Etikettarkiv: Donald Trump

USA – hur kunde det gå så fel?

Film, Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , , , , , , , , , ,

En kulturhistorisk berättelse om frihet, drömmar, rädsla och vägen mot auktoritärt tänkande.

USA är ett land som ofta förklaras i superlativ: världens starkaste ekonomi, den största militära makten, den mest inflytelserika kulturen. Samtidigt är det ett land där demokratin i dag diskuteras som bräcklig. Hur hamnade man där? Jag tror inte svaret ligger i en enskild president, ett parti eller ett val – utan det har varit en lång historisk utveckling där kultur, ekonomi, religion och identitet vävts samman till något betydligt mer explosivt. Man hade önskat att den här frustrationen kunde kanaliserats på ett annat sätt, men Trump var på rätt ställe vid rätt tidpunkt och blev den samlande kraften för ett långt och djupt missnöje.

Den här texten försöker förstå hur ett samhälle byggt på frihet kunde bli ett samhälle präglat av rädsla – och varför det är just där demokratin i västvärlden nu börjar vittra sönder.

Frontier-mentaliteten: när världen upplevdes som obegränsad

USA föddes inte ur brist, utan ur överflöd – åtminstone i upplevelsen. Till skillnad från Europa, där jord och resurser varit begränsade i århundraden, formades USA av idén om det oändliga: mer mark västerut, fler möjligheter, en ny chans om det gamla livet gick åt skogen.

Det skapade en kultur där gränser inte uppfattades som nödvändiga skydd, utan som hinder. Staten blev något man helst höll på armlängds avstånd. Individens rätt att ta för sig – ekonomiskt, geografiskt, socialt – blev norm. Sparsamhet, långsiktighet och kollektiv återhållsamhet fick svagare fäste än i samhällen där man lärt sig leva med knappa resurser.

Detta är en viktig grund för att förstå varför regler, skatter och gemensamma lösningar i USA ofta upplevs som intrång snarare än som investeringar.

Invandringslandet: selektionens två sidor

USA har alltid varit ett invandringsland. Människor har emigrerat dit för att söka något: bättre levnadsförhållanden, större frihet, ett nytt liv. Men migration handlar inte bara om att söka nytt, utan också om att fly från något.

Det är rimligt att anta – helt utan att moralisera – att ett invandringsland får en viss överrepresentation av människor som lämnar problem bakom sig: ekonomiska misslyckanden, svek och sociala skandaler och t.o.m. kriminalitet. Det är en logisk konsekvens av att migration alltid är selektiv. Samtidigt är det just denna selektion som skapat USA:s innovationskraft. Migration tenderar att gynna driftiga, riskbenägna och framtidsorienterade människor. Samma egenskaper som driver entreprenörskap och kreativitet kan dock – i ett samhälle med svaga skyddsnät – också bidra till allt hårdare konkurrens, låg empati för förlorare och en acceptans för hänsynslöst beteende.

USA har därför alltid rört sig på en knivsegg mellan dynamik och brutal konkurrens mellan människor.

Slavsystemet och kyrkans moraliska splittring

Slaveriet var inte bara ett ekonomiskt system – det var ett moraliskt trauma som delade landet i två konkurrerande världsuppfattningar. Även kyrkorna splittrades. Vissa samfund, särskilt i Södern, försvarade slaveriet teologiskt. Andra – som kväkarna och abolitionistiska rörelser i norr – drev en moralisk kamp mot det.

Resultatet blev inte en moralisk uppgörelse, utan en dubbel bokföring:

  • ett USA där religion står för medmänsklighet, jämlikhet och socialt ansvar
  • och ett USA där religion legitimerar hierarki, ordning och “naturliga” skillnader mellan människor

Denna spricka löper fortfarande rakt genom såväl kristendomen i USA som amerikansk politik.

Sekularisering, demografi och känslan av att bli undanträngd

Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet sekulariserades USA gradvis – men asymmetriskt. Mer liberala och toleranta grupper lämnade i högre grad kyrkan. Medan det mer konservativt religiösa kärnblocket, länge upplevt att både Gud och nationen håller på att glida dem ur händerna.

Samtidigt förändras befolkningens sammansättning. Prognoser pekade på att den icke-hispaniska vita befolkningen kommer att utgöra mindre än 50 procent av USA:s befolkning runt mitten av 2040-talet. Många latinamerikaner är och identifierar sig också som vita, men i amerikansk identitetspolitik är dessa kategorier ofta laddade och politiserade.

För grupper som länge upplevt sig som normen – kulturellt, religiöst och demografiskt – skapar detta en existentiell oro (och innerst inne vet man hur man själv behandlat minoriteter). Tyvärr är rädsla för marginalisering för den egna gruppen ofta en starkare politisk kraft än hopp om förbättring för alla.

Den amerikanska drömmen – och när hissen fastnade

Under en lång period fanns i USA en ovanligt hög social rörlighet. Talang, arbete och ambition kunde ofta räcka långt. Den erfarenheten formade mantrat: alla kan lyckas bara man jobbar tillräckligt hårt!

Men från 1970-talet och framåt har den sociala rörligheten minskat kraftigt, samtidigt som ojämlikheten ökat. Drömmen lever kvar – men allt fler märker att stegen uppåt saknas. Och att vara fattig i USA innebär ofta:

  • begränsad tillgång till bra utbildning
  • bristande och dyr sjukvård
  • hög ekonomisk stress när de sociala skyddsnäten är dåliga och konkurrensen mellan människor hård

När myten överlever verkligheten uppstår ilska. Och ilskna människor söker enkla förklaringar och syndabockar.

Låga skatter, starkt civilsamhälle – och vad som hände när detta samhällskontrakt bröts

USA har historiskt haft lägre skatter och svagare sociala trygghetssystem än Europa. Det fungerade relativt väl så länge detta kompenserades av ett starkt civilsamhälle: lokala gemenskaper, kyrkor, föreningar och grannskap som ofta ägnade sig åt välgörenhetsarbete.

Samhällsforskaren Robert Putnam har visat hur detta sociala kapital internationellt sett varit högt i USA under mitten av 1900-talet – i nivåer som i början av 1960-talet låg i närheten av högtillitsländerna i Norden, men som därefter fallit kraftigt. Utvecklingen har gått mot färre föreningar, förre mötesplatser, färre nära vänner, ökad stress och minskad mellanmänsklig tillit.

När fabriker i mindre attraktiva orter och städer lades ned och jobben outsourcades, flyttade också de högutbildade. Kvar blev samhällen utan skatteutjämning, utan framtidstro och ofta med lågstatusjobb i logistik eller service som ersättning för jobb inom industrin – jobb som tidigare kunde ge såväl en hyfsad inkomst som yrkesstolthet. För många män innebar det både skam och ett status- och identitetsmässigt fall.

När gemenskapen och en identitet att vara stolt över försvinner återstår ensamhet. Och ensamhet är politiskt farlig.

Den tekniska revolutionen – när gemenskap ersattes av algoritmer

Samtidigt som det amerikanska civilsamhället försvagades, genomgick offentligheten en teknisk revolution. Sociala medier lovade gemenskap, men levererade i praktiken fragmentering. I stället för gemensamma arenor där människor med olika bakgrund möts, skapades digitala miljöer där algoritmer belönar ilska, förenkling och konflikt.

Plattformarnas affärsmodell bygger inte på förståelse, utan på engagemang – och få saker engagerar lika effektivt som indignation. Resultatet har blivit åsiktsbubblor där människor i allt högre grad exponeras för information som bekräftar den egna världsbilden och där motståndare inte längre uppfattas som felande medmänniskor, utan som hotfulla karikatyrer.

Detta har förstärkt polariseringen på ett sätt som saknar historiskt motstycke. Missnöje som tidigare mildrades i mötet med grannar, arbetskamrater och föreningsliv, får nu växa ostört. När social tillit redan är låg blir digital politik inte ett komplement till demokratin, utan ett substitut för gemenskap – där identitet, vrede och grupptillhörighet ersätter samtal, kompromiss och gemensam verklighetsbild.

I ett samhälle där människor både är ensammare och mer uppkopplade än någonsin blir det allt lättare att radikaliseras, men allt svårare att förstå varandra.

När systemet slutade leverera – och ilskan blev permanent

USA:s politiska system är konstruerat för att begränsa maktmissbruk. Men samma spärrar som en gång skyddade friheten har i dag blivit ett hinder för förändring. Vetomöjligheter, tvåkammarsystem, juridifiering, stark federalism och procedurregler gör att även bred folklig enighet ofta fastnar i låsningar. För många medborgare skapar detta en upplevelse av ett samhälle där:

  • problem erkänns men inte löses
  • val hålls men vardagen förblir oförändrad
  • ansvar alltid kan skjutas vidare

När demokratin upplevs som oförmögen att leverera förbättringar försvinner inte missnöjet – det stelnar. Ilskan blir kronisk snarare än situationsbunden. I ett sådant klimat omtolkas kompromiss till svaghet, och institutioner ses inte längre som neutrala spelregler utan som verktyg för “de andra”.

Detta skapar en farlig förskjutning: från lojalitet mot systemet till lojalitet mot den egna gruppen – även när gruppen bryter mot demokratiska normer.

Rädsla som livsmiljö

USA präglas i dag av rädsla: rädsla för kriminalitet, skolskjutningar, droger, pedofiler, invandring, sjukdom, ekonomisk ruin. När trygghetssystemen är svaga blir varje risk personlig. När civilsamhället är svagt blir varje hot existentiellt.

När människor saknar stabila sociala sammanhang blir politik ett substitut för gemenskap. I frånvaron av starka lokala band – familj, föreningar, grannskap – blir den politiska identiteten ett sätt att återvinna mening, tillhörighet och värdighet. Polariseringen är därför inte bara ideologisk, utan existentiell: ett hot mot den egna gruppen upplevs som ett hot mot den egna identiteten.

Detta förstärks av att många amerikaner har liten kunskap om världen utanför den egna erfarenheten, vilket också gör dem farliga för de vet inte hur en riktig demokrati, en utvecklad välfärdsstat eller riktig frihet fungerar. David Bowie uttryckte detta på ett väldigt bra sätt i den här intervjun från 1990-talet.

Rädsla kräver enkla berättelser – och starka beskyddare.

Ojämlikhet, syndabockar och längtan efter ordning

Den ekonomiska polariseringen har ökat kraftigt sedan 1970-talet. De rikaste drar ifrån, medan majoriteten står still. Många upplever att deras barn kommer att få det sämre än de själva.

I ett samhälle med stark kommunistskräck – djupt präglad av kalla kriget och figurer som Joseph McCarthy – har omfördelning och välfärd länge misstänkliggjorts. Staten ses inte som en långsiktig investerare i människors hälsa och utbildning, utan som ett hot mot individuell frihet.

Under 1950-talet och början av 1960-talet så var skatterna mycket högre i USA än vad de är idag. Marginalskatten på de allra högsta inkomsterna var över 90 procent och företags-beskattningen var över 50 procent. Det fanns stora möjligheter till skatteavdrag, så få betalade så hög skatt – men det var ändå stor skillnad jämfört med idag. En förklaring till detta kan vara att USA då konkurrerande med kommunismen om vilket samhällsystem som var bäst för vanliga människor. Det blev därför viktigt, även för rika amerikaner, att kunna visa på att kapitalismen var överlägsen för att skapa välstånd även för de breda lagren av människor. Kommunismen skrämde de rika och de var då mer benägna att fördela kakan. Sedan början av 1980-talet har ojämlikheten i USA ökat markant, först genom Reagans politik, sedan genom murens fall som öppnade upp kapitalmarknaden världen över.

När ekonomisk polarisering och ökad ojämlikhet blockeras som politisk förklaringsfaktor för det egna eländet söker man i stället kulturella syndabockar.

Identitetspolitik, elitförakt och backlash

Eftersom klassbaserad vänster haft svårt att slå igenom har en annan vänster vuxit fram – starkt fokuserad på identitet, språk och symboler. För många har detta upplevts som moraliskt fördömande av den egna livsstilen snarare än materiellt hjälpsamt.

När livet blir sämre och någon säger att problemet är ditt ordval eller vem du är, då röstar du inte på ett seminarium – du röstar på någon som lovar att slå näven i bordet.

Samtidigt har kulturella och/eller ekonomiska eliter i storstäderna ofta sett ned på människor från de lite fattigare delstaterna, där religion och konservativa värderingar varit starka. Ett tydligt exempel under valet 2016 var när Hillary Clinton talade om en stor ”basket of deplorables” – med syftning på ungefär hälften av Donald Trumps anhängare – vilket många upplevde som en förolämpning riktad mot just vita, landsbygdsbor och arbetarklassväljare. Detta har bidragit till ett växande elitförakt och en känsla av politiskt svek hos delar av befolkningen i USA.

Från lojalitet till lydnad

I denna miljö har politiken blivit tribal. Särskilt inom det republikanska partiet har lojalitet blivit viktigare än institutioner. Moderata röster har tystnat. Kyrkliga och politiska extrempositioner har förstärkts.

En del republikaner har också anammat ett sadokonservativt politiskt förhållningsätt. Målet är inte i första hand är att den förda politiken ska förbättra de egna livsvillkoren, utan att den ska försämra tillvaron för dem man uppfattar som motståndare eller fiender. Politik reduceras därmed till en fråga om hämnd, hierarki och status – att återställa en upplevd ordning där “vi” står över “dem”, även om kostnaden för detta också drabbar de egna leden.

Auktoritära system börjar sällan med en kupp. De börjar med att tillräckligt många människor upplever att demokratiska regler bara är legitima när de gynnar “oss” – och att rättvisa är något som ska skipas, inte förvaltas.

Avslutning: USA:s verkliga kris

USA:s kris är inte i första hand politisk. Den är kulturell och social. Ett samhälle byggt på frihet, men med allt svagare gemenskap. En dröm som överlevt sin materiella grund. En rädsla som vuxit i takt med ensamheten. År 1990 var det 3 procent som inte hade några vänner och 33 procent som hade minst 10 vänner; år 2021 var motsvarande siffror 12 respektive 13 procent (Källa: The Survey Center on American Life).

Vi kanske börjar i fel ända. Vi fruktar det dåliga ledarskapet i USA och hoppas på en förändring till det bättre. Men USA:s framtid hänger kanske inte i första hand på ledarskapet, utan på om människor vill varandra väl – oavsett etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning, kön eller politisk hemvist. Kommer det finnas kvar tillräckligt mycket tillit mellan människor för att en liberal och institutionellt effektiv demokrati ska kunna fungera?

Demografi kan hjälpa din privatekonomi – del 2

Uncategorized, , , , , , , , , , , ,

Länder med en ung befolkning och höga födelsetal genomgår en så kallad demografisk transition när nativiteten sjunker. Under en period finns då få äldre, färre barn och en växande andel i arbetsför ålder – ofta en tid av snabb ekonomisk tillväxt, vilket då avspeglas på landets börs.

Jag skriver vanligtvis om socialt kapital, men gör ibland undantag. I detta och föregående inlägg handlar det om hur kunskap om demografi kan hjälpa dig fatta bättre beslut på aktie- och bostadsmarknaden.

Stor andel i arbetsför ålder ger medvind

Sverige gick igenom den första fasen av den demografiska transitionen under 1950-talet och en bit in på 1960-talet. Visserligen föddes det många barn efter kriget, men under 1930-talets depression var nativiteten låg och under 1950-talet fanns det därför relativt få kvinnor i barnafödande åldrar. Samtidigt var vi få äldre – många unga hade utvandrat till USA 50–70 år tidigare. Och vi hade till skillnad från flera länder i Europa inte förlorat ett stort antal unga män i kriget. Det blev en period av stark ekonomi och framtidstro.

Demografi bakom Irlands ekonomiska lyft

Irland var sist i Västeuropa att genomgå denna första del av transitionen. På 1980-talet sjönk nativiteten (från drygt 3 till drygt 2 barn per kvinna) när religiösa normer försvagades och urbaniseringen tog fart. När ekonomin sedan växte återvände också unga irländare som tidigare emigrerat – och de kom med nya erfarenheter och idéer. Kombinationen av ung arbetskraft, minskande barnkullar och hemvändare gav landet ett starkt ekonomiskt lyft på 1990-talet och början av 2000-talet. Låg bolagsskatt och gynnsamma regler för företag spelade roll, men den demografiska transitionen var minst lika viktig – och en ofta förbisedd – motor för Irlands ekonomiska tillväxt.

Motsatsen: Åldrande befolkningar

När nativiteten långvarigt ligger under 2,1 barn per kvinna åldras befolkningen och arbetskraften krymper – med långsiktiga problem som följd. Japan, Sydkorea, Italien och i viss mån Tyskland är exempel på länder som ser detta tydligt: svag tillväxt, minskande arbetskraft och ökande välfärdskostnader. En del av Europas låga tillväxt i jämförelse med USA kan förklaras med en åldrande befolkning. Invandring kan lindra en sådan utveckling, men också skapa spänningar, särskilt i kristider när invandrade felaktigt riskerar få skulden för ekonomiska problem. Även om kulturella konflikter och ökad kriminalitet (på grund av utanförskap) påverkar samhället negativt så har jag svårt att se att invandring av unga skulle utgöra en ekonomisk belastning (som en del påstår) – inom demografiskt teori går det emot all logik.

Hur ska jag tänka idag?

Att pricka in en demografisk transition i sina investeringar kräver långsiktighet, och de flesta utvecklade länder har redan genomgått de första faserna av den. Men det är framför allt viktigt att undvika att investera i länder där åldrande befolkning bromsar tillväxten.

Jag ser stora demografiska utmaningar i Kina, Japan, Sydkorea och andra östasiatiska länder, och undviker därför deras fonder. Långsiktigt tror jag mer på Indien – som just går in i de första faserna och dessutom är demokratiskt styrt – samt på Latinamerika, där nativiteten är relativt hög och befolkningen fortfarande ung. Jag undviker också det politiskt polariserade USA, där minskade födelsetal och minskad invandring av såväl arbetskraft som forskare med risk för ”brain drain” kan hämma utvecklingen om Trumps vansinniga politik fortsätter. AI och teckbolagen kan visserligen fortsätta lyfta börsen i USA, men en del talar för att det här uppstått en kraftig övervärdering av många bolag och risken för krasch är uppenbar.

Med tanke på USA:s utrikes- och handelspolitik har EU också nyligen slutit nya handelsavtal med Indien och flera av länderna i Latinamerika, vilket förhoppningsvis också kommer att märkas på dessa länders ekonomier.

Så varför detta inlägg?

Jag tycker folk generellt inte riktigt förstår att demografi har en oerhört stor betydelse för mycket som händer i ett samhälle och jag tänkte att privatekonomiska tips kopplat till demografi kan ge lite extra uppmärksamhet för det här inlägget.

Vad tror du? Har du själv tänkt på demografi när du gjort investeringar? Kommentera gärna!

Två kor och en symfoniorkester

Artiklar, Humor, Socialt kapital, Uncategorized, , , , , , , , ,

I ett tidigare blogginlägg använde jag en metafor där jag liknade den liberala demokratin vid en symfoniorkester – där samspelet, tilliten och det gemensamma ansvaret skapar en helhet som är större än summan av delarna.

Ett starkt socialt kapital uppstår på samma sätt som musiken i en symfoni

Jag kom sedan att tänka på den välkända affischen från 1970-talet, en slags politisk satir med en metafor om två kor: ”Kommunism: Du har två kor – staten tar båda men ger dig mjölken.” Kanske kan jag, med utgångspunkt i min orkesterliknelse, försöka göra något liknande – men för de mest tongivande politiska strömningar jag sett under min livstid: kommunism, nyliberalism, postmodernistisk vänsterradikalism och högerpopulism – samt den liberala demokratin.

Kommunism

Dirigenten styr med järnhand. En liten skara av lojala musiker belönas med privilegier och ser till att makten inte utmanas. Majoriteten spelar bara så mycket som krävs för att undvika bestraffning, medan några försöker stjäla och sälja instrumenten. Man försöker spela unisont – men utan ansvar, utan passion och utan utveckling. Dirigenten är tondöv, musikerna rädda och resultatet blir i bästa fall monotoni, i sämsta fall kakafoni.

Nyliberalism

De flesta förstår och följer musikens grundregler, men det handlar här om att synas och höras, så alla överröstar varandra med solospel. Musikerna tävlar med varandra, utan att lyssna på helheten. Vissa blir stjärnor, andra som sköter grundkompet får ingen uppmärksamhet alls. Nya stycken komponeras i snabb takt – en del bra, men det mesta mediokert och anpassat för masskonsumtion. Stämningen i orkestern blir allt sämre, samspelet uteblir och musikerna tappar bort sin musikglädje i konkurrens och kommersialism.

Postmodernistisk vänsterradikalism

Man konstaterar att blåssektionen låter för mycket och har för många solon. De tystas ned. Andra instrument kvoteras in. Man turas om att vara dirigent. Det finns ingen formell hierarki, alla är med och bestämmer – men under ytan uppstår informella grupperingar som motarbetar varandra. Nya klanger, nya infallsvinklar – stundtals spännande och nyskapande, men när noter och musikteorin ifrågasätts som förtryckande patriarkala strukturer så blir det allt svårare för musikerna att skapa något gemensamt – allt som går fel skylls på blåssektionen, och trots att så många vill väl så uppstår både osämja och kakafoni.

Amerikansk högerpopulism

Dirigenten (Trump) kräver total lojalitet. De som ifrågasätter kastas ut ur orkestern – särskilt de udda och feminina instrumenten. I början övade många febrilt på sina stycken, men eftersom de kan förändras från dag till dag enligt dirigentens nycker så vet de flesta inte alls vad de ska spela. Dirigenten menar att andra länder stjäl landets musik samtidigt som de paradoxalt nog lyssnar för lite på country och bluegrass och han inför tullar på länder som producerar mycket musik som amerikanarna tycker om (Max Martin står för hälften av dessa tullar). Alla är rädda, ett illojal tanke kan kosta dem karriären. En del är duktiga, men det är bara de mediokra musikerna som står dirigenten närmast som belönas rikligt. Eftersom dirigenten bara får höra det han vill höra, så slutar musiken att utvecklas. Resultatet blir en politisk vals med falska undertoner som de lojala låtsas tycka om, men kakafonin lurar runt hörnet.

Liberala demokratin

Den byggs av mångstämmighet, den består av en mångfald av röster som tillsamman bildar en sammanhållen kör. Man spelar inte unisont, utan just symfoniskt – musiken bygger på kontraster, spänningar och dramatik. Varje instrument har sin egen karaktär. Det finns en hierarki, men den bygger enbart på skicklighet – inget annat. Musikerna följer dirigentens intentioner, man samspelar tillsammans och man litar på att människor förhåller sig till notsystemet och musikteori. När musikerna förstår grunderna och lyssnar in varandra, kan såväl solospel som improvistioner uppmuntras. Det utvecklar musiken och gör den mer kreativ och spännande.

Monsieur Trudeaulutt och herr Trumpet

Humor, Uncategorized, , , , ,

I två stora länder som gränsade till varandra fanns det en gång två dirigenter som ledde varsin stor orkester. Det var den yngre maestron monsieur Trudeaulutt och den äldre herr Trumpet.

Herr Trumpet hade tagit över orkestern med löften om att göra ”The music great again” och ”att ingen skulle behöva spela andra fiolen” i hans orkester. Herr Trumpet uppskattade musiker som kunde spela högt och han gillade långa solon. Alla musiker försökte därför överrösta varandra och ställa sig främst i orkestern. Blåsarna fick också snart en rad fördelar av herr Trumpet, vilket genast skapade missämja mellan stråksektionen och blåssektionen. Det är bra med konkurrens menade Herr Trumpet. Det tar fram det bästa i musikerna. Och den som är bäst ska naturligtvis höras mest.

De musiker som höll sig i bakgrunden, spelade enkelt, höll takten och såg till att det svängde fick aldrig någon uppmärksamhet av herr Trumpet. ”De som inte märks, räknas inte heller”, menade herr Trumpet.  Men musiken lät hemsk – en högljudd kakafoni av gällt solospel framför en allt mer rödbrusig herr Trumpet som frenetiskt viftade med armarna.

I dirigent Trudeaulutts orkester var musikerna däremot väldigt måna av att såväl lyssna in varandra som att följa monsieur Trudeaulutts musikaliska intentioner. Samspelet var fantastiskt och när det fanns musikaliskt utrymme så lämnades även plats för improvisationer och solospel. Med tiden kom nya och för den klassiska musiken ovanliga instrument med i orkestern. Det kom banjospelare, sitarspelare, asiatiska flöjter, dragspelare och t.o.m. en Kazoo. Jo, ni får plats också! En del av de äldre violinisterna tyckte att det hade gått för långt när orkestern tog in en säckpipa. Men monsieur Trudeaulutt stod på sig – ”Alla behövs i min orkester!”. Det lät inte som man varit van vid. Men det uppstod ny musik som tidigare aldrig hörts. Musikerna började själva uppskatta det nya och frågade varandra nyfiket om varandras instrument och hur man spelade på dem. Det lät allt bättre och nästan alla ville lyssna till dem!

Detta retade herr Trumpet mycket, men istället för att låta fler instrument vara med i orkestern så menade herr Trumpet att det istället fanns onödiga instrument i orkestern som inte tillförde något. Där låg problemet, menade herr Trumpet.  Bara man gjorde sig av med dessa skulle det låta bra. ”Det är viktigt att sätta upp gränser”, menade herr Trumpet. ”Hur skulle det se ut om det smög sig in en sitar eller bongotrummor i orkestern”, skrockade han belåtet för att i nästa mening tala uppskattande om balalajkor.

Han pratade ilsket och fördomsfullt om ”The Fagotts”, men de fick på nåder vara kvar eftersom det var traditionella instrument. Först åkte instrument som var i kraftig minoritet ut som xylofonen och harpsichorden, sedan de instrument som herr Trumpet menade var alltför feminina och kraftlösa som piccolaflöjten, harpan och triangeln. Herr Trumpet hävdade att han egentligen älskade dessa instrument och att röra vid dem.  ”Om man bara är tillräckligt känd kan man få spela på vilket instrument som helst, menade herr Trumpet. Men de passade inte in i orkestern. Vissa ljud passar helt enkelt ihop. Så är det, menade herr Trumpet.

Herr Trumpet hade utlovat den bästa musiken, de ljudligaste trumpeterna, de snabbaste violinisterna. Men till Herr Trumpets ilska så glesnade köerna utanför konserthallen allteftersom kakafonin tilltog. Herr Trumpet skyllde på instrumenttillverkarna, på akustiken, på att violinisterna var omöjliga att samarbeta med, på recensenterna och på publiken. ”Ingen är så orättvist behandlad i musikhistorien som jag”, twittrade han.

Herr Trumpet satt till slut själv i sin loge. Alla musiker hade till slut övergivit honom. Han blåste ilsket i sin Trumpet. Ingen hade tidigare hört honom spela, men han hade själv alltid hävdat sin virtuositet. Det kom bara väsande missljud och saliv ur trumpeten…

Tid för reflektion

Citat, Socialt kapital, , , , , , , , , , , , ,

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.

Emmanuel Todd

Artiklar, Socialt kapital, , , , , , , , , ,

Jag skrev tidigare att jag i i samband med en trendspaningsövning i början på 2000-talet förutspådde att en djupt konservativ republikan skulle segra i det amerikanska valet 2016. Det var naturligtvis en gissning, men bakgrunden var mitt då stora intresse för demografi som prognosinstrument samt ett föredrag av den franske statsvetaren och demografen Emmanuel Todd.

Emmanuel Todd har nämligen prickat in flera stora världshändelser under de senaste 30 åren. Han blev uppmärksammad när han redan på 70-talet förutspådde Sovjetunionens fall nästan med exakt datum. Han har även förutspått finanskrisen 2007 och Eurons kris. Jag var och lyssnade på honom på Kulturhuset i Stockholm i början av 2000-talet. Han pratade då om det som skulle bli den arabiska våren. Demografin i Mellanöstern och Nordafrika talade för att det skulle bli någon form av revolution (allt fler unga med en utbildning som klart överstiger sin föräldrageneration, fast utan makt och med problem att få arbete). Han hade rätt om detta, men konsekvenserna av den arabiska våren kunde han dock inte förutspå.

Han pratade också om ett USA som skulle tappa sin position som supermakt och falla sönder fram mot 2040. Om jag minns rätt pratade han om en allt större latinamerikansk befolkning som skapar egna enklaver och som dominerar vissa stater, en frustrerad konservativ, lågt utbildad och bakåtsträvande vit arbetarklass i mittenstaterna samt ett antal fortsatt välmående stater i nordöstra och västra USA där såväl kompetensen som kapitalet söker sig. Ett USA som, enligt min tolkning av Todd, slits sönder inifrån av svaga institutioner, anti-intellektualism, ojämlikhet, identitetspolitik och rasism. Ska han få rätt igen?

Jag tror ändå att det finns en grundtillit samt tillräckligt många anständiga och kloka människor i USA för att detta inte ska hända, men man vet aldrig.  Läs bifogad artikel om Kalifornien – en stat som redan nu börjar planera och verka för att bli ett eget land.

Länk till artikel i DN

Landet som raserat sitt sociala kapital

Socialt kapital, , , , , , , ,

Det finns naturligtvis en rad olika faktorer både i historien och i modernare tid som kan förklara storleken på ett lands sociala kapital. Tre faktorer som forskare dock menar har extra stor betydelse är följande:

  1. Att människor litar och kan lita på samhällets institutioner (politiker, domstol, polis, media etc.).
  2. Att levnadsvillkoren är förhållandevis jämlika (att människor i allmänhet tycker att de skillnader i löner och levnadsförhållanden som finns kan rättfärdigas).
  3. Att människor generellt har en hög bildningsnivå (kan tolka information, ser igenom konspirationsteorier, kan sätta sig in i andras perspektiv etc.).

I början av på 60-talet hade USA ett socialt kapital som var i nivå med de nordiska länderna. Idag ligger man på ungefär samma nivå som Estland, Thailand och Sydkorea, med stora skillnader inom landet. Sannolikt finns det fortfarande en ganska stor grupp av så kallade högtillitare i USA, men gruppen lågtillitare har vuxit markant i takt med ökad ojämlikhet, sämre utbildning och dagens extrema åsiktspolarisering.

Polariseringen av åsikter och de filterbubblor som sociala medier skapat har gjort att den allvarligaste diskrimineringen i det amerikanska samhället idag inte är riktad mot människor av annan hudfärg, kön och sexuell läggning, utan mot dem som inte delar våra politiska åsikter (på individnivå är diskriminering utifrån hudfärg eller sexuell läggning sannolikt värre, men här pratar jag om betydelsen för samhället i stort). Människor är mer toleranta till olika livsstilar och mer intoleranta till värderingar som kommer av vår politiska identiteter. År 1960 uppgav ca 5 procent i USA att de skulle misstycka om deras barn gifte sig med någon från det andra partiet. År 2010 sade 49 procent av republikanerna och 33 procent av demokraterna att de var emot ett sådant äktenskap. Människor värderas efter sina politiska åsikter som får avgöra om man ska anställa dem, låt dem gifta in sig i familjen, lita på dem eller diskriminera dem.

Detta är förödande för USA:s sociala kapital och därmed också för den amerikanska ekonomin och samhällsutvecklingen. Frågan är hur det ser ut i Sverige?

År 2002 förutspådde jag Trump som president

Uncategorized, , , , , , , , , , ,

I början av 2000-talet var jag en del i Framtidsprojektet på dåvarande Svenska Kommunförbundet. 100 politiker och tjänstemän träffades vid 6 tillfällen för att diskutera trender, scenarior och kommunernas utmaningar fram emot år 2015. Ett fantastisk roligt projekt som bland annat satte mig på spåret vad gäller socialt kapital.

Jag hittade nyligen detta dokument på min dator. Vi hade tydligen spånat helt fritt kring vad vi trodde skulle hända varje år fram till år 2015.  En del förutsägelser är med glimten i ögat och jag blandar högt med lågt. Men jag tycker faktiskt att jag förutsåg (eller snarare gissade rätt) på en hel del, bland annat jobbskatteavdraget och Euro-krisen. Fast jag hoppas verkligen inte att jag får rätt i min sista förutsägelse!

År 2003

För att visa på fördelen med mångfald i arbetslivet och peka på det resursslöseri som arbetslöshet bland utbildade invandrare innebär drar regeringen igång en jättekampanj i samarbete med en mängd organisationer. Kampanjen ger resultat och andelen invandrare som står utanför arbetskraften minskar kraftigt.

Det visar sig att Enron inte är det enda företaget i USA som genom ”kreativa” bokslut kraftigt överskattat företagens ekonomiska situation. Den amerikanska lågkonjunkturen förlängs ytterligare ett år och börsen börjar inte gå upp förrän i augusti 2003.

År 2004

Under slutet av 1980-talet var det mäklaren som skildrades på film, i början av 1990-talet var det läkarna. I slutet på detta decennium blev det advokaterna som Hollywood inriktade sig på och i början av 2000-talet var det poliser och brandmän som var hjältarna. Nu kommer istället forskarna. Redan i början av 2000-talet började böcker skrivas om de stora upptäckterna och de största uppfinningarna, nu börjar filmerna göras. Bioteknik är framtidsbranschen och de naturvetenskapliga ämnena börjar bli allt mer populära.

Underhållningsbranschens andel av BNP har under tre år ökat från en procent till tre procent. Fler amerikanska storfilmer görs varje i år med bas i Trollhättan. Svensk film säljer bra utomlands. Lukas Modysson är geniförklarad i utländsk press. För första gången ligger tre svenska artister på tio i topp på den engelska listan samtidigt.

År 2005

De låga födelsetalen gör att regeringen sätter in krafttag för att öka nativiteten. Barnbidragen höjs kraftigt, speciellt flerbarnstillägget. Regeringen tar också krafttag mot diskriminering av mammor på arbetsmarknaden. Föräldraledigheten delas mellan föräldrarna.

Det blir allt vanligare att företag istället för ökad lön erbjuder hemservice av olika slag. Företagen satsar också mycket pengar på förebyggande hälsovård. Gympa på arbetstid, ”powernaping”, massage, gratis frukt etc.

Britney Spears tillkännager att hon inte längre är oskuld. Denna information räcker dock inte för att rädda de rekordlåga försäljningssiffrorna av det nya albumet.

År 2006

Nativiteten ökar från rekordlåga 1,5 till 1,7. De ökade barnbidragen m.m. ger resultat, men det är dock ett visst antal i framförallt storstäderna bland både män och kvinnor som väljer bort barn och detta verkar inte vara en tillfällig trend.

Nivån på dokusåporna har hela tiden trissats upp och Aschberg och anhang drar sig inte för att ta med porrstjärnor, alkoholister och psykopater för att krydda tillställningarna. På hösten 2005 tar dock en dokusåpadeltagare livet av sig och en kraftig debatt skakar hela programidén. De 9 dokusåpaprogram som nu sänds slutar sända med omedelbar verkan.

År 2007

Ett nytt skattesystem införs. Marginaleffekterna för familjer med låga löner är ett allvarligt problem, inte minst med tanke på att det råder arbetskraftsbrist i landet. För att minska marginaleffekterna sänks skattenivåerna för människor som tjänar från 150 000 kr till 250 000 kr. Grundavdraget tas helt bort eftersom det främst gynnar deltidsarbetande, feriearbetande ungdomar och personer som inte varit hela året i landet. Förmögenhetsskatten tas också bort eftersom den anses vara tillväxthämmande. Däremot höjs fastighetsskatten.

För första gången sker en sammanslagning av två kommuner på grund av vikande befolkningsunderlag. I många mindre kommuner har det dock redan skett ett visst samgående i form av regionalförbund. Många kommuner har stora problem med vikande befolkningsunderlag och en åldrande befolkning. En växande turism har gjort att en del kommuner har klarat sig bättre. Några glesbygdskommuner har också lyckats nischa sig inom någon bransch. För ca 30-40 kommuner är dock läget allvarligt. Stockholm är fortfarande Sveriges tillväxtmotor, men de kvarstående boendeproblemen har inneburit att det främst är huvudstadens omgivningar som växer. Exempelvis Uppsala, hela Mälarregionen samt Norrköping/Linköping. Även Köpenhamn/Malmö/Lund har en hög tillväxt och EU:s statistikbyrå rankar området som nummer 4 i fråga om tillväxtpotential i Europa.

År 2008

Kalle Anka slutar sändas på julafton. Samtidigt tackar Arne Weise för sig. Ett litet steg för världen – ett stort steg för det svenska folket. Karl-Bertil Jonsson fortsätter dock att sändas 68 år till.

En femtedel av alla styrelsemedlemmar i börsnoterade företag är kvinnor och andelen ökar varje år. Mångfald inom näringslivet är högsta mode och det gamla patriarkatet med Wallenbergarna i spetsen har tvingats retirera eftersom deras förmåga som företagsledare allt oftare ifrågasätts, även i de egna leden.

År 2009

En medicin som påtagligt dämpar demenssjukdomar är nu ute på marknaden. Medicinen är till en början så dyr att den enbart används för yngre patienter, men med tiden minskar priset och andra alternativa mediciner upptäcks. Vård- och omsorgskostnaderna minskar på fem år med otroliga 50 procent. Pengar frigörs till kvalitetsförbättringar inom såväl vård som skola.

År 2010

Ett pensionärsparti bildas året innan och får vid valet 2010 nästan 10 procent av rösterna.

Sverige har under en lång period haft en ganska bra tillväxt, men den ökade arbetskraftsbristen, en ökade inflationen och en internationell konjunkturnedgång påverkar även Sveriges situation.

År 2011

Detta år uppstår en motreaktion bland ungdomar och antalet nya medlemmar i de politiska partierna ökar med 30 procent. Efter det att stora delar av 40-talistgenerationen gått i pension har det blivit lättare att arbeta med politik. Fler ungdomar har blivit intresserade, media speglar det ökade intresset som positivt vilket ger en positiv spiral.

Motsvarande utveckling sker inom kommunerna. Under stora delar av 00-talet har kommunerna haft stora problem att hitta viss typ av arbetskraft, framförallt inom vård- och omsorg. 40-talistgenerationens pensionering innebär dock att det är lätt att få arbete inom kommunen och de kommunala arbetsplatserna föryngras kraftigt. Eftersom kommunen som arbetsgivare inte kan locka med höga löner, så har man satsat hårt på en mängd trivselåtgärder och förebyggande hälsovård. Man har också med hjälp av reklam försökt nå den mycket stora 90-talistgenerationen som nu börjar komma upp i förvärvsaktiv ålder. Ungdomarna trivs i kommunen och det som många trodde skulle bli ett jätteproblem kunde lösas ganska smidigt.

40-talistgenerationen utträde innebär också att utflyttningen från gles- och landsbygden dämpas något. Ungdomarna stannar i större utsträckning kvar när de kan erbjudas arbete inom den offentliga sektorn.

År 2012

Valutasamarbetet knackar i fogarna. Italien, Grekland, Spanien och Tyskland har svåra ekonomiska problem, medan Irland, Storbritannien och Finland har högkonjunktur. Sveriges befinner sig också i lågkonjunktur, men har långt ifrån lika allvarliga problem som en del andra länder.

År 2014

I Asien växer sig två länder allt starkare: Kina och Indien. Kina börjar dock redan känna av demografiska problem på grund av ettbarnspolitiken. Investerare flyttar sitt fokus till Indien istället där en allt större och välutbildad medelklass borgar för den lång period av hög tillväxt. Indien är också lättare för företag att verka i eftersom engelska talas över hela landet.

År 2015

En ultrakonservativ representant för den vita högern blir president i USA. En stor grupp av vita väljare har skrämts av statistik om hur Svarta, Asiater och Latinamerikaner kommer att vara i majoritet i USA om 15 år. Reglerna för invandring till USA skärps avsevärt. ”Big mistake” av USA som inte inser att invandringen under 200 år varit USA viktigaste framgångsfaktor.