandra – som yin och yang.
Många Sverigedemokrater idealiserar ett samhälle där en stor majoritet identifierar sig med varandra och där folk lever under liknande sociala och kulturella normer. Det finns många människor som trivs i en sådan starkt inbunden gemenskap. Livet är enkelt om människors värderingar och oskrivna regler är tydliga och sällan ifrågasatta. Det finns en stor trygghet i detta. Ju mer man identifierar sig med andra människor desto större är solidaritet och viljan att hjälpa varandra. Men en inbunden gemenskap kan å andra sidan vara ett helvete för dem som inte passar in. Och den stora frågan för SD är hur de har tänkt att få till den här tilliten eftersom det som känntecknar deras sympatisörer mer än något annat är just låg tillit.
Dessutom skadar slutenhet samhället. Det kan liknas vid att vara på en perfekt is där det inte finns någon friktion. Ingen rör sig ur fläcken – det är ett stillastående samhälle. Det krävs ett visst mått av friktion, i meningen att människor med olika tanker, idéer och erfarenheter möts, att det finns en öppenhet inför andra kulturer, nya idéer och avvikande människor samt att förändring inte upplevs som hotfullt, för att ett samhälle ska kunna utvecklas. Inbundna gemenskaper står ofta handfallna inför förändringstryck utifrån.
It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change.
Charles Darwin
Men friktionen får inte heller vara för stor, då rör man sig inte heller ur fläcken. Om grupperingar med olika parallella normer och värderingar växer fram så förlorar samhället sitt samvetande, dvs. den genom generationer förhandlade, socialt uppövade och kulturellt färgade medvetenhet om begränsningar av våra individurella drifter och behov. Om vi tappar vårt samvetande riskerar det att uppstå starka konflikter mellan olika grupper i samhället och mellan människor med olika politiska ideologier och intressen. En utveckling som idag även tycks förstärkas av sociala medier. Det riskerar att leda till ökad otrygghet och kriminalitet samt till lägre tillit. Och utan tillit så tappar människor förmågan att kompromissa och hitta pragmatiska lösningar på problem. Såväl samhällskostnaderna som de mänskliga kostnaderna ökar dramatiskt utan tillit.
Ett samhälle utvecklas bäst när det finns balans mellan ytterligheterna. Det behövs både tillit och tolerans och lagom mycket friktion. Ett samhälle med tillit utan tolerans utvecklas inte och människor som inte passar in vantrivs. Ett samhälle med en missriktad tolerans mot grupper som skapar sina egna normer och värderingar riskerar att falla sönder i konflikter och en raserad tillit.
Omvärldsbevakning och analys är nödvändigt för att förstå händelser och trender som kan påverka det kommunala uppdraget i framtiden. Genom omvärldsbevakning skapas en bättre helhetssyn samt ett bättre underlag för strategiska val. Min arbetsplats Sveriges Kommuner och Landsting stödjer på olika sätt våra medlemmars (kommuners, landstings och regioners) omvärldsbevakning.
Under 2017 och början av 2018 har jag tillsammans med tre kollegor genomfört en omvärldsspaning om utmaningar för det kommunala uppdraget fram mot år 2030. Arbetet har resulterat i en analysrapport med 13 trender, en animerad film samt underlag för att en grupp själv ska kunna genomföra en workshop (se film och länk nedan).
Startskottet för arbetet var en träff med 30 kollegor samt tjänstemän från kommunerna där ett stort antal trender samlades in. Sedan har vi fyra i projektgruppen samt i viss mån även kollegor på SKL undersökt om det finns källor och statistik som styrker trenderna samt formulerat oss kring 13 trender som vi ansett vara speciellt viktiga.
Det kanske inte är så överraskande, med mig i projektgruppen, att en trend om ”minskad tillit” har slunkit med bland de 13 trenderna…
Lite överraskande visar det sig att det sociala kapitalet ofta är högt i mellanstora städer. Vill du bo på en plats där människor generellt litar på varandra, där man tycker att den egna kommunen sköter verksamheterna på ett bra sätt och dessutom är bra på att välkomna nyanlända in i arbetslivet så kan du med fördel flytta till kommuner som Varberg, Umeå, Alingsås, Lidköping, Skellefteå, Piteå, Östersund, Kalmar, Luleå eller Jönköping.
Genom att dela in samtliga Sveriges kommuner i så kallade kommungrupper och beräkna respektive grupps genomsnittspoäng, så framgår det vilka typer av kommuner som i genomsnitt har det högsta sociala kapitalet i Sverige. Observera dock att det kan skilja mycket mellan olika kommuner inom samma kommungrupp.
Förväntat resultat att tilliten är hög i välmående villakommuner
Allra högst socialt kapital finns det i pendlingskommuner som ligger nära någon av våra tre storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är kommuner som till exempel Lidingö, Nacka, Mölndal, Lerum, Vellinge och Staffanstorp. Det är välmående villakommuner med högt utbildade människor med bra levnadsstandard. Det är ett förväntat resultat eftersom människor som bor där sällan har haft någon anledning att generellt misstro andra människor eller myndigheter. De har ofta bra nätverk, ett högt kulturellt kapital och de närmar sig personer i maktutövande samhällsställning med självförtroende. Men det är ändå inte någon helt entydig bild som visas. Valdeltagande och förtroende för kommunen är ofta mycket högt, men däremot kan denna typ av kommuner placera sig sämre vad gäller HBTQ-index och integration.
Inte långt efter poängmässigt ligger mindre städer/tätorter och större städer (ej storstäder). Oftast rör den mediala debatten de tre storstäderna kontra lands- och glesbygdskommunerna. Men en majoritet i Sverige bor faktiskt på platser som varken är storstäder eller landsbygd. För de flesta av dessa stadskommuner så har utvecklingen varit ganska bra under de senaste 30 åren. Boendeattraktiviteten har ökat i många kommuner, utbudet av privat service har ökat, sysselsättningen är hög, inkomsterna är höga i förhållande till kostnadsläget¹) och boendepriserna fortfarande rimliga även om de procentuellt gått upp kraftigt även här.
Det kanske är så att det sociala kapitalet trivs som bäst i lite mindre städer. Tillräckligt stora för att bejaka en viss pluralism och att den som avviker från majoritetsnormerna inte hamnar i utanförskap, men inte så stora så att den positiva sidan av social kontroll helt försvinner – att man faktiskt bryr sig om människorna i sin omgivning. Att man vågar såväl hjälpa den som är i nöd som säga till den som missköter sig.
Landsbygdskommuner med en stor besöksnäring har också ett ganska högt genomsnittligt socialt kapital. De är ofta attraktiva både för boenden och besökare och klarar sig ofta rätt bra såväl ekonomiskt som demografiskt. Omsättningen av människor är stor och de som bor där blir helt enkelt vana vid att träffa folk av alla de slag, vilket stärker såväl tilliten som toleransen.
Stockholm är en liten storstad, Göteborg är en stor småstad
Den kommungrupp som har lägst socialt kapital är storstäderna, dvs. Stockholm, Göteborg och Malmö. Stockholm ligger dock bättre till än Malmö och Göteborg. En kompis som flyttat till Göteborg sa att skillnaden mellan Stockholm och Göteborg är att Stockholm är en liten storstad, medan Göteborg är en stor småstad. Kanske detta är tillspetsat, men den lilla storstaden Stockholm är är i alla fall avgjort bättre på integration än Göteborg och Malmö. Alla placerar sig dock bra vad gäller HBTQ-frågor. Göteborg dras främst ned av korruptionsskandalen och det låga förtroendet för kommunen som den bidragit till, medan det för Malmös del är den låga generella tilliten som är det största problemet.
Det genomsnittliga sociala kapitalet i de övriga fyra kommungrupperna är ungefär på samma nivå, fast lite bättre än storstäderna. Här finns framförallt de mindre kommunerna runt de mellanstora och mindre städerna samt rena landsbygdskommuner utan besöksnäring. Här finns många av de kommuner som haft en dålig ekonomisk och demografisk utveckling. Ett lågt socialt kapital kan ha bidragit till den dåliga utvecklingen, men en dålig utveckling kan också ha påverkat det sociala kapitalt negativt. Vad som är hönan och ägget i detta är svårt att säga, men de förstärker varandra i ett kausalt samband som kan vara svårt att bryta.
¹) Källa: Reglab, ”Medelstora städers växtkraft”, december 2013. Studien gällde dock enbart kommuner med mellan 25000-80000 invånare.
Ni som läst tidigare inlägg vet att jag tagit fram ett mått på socialt kapital bestående av fem variabler. Här följer hela rankingen av kommunerna från plats 1 till 290. Längre ned i inlägget finns också en Sverigekarta där det sociala kapitalets geografiska fördelning tydligt framgår. Siffran efter kommunnamnet är summeringen av kommunens resultat gällande de fem delvariabler som tillsammans utgör måttet på det sociala kapitalet. Ju lägre poäng desto bättre.
Jag försökte lägga Sverigekartan här, men jag tror inlägget då blev för minneskrävande. Du kan se Sverigekartan genom att klicka på nedanstående länk istället.
Generell tillit: Mäter i vilken grad människor i allmänhet litar på de flesta människor. Källa: Folkhälsomyndighetens årliga nationella folkhälsoenkät, 2016
Valdeltagande: Är ett mått på det demokratiska engagemanget och i vilken utsträckning människor anser sig kunna delta och påverka samhället i stort. Källa. Valmyndigheten, 2014
Förtroende för den egna kommunen: Mäter förtroendet för att den egna kommunen och den insyn och inflytande som medborgarna anser sig ha över kommunens verksamheter och beslut. Källa: Medborgarundersökningen, SCB, 2016
HBTQ-index: Är ett mått på graden av öppenhet och tolerans i kommunen. Faktorer som tas med i indexet är kommunernas verksamhet för att motverka diskriminering av HBTQ-personer, skolan (likabehandling och förebyggande av kränkande beteenden), utbildningsinsatser, HBTQ-samhällets infrastruktur (samkönade äktenskap per capita, föreningsverksamhet, adoptionsrelaterade frågor), utsatthet för hatbrott samt attityden till HBTQ-personer. Källa: RFSL och SKL, 2014 ¹)
Andel sysselsatta bland skyddsbehövande och anhöriga i förhållande till förväntat värde (definierat som hur snabbt skyddsbehövande och anhöriga kommer i arbete i förhållande till vad som kan förväntas utifrån vistelsetid i Sverige, utbildningsnivå samt arbetslöshet i kommunen bland inrikes födda. Med skyddsbehövande och deras anhöriga avses personer som sökt asyl och fått uppehållstillstånd, deras anhöriga samt kvotflyktingar): Är ett mått på kommunens, näringslivets och civilsamhällets insatser för och förmåga att integrera skyddsbehövande med anhöriga in i samhället. Källa: SCB och SKL, 2016
Man kan säga att de tre första variablerna främst är tillitsvariabler och de två senare främst toleransvariabler.
Måttet är framtaget utifrån vad jag själv anser bör ingå, men även utifrån vilken statistik som är tillgänglig. Precis som för många andra statistiska mått så finns det brister och detta mått fångar knappast in alla viktiga faktorer som det sociala kapitalet består av. Dessutom ger olika forskare olika tyngd åt olika aspekter av det sociala kapitalet, så vilka variabler som ska ingå och vilken vikt de ska ha är inte självklart på något sätt.
Den här statistiken kan säkert upplevas som känslig eftersom den i någon mening är ett mått på hur människors sätt att vara påverkar utvecklingen i den egna kommunen. Så det är några saker som behöver klargöras.
Sverige har generellt ett högt socialt kapital och det är inte jättestora skillnader mellan kommunerna vad gäller t.ex. den generella tilliten till sina medmänniskor. Skillnaderna är avsevärt större när man jämför olika länder. De kommuner som ligger sämst till har ungefär samma generella tillit som människor i genomsnitt har i Tyskland, så även de kommuner som rankas lägst har i ett internationellt perspektiv ett högt socialt kapital.
Ofta ligger förklaringen till ett lägre socialt kapital i kommunens historia. Har befolkningen generellt kunnat förbättra sin situation genom egna insatser eller genom horisontella samarbeten mellan jämbördiga parter, eller har man historiskt varit beroende av en adelsfamilj eller av en dominerande arbetsgivare för att skapa ett bra liv åt sig själv och sin familj. Bruksorter och kommuner med stora slott och herresäten har av den anledningen ofta lite lägre socialt kapital – levnadsmönster, normer och värderingar tycks föras över från en generation till en annan. Men naturligtvis spelar händelser i modern tid också roll. Stora mut- och korruptionsskandaler påverkar t.ex. förtroendet för kommunen och den generella tilliten. I speciellt städer spelar den fysiska stadsplaneringen en viktig roll för att skapa bra offentliga mötesplatser och för att undvika boendesegregering. Faktorer som ett skickligt ledarskap, bra skolor, ett starkt civilsamhälle och att kommunen är en bra arbetsgivare och har en effektiv och rättssäker myndighetsutövning är andra saker som spelar roll.
Ett lågt socialt kapital påverkar kommunens utveckling negativt, men det kan också vara så att en dålig utveckling i kommunen påverkar det sociala kapitalet negativt. Tillit bygger på ömsesidighet – man ger vad man får och man får vad man ger. Det kan i vissa orter finnas väl motiverande skäl till att människor tappat förtroendet till t.ex. den egna kommunen eller till den nationella politiken. En politiskt misskött kommun där vissa orter förfördelats samtidigt som den stora arbetsgivaren flyttar till ett låglöneland och den privata och offentliga servicen monteras ned är knappast något som bygger ett starkt socialt kapital.
Det är viktigt för kommuner som hamnar lite lågt att fundera kring varför man gör det och vad man kan göra för att förstärka det sociala kapitalet. Det kan helt enkelt vara en (av flera) viktiga förklaringar till att det inte går så bra för kommunen.
